MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: oktober 2017

R.I.P.

Det som inte fick hända har, sorgligt nog, hänt. I torsdags så somnade en av mina äldsta, om inte DEN äldsta, vänner in i den stora sömnen. Alldeles på tok för tidigt! Alldeles på tok för ungt! Han borde inte ens ha levt halva livet än och ändå så lämnade han oss. Helt obegripligt! Och orättvist. Jag var på plats på sjukhuset strax efter det att han somnat in och fick både möjlighet att säga farväl där men även se med egna ögon att han faktiskt lämnat oss. Trots det så har jag svårt att smälta det hela. Svårt att ta in att han faktiskt vandrat vidare och inte längre finns ibland oss. Han har mer eller mindre alltid funnits där i hela mitt liv. Vi har upplevt SÅ mycket tillsammans och han utgör en så stor del i många av mina minnen att det ter sig helt surrealistiskt att han inte längre skall finnas på plats för att vi skall kunna göra nya saker. Som sagt, helt obegripligt. Det kommer att ta tid att smälta att han inte längre finns till hands och just nu så har jag långt ifrån lyckats ta till mig förlusten. Inte ens i närheten. Visst, vi umgicks långt ifrån på daglig basis nu för tiden, så som vi gjorde förut, men så blir det när livet tar en i olika riktningar. Men, och det är ett stort MEN, vi visste alltid vars vi hade varandra. Han var en av de där gamla vännerna som man alltid visste fanns till hands om det skulle behövas. Han var en av de där som när man träffades var allt precis som förr. Inget tillgjort eller konstlat utan precis, precis som det alltid varit. Kommer att sakna honom av många anledningar men det är definitivt en av dem. Den lilla skara som man har den relationen med blev helt plötsligt mycket, mycket mindre. Det hade jag inte förväntat mig att behöva uppleva på väldigt, väldigt många år till men tyvärr så blir det inte alltid som man önskar. Jag hoppas att han har det bra där han hamnat och jag sörjer förlusten av en person som aldrig ville något ont. En kusin, en granne och framförallt en kompis och stridskamrat har lämnat mig, oss, sina barn, sina föräldrar, släkten, sin nyblivna sambo och sitt bonusbarn. På grund av det så känns världen helt plötsligt lite tommare. Lite fattigare. Lite gråare. Förlusten är definitivt vår. Jag kommer tänka tillbaka på alla roliga, och för den delen även mindre roliga, saker som vi gjort och upplevt tillsammans och förhoppningsvis så finner jag någon tröst och ro i minnena för som det är just nu så är det bara…ja, obegripligt…

Vila i frid, min vän! :’-(

Life

Situationen just nu för min vän kan inte uttryckas på något annat sätt än att det är kritiskt. Kommande dagar kommer nog att bli avgörande skulle jag tro. Inte för att någon sagt det men för att utifrån det som läkarna sagt och det skick han verkar vara i så står det nog definitivt och väger nu. Hur tråkigt det än låter. Jag hoppas att vågen, eller för den delen gungbrädan, väger över åt rätt håll och saker börjar ljusna. Det behövs verkligen i nuläget…

Händelser av dessa proportioner skapar ju tankar runt sitt eget liv, precis som det jag skrev om gällande åldrande igår, och hur till vida man lever så som man borde eller vill göra. Tankarna har verkligen virvlat under dessa dagar och lika mycket som man tänker på min väns välbefinnande så funderar man ju på vad man själv håller på med. Vad man spenderar sin tid på. Hur långt man har kvar att göra det man vill. Om det man ”vill” verkligen är det man VILL. Kort och gott om man håller på att slösa sin tid på oväsentligheter eller om man verkligen, och då menar jag VERKLIGEN, gör det som man själv vill innerst inne. Gör jag det? Kan inte svara på det i detta nu så där självklart utan får helt enkelt fortsätta fundera på det. Min väns situation har verkligen satt fokus på mitt eget liv, hur konstigt det än låter. Egenkärt? Kanske, men samtidigt så inser man hur skört och kort livet egentligen är och hur mycket som egentligen blir helt oviktigt. Vilket faktiskt är en hel del saker. Samtidigt så kommer man till klarhet i många saker gällande vad och vilka som man håller av och hur man skulle vilja att det var. Vad man behöver ändra på, vad man behöver säga till vissa och vad man skulle önska skulle ske härefter. Jag har helt klart fått en del av bilden klart för mig. Eller den har i alla fall blivit klarare. Andra skall jag fundera på ett varv till innan jag fattar beslut om eller prioriterar. Under tiden jag fortsätter kontemplera över detta så hoppas, tror och önskar jag om en förändring till det bättre för min vän. Det måste vända mot det bättre nu. Vända mot liv….

Tankfull

Har ju skrivit om det tidigare i det här inlägget men då inget riktigt tycks ha blivit bättre på de här veckorna, faktiskt raka motsatsen, så skall jag inte påstå att jag känner mig så där hemskt uppåt i nuläget. Nä, då jag skrev senast så låg min vän på intensiven, något han fått lämna därefter och åka upp på avdelningen där han dessvärre blivit bara sämre igen och han är nu tillbaka på intensiven med 24/7 övervakning. Obra, på gränsen till skitdåligt för att tala klartext. Eller faktum är nog att gränsen är passerad så det nått skitdåligt nu. Jag är positiv och förhoppningsfull att allt skall lösa sig men faktum är att man känner sig ganska så maktlös att göra något åt den situation han befinner sig i och det är, helt ärligt, en rejäl uppförsbacke som han har framför sig innan han tillfrisknar. Vilket han kommer att göra. Det är jag helt säker på. Det måste han. Om inte för mig eller för sig själv så för sin familj och sina barn. Så är det bara. Punkt.

När något sådant här händer så är det ju svårt att inte dra paralleller till sig själv, jämföra den situation och det liv min vän har med mig själv. Hur kommer det sig att han hamnat där han hamnat och inte en själv? Vi är ju ungefär lika gamla och det är ju därför lätt att hamna i en åldersnoja. Börja inse att man inte längre är en av de yngre utan en av de äldre. Vilket jag i grunden inte har något emot. Man är inte äldre än man känner sig, brukar jag så där skämtsamt säga men faktum är att jag tycker så. Till skillnad från min vän så är jag frisk, har inga krämpor och känner mig i relativt god fysisk form. Skulle kunna vara bättre, men det är ingen katastrof. Så vad är det då som gör att man inte känner sig så gammal? Tja, finns de som säger att det beror på att glöden och drivet finns intakt. Att det handlar om hunger och inte ålder. Livshungern. Att man inte är likgiltig och rycker på axlarna utan vill uppleva och förstå nya saker istället. Kanske är det så, även om jag inte till fullo håller med. Jag upplever inte mig själv som så där driven och som ger mig hän och låter mig fångas av nya saker. Inte hela tiden i alla fall. Nä, jag kan vara likgiltig ibland och ta saker med en axelryckning på sin höjd men jag är dock för det mesta nyfiken på livet och på att nå mina mål. Ja, eller mål och mål. Menar att jag ser framemot att slutföra alla mina projekt. Kanske är det där som det skiljer, men jag skulle vilja påstå att det lika väl beror på vilken tur, eller otur, man har på att få vissa sjukdomar eller arvsanlag. Som min vän. Han har verkligen åkt på något som jag verkligen hoppas att man inte råkar ut för. Jag hoppas att det inte är åldersrelaterat och jag hoppas verkligen, verkligen att vår magnifika svenska sjukvård lyckas hjälpa honom att repa på sig. Eller hoppas. Jag vet att det kommer bli bra. Vet!

Crossroads – Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’

Vissa skulle nog vilja påstå att det är en guldsits. 5 vägar att välja mellan när det kommer till sitt kärleksliv. Eller 5 som numera blivit 4. Men ändå, fortfarande 4 möjliga vägar att vandra. En del skulle hävda att man är en lyckans ost som har hela 4 olika att välja mellan. Andra skulle säga att det finns fler vägar än så och tycka att man är trångsynt. Oavsett vilken syn man har på det hela så får det stå för betraktaren själv. Jag har inte för avsikt att göra detta för någon annan än mig själv. Ja, och föremålet för min affektion då såklart. Fast nu till den konsensus som jag ville komma fram till med denna början; ingen av vägarna är något säkert kort! Inte ens en avlägsen skugga till säkert. Nä, till viss del är det nästintill helt obrutna vägar, i andra fall behöver vägen rustas upp efter en del förfall genom åren och i ytterligare något fall så krävs det definitivt minst lite avhjälpande underhåll. Men, men, det som man inte behöver kämpa för uppskattar man ju inte lika mycket. Eller hur man nu brukar säga…

Den första vägen ut från min egna Crossroad leder mot något spännande, mot något känt men samtidigt mot något okänt. Kryptiskt? Jo, ni skulle bara veta. Den här vägen leder mot en gammal bekantskap som letat sig in i mitt liv igen. Det är en person som för en hel del år sedan cirkulerade frekvent i mitt liv men som utifrån våra olika val försvunnit utanför min radar. Precis som jag försvann utanför hennes. Tills nu. Nu har hon dykt upp igen och vi håller hyfsat regelbundet kontakten. Det har alltid funnits en spänning och nerv i vår relation utan att vi faktiskt har tagit den till nästa nivå. Jag tror, och jag understryker att jag tror här, att det faktiskt skulle bli mer än vad det är idag bara någon av oss väljer att ta första steget. Frågan är om det är det jag vill? Det finns definitivt hinder på vägen. Då menar jag inte hon själv. Nä, hon är faktiskt helt underbar både rent utseendemässigt, om man nu får säga så utan att bli ”metoo:ad”, och personlighetsmässigt. Hon är rolig, lättsam, glad och har väldigt lika intressen som mig själv. Hon är förutom det lättsam att umgås med, lättsam att prata med och är samtidigt trygg med sig själv. Hon är vacker som en sensommarnatt och jag blir alltid lite förvånad över hur jag inte riktigt reflekterat över det på det sättet tidigare. Så vilka var hindren då? Jag väljer i det här läget att bortse från dem. Skulle jag välja denna väg så kommer de att lösa sig, tänker jag. Ser de mer som möjligheter än som problem. Möjligheter till någonting nytt, spännande och helt, helt underbart. Tror jag i alla fall. Hon har verkligen återkommit i rätt tid till mitt liv och jag känner mig lyckligt lottat som har henne i min ”närhet” samtidigt som jag känner mig både nervös, exalterad och och inte så lite ambivalent över vad jag skall göra. Skall jag riskera det vi har genom att försöka ta det till nästa steg eller skall jag glädjas åt det vi har och lämna det därhän? Vad vill jag göra? Ingen minns ju en fegis men å andra sidan så skulle jag inte vilja riskera att vi glider isär igen heller. Svårt val som i slutändan måste komma till vad jag själv egentligen vill. Så, vad vill jag? Vill jag den här vägen vandra? Vill jag starta något?

Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love

Bättre sent än aldrig…

…som det så fint brukar heta och faktum är att detta är sent. Skrev ju för några veckor sedan om att jag sett den fantastiska franska filmen Intouchables, vilket gav mersmak för mer fransk film. Kanske hade en inplanerad resa till Paris lite med fransk fokuset att göra med, vem vet. Hur som helst så fick det före Frankrikeresan bli dags att äntligen(!) se Amelie från Montmartre. Filmen som släpptes 2001 har legat på min att se lista sedan, ja, sedan dess skulle jag tro. Saken är bara den att jag inte riktigt kommit mig för att se den genom alla dessa år. Förrän nu då. För nu har jag sett den. Måste säga att jag i all dess underlighet, för den är sannerligen underlig bara för att vara underlig, gillar den skarpt. En fin liten kärleksfilm som bryter mot traditionerna och som jag verkligen tycker du skall se om du inte gjort det. Nästan så jag ångrar att jag inte sett den tidigare. Men bara nästan. Nu fick jag ju chansen att se den nu istället. En mysig upplevelse som jag inte skulle velat missa. Den är inte lika bra som Intouchables, men nästan. Den är nu, utöver nämnda Intouchables, en favorit tillsammans med Les Riviéres Pourpres och Le Pacte des Loups. Den gamla film noir-rullen Rififi har jag inhandlat och skall se när andan faller på men om den är ens hälften så bra som alla påstår så hamnar nog den i sällskapet med. Men nu gällde det ju Amelie. En underbart mysig liten pärla som jag definitivt kommer att se om.

Projekt #12 & #13

Det här är två projekt som jag vare sig kommer kunna genomföra i år eller för den delen ens starta så jag har därför tagit beslutet att flytta dem till nästa år. Båda är saker som redan är betalda och klara och det är mest en fråga om att ta sig tid att genomföra dem. Men, och det är ett stort men, de är årstidsberoende och med tanke på att vi nu är inne i senhösten men vintern knackande på dörren så får de skjutas upp. Tänkte inte beskriva dem mer här och nu men båda sakerna är något jag fick i present på min 40-årsdag så det är hög tid att genomföra dem. Som tur är så räcker presentkorten över nästa sommar med. Så jag återkommer med mer info under nästa år.


Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – del 1, del 2 PAUSAT
Projekt #5 – del 1, del 2, del3 AVSLUTAT!
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2, del 3 GENOMFÖRT!
Projekt #8 – del 1, del 2, del 3 GENOMFÖRT!
Projekt #9 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #10
Projekt #11 – del 1, del 2
Projekt #12 – FLYTTAD TILL 2018
Projekt #13 – FLYTTAD TILL 2018
Projekt #14 – del 1, del 2
Projekt #15
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – del 1, del 2, del 3

Blade Runner 2049

Jahapp, så har då dagen kommit (och gått) då uppföljaren till världens bästa tråkiga film hade premiär. Jag hade tyvärr inte möjlighet att se den på premiären och lyckades faktiskt inte få några biljetter till den i GBG i torsdags. Ja, eller vi lyckades inte få 2 biljetter i torsdags. Inte bredvid varandra i alla fall. Hur som helst så fick jag biljetter igår istället och har nu sett den hyllade andra delen. Som ni kanske minns så uttryckte jag ju min åsikt om originalet och mina tvivel gällande uppföljaren i ett tidigare inlägg och skulle vilja säga att efter genomtittningen så kvarstår de. Filmen var inte dålig, långt ifrån, men inte heller bra. Lite ungefär som originalet. Fast med sämre musik. Filmen var långsam i sitt berättande och ungefär så där tråkig som den första. Den är verkligen visuellt supersnygg, även det som den första, och Harrison Ford är så där magiskt suverän som han tenderar att vara nu för tiden. Var kul att se honom som Deckard igen. Men nä, kommer nog ha samma förhållande till denna som jag har till den första och jag vidmakthåller nog fortfarande att Denis Villeneuve har nog allt en del att visa som regissör i mina ögon än. En bra men alldeles på tok för långsam film.

Då det gått 30(!) år mellan det att filmerna utspelar sig så bad Villeneuve tre av sina vänner att spela in tre kortfilmer som skall fylla luckorna mellan den första och andra filmen. Ifall ni inte sett dem så hittar ni dem här:

Blade Runner Black Out 2022
Blade Runner 2036: Nexus Dawn
Blade Runner 2048: Nowhere to run

Om ni inte visste det så har det faktiskt kommit en uppföljare på Blade Runner tidigare. Ja, eller uppföljare och uppföljare. En film som gör anspråk på att utspela sig i samma universum i alla fall. Fast å andra sidan så verkar ju Ridley Scott göra det mesta för att knyta samman Alien-universumet och Blade Runner-universumet nu för tiden med. Fast om vi sätter det åt sidan så pratar jag faktiskt om filmen Soldier med Kurt Russel från 1998. Finns gott om så kallade easter eggs som refererar till Blade Runner i den filmen. Har du inte sett den så är den värd en titt även om den har lite dåligt rykte. Jag gillar den som en stabil actionfilm. Plus att Kurtan är ju med då! Alltid ett plus.

Crossroads – Prologue: Whole Lotta Love

Vet inte riktigt varför men har alltid varit fascinerad över det här med ordet ”Crossroads”, inte Vägskäl utan just Crossroads. Det här är ju något, som om annat bevis än det jag just skrev skulle behövas, som framgår av att jag döpt startsidan på min webbportal www.aoc.se, den du mest troligt använde för att komma till denna blogg, till just The Crossroad. Wicked va? Fast det här med att jag inte vet varför är nog en sanning med modifikation. Det finns tre distinkta saker som jag så här på rak arm kommer att tänka på som mest troligt spelat en avgörande roll när det kommer till min fascination. Tre filmer om vi skall vara precis. Eller rättare sagt två filmer och ett avsnitt av en TV-serie. Och jag pratar då inte om filmen med Brittan Spears som en av de två.

Den första är nog helt klart den som haft absolut störst inverkan, nämligen filmen Willow från 1988. Jag fullkomligt avgudade den filmen när den kom och det kan nog vara den film jag sett absolut flest gånger om vi borträknar Aliens (som vinner med bred marginal), Top Gun och möjligen Strul (plus Trolltyg i tomteskogen då!). I filmen så får filmens namne i uppdrag att föra ett barn i säkerhet och under sin färd så når han The Crossroads där han träffar på favoriten Madmartigan och deras gemensamma äventyret börjar på riktigt.

Det andra är något mer udda och bottnar faktiskt i min beundran för att vägskyltar var snyggare förr i tiden. Precis, du läste rätt. Vägskyltar. Fast nu så är det ju i filmen Indiana Jones och det sista korståget från 1989. När Indy och hans far lyckats fly från nazisterna på motorcykel så kommer de till en vägkorsning där de tvingas göra ett val; åka till Berlin och återta dagboken de förlorat eller åka och söka den heliga graalen utan boken. Diskussionen, anledningen och valet gillar jag helskarpt. Åsså vägskylten då.

Den tredje och sista influensen är lite nyare och kommer från avsnitt sex av den kritikerhyllade TV-serien Band of Brothers, titulerad just Crossroads. Fantastiskt avsnitt som faktiskt är regisserat av ingen mindre än Tom Hanks och som kanske mer bekräftar min fascination än bidrar till den då avsnittet verkligen utgör ett vägskäl för Easy Company, det kompani som vi följer i serien.

Så, där har ni det. Beskrivningen om min fascination för Crossroads. Fast varför i hela friden skriver jag nu om detta, frågar sig vän av ordningen? Jo mina damer och herrar, det skall jag nu berätta för er. Det känns som att jag kommit till ett vägkors i mitt liv där jag har ett beslut att ta gällande mitt så kallade kärleksliv. Det har nog under en tid nu funnits fem vägar från den korsning dit jag nått fram just nu. En korsning där jag för tillfället är lite fast. Den ena av dessa fem stängde jag i och med mitt beslut gällande det projekt som aldrig var något projekt och det jag beskrev i Writings on the Wall-inläggen, men det lämnar fyra vägar öppna att vandra och frågan är vilken av dem jag vill slå in på? Jag har, precis som Madmartigan, varit fånge på tok för länge på detta ställe och det har blivit dags att slå sig fri och bestämma väg. Nu har jag ju inte tillgång till något ”Dust of Broken Heart” som han har så kommer därför att istället försöka beskriva de fyra olika alternativen i varsitt inlägg här i bloggen för att sedan utifrån det komma till ett konsensus gällande vilket håll jag skall endera springa eller skynda långsamt mot. Så håll i er gott folk, för i nästa inlägg så kör vi igång med kapitel ett i denna bloggserie. Ett vägskäl i ordets rätta bemärkelse med andra ord.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén