MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: maj 2017 Sida 1 av 3

Red Nose Day (Love) Actually

Mors dag idag så givetvis har jag varit hemma hos mor och uppvaktat henne. Nu har jag ju mer eller mindre träffat henne varje dag denna långhelg då hon, bäst moster och min morbrors fru haft loppis på folkets hus i Hoting och jag har varit en sådan där allmän hjälpreda/flyttkarl/allt-i-allo vad gäller att transportera sakerna som sålts där. Både kört dit saker från stugan och levererat saker till några av våra nyanlända vilket skapat några nya bekantskaper. Vidare så har jag helt olikt mig gjort ett par fynd där men mestadels så lyckades jag, eller rättare sagt mamma, kränga iväg en del skräp som legat i en massa flyttlådor sedan jag lämnade Jönköping för ganska precis 8 år sedan. Shit, vad tiden går fort! Annars så har fokus i helgen mestadels legat på att förbereda för transport av saker till den nya lägenheten i Östersund samt försökt mig på lite egen tillverkning av möbler till densamma, men återkommer till den tillverkningen i senare inlägg. Skall hursomhelst bli skönt att få användning för alla saker som jag just nu har inpackad i olika förråd. Med två lägenheter så kommer alla saker väl till pass och har faktiskt försökt fokusera på att försöka använda det mesta av sakerna. Det jag inte tror mig komma att använda var de saker jag gav iväg till loppisen. Hade säkert kunna gett iväg mer men vill inreda den andra lägenheten innan jag skickar iväg mer saker.

Som avslutning av detta inlägg så tänkte jag ta upp att det har det kommit en fortsättning, typ, på en av mina favoritfilmer. Det är en slags ”detta hände efter filmen var slut” uppföljning på den ultramysiga filmen Love Actually som gjorts för att samla in pengar mot barnfattigdom under bannern Red Nose Day. En hedervärd orsak och riktigt kul att se. Påminner verkligen mig om hur mycket jag tycker om denna film. Nästan, nästan lika mycket som Notting Hill som finns med på min 10-i-topp lista (som nog ärligt skulle behöva uppdateras en aning kanske då det är några år sedan jag skrev den 2008). Hur som helst, se ”uppföljaren” till Love Actually här och njut:

https://player.vimeo.com/video/210205259

Inte på ”projekt-listan”

Ibland så kommer ju livet in och gör sådana där förändringar som man inte riktigt räknat med och häromveckan så inträffade en sådan. Jag har, mer eller mindre, varit ledamot i styrelsen och tillika sekreterare i bostadsrättsföreningen där jag har lägenheten i Hoting sedan jag flyttade in där. Ett inte allt för betungande jobb och det kräver mestadels bara att jag är på plats några kvällar per år. För ett par veckor sedan fick jag frågan om jag inte ville ta över ordförandeposten istället då den nuvarande var på väg att flytta därifrån och därmed avgå från sin post. Efter lite funderande så kom jag fram till att det kunde vara kul att prova på att vara ordförande och även om det inte direkt är något jag eftersträvat så är jag glad för förtroendet. Sagt och gjort så blev jag på årsstämman förra veckan då framröstad som ny ordförande och kommer nu försöka göra mitt bästa för att det skall bli bra. Har tidigare kikat på de gratisutbildningar som HSB har för styrelsemedlemmar och skall nog försöka klämma in en sådan på agendan. Det känns som att jag behöver få lite bättre koll på det faktiska ansvaret som jag åtagit mig. Så, det händer saker även om jag inte satt upp dem på min projektlista för året…. kul!! 🙂

Brett Sinclair

Det har i dag rapporterats att Roger Moore lämnat oss 89 år gammal. För mig kommer han alltid att vara ”den rätta” James Bond. Visst, Sean Connery var först och George Lazenby gjorde ett kort inspel men det var med Moores Bond-filmer som jag först stiftade bekantskap med karaktären. Tyckte på den tiden att Moonraker var helt suverän vilket den kanske inte riktigt är men den cementerade Moore i rollen för mig, precis som jag beskriver i detta inlägget och detta inlägget.

Men som för så många andra så var ju inte Bond första bekantskapen med Roger Moore utan det var i hans roll som den Volvo P1800 körande The Saint, eller Helgonet som serien hette här i Sverige. En trevlig serie som kanske inte åldrats så där jättebra.

Fast om jag skall plocka en favorit från hans karriär så är det inget snack om saken att det är The Persuaders, eller Snobbar som Jobbar som serien döpts om till när den sändes här i Svealand. Samspelet med Tony Curtis är suveränt och den Aston Martin han kör i serien skulle man inte gråta över att få äga. Ja, jag har hellre den än Curtis Ferrari Dino även om den garanterat är värd flera gånger så mycket. Har ni inte sett den så rekommenderas den om inte annat för sin 70-tals estetik som de facto är helt autentisk då serien är från 1971. För att inte tala om ledmotivet! Har vid ett flertal tillfällen använt det som ringsignal på telefonen. Precis så bra är det! Vi sörjer en legends bortgång och avslutar inlägget med ett klipp från just The Persuaders:

Tråkig nyhet

Fick idag en riktigt, riktigt tråkig nyhet. En bekant som jag lärt känna genom skidresorna till alperna har lämnat detta jordeliv blott 27 år gammal. En person med hela livet framför sig har valt att avsluta sitt liv självmant. Enormt trist och kan inte ens föreställa mig den sorg som hans nära och kära känner i detta läge. Jag skall inte påstå att jag kände han väl men vi har ju både åkt skidor och spenderat en och annan after ski tillsammans så givetvis sörjer jag hans bortgång samtidigt som jag har svårt att greppa hur något kan bli så fruktansvärt mörkt att man avslutar det hela genom att ta bort sig själv. Riktigt tråkigt och mina tankar finns med hans nära och kära samtidigt som jag ägnar mina tankar åt de minnen jag har med honom.

Sjunger hellre än bra…

Såg för någon vecka sedan Florence Foster Jenkins och måste säga att jag gillade det jag såg. Asgarvade verkligen stundtals som Jokern i Batman och njöt till fullo av vilken bra skådespelare Hugh Grant verkligen är. Lite underskattad kan jag tycka fast han är superkänd. Meryl Streep gjorde en stabil insats som vanligt och gillade verkligen Simon Helbergs, ni vet han i Big Bang Theory, insats. Min filmsmak har verkligen breddats på senare tid och jag njuter lika mycket av en välproducerad actionfilm som en dramakomedi som detta. Vill ni ha en underhållande stund med några riktigt hjärtliga skratt och samtidigt lite drama så rekommenderar jag denna lilla pärla som överraskade mig positivt.

Something there that wasn’t there before

Har ikväll valt bort finalen i hockey-VM till förmån för Disney’s live version av Beauty & The Beast, ni vet den som jag bloggade om för ett tag sedan. Den tecknade versionen är de facto min absoluta favorit när det kommer till Disney’s animerade mästerverk så förväntningarna var både höga samtidigt som de på något konstigt vis var ganska låga. Konstig kombo, jag vet, men det var nog för att jag inte skulle bli besviken. Så hur var den då? Den var bra. Faktiskt riktigt bra. Inte lika bra som den tecknade men jag gillade den skarpt och gillade även tilläggen de gjort. Emma Watson var vacker som en vårdag i rollen som Belle och Luke Evans var helt perfekt rollbesatt som Gaston. Även Josh Gad som LeFou och Kevin Kline som pappa Maurice var helt rätt i sina roller men vad gäller de övriga så måste jag säga att jag saknar originalrösterna. Ian McKellen var bra som Cogsworth men jag gillar David Ogden Stiers från originalet bättre. Samma gäller Ewan McGregor som Lumiere, bra men Jerry Orbach tycker jag var bättre. För att inte tala om Mrs Potts där Emma Thompson gjorde ett stabilt jobb men hon nådde inte riktigt upp till Angela Lansbury’s nivå. Men på det stora hela så gjorde filmen den tecknade rättvisa och den var precis så där storvulen och kärleksfokuserad som den skall vara när man pratar om A Tale As Old As Time. Om du inte sett den så gör dig själv en tjänst och gör det. Se sedan den tecknade versionen som trots att denna är bra är ett litet strå vassare.


Skräp #3!

Har under den gångna veckan sett den nya installationen i den helt ofattbart framgångsrika The Fast & The Furious-serien: The Fate of the Furious. Okej, jag visste vad jag skulle få i den åttonde delen; hjärndöd snabb action som är snyggt filmad och med en muskelstinn Vin Diesel och The Rock. Men att det skulle vara så hjärndött hade jag nog ändå inte trott. Den första delen utan den avlidne Paul Walker lämnar verkligen mycket i övrigt att önska. Vilket skräp! Verkligen. Jag brukar ändå kunna gilla den här typen av filmer och även om jag inte varit något fan av de helt osannolikt överdrivna tidigare installationerna så börjar faktiskt del 1 – 4 i serien att framstå som rena rama mästerverk i jämförelse med 5, 6, 7 och nu del 8. Den här underhöll verkligen inte alls. I N T E alls! Inte det minsta. Jag kom på mig själv med att läsa inredningstidningar samtidigt som jag slötittade på filmen, vilket ju inte är något vidare betyg alls. Nä, gör er själv en tjänst och hoppa över denna så kanske de ser till att göra en riktigt bra film nästa gång. Det är serien värd med tanke på hur sjukt mycket pengar varje installation spelar in.

R.I.P. You know my name

Jag vet att jag använt titeln ”You know my name” tidigare här i bloggen men det kändes som rätt tillfälle att göra det igen nu. Varför? Jo för att i veckan så nåddes vi av extremt tråkiga nyheter när det kablades ut att sångaren Chris Cornell lämnat oss via, vad vissa medier påstår, självmord. Oavsett hur han gick hädan så har en makalös sångare gått bort. Hans speciella röst i kombination med hans framträdande gjorde Soundgarden och Audioslave till två fantastiska band men det var som soloartist som jag kom att gilla han mest. Singeln The Promise som nyligen släppts är en fantastisk låt för att inte prata om Nearly Forgot My Broken Heart (som även har en fantastisk video med Eric Roberts!) och Let Your Eyes Wander (som jag haft med tidigare här i bloggen) från senaste fullängdsalbumet. Magiskt bra där Cornells röst ger dem det där lilla speciella. För att inte prata om Arms Around Your Love och det faktum att han är en av de absolut fåtalet artister, i min mening då, som kommer undan med en Michael Jackson cover (även LIVE!). Jag kommer att sörja att jag inte kommer få höra någon ny musik med Chris Cornell och hans fantastiska röst framöver men samtidigt njuter jag av det faktum att han förgyllt och skapat så många bra låtar som både berör och fascinerar och av alla hans alster, inklusive ovan nämnda, så finns det en som sticker ut i min värld och det är givetvis ledmotivet från Daniel Craig’s James Bond debut Casino Royal. Jag vet att jag listade den som den fjärde bästa Bond-låten genom tiderna (där många nog höjde på ögonbrynen att jag lämnade Adele utanför topp-tio-listan) men det är verkligen jämnt skägg mellan plats 3 och 4 och jag skulle nog mer säga att de delar på 3:e platsen. Så bra är den. Så, det här är för dig Chris och tack för några magnifika låtar. Vila i frid.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén