MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: februari 2009 Sida 1 av 3

3 from 1, #4

Fick tidigare ikväll en förfrågan om att gå ut och dricka öl men på något vis så känner jag att det blivit nog av den varan på sista tiden. Samtidigt så känner jag mig faktiskt också rätt så sliten i både knopp och kropp. Har jobbat relativt mycket under den senaste 6 veckors perioden och blivit tvungen att alternera mellan dagtid och skift ett flertal gånger vilket ibland har lett till 14 timmars dagar. När jag inte har jobbat så har jag vart på krogen eller upplevt sviterna därefter dagen efter så ikväll fick det vara nog. Denna helg blir en vilohelg.

Har därför precis sett Jim Carreys nya film Yes Man och faktiskt, till skillnad mot vad jag trodde, så tyckte jag att den var helt okej. Kom på mig själv med att tokskratta vid flertalet tillfällen. En av de bättre med Carrey på senare tid med andra ord. Nu kan det ju bero på att filmen inleds med kanske den absolut bästa rocklåt som någonsin gjorts; Journeys Separate Ways. Jag vet att jag spelat den tidigare här på bloggen men det får bli en favorit i repris. Denna gång så får den även göra sällskap av två andra suveräna Journey låtar. Tycker ni inte det låter som en bra idé, så säg??

1. Journey – Separate Ways

En av mina all time favorites. En helt suverän låt som bara har allt man kan önska sig. Lyssna, njut och upplev en av de bästa rocklåtarna någonsin…

<!–
WriteFlash('’);
//–>

2. Journey – Wheel in the Sky

Ytterligare en fantastisk Journey dänga som bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på den, tycker ni inte?

<!–
WriteFlash('’);
//–>

3. Journey – Don’t Stop Believing

Journeys signaturmelodi och en av de mest sålda låtarna på iTunes sedan det startade igång med över 2 miljoner sålda exemplar. Man kan lätt förstå varför då man hör detta absoluta mästerverk. Inte fullt lika bra som Separate Ways enligt mig men det är så nära man kan komma.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Puh! Två 3 from 1 på en dag. Nästan för bra för att vara sant. Intressant trivia är dock att Journey och Van Halen turnerade tillsammans under tidigt 80-tal. Sammanträffande? Nja, är ju jag som gör bloggen… smiley

3 from 1, #3

Denna gång ger vi oss i kast med ett av 70- och 80-talets största rockband. Att välja tre låtar som skall representera dem är inte lätt men på något sätt så är nog dessa tre de bästa enligt mig. Lyssnade en hel del på dem i yngre dagar och skulle jag leta i förrådet hemma hos min mor så tror jag nog att jag skulle kunna gräva fram några gamla kassetband med dessa storheter.

1. Van Halen – Dreams

Den starkaste och bästa låten de gjort till dags dato. Hämtad från 5150 skivan vilket troligen är den bästa skiva de gjort. Det här är den första låt som jag kan minnas att jag hörde med VH och den absolut bästa i mitt tycke. Alla mina jämnåriga diggade Jump med David Lee Roth som frontman för gruppen när det begav sig, men för mig har alltid denna och Sammy Hagar varit numbero ono. Lyssna och dröm er bort…

<!–
WriteFlash('’);
//–>

2. Van Halen – Why Can’t This Be Love?

Ytterligare en favorit från den fantastiska 5150 skivan. Att Sammy är en starkare sångare än David är nog ingen tvekan. Kanske inte lika karismatisk däremot. Denna låt har jag lyssnat på så många gånger att jag glömt det. Suverän helt enkelt..

<!–
WriteFlash('’);
//–>

3. Van Halen – Jump

Det går väl knappast att göra en lista med Van Halen utan att ta med denna lilla pärla. Utsliten? Sönderspelad? Tjatig? Visst! Men samtidigt helt underbar. Detta är verkligen David Lee Roth i högform.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Free

Allt känns faktiskt riktigt bra just nu. Life is Good liksom. Ni vet när man har den där känslan att man gjort rätt. Känns så nu faktiskt. Samtidigt så finns det ett visst styng av vemodighet i det hela. Är nog oundvikligt skulle jag tro. Men faktum är att jag känner mig otroligt tillfreds. Vad är det han yrar om, undrar nog nu en del? Ja, det får ni väl se någon gång i framtiden ni som inte redan vet. Men bra känns det som sagt. Det skall ni veta….

Tom Petty – Free Fallin’

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Helt sjukt bra…

”Klart å betalt!” Som Patrik skulle ha sagt….

http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1425902&BroadcastDate=&IsBlock=0

Fundersam

Känner mig…ja, brydd… som vi skulle sagt hemma. Konfunderad heter det väl här nere. Osäker och lite velig. Egenskaper som inte är likt mig. Hur göra? Is it time to take the leap? Den som lever får se, som det så fint brukar heta…

Mystiska H? Japp, och så får det förbli ett tag till…. smiley

Sound good?

The Guns of Navarone + Reservoir Dogs = Andra världskriget + Quentin Tarantino = INGLOURIOUS BASTERDS

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Sorgligt

I vissa situationer är det svårt att veta hur man skall bete sig. Vad man skall säga och hur man skall agera. Ikväll uppstod en sådan situation på jobbet. En av mina medarbetare fick ett tråkigt telefonsamtal. Vi kunde alla höra hur han uppmanades att sätta sig ned innan den dåliga nyheten skulle levereras, av sin syster. Han fick då veta att hans mor gått bort under dagen. Ingen rolig nyhet direkt. Vet nog inte hur jag skulle reagera om det hade gällt mig. Man är ju inte så hård som man tror. Nu hade förvisso modern uppnått den hedervärda åldern på 81 år och hade fram till sitt frånfälle varit relativt pigg och kry. Hon och grannfrun hade tagit sina rulatorer och begett sig mot affären under dagen då hon helt plötsligt bara hade ramlat ihop och dött. Men vad säger man nu? Detta är verkligen en situation jag är urusel på att hantera. Jag är i vanliga fall en ganska så lättsam och social person som sällan har problem att hitta saker att prata om eller som störs speciellt mycket av tystnaden som kan uppstå när man inte har något att säga varandra. I alla fall så är det så jag har blivit beskriven av mina kollegor som även påstår att jag har funnits med i de interna diskussionerna på en efterträdare till vår informationschef som i dagsläget jobbar på övertid. Och det är ju smickrande. Vilket som, så gör det inte att jag anser mig kunna hantera personer i sorg så mycket bättre. Kom inte med det där skitsnacket om att det bara är frågan om att visa att man ”finns där” och att man även genom tystnad kan stötta. Nopp, i det fallet så känner jag mig jäkligt obekväm med tystnaden. Man vill liksom säga något men vad än man säger så låter det bara fel och krystat. Så är det bara. Eller så är det jag känner bara. Okej? Hursomhaver så erbjöd jag honom givetvis att åka hem till sina nära och kära, i min bil då han åkt till jobbet med mig, men han avböjde vänligen men bestämt. Han var ändå ensam hemma då hans son är i USA och hans fru jobbade. Så det blev vi som blev hans stöd. Medarbetarna. Och faktiskt verkade han tycka det var okej. Det lät så i bilen på väg hem i alla fall…

För att inte grotta ned oss alltför mycket i detta så ger vi oss i kast med något roligare; en frågetävling. Vad får man om man kombinerar de två nedanstående filmerna? Svaret får ni i nästa inlägg…

The Guns of Navarone

<!–
WriteFlash('’);
//–>

+

Reservoir Dogs

<!–
WriteFlash('’);
//–>

= ??????????

Filmer att se fram emot #3, 2009…

Mannen, myten, konceptet Steven Seagal är tillbaka med en av detta års absoluta höjdpunkter. Eller? Jag menar, vad finns det inte att gilla? En uppsvullen Steve som verkar ha gått på fläskkorvsdiet de senaste åren, en film om zombie-vampyrer (!) och en tagline som man skulle dödat för att ha kommit på. Eller? Kanske? Inte? Nja, hela upplägget låter ju precis så där cheesy så att jag vet att jag kommer att rådigga den här rullen. En film som är så kopiöst genomusel att det inte går att undvika att gilla den. Japp, undertecknade har sett den. Faktiskt. Det är med skräckblandad förtjusning man genomlider en film med Steve nu för tiden. För han har ju gjort bra filmer. Japp, du läste rätt. Det har han. Märk väl att jag inte skrev att han har varit en bra skådespelare. För det har han inte. Men han har varit mindre usel än han är nu. Mycket mindre. På gränsen till godkänd faktiskt. Men sedan så gick något fel. Väldigt helt extremt super brutalt fel. En man som levt på sitt kompromisslösa och ofta brutala sätt att slåss har helt plötsligt svullit upp och blivit som en sådan där skämtpruttkudde. Uppblåst och något man endast skrattar åt pliktroget. Trist då han har helt kvalitativa actionrullar såsom Under Siege och Above the Law på sin meritlista. Inga mästerverk kanske men helt habila hantverk. Detta däremot, ja jag vet inte vad jag skall säga. Det är underhållning på riktigt låg nivå. Se den och njut!

Synopsis:
Katana master Tao (Steven Seagal) leads a special ops squad of ex-military vigilantes on a massacre mission, their target: vampires. On the post-apocalyptic globe, sucked dry by bloodthirsty vampires, a few remaining survivors are trapped in an infected hospital. Tao is their only hope and he knows the only cure is execution. Now it’s time for the last stand against the flesh-eating vampires and there’s nothing left to lose but the last of humanity.

Tagline: ”He lives by the sword. They will die by it.”

Teaser:

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén