MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: september 2009 Sida 1 av 2

”Welcome..

…to Jurassic Park!” hälsar oss Richard Attenborough i rollen som John Hammond i filmen med samma namn. Och snacka om att man känner sig välkommen. Allt, och då menar jag allt, är i perfekt harmoni i Steven Spielbergs tekniska, med dåtidens (-93) mått mätt, mästerverk. Väl valda skådespelare med den oerhört underskattade men ack så fantastiske Sam Niell i sin absolut bästa roll som filmens ledstjärna och specialist. Det underbara fotot och de tekniska framstegen med CGI-effekterna som hämtade sin grund i filmer som Willow och T2. För att inte tala om musiken. Ahh, musiken. Världens absolut bästa soundtrack där en redan sedan tidigare magnifik John Williams lyckades överträffa sig själv på ett helt underbart ljuvligt vis. Men det har jag ju berättat om redan här. Jag fulkomligt älskar denna film och allt det jag räknat upp ovan, plus tusentals andra saker, skapar en stämning som gör att man fullkomligt kapitulerar. Steven Spielberg är och förblir en mästerregissör som lyckas med konststycket att kombinera stora blockbusterfilmer med sann cineastisk briljans. All heder till honom. Och all lycka till oss som får ta del av hans kreativitet. Filmen överglänser med råge den något mediokra boken av Michael Crichton och är en upplevelse som varje sann filmvän inte får missa. Ni som såg den när det begav sig bör se den igen och ni som nyligen sett den vet vad jag pratar om. Övriga som på något vis lyckats undvika denna milstolpe bör skynda sig till filmaffären ögona böj. Där med basta!

Även de två uppföljarna håller en hög lägsta nivå även om de har en liten annan ton. Se även dem för att få en helhet av Hammonds plan för parken. Ytterst underhållande båda två.

Jurassic Park – ”Welcome to Jurassic Park”

<!–
WriteFlash('’);
//–>
Jurassic Park – Trailer
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Jurassic Park Soundtrack – Welcome to Jurassic Park
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Kattunge

Läste i tidningen om Rammsteins nya musikvideo till sin ny låt med titeln ”Pussy” och blev tvungen att leta upp den på vida världens webb. Vet inte riktigt om man skall skratta eller gråta. Lite svårt att se syftet med att göra en sådan video. Vad vill man uppnå? Är det något konstigt konst statement? Är det ett uttryck för frispråkighet? Eller är det helt enkelt det som de flesta nog kommer att förknippa det med, ren och skär porr? Se själv och bilda din egen åsikt. Jag har min klar för mig och även om låten i sig är rätt okej, trots att jag inte är något stort Rammstein fan, så lämnar väl videon en del i övrigt att önska…

http://www.visit-x.net/CAMS/DE/specials/Rammstein.html?track=Index

”Ni skall se, de fixar…

..det nog med jobb, jobb, jobb.” som Jaq säger i Askungen.

Har räknat ut att jag jobbat i runda svängar 70 timmar denna vecka, och det känns faktiskt. Får en vilodag i morgon, precis som i Bibeln. Söndag är ju vilodagen. Kanske passande då det ändå är kyrkval imorgon. För oss som fortfarande är med i kyrkan då, för det är ni väl? Är långt ifrån troende men på något vis känns det ändå som att man bör vara med. Så känns det bara. På Måndag drar jobbet igång igen och veckan ser väl ut att bli ungefär lika späckad. Tro nu inte att jag klagar, för det gör jag inte. Tycker det är kul, men trots det kan det ju bli lite för mycket av det goda. Fritiden tenderar ju att försvinna helt och närmare två heltidstjänster på en vecka är nog att ta i. Dessvärre komemr det nog att se ut såhär ett tag framöver nu. Är det inte driftsättning så blir det väl en massa resande. Kul, men lite slitsamt som sagt.

I övrigt är det väl inget speciellt. Har en slags beredskap då alla larm från vår numera spänningssatta ”Substation” kommer till min telefon. Behöver som tur är inte åka ut på fel utan kan lugnt ringa någon annan men blir ju att hålla sig på den nyktra sidan i helgen. Förvisso kan det vara bra då jag förmodligen skulle slockna efter att bara lukta på korken.

Disney’s Cinderella – Work song (Swedish)
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Patrick Swayze

Patrick Swayze är död. De orden mötte mig när jag slog på nyhetsmorgon på TV:n imorse. Ytterst beklagligt och förstås sorgligt, som det alltid är när någon lämnar jordelivet alldeles på tok för tidigt. Att beskriva Swayze som någon stor karaktärsskådespelare är nog att tänja på sanningen allt för mycket. Han var en habil skådis som utförde sitt hantverk på ett tillfredställande sätt. Punkt. Varken mer eller mindre var det. Visst, han var med i en del minnesvärda filmer och skötte sig där bra. De flesta förknippar honom oavkortat med Ghost, Dirty Dancing och TV-serien North & South. Med rättvisa. Andra skulle säga att de minns honom från den fantastiska Red Dawn, från Road House, eller kanske från sitt livs roll som skurk mot Keanu Reeves i den till viss del underskattade Point Break. Ytterligare någon skulle häva ur sig något om hans medverkan i kultförklarade Donnie Darko. Men inte undertecknade. Patrick Swayze representerar för mig två helt andra filmer. Två filmer som jag oavkortat kommer att tänka på när jag hör namnet. Den första är en film som inte är helt utan sina kvaliteter, men definitivt är långt ifrån något mästerverk. Handlingen kretsar runt ishockey och är en film som jag sett fler gånger än jag kan räkna till under min ungdom. Nästan i alla fall. Kanske inte sett den främst hemma hos mig själv men hos kompisar där den varvades i videobandspelaren med Top Gun. Dessa två filmer får en att minnas sin uppväxt på ett påtagligt sätt. Filmens titel är Youngblood och rekommenderas om ni inte sett den tidigare. Om inte annat för Swayze själv. Den andra filmen är lite mer av en slamkrypare och fascinationen till den härör sig till att jag gillar, kanske fel uttryckt, ideén om en postapokolyptisk framtid. Gillar Mad Max, gillar Cyborg, och framförallt så gillar jag Escape from NY/LA. Utöver det så är det återigen ett minne som anknyter till min ungdom när vi spelade det fantastiska rollspelet ”Wastelands” som helt och hållet dragit sin inspiration från filmer som dessa. Swayzes strå till stacken är med filmen Steel Dawn som placerar honom i rollen som ensamvargen Nomad som är på jakt efter sin lärares mördare. En fantastiskt underhållande film som jag gillar helskarpt och som jag kommer att minnas Swayze främst för. Se den om ni får möjlighet. Kommer inte att göra er besvikna.

Patrick Swayze var långt ifrån någon favorit bland alla skådespelare men jag kommer definitivt att sakna honom ändå. Hollywood känns plötsligt lite tommare…

RIP

Youngblood Trailer
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Steel Dawn Trailer
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Thunderstruck

Om vi bortser från det faktum att jag missade älgjakten så skulle knappast denna vecka kunna varit bättre än den nu varit. Tripp till huvudkontoret i England, födelsedag samt två enormt efterlängtade event. Kan det bli bättre? Första saken som gjorde veckan perfekt var premiären av andra säsongen av den otroligt kungliga TV-serien om motorcykelgänget ”Sons of Anarchy”. Helt underbart bra serie som inte gjorde en besviken med inledningen av den nya säsongen.

Sons of Anarchy – Season 2 Promo

<!–
WriteFlash('’);
//–>Den andra orsaken till extas och problem att att hålla kroppsvätskorna under kontroll var premiären av den femte (och sista?) säsongen av den otroligt underbara serien ”Supernatural”. Denna serien är verkligen undertecknade i ett nötskal och passar like a glove, som Ace Ventura skulle uttryckt det. En av de absolut bästa TV-serierna som gjorts. Inte djuplodande, inget allvarligt drama, inget Emmy-vinnande skådespeleri, utan ren och skär underhållning när den är som bäst. En samklang utan motstycke. Meesa Likes, som Boss Nass säger. Meesa likes…alot…

Supernatural – Season 5: ”O Death Promo”
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Supernatural – Season 5: ”Space Promo”
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Supernatural – Season 5: ”Sympathy for the Devil – The Road so Far”

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Hjärnspöke

Har efter mycket om och men lyckats bli av med Beyonce och hennes Halo från min hjärna, bara för att snabbt ersätta den med en ny låt. Fast denna är betydligt bättre egentligen och växer på mig varje gång jag lyssnar på den. Gillar Robbie och har så gjort sedan han började stå på egna ben. Okej, visst, det är ingen ny Angels, Let Me Entertain You, I Will Talk and Hollywood Will Listen, Rock DJ eller Millennium, men jag gillar den ändå. Eller börjar gilla den i alla fall. Att jag går omkring och nynnar på den är ju ett bra tecken. Fast det gjorde jag ju med Idde Schultz och Fiskarna i Haven när det begav sig också. Och den suger ju babianröv…eller nått…

Robbie Williams – Bodies
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Doctor, doctor…

….can’t you see I’m burning, burning...sjöng ju Thompson Twins i början av det glada 80-talet och jag undrar om jag inte kommer att få uppleva något liknande i ett par dagar nu. Men jag kommer till det strax. Först så får det hela mig att tänka på den gamla goda spionkomedin ”Spy’s like us” med favoriten Chevy Chase och Dan Akroyd i högform. Finns en sekvens i den filmen där de två herrarna utger sig för att vaa kirurger och hälsar på sina ”kollegor” flertalet gånger för att slippa undan en operation. Kul, kul, men jag undrar just om det inte är i det scenariot jag kommer att befinna mig på onsdag. Skall över till huvudkontoret i Kings Langley strax norr om London i ett par dagar och praktiskt taget alla jag skall träffa där har en doktors titel. Alla utom en faktiskt. Både lite skrämmande och lite spännande. Fast mest bara spännande. Brukar inte bry mig så hårt om folks titlar men engelsmännen är lite kinkigare när det kommer till sådant. Hiearkin skall vara tydlig och bestämd men en utpekad ansvarig. Punkt. Men frågan är om jag kan hålla mig för skratt då jag ofrånkomligen kommer att tänka på Chevy och Dan i nedanstående situation:

<!–
WriteFlash('’);
//–>Men gäller väl att nynna på låten för att undvika fniss:
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Red Head

Har i tidigare inlägg, tex här, nämnt filmproduktionsbolagen NU Image och Millennium Films som bl.a. står bakom Dolphans Executive Command och Sly’s superactionrökare The Expandables. Har även nämnt deras planer på nyinspelningar av filmerna om Robert E Howards barbarhjälte Conan och amazon Red Sonja. Tänkte att vi nu skulle fokusera lite på Red Sonja som för tillfället siktar på att starta filmningen under 2010 för att släppas efter Conan-filmen, men den tar vi en annan gång. Låter det som en bra idé, eller? Oavsett vad ni tycker så gör vi det ändå…

1985, efter framgångarna med de två Conan-filmerna, så försökte man sig på att göra en filmversion av den rödhåriga svärdsdrottningen med Birgitte Nielsen i huvudrollen. Ett mindre lyckat projekt skulle det visa sig och trots att man rollbesatte Arnold i en Conan-liknande roll, egentligen bara karaktärens namn som skilde, och fick soundtrackfantomen Ennio Morricone att skriva musiken så floppade filmen rejält. Spelade in långt under budget och faktum är att filmen är riktigt usel. Som undertecknade ser det så begick man två stora misstag; för det första gav man en fullkomligt usel skådespelerska huvudrollen och därefter försökte man göra om Red Sonja till en kvinnlig version av Conan. Dömt redan på förhand. Visst har filmen sina ögonblick men för det mesta är det rent skräp. Inte ens så dålig att den blir bra.

I en episod, titulerad ”Red Sonja”, i den kortlivade Conan TV-serien så spelades den rödhåriga skönheten av Angelica Bridges. Ingenting att direkt lägga på minnet.

Den nya filmen kan med andra ord inte prestera sämre än sin föregångare. Eller ”ingenting är ju omöjligt” som Gunde säger, men nog skall det vilja mycket till. Huvudrollsinnehavare denna gång är Rose McGowan känd från Grindhouse-filmerna och TV-serien Charmed. Producerar gör ingen mindre än Robert Rodriguez vilket väl bådar gott samt i regissörsstolen så sitter Douglas Aarniokoski som agerat assisterande regissör till en rad filmer. Inte minst till Roudrigez. Så det ser väl okej ut där också. Man har även lovat att vara mer trogen serieförlagan denna gång vilket är positivt samt förhoppningsvis så har man inte ett sådant Conan-komplex. Den gamla var ju definitivt som en ”Kvinnor kan”-version av den store Cimmeriern.

Grunden finns ju där för att det skulle kunna bli bra. Vad tror ni? Viss skepsis infinner sig hos undertecknade men det gäller ju att ha ett öppet sinne och inte döma något på förhand. Gäller att se möjligheterna så därför tror jag det kommer bli kanoners.. 🙂

Red Sonja – Trailer (1985)
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Conan – from ”Red Sonja” episode

<!–
WriteFlash('’);
//–>
Ennio Morricone – Red Sonja Soundtrack
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén