MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: juli 2017 Sida 1 av 2

Writings on the wall #15 – The final writing

Med denna bloggserie var
målet att i några inlägg analysera och kåsera
lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden
utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta har skett
utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande
till min nuvarande livssituation. Vi har nu nått vägs ände, kommit fram till The Grand Finale, och det har blivit
dags att knyta ihop säcken. Håll i er nu, för detta blir ett mastodontinlägg;

“How do I live? How do I breathe?
When
you’re not here I’m suffocating
I
want to feel love, run through my blood
Tell
me is this where I give it all up?
For
you I have to risk it all
’Cause
the writing’s on the wall”

”Om du kommer ihåg det var nästan igår, Du var oemotståndlig i ditt
bruna hår”
, som Per Gessle så vackert sjunger, är faktiskt
den perfekt öppningen på detta sista inlägg i denna blogg-serie. Hela låten
passar som handen i handsken och då
speciellt några rader senare som lyder; ”Det sägs att tiden står stilla när man blir kär, och jag kommer ihåg
vad jag önska just då, att tiden står stilla i månader, år”
. Precis så
känns det när hon är i närheten. Hon är oemotståndlig i sitt bruna hår och jag
vill inget annat än att tiden skall stå stilla och att ögonblicken med henne
blir till månader, år.

Men mer om det senare.

Fjorton inlägg har det tidigare blivit i denna serie (1, 2,
3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14), den absolut längsta under denna
bloggs livstid som faktiskt startade så tidigt som i augusti 2008. Den startade på ett tråkigt sätt men det som inte dödar det härdar ju, som det så fint (?) brukar heta. Oavsett det så har Writings on the wall kanske varit de viktigaste inläggen för mig personligen, där jag fått stött och
blött en del saker som jag knappt visste skulle komma fram själv. Okej, jag har
inte varit supertydlig i texterna i bloggen men genom skrivandet så har det
gett mig själv chansen att verkligen fundera igenom det jag skrivit om. Att det
första inlägget i serien skrevs redan 23 september ifjol och jag inte avslutat
serien förrän nu ser jag som att jag har behövt haft den pågående i mitt liv fram
till nu. Men nu när jag är mitt uppe i A
Time For Action
så har det nog mest blivit så att tiden inte riktigt räcker
till för att fortsätta fundera kring detta. Fokus ligger nu på genomförande mer
än på att kontemplera. Vilket känns helt rätt. Så här kommer nu
snabbgenomgången, sammanfattningen, slutklämmen, eller vad ni nu vill kalla den;

I första inlägget så avhandlades det här med att återhämta
sig när ett långt förhållande tar slut, i det andra skrev jag om det här med
att jag aldrig tagit de långa förhållandena till nästa steg och i den tredje
delen så kunde ni läsa en slags fortsättning på det andra inlägget där jag inte
riktigt velat stanna kvar i det jag haft utan alltid sökt efter det grönare gräset på andra sidan. Det
är också här som jag för första gången nämner att det kan finnas en person som
skulle få mig att både ta saker till nästa nivå, ta nästa steg, men även kunna få
mig att vilja stanna. I det fjärde inlägget så kåserar jag runt det här med att
våga satsa och att vara förberedd men även om att ifall jag skulle satsa på
henne som jag omnämnde i inlägget före så innebär det att jag riskerar väldig,
väldigt mycket. Del fem och sex spinner vidare på denna risk och den förväntade
storm som en satsning skulle föranleda men tar samtidigt upp att det nog är
dags, på tiden, att jag slutar att fly och att jag konfronterar mina rädslor. I
sjunde delen så skriver jag om det faktum att jag inte tror att jag någonsin
riskerat ”allt” och i åttonde delen så behandlar jag det här med att vilja vara
nära någon så innerligt fast man inte kan och att livet ter sig lite blekare då
så är fallet. Nionde inlägget behandlar det här med när, var och hur jag varit
kär, vilket inte är så många gånger visar det sig. Inte på riktigt kär i alla
fall. Med tionde delen så återkommer jag lite lätt till det här med att ta
risker och att hon jag skrivit om är värt det hela medan del elva tar upp det
här med saker som hemsöker mig från mitt förflutna. Med del tolv så börjar jag
avsluta denna bloggserie och stipulerar att det kommer bli 15 inlägg totalt
samtidigt som jag skriver att jag INTE kommer agera i enlighet med mina känslor
gentemot hon jag skrivit om, utan låta det hela bero då det kommer med ett alldeles
för högt pris. I det trettonde inlägget så skriver jag om det här med A Time For Action, eller handlingens år,
och spinner vidare på det här med att jag valt att inte gå vidare med mina
känslor för henne med stort H. Att jag valt att bibehålla den relation vi har på
det mer vänskapliga planet. Fjortonde inlägget behandlar risk igen samt det här
med hur man ser på oddsen att lyckas eller misslyckas. Bekräftar åter beslutet
att INTE satsa helhjärtat på HENNE och att inte längre behöva hoppas på att hon
dämpar fallet om jag hade valt att ta språnget samtidigt som jag lovar att
nästa del i serien skall bli det sista inlägget. Bekräftar att det de facto
kommer bli 15 inlägg.

Och där är vi nu. Med detta inlägg. Duh!

Jag gav mig ut för att analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även
våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och
rädslor som finns
. Så har jag
lyckats med det? Det tycker jag väl att jag gjort. Jag har definitivt
analyserat ett antal saker gällande hur jag fungerar i kärlek och förhållanden.
Jag har beskrivit min nuvarande situation och jag har skrivit om olika val,
förhoppningar och rädslor. Så uppdrag genomfört på det tycker jag. Jag kanske
varit lite vag gällande framtiden även om den också har funnits med i inläggen
där allt från saker man kommer ångra på ålderdomshemmet till att jag velat
skapa en framtid med HENNE. Eller jag kanske skall benämna henne Brunetten nu hädanefter? För hon är ju
det, brunett alltså, och jag har ju i andra inlägg beskrivit min förkärlek för
de med brunt hår. Där har ni förresten kopplingen till Gessle-inledningen av detta inlägg. Hon är definitivt oemotståndlig i sitt bruna hår.

“How do I live? How do I
breathe? When you’re not here I’m suffocating”.
Jag kanske inte kvävs när hon inte är i närheten men faktum
är att jag ständigt, ständigt(!), har henne i mina tankar. Jag tänker på henne
både när jag har mycket att göra och då jag är tankspridd. Varför? Låter
motsägelsefullt att fokusera på något annat än det jag har för handen och är
det inte därför jag är tankspridd? Kan hända att andra fungerar så men för mig
så är själva tanken på henne en låga som får mig att fokusera bättre. Jag
tänker på henne när jag känner mig slutkörd och utbränd för att det ger mig extra
energi. Jag tänker på henne när… ja, jag tänker på henne för jämnan som du
kanske förstår. Faktum är att hon smyger sig ständigt in i mina tankar och jag
välkomnar det med öppna armar. Tankarna på henne får mig att leva. Att andas.
Allt blir så mycket bättre. Precis där har ni anledningen till kovändningen. Ni
vet den jag skrev om här. Jag tänker INTE lämna detta därhän. Jag är skyldig
mig själv, hur omöjligt och uppoffrande det än må vara, att satsa allt på
detta. Och då menar jag ALLT. Att jag är rädd för att göra det råder det inga
tvivel om. Har nog aldrig varit så rädd för att göra något i hela mitt liv.
Inte livrädd men rädd för att misslyckas. Jag vet ju vad som står på spel.
Samtidigt är det nog det absolut viktigaste i mitt liv. I alla fall det
viktigaste just nu. DET viktigaste. Jag gillar när hon är i närheten eftersom
mitt liv ter sig så mycket enklare. Så mycket mer fokuserat. Sådär okomplicerat
på ett alldeles komplicerat sätt. ”I like
it when I leave the ground just by walkin’ in your neighborhood”
, som Gessle sjunger i en annan sång. Precis
så är det att vara i hennes närhet. Som att man svävar. Inte på det där
superhjälteviset utan på grund av ren och skär glädje på att få spendera tid
med henne.

“I want to feel love, run through my
blood. Tell me? Is this where I give it all up”?
Som jag
beskrev i inlägg #9 så har jag inte varit kär många gånger i mitt liv.
Förälskad? Japp, flera gånger. Nykär? Definitivt! I stort sett varje gång jag
träffat någon ny. Riktigt kär? Nja, inte många tillfällen. Har nog egentligen aldrig
varit kär i min motpart utan har mer trivts riktigt, riktigt bra med den
livssituation som uppstått. Ni vet, så där stagnerande och outvecklande. Där
jag inte velat ta saker till nästa nivå. Inte tagit nästa steg. Hållit tillbaka. Vilket förmodligen bottnar i att jag
nog aldrig varit riktigt kär i personen som jag för tillfället varit
tillsammans med. Hur konstigt är inte det? Visst, jag har tyckt om dem väldigt
mycket och definitivt velat ha fysiskt umgänge med dem. Är ju trots allt grabb
och de har ju varit attraktiva utseendemässigt. I alla fall i mina ögon. Men jag
har aldrig velat ha något mer. Faktiskt. Inte på riktigt i alla fall. Jag
kanske har trott att jag velat men har nog inte det nu när jag haft tid att
reflektera över det hela. Jag har verkligen, och då menar jag verkligen,
försökt rannsaka mig själv under det senaste året och jag kan egentligen bara
komma fram till att jag varit riktigt kär i någon en gång i mitt liv. En gång! Potentiellt två, men det tror jag mer har växt fram på senare år när jag sett hur fin människa på alla sätt och vis hon är. Gången då jag definitivt var kär är gången jag beskriver i nionde inlägget. Hur konstigt är inte det? De
andra har mer varit fysisk attraktion, nyförälskelse och/eller spänningen att
göra något nytt eller ”förbjudet”. Men helt ärligt så har det nu hänt för en
andra (tredje?) gång. Det finns definitivt en fysisk attraktion till henne, Brunetten, och det finns en spänning i
att det står så mycket på spel och att det är lite av ”förbjuden frukt”. Men
jag har hittills aldrig gjort något med henne. Än. Vill vara tydlig med det.
Har inte ens varit i närheten att göra något faktiskt. Jag har istället lärt
känna henne som person och även om vi är olika på väldigt många sätt så är vi
också väldigt lika på väldigt många andra. Det är det som jag blivit kär i.
Hennes personlighet. Hennes förmåga att vara lättsam samtidigt som hon kan vara
väldigt seriös i det hon företar sig. Hennes målmedvetenhet och hennes skratt.
Hennes osäkerhet kombinerat med vetgirigheten och nyfikenheten. Hur jag kan
prata med henne och hur vi kan dela med oss av varandras bekymmer och strävan mot något bättre. Varandras
problem och framgångar. Den omaka rastlösheten och samtida sökandet efter
lugnet. Det är det jag blivit kär i. För det har jag. Blivit kär. Jag har känt
henne relativt länge nu, flera år faktiskt, och för att återigen referera vår
vän Gessle, denna gång i form av Roxette; ”It just happens. You don’t know what’s
going on. If it’s new or if it’s been there since long”
. Det kanske alltid har funnits där men det är nu jag känner
hur det finns i mitt blod. I hela mig och jag är beredd att ge upp allt för
henne. Allt.

”For you I have to risk it all. Cause the
writing is on the wall”.
Tecknen har funnits där länge. Många som står på
sidan om har antytt det. Eller mer än antytt. Påstått. Men jag har nog inte riktigt
velat erkänna det. Erkänna vad jag känner. Trots att det nog stått relativt tydligt
skrivet. Men jag fungerar nog så att jag behöver förneka det hela ett
tag innan jag accepterar det. Accepterar det alla andra redan sett. Beror nog
på min undermedvetna, och ibland väldigt medvetna, vilja att inte vara som alla
andra. Inte göra som alla andra och inte göra det som alltid förväntas av mig.
Att gå min egen väg, som är så modernt nu för tiden. Inte vara en i mängden. På
gott och ont. Men har som sagt kommit att acceptera vad jag känner för henne
nu. Har tagit sin tid. Det har stått skrivet på väggen sedan länge och jag
hoppas bara inte att det är försent så att det går lika åt pipsvängen som för
han som uttrycket Writings on the Wall
kommer ifrån. Det är definitivt inget säkert kort det här. Raka motsatsen. Är
det mest osäkra kortet som jag någonsin spelat ut skulle jag vilja säga. Men
ibland kan man ju vinna på en hjärter tvåa. Ibland.

Ungefär där hade denna bloggserie tänkt att avslutas. Men
jag har tänkt om. Igen. Precis som jag skriver i detta inlägg. Jag kommer INTE att
försöka bli tillsammans med HENNE. Precis allt står på spel som jag beskrivit
innan och det är definitivt inget säkert kort heller men det är inte därför som
jag väljer att avstå. Inte heller komplexiteten som skulle uppstå. Nä, det är för
att jag kommit att rannsaka mig själv och vilken typ av person jag är. Jag är
ingen som tycker om att såra någon annan. Jag har gjort det några gånger i mitt
liv och jag har verkligen mått dåligt av det. Skulle jag försöka bli
tillsammans med HENNE så skulle jag verkligen såra en hel del personer som jag
inte vill såra. Personer som jag värnar alltför mycket om. Att göra det för min
egen vinnings skull ligger inte riktigt i min natur. Jag gör inte så. Hur
mycket det än smärtar just nu så kommer denna bloggserie inte att avslutas på
en positiv not. Nä, den kommer gå en aning i moll. Jag kommer att försöka gå
vidare i mitt liv och släppa tanken på HENNE, Brunetten, och istället rikta blicken mot annat håll. I filmen How
Do You Know
från 2010 så frågar Reese Witherspoons karaktär sin psykiatriker, spelad
av Tony Shalhoub, om det finns någon enstaka grej utifrån hans erfarenhet som
kan hjälpa vem som helst med vilken situation som helst. Svaret hon får är att utifrån hans erfarenhet så finns det en sådan grej och det är figure out what
you want and learn how to ask for it
. Så det är vad jag skall göra nu.
Fundera ut vad jag verkligen vill för att därefter lära mig be om det. Men
först som sagt gäller det att fundera ut vad jag verkligen vill. Men det får
bli en helt ny bloggserie i sig. Återkommer med det. Nu så sörjer jag lite det
faktum att jag inte kommer gå vidare med Brunetten
genom att citera ett textstycke från James Blunts låt Goodbye My Lover som jag
tycker passar in bra här och nu; “Goodbye my lover. Goodbye my friend. You have been the one.
You
have been the one for me”
. Med det så
har det blivit dags att säga ajöss och
tack för fisken
, som Douglas Adams så finurligt skrev, och för sista gången
(?) i denna blogg spela den magnifika låt som hela denna serie inlägg bygger
på. Vi avslutar med ytterligare en fantastisk version av Matt Johnson som även var med i det tredje inlägget i serien med en annan version;

Yran -17

Att vara född och uppvuxen i Hoting har sina fördelar ibland. Visst, det finns en massa nackdelar med skulle jag tro även om jag inte direkt kommer på några nu. Hur än det är med det så är en av fördelarna definitivt det här med att man kan lite välja och vraka vars man kommer ifrån. Allt som oftast så brukar vi uppge att vi är Tåsjöbor som pratar ”Tåsjömål” men vi brukar också säga att vi är Ångermanlänningar då Hoting tillhör Ångermanlands landskap och vi under en lång tid anknöt mot Sollefteå mer än något annat ställe. Det är också därför som de flesta av oss som bor i världsmetropolen har MODO som sitt hockeylag. Men ibland, just ibland, så brukar vi kalla oss Jämtlänningar. Varför? Well, för Hoting tillhör Jämtlands län men INTE landskap. När inträffar då detta ”ibland”? Jo, sista veckan i juli varje år och framförallt just sista lördagen så är vi lite sådär extra jämtländska. Den veckan så inträffar Storsjöyran som kulminerar med att Republiken Jämtlands President, för tillfället Ewert Ljusberg, håller sitt tal på stortorget i Östersund vid midnatt. Så också i år. Årets upplaga för undertecknad sträckte sig till två riktigt trevliga kvällar på krogstråket samt en kväll på själva Yran. Hade tänkt att gå både fre-lör på Yran men kände att jag inte riktigt hade suget på fredagen trots att både Per Gessle och Pet Shop Boys spelade. Hade varit riktigt kul att se båda dessa men det får bli en annan gång. De två kvällarna på stråket innehöll det mesta och det var bra drag i två av tälten med Ständut Blakk som band i det ena och Marmeladorkestern i det andra. Gott sällskap, god mat och alldeles för mycket vätska skapade sena kvällar. Lördagen bjöd även det på trevligt sällskap, oväntade möten, ett mäktigt President tal och en helt underbart suverän konsert med Europe. De gamla rockrävarna var heta på scenen och de lät betydligt tyngre live än de gör på skiva. Carrie var fin, Rock the Night var.. ja, rockig, Cherokee var tung gung, Superstitious mäktig och paradnumret The Final Countdown var helt klart kvällens låt bland publiken. Några av de nya alstren är jag inte så mycket för men Last Look at Eden gillar jag skarpt, även om den inte är så där direkt ”ny” längre, och New Love in Town från samma skiva är även den helt OK. I övrigt så saknade jag några av deras ”gamla godingar”. Några låtar som jag gillar gör sig nog inte så där super live på stor scen såsom Seven Doors Hotel (som nästan kräver sitt egna inlägg pga vad den är inspirerad av) och Memories. Men jag saknade verkligen deras absolut bästa låt; Prisoners in Paradise. Saknade även att de inte spelade Dreamer och jag hade verkligen velat höra Open Your Heart live. Versionen då Joey och John spelar den i Musikhjälpen glasburen 2012 är helt briljant. Vet inte om jag haft den med här i bloggen tidigare, vilket jag troligen haft, men jag tycker vi avslutar detta inlägg med den igen bara för att den är så suverän.

Project #5, del 3

I den mycket fina filmen About Time från manusförfattaren och regissören bakom bland annat fantastiska Notting Hill och magnifika Love Actually så finns det en underbar cover på The Waterboys gamla dänga ”How Long will I Love You” av både Ellie Goulding samt Jon Boden, Sam Sweeney och Ben Coleman. I den finns följande textrad som väl beskriver hur jag känner för hon som varit föremålet i detta ”projekt” samt i Writings on the Wall inläggen (som strax skall få sin avslutning här i bloggen):

How long will I love you
As long as stars are above you
And longer if I may

Med det sagt så kommer jag att lämna det så. Lämna det med att jag nog för alltid kommer att älska henne, men jag kommer inte att agera på det. Jag vet att jag sagt det tidigare och att jag då ändrat mig, men det kommer inte att ske den här gången då jag verkligen funderat igenom det hela nu. Om jag skulle valt att agera på det hela så skulle jag otvivelaktigt såra en hel del människor som jag verkligen inte vill såra. Att jag för egen vinning skulle göra något som skulle orsaka smärta och lidande för andra känns helt enkelt inte rätt. Känns inte som jag. Jag gör inte sånt för egen vinnings skull. Missförstå mig rätt här. Jag vill fortfarande inget annat än att bli tillsammans med henne men det får ske på annat sätt än att jag tar initiativet. Är det meningen att det skall hända så händer det. Jag tänker helt lämna det till ödets nyck. Eller hennes nyck kanske är en bättre beskrivning. Den gamla Queen-hiten från Highlander beskriver väl hur det för tillfället känns:

There’s no time for us
There’s no place for us
What is this thing that builds our dreams,
Yet slips away from us?

Som ni väl räknat ut vid detta laget så avslutar detta inlägget det här ”projektet”. Det här kommer att vara ett av de 18 projekten som inte genomfördes under året. Förhoppningsvis så kommer det vara det enda. Visst är det med sorg i hjärtat som jag släpper det här. Eller kommer försöka släppa det här. Kommer inte att bli enkelt att försöka fokusera på något annat när detta har funnits i mina tankar under så lång tid. Varje dag och mer eller mindre hela tiden. Funnits i tankarna alltså. Hon. Ja, hon kommer nog att för alltid vara den finaste, mest enastående person som jag känner. Så stark men samtidigt så svag och bräcklig. Någon som vill så mycket men som samtidigt är lite vilsen i sin tillvaro. Rolig, underbar och trevlig att hänga med samtidigt som hon kan vara lite tvär och ledsen. Jag älskar att prata med henne samtidigt som jag inte har några problem att vara tyst i hennes sällskap. Hon är helt enkelt i mitt tycke…ja, fantastisk! Har ingen bättre beskrivning. Men det får bli som i James Blunts mycket fina och något utskällda, eller kanske mer sönderspelade, hitlåt från 2005 som väl beskriver hur jag känner för henne. Jag tycker verkligen att hon är helt underbart vacker, vare sig hon fixat till sig eller bara är sig själv en helt vanlig vardag. Låten beskriver samtidigt på ett litet sorgligt sätt att det aldrig kommer bli vi, vilket ledsamt nog kommer stämma. Med tiden kommer jag att komma över det här men för tillfället så har det blivit dags att avsluta detta ”projekt” och gå vidare. Ta nya tag, vidga vyerna och se vars livet för mig. Det har blivit dags att fundera ut vad jag vill och lära mig hur jag frågar efter det. Men för nu så sörjer jag det som kunnat bli till James bräckliga stämma:

You’re beautiful
You’re beautiful
You’re beautiful, it’s true
I saw your face in a crowded place
And I don’t know what to do
’Cause I’ll never be with you


Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – del 1, del 2 PAUSAT
Projekt #5 – del 1, del 2, del3 AVSLUTAT!
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2
Projekt #8 – Pension fund
Projekt #9 – Construction project
Projekt #10
Projekt #11 – No Pain, No Gain
Projekt #12
Projekt #13
Projekt #14
Projekt #15
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – A Leap of Faith

Projekt #9 – Construction project

Det här projektet är något som kommit att ändras sedan jag för första gången gjorde min ”projektlista”. Det som egentligen skulle göras som projekt nummer nio är en av de två riktigt stora projekten som jag ursprungligen planerade men då jag insett att det inte kommer att finnas tid för att hinna genomföra detta just nu så har jag flyttat det till ”kommande” listan. Japp, det finns redan en påbörjad lista för projekt att göra härnäst. Lagom till att jag insåg att jag inte kommer hinna med att starta ursprungsprojektet så dök ett annat projekt lägligt upp som fick ta dess plats. Altanen hos min mor hade ruttnat upp och den behövde en rejäl renovering vilket fick bli detta projekt istället. Sagt och gjort så har jag de senaste dagarna rivit ned allt det dåliga och nu påbörjat uppbyggnaden igen. Det kvarstår fortfarande en hel del jobb innan projektet är klart men målet är att det skall vara avslutat innan min semester är över. Just nu så inväntas bara det nya plasttaket som behöver komma på plats innan jag kan fortsätta med resterande.


Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – del 1, del 2 PAUSAT
Projekt #5 – del 1, del 2
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2
Projekt #8 – Pension fund
Projekt #9 – Construction project
Projekt #10
Projekt #11 – No Pain, No Gain
Projekt #12
Projekt #13
Projekt #14
Projekt #15
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – A Leap of Faith

Projekt #8 – Pension fund

Har legat lite lågt med uppdateringar om mina 18(!) projekt för 2017. Arton projekt som jag ifall ens hälften blir genomförda skulle bli helt suveränt glad. 50% utfall är mer än bra gällande dessa. Att jag legat lågt med rapporteringen betyder inte att inget hänt. Tvärtom faktiskt. Nä, det har nog mer att göra med min inaktivitet här på bloggen. Ett av de mindre roliga projekten, men ack så nödvändiga att ta tag i, är projekt nummer åtta. Projektet som jag tänkte beskriva här och nu.

Jag har länge tänkt att jag skulle göra en genomgång av min sparstrategi gällande pensionen. Jag vet, den är ju fortfarande 20+ år bort men det betyder att jag har chansen att lägga grunden till något bra. Som alla vet så delas ju pensionssparandet in i tre delar; den allmänna pensionen, tjänstepensionen och privat sparande. Om vi börjar med den allmänna pensionen så delas den i sin tur in i inkomst- respektive premiepension. Vad gäller inkomstpensionen så är det inte mycket att göra åt utan 16% av lönen sätts av till den pensionsdelen. Vad gäller premiepensionen så avsätts här 2,5% av lönen och här kan man välja hur de skall placeras för att förvaltas och växa så bra som möjligt. Sedan har vi tjänstepensionen, vilket man kan välja att placera hur man vill och betalas ut av arbetsgivaren fr.o.m. 25 års ålder. När man sedan, som undertecknad, passerat 40-strecket så ökar insättningen radikalt och det är här lönen kommer in i handlingen där en bättre lön ger en bättre avsättning. Slutligen så har vi privat sparande vilket finns i lite olika former även om det försämrats för något år sedan.

Så vad har jag i dagsläget och vad planerar jag att göra? Jag har sparande i samtliga former ovan, vilket ju är bra, men jag är inte så där jätteaktiv när det gäller mitt sparande. Som tur är så har vi via mitt jobb tillgång till en pensionsmäklare som vi kan konsultera gratis och sagt och gjort så stämde jag träff med henne för ett par veckor sedan där vi bland annat, mer om det andra i ett senare inlägg, gick igenom pensionssparandet enligt ovan. Hon gav några handfasta tips, jag bytte sparandet vad gäller premiepensionen och tjänstepensionen så nu skall tillväxten förhoppningsvis bli bättre. Visst, jag hade haft tillväxt tidigare också men det fanns bättre fonder att spara i som gått betydligt bättre över tid fram till nu. Utöver det så rekommenderade hon att jag skulle avsluta mitt privata sparande då hon inte tyckte det var något att satsa på. Hon tyckte istället att jag skulle löneväxla en del av min månadslön mot pensionsspar och att jag skulle växla in den årliga bonusen mot pension istället för att plocka ut den. Jag skall under semestern definitivt avsluta mitt privata sparande, tillsammans med den månatliga avsättningen som jag gör till HSB Bospar, vilket vi också kom fram till var onödigt.

Vidare så hade jag en massa efterlevnadsskydd på min pension som hon tyckte jag skulle plocka bort då det endast tillfaller personer som bor på samma adress som mig och då jag för tillfället bor för mig själv så fyller det ju ingen funktion att betala för det varje månad.

Visst, det här var inte det roligaste av inlägg/projekt men en del skall vara tråkiga så man kan finna de roliga…ja, roligare. Känns skönt att det här är i rullning och att jag fick en del handfasta tips att gå vidare med. Vi diskuterade även andra saker men det tar vi i nästa inlägg i denna projektserie som jag tänkte skulle bli 3 till antal.


Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – del 1, del 2 PAUSAT
Projekt #5 – del 1, del 2
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2
Projekt #8 – Pension fund
Projekt #9
Projekt #10
Projekt #11 – No Pain, No Gain
Projekt #12
Projekt #13
Projekt #14
Projekt #15
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – A Leap of Faith

Castlevania

Var (väldigt) länge sedan jag såg en animerad manga/anime serie eller film men då Netflix nu varit så vänliga att skapa en serie av en av mina favorit TV-spelserier genom tiderna så var det hög tid att det blev ändring på det. Första säsongen som endast innehåller 4 avsnitt a´25 minuter håller genomgående hög kvalitet och jag gillar det skarpt. Spelserien har ett av de absolut bästa soundtracken till ett spel och även om det kanske inte riktigt kommer fram i TV-serien så håller den en jämn och bra nivå. Röstskådespeleriet är riktigt bra med The Hobbit kändisen Richard Armitage som Trevor Belmont, seriens protagonist. Jag gillar att man kör på bakgrundshistorien till varför Dracula, seriens antagonist, är den stora ondska han är och jag gillar att man väljer att starta med Trevor från Castlevania III: Dracula’s Curse. Även om jag saknade lite av musiken från spelen så gillade jag serien skarpt och kan verkligen rekommendera den, så ge den 2 timmar av din tid. Du kommer inte att ångra dig. Jag lovar.

One week

Jahapp, nu är det bra precis en vecka tills man får semester. En vecka av resande och hårt arbete men även av roliga möten och, vad jag hoppas, en framtida planering. Vi kommer i veckan att samlas på huvudkontoret i Kings Langley för att lägga fast utvecklingen av våra mjukvaror som vi använder i jobbet. Samtliga regioner flyger in och det vankas både team building och middag på kvällen. Brukar bli riktigt trevligt, har åtminstone varit det tidigare år, men det brukar också bli intensiva dagar där man brukar känna sig lite slutkörd mentalt efteråt så det är verkligen tur att det vankas semester där efter. Behöver verkligen vila och ladda batterierna känner jag. Så trött och slut som jag kände mig i fredags så hade jag behövt tagit semester då. Precis där och då. Men istället så har en trevlig helg kanske inte hjälp så mycket vad gäller fysiskt vilande men jag har återhämtat mig mentalt. Skall dock bli superskönt med semester efter detta. Är något som jag behöver. Mycket! Det kommer börja med en stadsweekend i gott sällskap för att därefter efterföljas med att hjälpa en vän att flytta. Därefter så blir det att åka hem och ta tag i att flytta in i min nya lägenhet i Östersund, bygga min nya säng samt hjälpa min mor att bygga om altanen då den håller på att ruttna upp och mest troligt inte klarar en vinter till utan att braka samman. Så ligger landet. Ett sista kraftryck innan vila…

Once upon a time..

…in Venice. En kul liten film med Bruce Willis, John Goodman och Jason Momoa. Bland annat. Roligast var kanske att den kretsade kring en stulen hund. En Parson Russel. Precis! Samma ras som Bildtisen. Hur skoj var inte det? Bildt är sötare dock än hunden/hundarna som spelar med i filmen. Kan ju dock vara lite subjektiv i mitt tyckande där. Filmen? Jorå, inget djuplodande som direkt fastnar men den underhöll för tillfället och var så där lagom galen. Se den för all del om ni får chansen.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén