MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: november 2017 Sida 1 av 2

Projekt #10

Det här projektet är nog det absolut största av de projekt som jag företagit mig att göra men också kanske det som jag haft i tankarna längst av alla. Man skulle kunna säga att det här har varit lite av ett drömprojekt sedan tonåren startade och nog fortfarande är. På grund av sin storlek och min totala brist på tid på grund av allt annat som jag håller på med så vet jag inte när jag kommer att kunna genomföra det hela utan detta får vara ett av de där projekten som skjuts på framtiden. Inte ens 2018? Nja, ytterst oklart om det kommer startas ens då, men vem vet…


Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – del 1, del 2 PAUSAT
Projekt #5 – del 1, del 2, del3 AVSLUTAT!
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2, del 3 GENOMFÖRT!
Projekt #8 – del 1, del 2, del 3 GENOMFÖRT!
Projekt #9 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #10 – FLYTTAD TILL ”FRAMTIDEN”
Projekt #11 – del 1, del 2
Projekt #12 – FLYTTAD TILL 2018
Projekt #13 – FLYTTAD TILL 2018
Projekt #14 – del 1, del 2
Projekt #15 – Egoboost
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – del 1, del 2, del 3

Projekt #15 – Egoboost

Året börjar lida mot sitt slut, de sista skälvande dagarna på november återstår och sedan så är det bara årets sista månad kvar. Det börjar bli dags att knyta ihop säcken gällande mina projekt för 2017 och för att göra det så har jag efter lite velande tagit nästa steg i vad jag valt att kalla min egna ”Egoboost”. Så vad är det det? Vi kommer till det. Projekt nr 15 är kanske det projekt av samtliga 18 som är mest diversifierat och som innehåller flest möjligheter till vad jag vill göra av det. Finns helt enkelt flera olika alternativ på vad jag kan göra. Så varför är då inte var och ett möjligheterna ett eget projekt? Nä, mest för att jag inte riktigt kan genomföra alla på en gång. Eller rättare sagt jag vill inte genomföra alla på en gång. Beroende på vilket alternativ jag väljer så kan jag ”spara” de andra till framtiden och vem vet, kanske blir något eller alla av dem egna projekt i framtiden. Så vilka är alternativen/möjligheterna då? Nja, jag väljer att hålla på dem ett tag till men kan säga att samtliga är s.k. kapitalvaror som alla egentligen är ganska så onödiga i sig själva och i mitt nyttjande men som jag ändå vill äga och använda. Saker som med andra ord inte gör annat än att tillfredsställa mitt ego, det som vissa kallar k-kförlängare om ni ursäktar språket. Må så vara, men det är ändå något som jag är intresserad av. Samtliga av alternativen som är fyra till antalet. Jag skall inte säga att jag har gjort mitt val mellan de fyra än men jag har tagit några avgörande steg mot ett av dem för att få lite beslutsunderlag ifall jag skall gå vidare med just det alternativet genom att boka ett möte med säljaren nu på fredag morgon. Beroende på vad som kommer fram i detta möte och vad han ger för tidsaspekt på när beställning måste göras för att erhålla alternativet i slutet på april, början på maj så kommer ett beslut att tas i nära tid. Jag är spänd på de möjligheter som finns och anledningen att jag valt att gå vidare med just detta alternativ är något som värkts fram under en relativt lång tid nu. Varför just nu har faktiskt en ganska stor bärighet ifrån min väns frånfälle nyligen och jag har insett att man lever här och nu och det gäller att ta tillvara på den tid man har, men mer om det i ett annat inlägg. Nu så fokuserar vi på fredag och mötet. Återkommer efter det med en uppdatering.

Här hittar ni sammanställningen på de projekt som jag presenterat hittills:
Projekt #1 – LCHF no more GENOMFÖRT!
Projekt #2 – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 GENOMFÖRT!
Projekt #3 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #4 – del 1, del 2 PAUSAT
Projekt #5 – del 1, del 2, del3 AVSLUTAT!
Projekt #6 – Freeride XC PAUSAT
Projekt #7 – del 1, del 2, del 3 GENOMFÖRT!
Projekt #8 – del 1, del 2, del 3 GENOMFÖRT!
Projekt #9 – del 1, del 2 GENOMFÖRT!
Projekt #10
Projekt #11 – del 1, del 2
Projekt #12 – FLYTTAD TILL 2018
Projekt #13 – FLYTTAD TILL 2018
Projekt #14 – del 1, del 2
Projekt #15 – Egoboost
Projekt #16 – del 1, del 2
Projekt #17
Projekt #18 – del 1, del 2, del 3

Crossroads – Chapter 4: Perfect Strangers

Det börjar kännas som att jag närmar mig den tidpunkt då det blivit dags att ta ett aktivt beslut gällande vilken väg jag vill slå in på gällande mitt framtida kärleksliv. Eller egentligen så är det ju så mycket mer än bara mitt kärleksliv som det gäller, är nog hur jag vill att hela min livssituation skall arta sig framgent. Den senaste tidens händelser i mitt liv har fått mig att omvärdera rätt många saker, eller jag kanske hellre skall uttrycka det som så att de händelserna har fått mig att ifrågasätta många av de saker jag gör och hur till vida jag verkligen vill göra just de sakerna. Men mer om det i ett senare inlägg.

Det fjärde vägen ut från min korsväg är den väg som leder mot det okända. Det som jag inte vet något om i nuläget. Denna väg slingrar sig emot möjligheternas ocean ifall jag väljer att slå in på den. Spännande, tidskrävande och inte så lite småläskigt samtidigt som det skulle innebära en helt annan typ av resa gentemot det som de andra vägarna leder till. De vägarna har alla gemensamt att de leder mot något som jag mer eller mindre redan känner till, även den sista och ännu icke presenterade vägen. Kanske inte så att jag vet varenda rad som är skriven i respektive bok men jag har ett hum om åtminstone omslaget. Resan skulle bli ny och slutmålet något annat än det jag känner till med det skulle bli tillsammans med någon som jag på ett eller annat sätt känner. I det här fallet så skulle det innebära en helt oskriven historia med en för nuet komplett främling. Möjligheten har funnits mer än en gång den senaste tiden att slå in på denna väg men jag har samtliga gånger valt att inte göra det. Både för att jag inte behövt för att tillfredsställa några behov, det finns det andra möjligheter till, men även för att jag inte riktigt varit på det humöret att jag velat blanda in nya personer i mitt liv i detta skede. Detta även fast jag vet att det skulle bli en underbar resa. Eller vet och vet. Jag tror att det skulle bli det i alla fall. För någonstans där ute så finns hon ju. Den där perfekta matchningen som jag ännu inte träffat. Den perfekta främlingen. Hon som skulle göra att jag skulle släppa allt och bara satsa helhjärtat på någon jag inte ens träffat än. Är det den vägen jag skall följa? ”And if you hear me talking in the wind, you’ve got to understand. We must remain, Perfect Strangers”

Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall

Från gråtrist till nattsvart

Den senaste tiden har känts gråtrist och oinspirerande. Inte mycket som har varit åt det positiva hållet och som man har upplevt någon större glädje i att göra. Nä, det har mestadels varit att man gjort saker mest bara för att de skall göras. För att vardagen skall fungera. För många så brukar ju den här årstiden medföra denna typ av känslor, mörk och regnig november kombinerat med övergången till vintertid. Ingen snö än, inga löv i träden, grått väder och allmän transportsträcka mot jul. Fast så brukar det inte vara för undertecknad. Jag brukar faktiskt tycka om den här tiden på året. September och fram till att julhysterin kickar in. Så nej, det beror helt klart på något annat som inte är så svårt att lista ut. Dödsfallet som hände för ungefär en månad sedan har nog kostat på. Tagit ut sin rätt. Vilket inte är så konstigt om man stannar upp och funderar på det hela. Inte konstigt alls…

Igår så var det då dags för begravningen. En fin tillställning med allt vad det nu innebär och med många som kommit för att ta ett sista farväl. En tillställning som jag så när höll på att missa. Vilket hade varit helt förödande. Fem minuter innan akten började så anlände jag på trappan till Tåsjö kyrka där jag stannade upp i några sekunder för ett par djupa andetag innan jag gick in. Alla var redan på plats och mer eller mindre med min ankomst så påbörjades ceremonin. Så hur kom det sig då att jag var så sen? Ja, vart skall jag börja? Behövde å jobbets vägnar på måndagen åka till Göteborg för lite möten för att på tisdagen åka vidare till Danmark för kunddagar med en av våra leverantörer. På onsdag kväll skulle jag så flyga hem till Östersund för att på torsdagsmorgonen åka till Hoting och i god tid sedan åka till Tåsjön för begravningsakten. Allt planerat in i minsta detalj som Sickan skulle sagt. Men som så ofta händer med planer så går de ju i stöpet på helt makalösa sätt. Precis som nu. Fick helt enligt plan skjuts till flyget i Billund på onsdag eftermiddag och var på plats redan vid 17:30 för att hinna med planet som skulle gå 18:40. Hur gott om tid som helst med andra ord. Vilket visade sig vara precis vad jag hade gott om. Tid alltså. För trots att planet var på plats, att flygvärdinnorna fanns till hands och att den incheckade packningen lastades på planet så fattades en liten detalj; piloterna. De skulle komma med flyget från Oslo men då de drabbats av snökaos där, något som även gällde Arlanda, så kom det aldrig några. Piloter alltså. Något vi inte fick veta förrän efter otaliga förseningar som till slut ledde till ett inställt flyg vid 23-tiden. Panik! Vad göra nu? Snabb titt i Google visade på en 15 timmars bilresa för att ta sig till Östersund och då är det ju minst 2 timmar ytterligare för att köra till Kyrktåsjö. Inte ens i teorin genomförbart då begravningen började vid 14. Jaha, så snabb koll när första flyget från Billund till Stockholm skulle avgå morgonen efter men det skulle inte heller fungera. Flyg från Köpenhamn? Nopp, skulle inte hinna. Malmö? Ja, där fanns det ju en chans. Flyg 6:30 till Stockholm för att sedan ta sig vidare till Östersund och landa 9:15. Gott om tid att ta sig till Tåsjö innan 14 alltså. På telefonen till resebolagets akutlinje, boka biljetter från Malmö och få tag på en hyrbil i Billund. Efter en halvtimmes telefonkö kom jag fram och allt lyckades bokas som jag tänkt. Kanon! Men, och det är ett stort MEN, då kom ju nästa problem. Har man en gång passerat in genom säkerhetskontrollen så var det INTE gjort i en handvändning att ta sig ut igen. Inte på Billunds flygplats i alla fall. Tog nog ytterligare någon halvtimme innan jag bråkat mig ut utan att behöva stå i kö till SAS-hjälpen. Sedan så tog det ju lite tid att få ut hyrbilen men tillslut så var jag på väg mot Malmö i min nyutkvitterade Nissan Qashqai. Nådde Sturup vid 3-3:30-tiden och la mig att slumra så gott det gick ett par timmar i bilen på parkeringen innan jag kunde gå igenom säkerhetskontrollen. Hade ju trots allt varit uppe sedan 6-tiden på morgonen innan och suttit i möte under hela dagen så var ju lite lätt mör. Var relativt orolig att planet från Sturup inte skulle komma iväg men det gjorde det. Lycka! Når Stockholm hyfsat i tid för att mötas av att Östersundsplanet är inställt på grund av snökaos. Panik igen! På telefonen till resebolaget igen samtidigt som jag ställer mig i kön till SAS-disken. Lyckas tillslut få fatt i Hannah på Resia i Göteborg, helt underbara Hannah, som jag förklara relativt uppstressad för att jag behöver komma med nästa flyg till Umeå, Örnsköldsvik eller Sundsvall. Flygen som går om 10 minuter. Vilket hon fixade blixtsnabbt. Just därför är hon underbara Hannah. Fick en biljett till Umeå samt en hyrbil därifrån. Anlände så Umeå en aning försenad vid 10-tiden, kvitterade ut bilen och kom iväg från flyget. Men det var ju inte direkt solsken här heller utan den blåste väl en 30 m/s och snöade rejält vilket gjorde att det tog någon timme (!) att bara ta sig ut ur Umeå. Inge stressande alls, eller? Sträckan till Vännäs var ju inte så lite frustrerande då man hamnar bakom plogbilen med jättebilkö, enkelfil och vajerräcke. Gaahh! Hursomhelst så efter det så gick det hyfsat bra. Vädret gjorde att det var lite trafik ute och den Volvo XC70 jag fått gick alldeles utmärkt att köra fort med i snöföret så någonstans här började jag känna att det kanske skulle ordna sig ändå. Men jag var inte säker. Anländer Hoting, snabbt in till min far för att hämta reservnyckeln till lägenheten och sedan hem för att snabbduscha och svida om till begravningskostymen. Man kände sig ju inte fräschast efter en natt i bilen på vägen mellan Billund och Malmö samt en tupplur i bilen på Sturup om man säger som så. Ut i bilen, plattan i mattan upp till Kyrktåsjö, springa från parkeringen till kyrktrappan för att där äntligen inse att man kommer att hinna. Där och då behövde jag stanna upp. Lugna mig. Blunda och ta några djupa andetag ute i snöstormen både för att stanna upp och ta in nuet. lugna mig efter stressandet och samtidigt stålsätta mig för vad som komma skulle. Ingen rolig tillställning men skulle inte velat missa det för allt smör i Småland. Vilket jag så när gjorde..

Ceremonin var vacker och precis så som han hade önskat det. Vackert dekorerat vid kistan, en bild på honom vänd mot oss som deltog, vacker sång inklusive jojk och Enya spelandes under själva avskedstagandet. Lyckades väl inte hålla mig samman under hela akten vilket i sig inte är så konstigt, eller för den delen viktigt, men fick ta ett sista farväl. Var ju med på sjukhuset precis när han gått bort och fick chansen att ta farväl där redan men det är en annan sak såhär en månad senare när man hunnit smälta det hela lite så är oerhört tacksam att jag han hem och kunde delta. Hade verkligen inte velat missa detta. Efter ceremonin när alla gått till minnesstunden i församlingshemmet så stannade jag kvar och tog ett farväl för en sista gång. Något jag kände att jag behövde. Han kommer vara saknad och jag kommer minnas både de bra och de dåliga sakerna vi upplevde tillsammans genom alla åren med värme och glädje. Jag hoppas han har det bra där han nu är och jag är säker på att han kommer underhålla och socialisera precis så som han alltid gjort på det stället med. Vila i frid min vän.

Punish the guilty

Jahapp, trots en ganska så grå tid i mitt liv, något jag tror jag kommer skriva om i ett annat inlägg, så finns det små ljusglimtar som dyker upp. En av dessa var Marvel/Netflix-serien The Punisher som hade premiär på streamingtjänsten i fredags. Har nu mer eller mindre sträcktittat igenom de 13 avsnitten i helgen och måste säga att det är blandade känslor för serien som sådan nu när första säsongen är avklarad. Som jag skrivit om tidigare så har Punisher alltid varit min absoluta favorit när det kommer till serietidningshjältar och att få se han filmatiserad är alltid något positivt i min bok. Men med det sagt så är jag inte stormförtjust i Bernthal i rollen som allas vår Frank Castle. Serien är lite sisådär men några höjdpunkter men också med sådant som jag inte gillar alls. Lite av samma som Luke Cage och Jessica Jones. Och Defenders. Mycket som är bra men också mycket som lämnar en hel del i övrigt att önska. Skulle säga att det är jämnt skägg mellan Iron Fist och The Punisher och tvingas jag välja så håller jag väl Punisher som den bättre, men det kan vara bara för att jag gillar karaktären bättre. Ingen rår dock på någon av säsongerna av Daredevil än. Rangordnade ju de andra Netflix/Marvel-serierna tidigare här och den uppdaterade listan lyder väl enligt följande:

1. Daredevil, säsong 2
2. Daredevil, säsong 1
3. The Punisher
4. Iron Fist
5. The Defenders
6. Jessica Jones
7. Luke Cage

Som vanligt är produktionsvärdet högt på dessa serier och Punisher är inget undantag. Jag rekommenderar serien om du gillar den här typen av serietidningsäventyr men om du inte sett Daredevil än så bör du överväga att starta där istället. The Punisher är bra, bara inte så briljant som jag hade hoppats på.

PotA

För väldigt många år sedan så såg jag en film för första gången som jag inte riktigt visste vilken det var. Nä, det är inte Star Wars jag menar även om det är en liknande historia (som jag ju beskrev här). Den har gången så missade jag början på filmen och började kika en bit in i filmen men blev snabbt indragen i intrigen och när slutet, ett av filmhistoriens bästa slut, rullade så var jag helt såld. Suverän film med en lika suverän Charlton Heston i huvudrollen. Uppföljarna höll dock inte samma höga kvalitet även om den andra filmen inte är allt för usel. De övriga är nog mer eller mindre skräp. För att inte tala om TV-serien som följde. Eller serierna. Kom ju en animerad variant med. Helt genomruttna. År 2001 kom det en nyinspelning av den första filmen gjord av ingen mindre än Tim Burton, världens näst mest ojämna regissör efter Ridley Scott. Burton kan vara suverän när han vill, som i t.ex. Big Fish, men också riktigt usel som här. Ingen vidare nystart. Några år fick passera innan man gav sig på det hela igen och det här gången blev det mer rätt. Ganska mycket mer rätt skulle jag vilja säga. Så vad är det för filmserie jag skriver om? Ja, titeln på inlägget berättar ju vilken det är. PotA. Planet of the Apes. Originalet är som sagt en favorit som jag tycker håller än i dag och som nämnts har ett av de bästa sluten som gjorts i en film. Gillar helskarpt. Nystarten, eller den nya filmserien, som påbörjades med 2011 års Rise of the Planet of the Apes har verkligen överraskat positivt. Den första filmen här är ett stabilt hantverk som är sådär lagomt spännande med en bra James Franco i huvudrollen och en suverän Jon Lithgow som stöttar upp tillsammans med suveräna datoreffekter. En stark trea får filmen. Uppföljaren Dawn of the Planet of the Apes var för mig en av 2014:s bästa filmer. Riktigt oväntat bra faktiskt. Det utan att en enda person säger ett enda ord under filmens första del. Helt suveränt filmat faktiskt. Stark fyra i min bok. Stark. Så har vi ju då den senaste installationen War for the Planet of the Apes, som jag precis i detta nu har sett. Riktigt, riktigt bra den med. De 140 minuterna som den klockade in på bara försvann, så bra var den. Inte bättre än Dawn men bättre än Rise. En stabil fyra. Har du inte tidigare kommit i kontakt med PotA så tycker jag definitivt att du skall börja med att se originalet och sedan gå på de tre nya filmerna. Du kommer inte att bli besviken. Jag lovar.

Är inte detta kanske världens coolaste filmaffisch så säg? Hade den själv under många år uppsatt tills min dåvarande bättre hälft påstod att hon fick mardrömmar av den, hur man nu kan få det? Oerhört snygg tycker jag…

Projekt #18, del 4

Hade ju tänkt att beskriva min nya roll på NV en aning i detta inlägg men har ändrat mig. Tänker istället ge en uppdatering gällande min MBA-utbildning istället. Det första blocket av åtta är nu avslutat. Fick veta mitt resultat från tentan förra veckan och det visade sig att jag klarade den. Ryggdunk på mig själv. Första tentamen jag skrivit på… ja, måste vara 14-15 år. Svårt att minnas när den senaste var faktiskt. Eller vilket ämne det handlade om då. Men strunt i det. Var relativt nervös inför denna tenta och kändes inte så lite ovant att sätta sig och skriva den, men det kändes hyfsat bra redan direkt efter. var nog relativt säker att det gått vägen men man vet ju aldrig. Men så kom då resultatet som sagt i förra veckan och det blev då bekräftat att man passerat första delen. En åttondel avklarad. 1/8. 12,5%…. nu är det bara resten kvar 🙂

Steg 2 i utbildningen rivstartade direkt dagen efter tentamen och vi är nu helt inne i hur man som bäst leder en organisationsförändring. Riktigt intressant del av utbildningen med en engagerad och bra lärare men den är betydligt tuffare vad gäller saker man skall göra för att klara den. Tiden vill inte riktigt räcka till men det är bara att bita ihop och köra på, tänker jag. Do, or do not. There is no try, som Yoda skulle sagt (och sa). Jaja, nog gnällt över bristande tid. Kul är det hursomhelst och jag skulle inte vilja göra något annat just nu.

Crossroads – Chapter 3: Writings on the Wall

Det här kapitlet/inlägget kommer inte att bli långt. Har skrivit mer än tillräckligt om hon det handlar om i mina 15 (!) Writings on the Wall-inlägg och de 3 inläggen om Projekt #5, ni vet det där projektet som inte var ett projekt. Men hur som helst så är det en väg från min personliga Crossroad. Eller var. En väg som numera är helt stängd utan möjlighet till att öppnas. Missförstå mig rätt, hon är fortfarande min drömkvinna. Hon är den vackraste, den roligaste, den underbaraste och helt enkelt mest fantastiska kvinna jag vet och jag skulle ge allt för att få vara med henne. Ja, eller inte riktigt allt då. Inte det som det skulle krävas bara för att ens försöka. Det här är och förblir den där ouppnåeliga drömmen. Den där perfekta matchningen som inte var meant to be

Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén