MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: september 2016

Seven

En kväll i björkarnas stad att fördriva. En kväll då man glömt plånboken hemma i världsmetropolen, något som inte upptäcktes förräns det vankades lunch. Så vad göra? Well, blev en bio. Vilket väl i mitt fall är bland det bästa tidsfördriv man kan ägna sig åt så inte så synd om mig som jag kanske föranpeglade i början av inlägget. Fick bli nyversionen av 7 Vågade Livet, eller Magnificent 7 som den heter i original. Ett bra tidsfördriv som är i paritet med originalet, dvs den gamla Magnificent 7 och inte De 7 Samurajerna. Varken bättre eller sämre skulle jag vilja påstå. Denzel Washington var betydligt bättre än Yul Brynner, Chris Pratt charmig och definitivt bättre än Horst Buckholz, Vincent D’Onofrio var bäst i ensemblen och faktiskt i paritet med Steve McQueen, Ethan Hawk gjorde en gedigen insats, Byung-hun Lee var bra medan Martin Sensmeier och Manuel Garcia-Rulfo var mer intetsägande. Vill du ha 2h 14min underhållning med inte allt för mycket onödigt djuplodande drama och du gillar western, tja då är rekommendationen att du ser den. Om du sett den gamla kan det vara kul att se den nya, men om du inte sett någon av dem så spelar det inte så stor roll vilken du ser. De är såpass likvärdiga. Ja, minus Steve McQueen då…

Hur jag kunde betala? Hade turen att bli bjuden på lunchen och kunde få lite kontanter i utbyte mot överföring med Swisch. Är inte Swisch kanske den bästa uppfinningen sedan skivat bröd? Nu har plånboken hunnit ikapp mig efter en bussresa så nu skall väl allt lösa sig resten av veckan…

Rockatansky

Idag har varit en återhämtningsdag. Kände att det fanns ett behov till det när jag vaknade imorse. Har inte lämnat lägenheten på hela dagen utan har hängt med min kompis Max hela dagen. Vilken Max? Jo du vet han den galne. Alltså galne Max. Ni förstår vem jag menar tror jag. Har sett igenom samtliga fyra filmer under dagen och tänkte att jag skulle betygsätta dem nedan nu när jag har dem färskt i minnet.

Mad Max (1979)
Första filmen är lågbudget och det märks. Men den har definitivt sina stunder och den gjorde Mel Gibson till stjärna. Att filmen haft rekordet som den mest inkomstbringande filmen under hela 80- och 90-talet säger väl sitt till hur populär den är men att säga att det är en suverän film är verkligen att ta i. Gibson är dock perfekt i rollen som Max Rockatansky a.k.a Mad Max och att filmen inspirerat många är inget snack. På något sätt gillar jag filmen även fast den inte är så bra och det kanske är där dess storhet ligger.

Betyg: 2 av 5 avsågade hagelgevär.

Mad Max 2 – The Road Warrior (1981)
En riktig stilbildare till film och helt klart den bästa av de tre gamla filmerna med Gibson i rollen som Mad Max. Det finns så många coola saker i filmen och jakten när de försöker komma undan med tankbilen är något bland det coolast filmade sekvenserna i en 80-talsfilm. Det märks att de 10 dubblade budgeten från den första filmen men trots det så känns delar en aning lågbudget. Trots det är filmen helt underbart bra faktiskt.

Betyg: 4 svaga bränsledunkar av 5 möjliga.

Mad Max 3 – Beyond Thunderdome (1985)
Tredje filmen börjar bra och Tina Turner och hela Thunderdome grejen är faktiskt ett bra tillskott. Men sedan så tappar filmen under mittakten för att hämta sig något i slutet trots att det känns som en liten upprepning från tvåan. Det är en bra film men den är ett steg tillbaka från föregångaren trots en dubblering av budgeten.

Betyg: 3 av 5 visselpipor.

Mad Max 4 – Fury Road (2015)

Det tog 30 långa år att få till en uppföljare men Oh My God vilken uppföljare. Det är en av de absolut bästa actionfilmerna som gjorts under senare år och en fest för ögonen av sällan skådat slag. Gibson har av naturliga skäl blivit utbytt och här är det Tom Hardy som fått axla rollen som galne Max, vilket han gör med bravur. Även om Mel var som klippt och skuren för rollen i yngre dar så saknar man honom inte vilket tyder på att Hardy gör ett bra jobb. Nu är det bara att hoppas att de ryktade uppföljarna kommer inom en snar framtid.

Betyg: 4 starka blodpåsar av 5.

Att Mad Max inspirerat många, från filmer till rollspel till ja, you name it är det ingen tvekan om. Men frågan är om det var så tydligt som i följande video?

Writings on the wall #2

Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min
nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de
val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det
senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min
nuvarande livssituation. Här kommer inlägg nummer två;

”I’ve spent a lifetime running and I always get away”

Trots att jag varit i flertalet långa förhållanden som
alla varat i över 5 år och där jag i två av dem även levt i samboförhållande så
har det aldrig blivit så där riktigt (riktigt) seriöst. Aldrig tagit det där
nästa steget som i regel brukar innebära någondera av barn, förlovning, giftermål, köpa hus
eller liknande. Om det är för att det inte känts rätt från början eller för att
jag varit nöjd med det jag haft vet jag inte. Det jag vet är att jag undvikit
de sakerna till varje pris oavsett att personer i min närhet, dvs mina nära vänner, tagit de stegen och utvecklat sina förhållanden. Kanske är det min vana trogen att inte göra som alla andra, att inte vara
lika, utan gå min egen väg som gjort det. Möjligen har det funnits en rädsla att binda upp mig och en möjlig tro på att gräset är grönare på andra sidan, att det funnits något bättre. Eller så har det helt enkelt inte känts rätt och möjligen är det det som fått
förhållandena att i slutändan krascha. Who knows? Det jag vet är att jag är
väldigt duktig på att undvika att ta nästa steg. Det är något jag varit duktig på hela
mitt liv och jag har alltid kommit undan med det. Kanske är det dags för
ändring? Kanske är det dags för att inte vänta så länge nästa gång utan köra på
och se om det inte går bättre denna gång. Kanske våga ta det nästa steget och
tro på det. Ja, kanske…

Writings on the wall #1

Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min
nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val,
förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste
Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande
livssituation. So, here goes nothing;

”I’ve been here before, but always hit the floor”

Textraden som börjar denna pärla till låt
beskriver relativt väl att jag varit här förut. Har varit i långa förhållanden som varje gång
har kraschat och där jag bildligt talat har slagits ned till golvet. Jag har både upplevt det hela då jag själv initierat det och haft det otvivelaktiga nöjet att vara på mottagarsidan. Vissa av dessa förhållanden har tagit lång tid att bearbeta, över 20 år, medans andra gått snabbare. Att ett av dem tagit så lång tid beror kanske mer på hur jag själv betedde mig då det begav sig än att jag saknat tjejen ifråga, även om jag verkligen (verkligen) gillar henne och hennes familj.

Att resa sig efter uppbrottet från det längsta förhållandet jag haft, 8 år, är nog det värsta jag gjort i mitt liv. Ett förhållande som innehöll allt från flytt till ny stad tillsammans, trevliga resor, galna äventyr, att vara sambo och en genuin förälskelse i personen ifråga. Minns hur vilse, både fysiskt och psykiskt, jag kände mig efter uppbrottet och det tog närmare 1,5 år innan jag lyckades återhämta mig. Tog längre tid än väntat att komma tillbaka till livet och det behövdes en flytt ”hem” och att få umgås med gamla vänner för att lösa det hela. Kan utan några som helst omsvep erkänna att jag inte reste mig förrän på 9 den gången.

Det har nu
gått lite mer än ett år sedan jag senast befann mig på golvet och även om jag har kravlat mig upp för ett tag sedan så har det fått tagit sin tid. Har inte velat skynda på det hela utan även om man gjort avsteg och utflykter så har jag inte velat gå vidare utan att känna mig redo. Det har inte tagit lika lång tid som innan och vad det beror på kan diskuteras men det känns som jag reste mig på 7 denna gång i alla fall.

Hur det blir i framtiden? Om jag kommer hamna där igen? Well, who knows? Då jag är mer av glaset halvfullt typen än tvärtom så får det bli som det vill med det. Ser med tillförsikt på framtiden och det som händer det händer, må det bära eller brista…

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén