MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: juni 2017

Uppdatering – 10-i-topp film

Läste idag det senaste numret av filmtidningen Empire där man låtit läsarna rösta fram de 100 bästa filmerna genom tiderna. Även om jag håller med om att de som framröstats som topp 10 är riktigt bra filmer så håller jag inte med om alla. Två av filmerna på listan hade även jag med på min gamla lista från 2008/09; Fellowship of the Ring och Empire Strikes Back, men i övrigt så stämde inte mycket där min rangordning löd:

1. The Big Sleep (1946)
2. Aliens (1986)
3. The Lord of the Rings – The Fellowship of the Ring (2001)
4. The Maltese Falcon (1941)
5. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980)
6. The Usual Suspects (1995)
7. The Sting (1973)
8. Where Eagles Dare (1968)
9. Notting Hill (1999)
10. The Young Master (1980)

Det här med ”bästa film” är en svår sak som brukar variera för varje gång man gör en lista. En av frågorna, som även tas upp i Empire, är ju om det är film som man tycker är bäst gjord eller film man tycker mest om att se? Eller t.o.m film som överraskar och berör lika mycket varje gång man ser dem? Vilken är det man skall premiera? Visst, jag tycker verkligen om att se Raiders of the Lost Ark och Back to the Future, filmer jag kan se om och om igen utan att tröttna men tycker för den sakens skull inte att de är de bästa jag sett. Sedan så finns ju alltid kritikerhyllningarna Shawshank Redemption, Citizen Kane och Spirited Away. Fenomenala filmer men inte de bästa enligt undertecknad. Tycker tex att Orson Welles Touch of Evil är en bättre film än Citizen Kane, bara det! Många gillar ju There Will Be Blood vilket jag tycker är skräp rent ut sagt. SKRÄP! Tycker heller inte Interstellar är så där speciellt bra och Arrival höll verkligen inte för hypen. Tycker förvisso om den som blev framröstad som etta i år; The Godfather, men den platsar inte riktigt in på min 10-i-topp. Så om vi tittar på den gamla listan, hur står den sig i dagens läge? Tja, riktigt, riktigt bra skulle jag vilja påstå. Inte många ändringar jag skulle vilja göra om jag skulle vara ärlig. Mest bara flytta om några placeringar och kanske, KANSKE, byta ut en film. Plats 1-5 är fortfarande oförändrad. Finns inga filmer som toppar dem. Än. Vad gäller plats 6-10 så finns det vissa ändringar jag skulle vilja göra:

6. Notting Hill

Fullkomligt älskar denna pärla till film och jag kan se den precis hur många gånger som helst och fortfarande beundra både dess briljans som dess enkelhet. Den fullständigt magnifika rollbesättningen där allt från huvudrollerna till birollerna är perfekt. Förtjänar verkligen att vara nr 6 istället för nr 9.

7. The Sting
8. Where Eagles Dare

The Sting och Where Eagles Dare är på oförändrade placeringar. Lika briljanta och underhållande idag som när de gjordes. Jag hoppas innerligt att de aldrig får för sig att göra nyinspelningar av dessa.

9. The Young Master

Jackie Chans mästerverk förtjänar att hoppa upp ett pinnhål till plats 9. En lika underhållande som imponerande kamsportfilm som verkligen framhäver varför jag tycker Jackie är en av vår tids största underhållare.

Plats nummer 10 har jag lite svårare för. Svårt att knyta ihop säcken liksom. Jag hade ju tidigare med The Usual Suspects som plats 6 på listan och även om jag fortfarande tycker den är helt suverän så finns det andra prospekt för denna platsen. Jag skall fundera lite kring vilken film som numer platsar och återkommer i frågan i ett framtida inlägg. Ni får helt enkelt hålla er till tåls… 🙂

Arv

Jag har den senaste veckan, ge och ta några dagar, kikat igenom senaste inkarnationen av 24 som fått tilläggstiteln Legacy. Originalserien är en av mina favvo-serier och jag har vid flertalet tillfällen hyllat den här i bloggen, bland annat här och här. Någon fortsättning på vita duken för Jack Bauer blev det aldrig efter den 8 säsongen utan istället så kom ifjol en 12-episoders uppföljare döpt till Live Another Day. Den var ett kärt återseende och höll samma höga kvalitet som de tidigare säsongerna men efter den så meddelade Kiefer Sutherland att han inte ville fortsätta som Jack Bauer och skaparna valde då att göra en nystart med andra karaktärer i Legacy. Visst finns det några gamla bekantingar med i handlingen men huvudpersonen är numera Eric Carter, en ex militär som lever under skyddad identitet i början. Det hela utspelar sig under 12 timmar, precis som Live Another Day, och även om man saknar Jack så är serie riktigt bra och Carter går inte av för hackor även om Corey Hawkins som spelar honom inte riktigt har Sutherlands utstrålning. En bra inkarnation av serien med bra birollsskådisar som Miranda Otto och Jimmy Smiths. Lite tråkigt att FOX för bara några dagar sedan meddelat att man inte kommer att förnya serien för en andra säsong utan att man kommer omarbeta 24 återigen istället. Återstår att se om det inbegriper Eric Carter eller Jack Bauer eller om de försöket hitta på något helt nytt istället. Hur än det månne vara med det så kan jag rekommendera att se denna inkarnation då den var helt OK. Rent av bra.

Projekt #5, del 2

”Haha, I
knew it. Absolutely smitten with her. A bit of discretion when courting a
brunette; never pursue her sister. But if you cannot avoid the charm of the
sister, kill the brother. Savvy?”

Låter kanske liiiite väl overkill men vad gör man inte för kärleken? Rådet kommer från Captain Jack Sparrow i den senaste installationen av Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales och är väl förhoppningsvis inget jag skall behöva följa. Brunetten är ju hon som jag omnämnt i den första delen i detta s.k. ”projekt” samt i Writings on the Wall-serien som fortfarande desperat behöver avslutas med sitt sista inlägg, men jag kommer dit. Lovar. På heders. Håller bara på att finslipa det sista på det inlägget.

Angående detta lilla ”projekt” eller äventyr (eller hur man nu ser på saken) så har jag inte gjort några framsteg än. Faktiskt inte ens gjort en antydan till försök eller initierat någonting. Är svårt det här. Svårt att veta hur man skall lägga upp det hela. Angående att jaga efter systern så finns det inte på tapeten alls oavsett hur charmig hon faktiskt kan vara. Vilket hon kan. Vara charmig alltså. Men nä, det är som sagt inte aktuellt. Det gör ju att det inte finns något behov av att döda brodern heller. Vilket ju är tur. För det vill jag ju inte alls göra. Döda han alltså. Nä, han är ju riktigt trevlig så det skulle vara sorgligt. Så Captain Jacks råd är ju ingen gångbar väg när det gäller detta.

Så hur skall jag göra? Hur lägger jag upp det hela för att lyckas? Jag vet faktiskt inte riktigt. Känner mig både osäker och inte så lite nervös över det hela. Måste ju bara lyckas. Punkt. Har nog aldrig gjort något så här planerat tidigare utan oftast så har möjligheterna spelat mig i händerna eller så har jag när tillfället yppat sig skjutet oplanerat från höften. Men det här är ju annorlunda. Här vet jag ju precis vad jag vill uppnå och med vem, vilket faktiskt konstigt nog gör vägen dit svårare. Man skall ju inte övertänka saker, brukar ju de flesta råda, men det är lättare sagt än gjort det. Som jag beskrivit tidigare så har jag nog endast en gång tidigare i mitt liv varit riktigt kär och när jag då i min ungdom gjorde ett tafatt försök att knipa hjärtat på den jag åtrådde så blev det ju nej. Blev ingen kärlek. Det har nog satt djupare spår än jag vill medge och tror det är därför som jag haft svårt att verkligen bli kär i någon igen. Liksom inte riktigt tillåtit mig det. Tills nu. Men då är det ju det här med hur jag skall gå till väga med att förklara mina känslor för den personen. Hur gör jag? Gick ju som sagt inte så bra förra gången om vi säger som så. Inte bra alls. Visst, var ju ett tag sedan. Ett bra tag sedan för att vara ärlig. Men det spelar liksom ingen roll. Minnet finns där. Osäkerheten finns kvar. Helt sjukt faktiskt med tanke på hur mycket vatten som flutit under broarna sedan dess. Men så är det. Så hur skall jag bära mig åt? Som Gandalf så fint uttrycker det i Fellowship of the Ring:

”Riddles in the dark”

Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – del 1, del 2 PAUSAT
Projekt #5 – del 1, del 2
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2
Projekt #8
Projekt #9
Projekt #10
Projekt #11 – No Pain, No Gain
Projekt #12
Projekt #13
Projekt #14
Projekt #15
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – A Leap of Faith

Projekt #4, del 2

Inte mycket har hänt i detta projektet. Har ju som jag nämnde i förra delen om detta projekt haft min skoter utannonserad men fick i veckan ett mail om att annonsen nu tagits bort då tiden löpt ut. Jag har inte sålt skotern och förutom några epostkompisar och ett absurt erbjudande om att byta bort den mot en bil + att JAG skulle lägga pengar emellan så har intresset faktiskt varit ganska så svalt. Så kan det bli ibland. Men tar nya tag i höst istället så därför pausar jag nu detta projekt till framåt oktober/november någon gång. På återseende då 🙂

Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – del 1, del 2 PAUSAT
Projekt #5 – A Change of Heart
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2
Projekt #8
Projekt #9
Projekt #10
Projekt #11 – No Pain, No Gain
Projekt #12
Projekt #13
Projekt #14
Projekt #15
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – A Leap of Faith

Projekt #16, del 2

Så, mitt lilla projekt som handlar om retrospel går framåt. Har fått igång Raspberry Pi 3 tillsammans med Retropie och har fått igång i stort sett det mesta som jag velat på den i form av retrokonsoler. För tillfället så kör jag NES, SNES, N64, Master System, Mega Drive inkl 32x, Neo Geo, PC Engine, Playstation 1 och MAME på den utan några större problem. Eller med ett litet kvarstående problem efter att jag löst både MAME och Playstation emuleringen och det är nämligen att kunna emulera CD-spelen som fanns till PC Engine. Det vill sig inte riktigt med dem. Här behöver jag lägga ned lite mer tid, tid som jag inte riktigt har just nu, för att få det hela att fungera. Spelen som fanns på de så kallade Hu-Card fungerar kanon men inte CD ditona.

Förutom det så behöver jag också kolla av 2 saker till och det är rörande handkontrollerna. Just nu så har jag bara kört en PC handkontroll som är en kopia på Playstations handkontroll och ansluts via sladd och USB. Det fungerar klockrent men jag vill testa två andra lösningar; valfri typ av handkontroll som ansluts trådlöst via bluetooth alternativt USB sändare/mottagare och regelrätta arkadkabinett joystick och knappar som jag helst bygger ihop själv, inte en av de där färdiga kontrollerna.

Nu vet ni statusen och vad som skall göras härnäst i detta projekt; lösa CD problematiken och därefter testa av andra kontroller. Sedan så kan jag starta och bygga en kabinett då det verkar som att en Raspberry Pi 3 kommer fungera hur bra som helst för detta lilla projekt vilket underlättar enormt mycket.


Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – Winter’s Heart
Projekt #5 – A Change of Heart
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2
Projekt #8
Projekt #9
Projekt #10
Projekt #11 – No Pain, No Gain
Projekt #12
Projekt #13
Projekt #14
Projekt #15
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – A Leap of Faith

Dead Men Tell No Tales

Så det är ju tur att jag inte är död då. Menar så jag kan berätta denna historia. Eller tur och tur. Vet inte riktigt hur tur det är för det är då inte mycket till historia. Hursomhelst så hängde jag i Danmark i veckan och då främst i Herning. Har varit där en del genom åren nu och förutom att det är en trevlig liten stad så har de en hel del braiga matställen att besöka. Vilket jag gjorde. Besökte matställena alltså. Men det är inte därför jag är här, för att referera Robert Gustafsson i Glenn Killing i Manegen. Nä, utan en av kvällarna när vi alla delat på oss för att gå till våra hotellrum efter middagen så tog jag och drog iväg på en sen bio istället för att häcka på rummet. Valet stod mellan Wonder Woman, Alien: Covenant, Guardians of the Galaxy 2 och den nya Pirates of the Caribbean-filmen. Som ni förstår av titeln på detta inlägg så blev det Pirates filmen som blev föremål för mitt intresse. Så hur var den? Om vi säger så här. Den var betydligt bättre än del 3 och del 4 i serien, men det säger ju inte så mycket då jag på sin höjd tycker att de är okej. Eller de är väl kanske lite bättre än OK men inte mer. Den är definitivt sämre än den första filmen och ungefär jämbördig med den andra filmen. Skulle jag betygsätta dem mellan 1-5 så skulle jag väl göra det enligt följande;

Del 1: Curse of the Black Pearl – 4
Del 2: Dead Man’s Chest – 3
Del 3: At World’s End – 2
Del 4: On Stranger Tides – 2,5
Del 5: Dead Men Tell No Tales – 3

Det de gjort bra i den femte installationen är att Jack Sparrow INTE är huvudfiguren i historien. Det är misstaget de gjorde med den fjärde delen i mitt tycke. I de tre första filmerna så är det ju de facto Will Turner och Elizabeth Swann som det egentligen handlar om och Jack är mest en rejält framstående bifigur och som det passar han lysande. I den fjärde filmen gjorde de han till huvudprotagonisten vilket gjorde att det blev lite för mycket Jack Sparrow av det hela vilket gjorde filmen sämre. Den tredje filmen i serien var dålig mest bara för att den…ja, var dålig. Tråkig. Även om den har sina stunder och en alldeles lysande Barbossa. Lysande! Det är den mest underskattade karaktären skulle jag säga och jag kan tycka att han minst är lika bra, om inte bättre, än Jack. När vi nu kommit till den femte delen så har de fördelaktigt flyttat huvudpersonen till Will och Elizabeth’s son och åter gjort Jack till en, om än väldigt framstående, bifigur. Det som dock INTE fungerar tycker jag är hur de valt att gestalta Jack denna gång. I de första filmerna så levde han förvisso på turen och att händelserna spelade han i händerna men samtidigt så fanns det en skicklighet i hans hantverk som pirat som kom fram emellanåt i actionsekvenserna. Här har de istället valt att porträttera han som ett fyllo med otur och när actionsekvenserna drar igång så framstår han som en pajas som mestadels kommer undan på grund av lyckliga omständigheter och det är inte omständigheter han fixar själv som i de första filmerna utan det är ren och skär flax. DET gillade jag inte med filmen. I övrigt var det väl en underhållande film för stunden som jag kan rekommendera för den som gillar piratäventyr.

Något som framstår som ett rent mysterium för mig är beslutet att döpa om filmen här i Sverige (och andra delar av Europa för den delen). Vem kom på den helt absurda idén att ändra namnet från Dead Men Tell No Tales till Salazar’s Revenge? Jag kan ju ändå köpa, om än tycka det onödigt, att de översatte namnet på de fyra första filmerna till Svarta Pärlans Förbannelse, Död Mans Kista, Vid Världens Ände och I Främmande Farvatten här i Sverige, även om det blev svengelska titlar då de fortfarande heter Pirates of the Caribbean och inte ”Karibiens Pirater”. Men varför, VARFÖR!, ändrar man ett engelskt namn mot ett annat? Finns liksom ingen logik över det hela alls. Plus att det nya namnet också är så mycket sämre. Vad var det för fel på Dead Men Tell No Tales? Varför inte översätta det till ”Döda Män Berättar Inga Historier” om man nu prompt skulle byta namn? Jaja, så är det med den saken. Hur som helst så använder jag originalnamnet då jag tycker det är så mycket bättre.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén