MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: februari 2017

Lejon i månljus

I veckan som varit så har jag då, som jag nämnde i förra inlägget, sett Moonlight. En onekligen bra film men jag tyckte kanske inte att den levde upp till hypen. Många tippar denna (eller La La Land) som vinnare när galan går av stapeln imorgon natt men jag måste nog säga att jag inte tycker den är förtjänar att ta hem guldgubben. Den börjar bra men någonstans en bit in så tappar den och blir bara en vanlig drama film som, trots många fina scener, inte riktigt leverera tycker jag. Vi får följa en ung svart grabbs uppväxt i Miami genom tre olika perioder i hans liv. Hoppen som görs tidsmässigt i de tre episoderna som filmen består av tycker jag faktiskt förstör mer än de tillför. Blir lite för många lösa trådar i varje del som endast flyktigt beskrivs i nästkommande del. Hoppet och förändringen mellan första och andra delen kan jag till viss del köpa, fastän det ändras alldeles för mycket som knappt förklaras, men förändringen mellan andra och tredje akten hade jag svårt för. Alldeles för markant förändring av huvudrollspersonen samtidigt som personligheten definitivt inte passar in längre. Blir inte trovärdigt helt enkelt. Fina skådespelarinsatser överlag och ett helt okej tempo skapar en sevärd film som rekommenderas men mer än så är det inte.

Betyg: 3 av 5

När jag ändå var igång så passade jag på att se nästa nominerade film som lystrar till namnet Lion. I filmen, som baseras på en verklig historia, får vi följa en ung indisk pojke som kommer bort från sin familj och tvingas överleva på gatan själv innan han blir bortadopterad till Australien. Filmen har två tydliga uppdelningar, en när huvudrollspersonen är en ung pojke och en annan ca 20 år senare när han hemsöks av de som hänt honom tidigare. Även här har jag problem med tidshoppet som jag känner blir alldeles för långt. Visst, det knyts ihop hyfsat effektivt men jag tycker ändå att det både kommer alldeles för abrupt samtidigt som jag får problem att känna den där anknytningen till den australiensiska familjen. Faktum är att förutom det så tycker jag faktiskt att den andra akten när huvudpersonen är vuxen är den bättre delen av filmen. Den första är lite för långsam och tar alldeles för mycket tid på sig i sitt berättande. Filmen som helhet är bra, inget snack om saken, men den är inte någon som bör vinna bästa film imorgon natt. Inte ens i närheten.

Betyg: 3 av 5

King of the Hill

Fjärde filmen på listan att se av de Oscarsnominerade till Bästa Film blev, som jag nämnde i förra inlägget i denna serie, Hacksaw Ridge. Brukar ha så där tvetydiga känslor till krigsfilmer. Samtidigt som jag tycker de är bra så tycker jag faktiskt inte om den där råa realismen. Visst tycker jag att Inglorious Bastards, Saving Private Ryan och Platoon är bra filmer och jag tycker väl att både Apocalypse Now och Full Metal Jacket är habila hantverk men egentligen är jag mer för den gamla skolans krigsfilmer. Filmer såsom Where Eagles Dare (för övrigt en av mina topp 10 filmer genom tiderna) och The Guns of Navarone. Inte så blodiga och verklighetstrogna utan mer äventyrsfilmer än regelrätta krigsfilmer. Så med det sagt så tog jag mig an Mel Gibsons återvändo som regissör och nog var den så där verklighetstroget rå som Gibsons filmer brukar vara men jag gillade den ändå. Jag gillade upplägget på filmen, den relativt lugna starten, den obligatoriska kärlekshistorien, militärutbildningen och därefter fältslaget. Snyggt filmat, bra klippning och några riktigt svettiga actionscener. Mel är definitivt tillbaka i gammal god form. Jag gillade även rollbesättningen i filmen och tycker att Andrew Garfield gör en väldigt bra huvudroll. Kanske inte nog för att vinna en Oscar för bästa huvudroll men ett rejält kliv framåt sedan hans dagar som Peter Parker/Spider-Man. Sam Worthington gör en av sina bättre roller på länge och Vince Vaughn ÄR bra när han spelar lite allvarligare roller. För att inte tala om Hugo Weaving. Kanon som alltid. Så på det stora hela måste jag säga att jag gillade Hacksaw Ridge riktigt mycket. Inte så mycket att den klassar in på någon 10-i-topp-lista men ändå riktigt mycket. Den är nog den av de fyra nominerade filmerna som jag sett hittills som jag gillar allra mest. Återstår att se om den står sig som den bästa när jag sett de övriga fem filmerna med. Nästa på tur blir Moonlight

Betyg: 4 av 5

Ibland blir det inte som man tänkt sig…

Trevlig helg till ända i skoterns tecken. Vilket inte var riktigt meningen. Var meningen att jag skulle vara i alperna och åka skidor. Planen var att vara på möte i Stockholm på fredagen och att därefter ilsnabbt kasta mig på ett flyg från Arlanda ned till Salzburg för att där möte upp min vapendragare för vidare färd mot Badgastein för lite härlig lössnöåkning. Men planen ändrades i sista minuten under torsdagen och istället blev det tillbaka hem till Hoting efter mötet på fredagen för att på lördagsmorgonen med skoter och andra kumpaner ta mig till Borga och en helt annan typ av lössnöåkning. Det blev kanonlyckat med många strapatser och skratt samt riktigt, riktigt trevlig körning. Tror precis allt hände på dessa två dagar, saker som både förgyllde och som bitvis var jobbiga. Faktum är att det är ett riktigt träningspass med alla tippningar, fastkörningar, rännande upp och ned för berget för att hjälpa och för att ta sig ur situationer som man själv försatt sig i, men det är så totalt värt det. Är så himla kul när man hittar det perfekta stället och kan fritt klättra uppför för att hitta den optimala vägen till toppen. Sjukt kul! Well, detta var första trippen med detta gänget och det gav mersmak. Tackar dem innerligt för en minnesvärd helg och ser fram emot nya strapatser på fler turer…

Ibland så försätter man sig ju i situationer som man senare ångrar. När alla de andra har åkt iväg på annat ställe och man får för sig att börja klättra rakt upp på ett annat ställe själv. I början när allt går bra är det frid och fröjd, underbart faktiskt, men sedan tjongar man in i en rotvälta som strategist gömt sig under snön mitt in en rejäl uppförsbacke och bara så där så ändras förutsättningarna. Från att ha varit en fantastisk resa uppåt så omvandlas verkligheten till rejält jobbig snöskottning. Fortfarande så är helheten skoj men just där och då så finns det ju roligare saker. Men när man lyckats komma lös själv så är ju tillfredsställelsen desto större, även om man är helt slut. Ja, det händer faktiskt även om man kör Yamaha 🙂

Sjöutsikt

Har fortsatt min genomtittning av de nominerade till bästa film på Oscarsgalan 2017 och denna gång så hade turen kommit till Manchester by the Sea, den enormt kritikerhyllade filmen med Casey Affleck i huvudrollen. Filmen är så där lågmält amerikanskt verklighetstrogen med ett underbart vackert foto samtidigt som kameraarbetet är väldigt enkelt och klippningen vågar stanna kvar i långa tagningar vilket skapar en väldigt fin rytm i filmen. Inga fancy kameraåkningar här inte och ibland lite väl enkelt och amatörmässigt kan jag vilja tycka men jag gillar det. Affleck är helt strålande i huvudrollen och om inte han är en stark kandidat till att vinna så vet jag inte vad, men har ju inte sett de andra filmerna där de manliga huvudrollsinnehavarna som är nominerad är med. Hade dock tänkt att låta nästa film jag ser bli Hacksaw Ridge, där Andrew Garfield är nominerad ifrån. Har dock lite svårt att se hur Michelle Williams kunde bli nominerad till en Oscar för sin biroll. Hon är ju knappt med och även om hon är bra i de scener hon medverkar tycker jag inte hon är sådär speciellt minnesvärd.

Så vad tyckte jag om filmen i övrigt då? Tja, den är helt OK. Typ i samma klass som Arrival och Hell and High Water så något supermästerverk tycker jag inte det är. En bra film som inte gör en besviken men jag har inte den där känslan av att den var speciell på något vis. Ångrar inte att jag såg den, utan vill verkligen ha gjort det, men den hamnar inte i närheten av någon bästa-lista för mig.

Betyg: 3 av 5 möjliga.

Jämtlands pärla

Jag brukar tycka att jag inte är så fördomsfull. Eller rättare sagt brukar vilja försöka att inte vara. Åtminstone. Nog har jag varit min beskärda del fördomsfull i mitt liv men de senaste åren är det något jag genuint försöker undvika att vara. Människor får vara och göra precis som och vad de vill, det är olikheterna oss alla emellan som skapar dynamik och intresse. Tänk om alla skulle vara lika, hällsprätta vad tråkigt. Med det sagt så finns det dock tillfällen där jag fortfarande av ren rutin kan kommentera saker som andra människor gör eller slänga iväg ett och annat utlägg hur vissa ser ut, men jag försöker att undvika och ifall jag ändå gör det så försöker jag rätta till det. Men, och detta är ett stort men, i Jämtlands turistpärla Åre så lyser nog mina fördomar igenom mer än vanligt. Var länge sedan jag besökte fjällorten förra gången och får lov att tillstå att det är fint där. Miljön är helt underbar med ljuvlig utsikt, mysigt litet centrum, trevliga skidbutiker och bra matställen. Även Holiday Club, där vi bodde under vistelsen, var helt OK med sitt Sauna World, äventyrsbad och kolgrillsrestaurang. Frukosten var väl inte mycket att hänga i julgranen men det berodde nog mer på att jag är väldigt kinkig gällande vad jag äter än att det egentligen fattades något. Hursomhelst så skulle jag ju komma till detta att mina gamla fördomar infriades och till att börja med så var det definitivt ”Lill-Stockholm” över det hela, precis som jag mindes det. Många brukar påpeka alla norrmän som är där men jag skulle vilja påstå att de inte märks av ens tillnärmelsevis så mycket som 08:orna, vilket jag menar inte är till de boende i vår huvudstads fördel. Skall inte säga att de är direkt otrevliga, men de är då inte trevliga i alla fall. Sedan så försvinner definitivt en del av charmen när de inte känns så där genuint jämtländskt som man skulle vilja. Sedan när det kommer till skidåkning så vet jag inte riktigt var jag skall börja. Not my cup of tea. Om vi säger som så. Visst, pisterna är fina och att skida ned ända uppe ifrån skutan är väl bland det bättre man kan göra i Sverige ifall man gillar sånt. Det är inte riktigt min grej bara och jag tröttnar relativt fort på den åkningen. Nä, Åre för mig är och förblir nog vad mina fördomar alltid varit. Dessvärre. Hade så gärna velat att det skulle vara bättre då det trots allt är relativt nära till. Men så är det. Åre bjöd trots allt på riktigt trevligt sällskap, strålande väder åtminstone på lördagen, kul after ski och kvällar samt ett par nya pjäxor. Vilket är det tredje paret på en vecka. Men nu känns det som jag hittat rätt. Fast så där gudabenådat som de ville framhäva att formgjutna sulor skulle bli vill jag inte riktigt tillstå. Fast får väl ge det lite mer tid innan jag helt dömer ut det som bortkastade pengar. Så för att sammanfatta denna långweekend med ett ord så får det väl bli, utifrån att vissa saker var riktigt skoj men med en del saker som lämnade något i övrigt att önska där det positiva ändå övervägde det negativa med råge; Lyckat!

Elementary

I brist på någon riktigt TV-serie att plöja igenom då det är uppehåll i Game of Thrones, jag har sett ikapp alla avsnitt av Blacklist fram till uppehållet och inväntar nu att alla ”nya” avsnitt skall ha visats, redan kikat på Dirk Gently, alla Marvel-serier, The Grand Tour och Stranger Things, inga nya avsnitt verkar komma av The Musketeers, ser Supernatural allt eftersom avsnitten blir tillgänglig, inte velat påbörja Tattoo än, bara funderat på Penny Dreadful, väntar på nya 24: Legacy och måste komma på rätt humör för Westworld eller nya MacGuyver så började jag titta igenom Sherlock. Ni vet serien med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman. Har ju läst mycket gott om den men gick faktiskt in med relativt låga förväntningar då jag sällan brukar gilla engelska mordserier a´la Morden i Midsummer, Kommissarie Morse och Kommissarie ”alt-vad-de-nu-heter”, men blev riktigt positivt överraskad. Riktigt. Efter att ha sett de sju första avsnitten av de just nu 13 sända så måste jag säga att den är riktigt, riktigt underhållande och visar varför jag ofta brukar gilla engelska TV-serier som bryter mönstret. Håller nästan, men bara nästan, den lika bra som Life on Mars och Ashes to Ashes. Varför jag undvikit denna tidigare förstår jag inte, men är väl som vanligt att om alla andra kikar på den så hoppas jag över den om jag inte är riktigt, riktigt genuint intresserad redan från början. Hur som helst, har ni inte sett den så rekommenderas den starkt!

Writings on the wall #13

Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande livssituation. Som jag nämnt tidigare så skall jag ju knyta ihop säcken på alla mina öppna blogg-serier så här kör vi på nummer 13 av 15:

”When all hope begins to shatter, know that I won’t be afraid

Som ni säkert vet vid det här laget så är ju detta handlingens år i min lilla värld. Året då jag kommer genomföra alla de saker som jag mer eller mindre planerade för under fjolåret. Antalet saker på listan är för tillfället 16 och av dess är 6 stycken påbörjade och pågående i olik grad varav 1 är helt slutförd. Hur till vida samtliga 16 saker kommer att påbörjas är i nuläget högst oklart men de får trots det vara kvar på listan. Det är heller inte säkert att samtliga går att genomföra utan en del av dem finns det en möjlighet att jag kan komma att misslyckas med alternativt väljer att ändra eller omvärdera på vägen. Tycker själv att det börjat bra där de 3 första projekten är på bra rull och där, som sagt, ett av projekten är slutförd, vilket beskrivs i föregående blogg, och där de två andra definitivt kommer att slutföras. Den ena är helt beroende av mig själv och den har redan till 50% genomförts medan den andra är beroende av både tid och andra vilket gör att den kommer slutföras i början av april. De andra 3 har precis påbörjats och det första steget i vart och ett av dem har tagits, men kommer att precisera dem mer i andra framtida bloggar.

Ett av de saker som fortfarande står med på listan över saker att göra, vilket inte direkt är något som jag ser som ett projekt, är det som denna bloggserie till stora delar handlat om; hon med stort H. Där kvarstår dock mitt beslut om att jag inte kommer gå vidare utan precis som jag beskrev i det förra inlägget i denna bloggserie så har jag kommit till slutsatsen att det är bättre att låta det hela vara. Jag föredrar att bibehålla vår relation på det vänskapliga planet och kommer inte att agera utefter mina känslor. På sitt eget lilla vis kan man säga att allt hopp om en framtid med henne därmed börjar att splittras men att det är inget som direkt räds mig. Faktiskt så känner jag en framtidstro även fast jag valt att inte sats vidare på detta, mycket utifrån alla de projekt jag har på gång. Jag vet att allt kommer bli bra även om förhoppningen om henne omintetgörs. Distansen som jag skrev om i förra inlägget har jag redan applicerat och kommer att bibehålla den. Framtiden blir det jag väljer att göra den till och det här är mitt val. Jag vet att det kommer bli kanon även om det just nu känns lite deppigt att inte ha henne i mitt liv dagligen. Hur som helst så vet jag att det här blir bäst. Jag bara vet det och det är vad jag vill. Tror jag. Vad jag vill just nu i alla fall. Med det så avslutar vi denna blogg med ett citat från ikonen Bruce Lee för att hjälpa i genomförandet;

”Knowing is not enough, we must apply. Willing is not enough, we must do.”

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén