MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: augusti 2018 Sida 1 av 2

Projekt F – del 4; A Penny for a Cabinet

Dags för en uppdatering gällande mitt Arkadprojekt. Kommer inte att bli långrandigt utan mer en beskrivning av de förändringar som skett i projekt specifikationen och vad nuvarande status på bygget är. Mer än så blir det inte. Så lika bra att köra, eller hur?

Vad gäller specifikationen så hade jag ju för avsikt att bygga hårdvaran utifrån en Raspberry Pie, en enkortsdator, som i mångt och mycket är kapabel att driva ett s.k. MAME-projekt. Har dock ändrat mig här och kommer basera bygget på en äldre PC som jag har liggandes istället. Skapar ett bättre, snabbare och stabilare bygge. Vill jag tro i alla fall. Mjukvaran i enkortsdatorn skulle blivit Retropie men då bygget nu flyttat över till Windowsmiljö så kommer jag att basera den på Launchbox-app istället. En betydligt bättre mjukvara som tillåter mig att på ett enkelt sätt skapa en snygg meny. Kommer bli kanon!

Angående statusen på själva bygget så kom den sista pusselbiten på plats i veckan som var när joystickarna och knapparna anlände. Jag har nu det mesta jag behöver för att slutföra bygget och endast ett par saker som T-list och ett par plexiglasskivor fattas. MDF-skivorna som skall användas till själva stommen har inhandlats, rullister till låda finns, bildskärm och som beskrivs ovan en PC finns tillhands. Även LED-belysning, kablage, hjul och nätdel finns på plats tillsammans med nödvändiga trälister skruv och lim för montage. Till och med ritningen på hur det skall kapas till finns och har ritats ut på MDF-skivorna. Ja, nu finns det inte direkt något som hindrar mig från att sätta ihop det hela. Gäller bara att avsätta tiden.

Så vad återstår sedan? Jo, MDF-skivorna behöver behandlas på något sätt. Har pratat med en vän som skall hjälpa till och det kommer endera bli via så kallad ”dippning” alternativt genom ”foliering”. Därefter så skall det tryckas en dekor på själva kabinetten. En dekor som dock inte är färdigdesignad av mig än så vi får se hur den skall se ut. Återkommer om det i ett senare inlägg tillsammans med lite byggbilder.


Projektstatus:
Projekt A
Projekt B
Projekt C – Gone in 60 seconds – del 1, del 2Avslutad!
Projekt D – Easy Livin’ – del 1, del 2, del 3
Projekt E – Egoboost – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6Avslutad!
Projekt F – Retro – del 1, del 2, del 3, del 4
Projekt G – A Leap of Faith – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8

Idoler

Kom för några veckor sedan in på en diskussion runt det här med idoler. Människor som man på ett eller annat sätt ser upp till eller har sett upp till. Ni vet, de där man ville vara som när man växte upp eller de som man nu i vuxen ålder beundrar för deras framgånger på det ena eller andra området. Diskussionen handlade främst om idoler vi hade när vi växte upp. Personer i vår närhet som vi tyckte var ”häftiga”, som vi såg upp till och som vi både ville umgås med och vara som. Diskussionen knöt till viss del an till diskussionen om de olika rollerna vi ibland spelar och som jag skrev om i ett tidigare inlägg. I många fall så kom vi fram till att de idoler som fanns i ens närhet under tonåren faktiskt inte alls åldrats med värdighet. I mångt och mycket så var de ju inte alls speciellt coola egentligen och de som de facto var det har i dagens läge inget av sin forna ”stjärnglans” kvar. Inte ens i den tidigare beundrarens ögon. Allt som oftast har det visat sig vara väldigt osäkra och numera även till viss del alkoholiserade personer. Tragiskt börjar inte ens att beskriva det hela men för att vara ärlig så kunde det nog aldrig fortgå. De kunde omöjligen leva upp till den rosa skimrande hjältestatusen som de fick applicerat på sig och de som försökt leva kvar i den gamla tiden har mest blivit, ja..tragiska. Förstår att det kan göra ont att se how the mighty has fallen. Ljuspunkten blir ju främst att det är de som beundrat, de som varit fan, som klarat sig bäst. Det är de som blivit guldkanten i hela historien. Vilket ju är inspirerande.

Så hade jag själv då några sådana idoler när jag växte upp? Egentligen inte. Inga verkliga i alla fall. Har försökt att rådbråka mitt minne ifall jag såg upp till någon i min närhet men kan faktiskt inte riktigt komma på att jag gjorde det. Visst gillade jag vad vissa personer kunde göra men som helhet så hade jag nog ingen idol som fanns i Hoting med omnejd som jag såg upp till. Det närmaste jag kan tänka mig är i slutet av högstadiet när jag hängde med min vän Robban, som är några år äldre, en hel del. Kan inte påminna mig att jag såg upp till honom utan var nog mest att jag gillade att hänga med han som en vän. Vilket jag gör nu med. Så nä, ingen idol så. Jag hade andra typer av idoler, om man nu kan kalla dem det. Idoler från filmer, böcker och serietidningar. Var mer dem jag såg upp till och försökte efterlikna. Men det är ju inte riktigt samma sak. De är ju påhittade figurer liksom. Inte verkliga. Budskapen de förmedlade var väl grundade i verkligheten dock även ifall de allt som oftast var av det mer övernaturliga slaget. Men räknar inte det.

Så hur är det nu då? Har jag några ”Idoler” nu för tiden? Nja, egentligen har jag nog inte det nu heller. Jag kan dock, precis som så många andra, imponeras av personer som Elon Musk, Steve Jobs, Bill Gates, Amal Clooney, Oprah, Malala Yousafzai m.fl. men jag håller ju dem inte som några idoler direkt för det. Men det finns vissa drag hos vissa personer som jag kan gilla och avundas. Talanger som jag själv skulle vilja ha och som jag kan fascineras över hos personer som besitter dem. Eller ”talanger”, mer multi-talanger. Det vill säga när vissa personer är riktigt duktiga på något och när de ger sig i kast med något annat så visar det sig att de är riktigt, riktigt bra på det med. Ni vet, som han Donald Glover. En person som BÅDE är en riktigt, riktigt duktig skådespelare, en helt suverän manusförfattare samtidigt som han är riktigt, riktigt bra sångare. Fascinerande! Sånt gillar jag! En annan person som jag fascineras av är definitivt Jared Leto som är minst lika mångsidig och fantastisk i det mesta han tar sig för. Han är en duktig regissör, en sagolikt bra skådespelare och inte minst fantastisk sångare i ett av mina absolut nutida favoritband; 30 Seconds to Mars. Otroligt tråkigt att jag inte kunde vara på Gröna Lund när de spelade där häromveckan. Skulle verkligen velat se dem live. Sån oerhörd talang och multikonstnär det bor i den karlen!

DET kan jag tycka är stort. DET är nog så nära en ”idol” jag kommer idag. Inte just dem som, ja dem, utan mer att de är så otroligt duktiga på det de gör. På flera olika saker som de gör. Lika bra på samtliga. DET kan jag se upp till…

Vänstervriden

Det nalkas val här i Svea Rike för att bestämma vem eller vilka som skall styra skutan Sverige de kommande 4 åren. Den 9 september så gäller det att infinna sig i vallokalen och avlägga sin röst på det parti vars politik man tycker matchar bäst med sina egna tankar och åsikter. Det är ingen lätt uppgift att sätta sig in i vilket part man sympatiserar mest med, speciellt eftersom intresset för politik kanske inte är så där super stort. Visst, man hänger väl med hyfsat i de stora frågorna men att säga vars alla de olika partierna står i allehanda frågor är ju en grannlaga uppgift. För att hjälpa till på traven som finns det ett antal ”Valkompasser” på nätet där man genom att svara vad man tycker i en rad frågor kan få hjälp med att se vilket partis åsikter man matchar bäst med. Jag har väl ett hyfsat hum om hur jag tycker och tänker i mångt och mycket men för att få lite bättre svar så gjorde jag 5 olika valkompasser. Tänkte att det borde ge ett hyfsat svar på om jag lutar till vänster, till höger eller ifall jag håller mig till mittenfåran. Visst, några av testen var ”samma” i stort men om de pekar mot liknande åsikter så bekräftar det ju mer min ståndpunkt i olika frågor istället för att inte visa på något alls. De jag genomförde var Expressens (framtagen med TT och Stockholms Universitet, Aftonbladets (framtagen med Göteborgs Universitet) SVT Nyheters, SR:s (egentligen samma som Expressens fast 25 istället för 31 frågor) och TT:s (också samma som Expressens men 30 frågor).

Så vad blev resultatet då?

Som ni nog förstått av titeln på det här inlägget så blev resultatet definitivt att jag lutar betydligt mer mot vänsterpolitik än mot högerpolitik, något jag förvisso redan visste. Samtliga 5 undersökningar hade partierna till vänster som de jag matchar bäst med, oavkortat. Fyra av fem undersökningar gav att jag matchade bäst med Sossarna medan en undersökning gav att jag matchade bäst med Miljöpartiet tätt följt av Vänsterpartiet och Sossarna på en tredje plats. Intressantast är att Centern, KD och Moderaterna är de jag matchar sämst med, inte SD som jag själv trodde. Finns dock så många andra aspekter gällande SD som jag inte gillar att de ändå står i en klass för sig själv bara så där rent allmänt. Kommer aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, kunna förlika mig med någon som inte förespråkar mångfald och värderar olikheter i samhället. Vilket SD inte gör i mina ögon. Inte någonsin. Hur det än är med det så är det nog inte så stort snack om vilket parti jag borde rösta på. Vilket som matchar mina åsikter bäst. Det är INTE blått till färgen i alla fall, så mycket kan vi säga. Nu återstår bara att se ifall jag skall låta resultaten från detta vara vägledande och ge Löfven fyra nya år att styra Sverige? Vem vet, om inte jag själv? Hur som helst, den 9 sept får vi se. Vad skall du rösta på?

Clippers

Har i stort sett ända sedan första säsongen började sändas i slutet av 2015 varit tänkt att se Into the Badlands men har av någon outgrundlig anledning alltid valt bort den till fördel för någon annan serie. Varför? Ingen aning och nu när jag ÄNTLIGEN har tagit mig för att se den på inrådan av två vänner så ter det sig ännu mer underligt. Rent ut sagt helt absurt faktiskt. Det här är ju serien som är som skapt för mig. Passar mig som handen i handsken på precis samma sätt som Supernatural passar mig. Eller inte på ”samma” sätt då. Nä, på ett annat men lika bra sätt. Om Supernatural är högerhandens handske så är Into the Badlands definitivt vänsterhandens. Det är framtid efter samhällets kollaps på något sätt och skjutvapen existerar inte. Istället så är det kampsport och svärdfäktning i dess renaste form som gäller. Underbart! Det är det gamla rollspelet Wastelands, utan skjutvapen och utomjordingar då, kombinerat med varenda Kung Fu-film som man sett genom åren. Match made in heaven. Estetiken är tilltalande, karaktärerna fängslande och slagsmålsscenerna helt fenomenalt bra koreograferade. En av de absolut bästa TV-serierna just nu skulle jag vilja påstå. Har ni inte sett den så rekommenderas den varmt. Enda minuset är att det är alldeles för få avsnitt. Första säsongen har bara 6, den andra 10 och av de 16 som finns i tredje säsongen så har endast 8 sänts till dags dato. De sista 8 kan inte komma snart nog. Så bra är det…

Projekt G – del 8; Start of a new semester

I onsdags så gick startskottet för andra och sista året på MBA utbildningen. Sommarlovet är nu över och nya friska tag är det nu som gäller. Första delkursen av de fyra som är kvar är Företagsstrategi, ett ämne som känns både motiverande och utmanande men också rejält flummigt på en och samma gång. Som tur är så är det den bästa läraren från första året, den enda som har två kurser, som håller även detta moment. Det jobbiga med det hela är att hans föregående kurs var den som helt klart var jobbigast under första året och den här kursen verkar inte bli enklare. Men, men, är ju bara att kavla upp armarna och köra på ända in i kaklet. Hur skoj som helst!


Projektstatus:
Projekt A
Projekt B
Projekt C – Gone in 60 seconds – del 1, del 2Avslutad!
Projekt D – Easy Livin’ – del 1, del 2, del 3
Projekt E – Egoboost – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6Avslutad!
Projekt F – Retro – del 1, del 2, del 3
Projekt G – A Leap of Faith – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8

United

I fredags så besöktes tillställningen U Rock i Hedlundadungen i Umeå tillsammans med några goda vänner. Öl, mat och hårdrocksmusik i överflöd stod på schemat och inget av det nämnda blev en besvikelse. Tvärtom faktiskt. Är riktigt nöjd med allt tillställningen hade att bjuda på. Ian Haugland agerade konferencier och för musiken stod Lillasyster, Pain, Helloween och Skid Row. I just den ordningen. Vi missade Lillasysters spelning helt och hållet men anlände lagom till dess att Pain drog igång. För egen del så gjorde det inte så mycket att vi uteblev från Lillasysters spelning då det inte är några som jag brukar lyssna på. Inte alls faktiskt. Visst, jag har hört några låtar med dem men det är inte riktigt my cup of tea. Vad gäller Pain så gjorde de en helt okej spelning som varken går till historien som speciellt bra men inte heller som speciellt dålig. De är heller inga som jag brukar lyssna speciellt mycket på men de brukar finnas med på diverse spellistor på Spotify. Kände väl egentligen bara till två av låtarna som spelades; Shut Your Mouth och Same Old Song. Två riktigt bra låtar dock! Så även live.

Lagom till att det började mörkna vid klockan 21 så steg så huvudnumret och tillika anledningen till att vi var på plats upp på scenen. Helloween dundrade igång med klassiska Halloween och höjde ribban rejält vad gäller det musikaliska för kvällen. Konserten var en del av deras ”Pumpkins United” tour där de tidigare sångarna Kai Hansen och Michael Kiske återförenats med bandet och alternerade sånginsatserna med nuvarande sångaren Andi Deris. Riktigt trevligt och ett riktigt bra initiativ som definitivt adderade något positivt till stämningen på scen. Som helhet så var det en riktigt bra konsert där den gigantiska bakgrundsfilmen imponerade och där framförallt I Want Out, If I Could Fly, Eagle Fly Free och det lilla, lilla de spelade av suveräna Keeper of the Seven Keys stod ut. En bra konsert som levererade, trots att Future World versionen var lite si så där.

Kvällens överraskning stod dock den sista akten för. När Skid Row äntrade scenen vid midnatt så tänkte man att man skulle vara lite mätt på hårdrock men så var inte alls fallet. Bandet som väl främst är känt för 18 and Life levererade verkligen en rejäl käftsmäll där ens förutfattade mening om pudelrock kom rejält på skam. De levererade rejält hård hårdrock med en rejäl basgång och ett rivigt sound. Riktigt jäkla suveränt bra! Precis som Europe gjorde på Storsjöyran ifjol så lät Skid Row betydligt hårdare live än vad de gör på skiva. Mycket hårdare. Visst, 18 and Life lät ju som den skulle och I Remember You var väl så där mjuk som den är men i övrigt så levererade de en bastung och fartfylld konsert. Visst, man hade ju velat se Sebastian Bach som sångare men jag tycker att ZP Theart gjorde ett riktigt bra jobb som lead singer. Även om de inte spelade Wasted Time så saknade jag den faktiskt inte då den nog hade dragit ned tempot alldeles för mycket i spelningen. Nä, istället så levererade Big Guns, Monkey Business, Piece of Me och framför allt avslutningslåten som ni hittar nedan. På det stora hela var Skid Row kvällens bästa akt enligt mig och jag har definitivt fått ny respekt för den gamla Sunset Strip akten i och med spelningen. Upplägget för deras ”United World Rebellion” tour var verkligen suveränt bra!

https://youtube.com/watch?v=4jpf-eC-Xlk

Respect

Att påstå att jag är, eller för den delen varit, något superfan är nog att stretcha på sanningen lite väl mycket men det går inte att sticka under stolen med att Aretha Franklin hade en suverän sångröst. En helt unik röst som idag tystnat då hon somnat in för sista gången 76 år gammal. Världen verkar alltid lite dystrare varje gång en av de stora lämnar oss och idag är den definitivt lite gråare. Lite mindre rolig. Kan inte erinra mig första gången jag hörde The Queen of Soul men har otaliga minnen av hennes sånger såväl som hennes insatser i diverse filmer, där hennes medverkan i Blues Brothers står ut. Av hennes låtar så är det främst följande, utan inbördes rangordning, som jag gillar; Respect, så klart, I Knew You Were Waiting (For Me) med George Michael, när hon sjöng Nessun Dorma på Grammisgalan 1998, Son of a Preacher Man, som skrevs till henne men som hon först tackade nej till att spela in (vilket då gjordes av Dusty Springfield), Since You’ve Been Gone (Sweet Sweet Baby) och hennes version av Rolling Stones suveräna Jumpin’ Jack Flash. Men den låt som jag nog håller som den främsta av hennes alster dock är utan tvekan nedanstående pärla. Så klar och vacker som en pärla någonsin kan bli. Lyssna och njut!

”Forever and ever, you’ll stay in my heart
And I will love you
Forever and ever we never will part
Oh, how I’ll love you
Together, forever, that’s how it must be
To live without you
Would only mean heartbreak for me”

R.I.P.

Rollspel

Titeln på detta inlägg refererar inte till de gamla penna och papper spelen som vi brukade spela i tonåren. Eller inte direkt i alla fall, men mer om det senare. Nä, jag syftar faktiskt på något som jag, min kusin och hennes respektive och tillika min gamle vän R kom att diskutera i helgen. Nämligen hur en del av oss ”gamla” vänner faktiskt inte har förändrats speciellt mycket från det att man var tonåring, hur andra förändrats väldigt mycket och till sist hur vissa direkt faller tillbaka i sin gamla roller så fort de umgås med de som de umgicks med i tonåren. Är ett fascinerande ämne faktiskt. Vi konstaterade snabbt att även fast några numera är, och för den delen var, i 40-års åldern så är, eller var, de mer eller mindre precis lika som de alltid varit. Klär sig likadant, beter sig likadant och faktiskt mer eller mindre ÄR likadan rent generellt. Både rätt betryggande att de måste hittat sig själv väldigt tidigt men också lite skrämmande att de faktiskt inte förändrats/utvecklats alls på alla dessa år. Samtidigt som det skapar en massa nostalgiska minnen hos undertecknad så kan jag förundras att de inte velat något annat eller att de fortfarande trampar på i samma fotspår.

Andra däremot har nog förändrats ganska mycket. Inte så mycket att de inte är sig själva längre men de beter sig definitivt annorlunda. Man skulle kunna säga att de vuxit upp, vilket till viss del är sant, men de har också förändrats utifrån sina jobb, sina relationer, sin utbildning och de olika erfarenheter som de erhållit. Missförstå mig rätt här, påstår inte att de som är densamma inte har genomlevt detta utan menar mer att de inte har låtit dem förändrats av det. De som har förändrats har lagt sig till med nya vanor och nytt sätt att vara, oavsett situation de befinner sig i. Det är också på något sätt betryggande, att de växt med uppgiften att bli vuxen. Att de låtit den större välden än lilla Hoting med omnejd påverka dem och att de tagit åt sig av hur saker och ting fungerar därute – på gott och ont. För det finns verkligen de som tagit åt sig av fel saker. I alla fall i mina ögon. Vilket ju inte är så kul. I de fallen så har de ju förändrats till något sämre vilket ju kan vara lite svårt att relatera till då man vill minnas den man lärde känna som ung. I andra fall så kan personer man inte gillade som ung ha utvecklats till något man idag gillar. Verkligen ett dubbeleggat svärd.

Sedan så har vi ju de där som är en person när de lever sitt vanliga normala liv men som när de hamnar i sammanhang med gamla vänner faller tillbaka till de roller som de hade när man växte upp. Speciellt i sammanhang med alkohol inblandat. Varför de gör så är svårt att förstå då de egentligen inte vinner på det alls. Inte det minsta. Dock är det ack så vanligt. Känns verkligen inte nödvändigt och det gör faktiskt, trots nostalgin det kan återskapa, att åtminstone jag kan tänka att de nog egentligen inte utvecklats alls. Att de spelar en roll i sitt vardagliga liv och att när de får chansen att vara i kända sammanhang så kommer deras rätta jag fram, vilket är ett jag som de undantryckt och inte låtit utveckla alls. Om just det är bra eller dåligt beror väl på vilken person de är i grunden men det går ju inte annat än att undra över hur det ligger till med självkänslan hos dessa?

Inget gott som inte har något ont med sig i alla alternativen med andra ord. Så vilken kategori tillhör då jag? Tja, vi var nog alla tre rörande överens om att jag tillhör de som förändrats, som vuxit upp och numera är en lite annan, mognare person. Eller som min vän uttryckte det; ”du är ju allvarligare numera. Håller inte på och flamsar runt med filmer och rollspelande och dylikt. Den tiden är ju förbi, eller? Du är inte tråkigare, inte det jag menar, utan bara mer seriös numera”. Vilket han nog har en poäng i. Tror jag i alla fall. Han har också förändrats. Mognat. Någon som inte behöver låtsas att han är någon annan än den han är. Faktiskt. Varken han eller jag behöver spela några roller. Behovet finns liksom inte. Vi är de vi är, oavsett situation numera. På gott och ont. Vi står för vad vi tycker och känner och vi är båda inte speciellt brydd över att säga hur vi känner inför olika situationer. Vilket är befriande.

Utan att vara allt för egenkär och självsäker så trivs jag faktiskt rätt bra med vem jag är idag. Inte för att jag vantrivdes innan heller men kan tycka att jag utvecklats till det bättre. Fått en mer helhetssyn på saker och ting och inser att allt inte är så svart och vitt som man ibland tror i 20-årsåldern. Vilket är rätt skönt att ha kommit till den insikten och att kunna sätta sig in i andra människors situationer och problem – inte ta på sig problemen utan mer kunna förstå varför de väljer att göra som de gör. Tror jag i alla fall. Ibland har jag verkligen svårt att förstå vissas handlingar men i de fallen så tycker jag numera att det är positivt att vi alla är olika. Att vi handlar och agerar utifrån helt olika verkligheter. Olikheter förgyller världen. Verkligen.

Att jag trivs med vem jag är som person har ju dock inget att göra med att jag skulle tycka att allt är perfekt. Nä, det tycker jag inte. Finns massa saker som jag vill ändra och även uppleva i mitt liv men hur jag är som person, hur JAG verkligen är, är inte en av de saker som jag känner behöver förändras. Vill inte stanna upp i att utvecklas, inte alls, men jag känner att blir det inget annat än detta så kan jag leva med det. Hur storvulet det än låter. Självkänslan är med andra ord relativt god. Jag vet vad jag kan och inte kan, vad jag tycker i olika frågor och hur jag skall bete mig mot mina medmänniskor, i stora drag i alla fall. Visst, allt kan bli bättre, och blir väl förhoppningsvis även det med åren, men tycker nog faktiskt att det är helt OK som det är just nu. Sedan att vissa saker skall genomföras i de olika projekten och att olika vägar skall vandras från min egen korsväg, det är bara saker som förgyller. Saker som förhoppningsvis leder till att jag just utvecklas till det bättre.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén