MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: september 2018 Sida 1 av 2

Stjärna!

Finns en hel del filmer som är på intågande som väcker mitt intresse men det är utan tvekan en specifik film som jag ser fram emot mest av alla för tillfället. Visst, storfilmer som Captain Marvel, X-Men: Dark Phoenix, Bumblebee, Robin Hood, Alita: Battle Angel, Fantastic Beasts: The Crimes of Grindewald och Venom lockar på sitt sätt som tillfällig underhållning. Samtidigt så är jag säker på att Holmes & Watson, Creed II och The Sisters Brothers kommer att underhålla stort. Sedan så finns det några som lyser lite starkare än andra, såsom First Man som ser alldeles underbart bra ut, Crazy Rich Asians som slår rekord på rekord gällande romantiska komedier, Widows av Steve McQueen, Bohemian Rhapsody om fantastiska Queen, The Old Man & the Gun med Robert Redford och sällsamt stjärnspäckade Bad Times at the El Royale. Men ingen, och då menar jag verkligen INGEN, lockar mig mer just nu än Bradley Coopers kommande A Star is Born med honom själv och Lady Gaga. Ser så fantastiskt underbart bra ut så man nästan storknar. För att inte tala om Lady Gagas sångröst! Lyssna bara på den i trailern nedan. Snacka om att man får gåshud! Hon sjunger ju precis hur fenomenalt som helst och Bradley själv går inte av för hackor heller. Känns helt rätt att dessa gjort filmen istället för som det ursprungligen var tänkt med Clint Eastwood i regissörsstolen och Beyonce i den kvinnliga huvudrollen, även om det säkert blivit bra det med. Beyonce är ju inte direkt dålig på att sjunga heller (årets understatement) men det som Lady Gaga uppvisar i trailern är inget annat än magiskt och ren briljans. Vill se denna så mycket att det nästan värker i kroppen. Faktiskt! Som tur är så har den ju premiär nu på fredag, så väntan är inte allt för lång. Jag kommer vara på plats på premiären, kommer du?

Projekt B – del 1; ”Vertical Limit”

För lite över en vecka sedan så kände jag att det blivit hög tid att genomföra det kvarvarande projektet för året som hade en tidsfrist. Hade turen att få ett presentkort för två personer till Via Ferrata klättring på Skuleberget utanför Docksta i Västernorrland på mitt 40-årskalas och giltighetstiden på 3 år började med andra ord att löpa ut. Sagt och gjort så tog jag med mig min vapendragare Chewie och styrde kosan mot nämnda berg förra torsdagen. Det vore väl att stretcha på sanningen lite väl mycket ifall vi påstår att vi rörde oss på bergväggen som Sly Stallone i gamla goda Cliffhanger men skulle inte heller påstå at tvi gjorde bort oss på något vis. Nä, vi klättrade, njöt och umgicks så pass gott att vi fick blodad tand på det här med Via Ferrata. Förutsättningarna hade inte kunnat vara bättre med strålande sol, helt ensamma längs med leden och helt vindstilla när man väl kom i lä från vinden på bergväggen. Helt underbart! Var så pass bra att vi redan nu kikar efter fler klättringar att genomföra runt om i världen. Detta skall verkligen göras om och är både oerhört tacksam för att jag fick detta i present och att jag tog mig tid att genomföra det. Hade verkligen inte velat vara utan denna upplevelse!

Projektstatus:
Projekt A
Projekt B – Vertical Limit – del 1 – Avslutad!
Projekt C – Gone in 60 seconds – del 1, del 2Avslutad!
Projekt D – Easy Livin’ – del 1, del 2, del 3
Projekt E – Egoboost – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6Avslutad!
Projekt F – Retro – del 1, del 2, del 3, del 4
Projekt G – A Leap of Faith – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8

Time to Rock’n’Roll 4!

Ikväll så köpte jag och en hel drös gamla vänner biljetter till ”801 Maniac Rocks!” som går av stapeln på Gamla Teatern i Östersund den 24 november. På scen så spelar The Troopers, vilket är precis som kan misstänkas ett tributeband till Maiden, och SA/DA/SA, som ju inte kan misstas för annat än som det låter vilket är en tribute till AC/DC. Även om båda akterna är coverband så tror jag det blir en lovande kväll med mycket ös. Gillar ju som helhet båda banden de gör covers på så lovar ju väldigt gott. Om inte annat så blir det garanterat en trevlig kväll i goda vänners lag och det är ju inte kattskit. Raka motsatsen faktiskt!

https://www.facebook.com/events/2263286440568586/

The D is back!

Är det inte fantastiskt så säg?! Om bara några dagar så är fantastiska Tenacious D tillbaka med en ny animerad webbserie på Youtube och i början på november så släpper de sin nya skiva. Underbart är ett alldeles för enkelt ord att beskriva det hela med.

Minns tydligt när jag såg dem i London 2012. En suverän konsert där Jack Black och Kyle Gass verkligen briljerade och var bättre i verkliga livet än på skiva. Återstår att se ifall de återigen dyker upp i närområdet så man får möjlighet att se dem igen. Vore alldeles förträffligt strålande… 🙂

About Time

Titeln på inlägget är lånat från Richard Curtis film från 2013. Ni vet, han som gjort fantastiska Notting Hill och underbara Love Actually. Där slutar i och för säg likheterna, med titellånet, även om det hade varit bekvämt att kunna resa i tiden såsom de manliga karaktärerna i filmen. Riktigt coolt och nice hade det varit. Men det är inte det som jag hade tänkt skriva om. Faktiskt inte. Nä, tänkte att jag skulle följa upp de två tidigare inläggen, som ni hittar här och här, gällande det här med tid och min uppenbara brist på den nu för tiden. Jag kommer inte att fortsätta beskriva om varför jag har ont om tid utan kommer istället nu att fokusera på att försöka beskriva vad jag egentligen gör åt det hela. Det vill säga vad jag gör för att frigöra min tid. Är ju svårt att leva det liv man vill ifall det inte finns tid över för att göra just det. Leva som man vill. Ifall all möjlig ”skit”, pardon my french, äter upp den numera dyrbara tiden så man inte kan göra sådana saker som man önskar. Så vad gör jag åt det hela då?

Den absolut största tidstjuven är ju helt klart mitt resande, främst i tjänsten. Här har jag inte riktigt lyckats så bra som jag önskat med att frigöra tid, vilket i realitet betyder att resa mindre. Främst resa mindre på fritiden. Som jag beskrev i ett av de tidigare inläggen så har jag definitivt lyckats minska på bilkörningen. I alla fall den som jag gör i tjänsten. På de 8 första månaderna i år har jag kört strax över 1000 mil, vilket är en minskning mot samma period för tidigare år där siffran pendlat mellan ca 1800 mil och 2300 mil. Klart mindre tid i bilen!

En annan sak som ätit upp min tid som jag nu tagit tag i och som kommer bli bättre på sikt då uppdragen upphör är det här med att vara kassör och sekreterare för Viltvårdsområdet där jag jagar. Har under sommaren rannsakat mig själv ordentligt gällande det här med jakten som helhet och kommit fram till att det är något som jag inte längre vill hålla på med. Intresset finns inte riktigt där helt enkelt. Enda anledningen att jag hållit på så här länge är faktiskt att det varit, och är, oerhört trevligt att bo en vecka tillsammans med min kära morbror i stugan. Är det som varit den riktig anledningen till att jag fortsatt jagat. Inte själva jakten. Inte alls faktiskt. Vid årsmötet vi hade i år så tog jag därför tag i det hela och annonserade min avgång från posterna som kassör och sekreterare och meddelade att jag inte har för avsikt att jaga under nästkommande år. Jag kommer inneha befattningarna under detta jaktår, vilket avslutas sista juni nästa år, men från och med 1 juli 2019 så får någon annan ta vid. Känns både skönt och vemodigt att tagit och meddelat beslutet men vet att det är det rätta då jag inte prioriterar jakten för fem öre. Den känns mest som ett tvång faktiskt. Känns också rätt utifrån det faktum att jag inte äter speciellt mycket kött nu för tiden. Nästan inget alls faktiskt. Så finns ingen direkt anledning utifrån det att jaga heller.

Där har ni det. Två saker som jag sett till att göra för att frigöra min tid för att därigenom skapa utrymme att göra det jag riktigt brinner för. Vad det är, samt fler åtgärder jag tagit för att ytterligare frigöra tid, återkommer jag med i senare inlägg. Ni får helt enkelt hålla till godo med detta tills det andra kommer. För det kommer. Jag lovar.

Vet att jag haft med nedan låt här i bloggen tidigare, kanske till och med flera gånger, men då jag gillar den helskarpt så får den bli med en gång till. Bra saker är ju till för att återupprepas, tycker ni inte?

”I Can Hear What Your Thinking
All Your Doubts And Fears
And if you look in my eyes in time you’ll find the reason I’m here
And in time all things shall pass away
In time you may come back some day
To live once more”

Surrealistiskt

Dagen har verkligen bjudit på höga toppar och djupa dalar där det förstnämnda lyckligtvis väger över till fördel. Vilket ju är tur. Det positiva har bjudit på slutförandet av ett av årets projekt, som jag kommer beskriva närmare i ett senare inlägg i projekt-serien, och ett oväntat samtal gällande ett erbjudande, eller kanske snarare en förfrågan, som nog kan leda lite varsomhelst. Kommer även beskriva det närmare i ett framtida inlägg. Utöver det så har jag idag brutit okänd mark då jag rest till en plats jag aldrig tidigare varit, vilket ju alltid är spännande och nytt, och jag har fått umgås med min vapendragare och tillika vän hela dagen. Hur trevligt och kul som helst!

Men det är inte därför du är här, som Glenn Killing brukade säga. Ja, eller Henrik Schyffert som brukade gestalta Killing då. Nä, tänkte faktiskt berätta om dalen istället. Det negativa med dagen. Idag är det den första födelsedagen som min nu bortgångne kusin och tillika förmodligen äldste vän skulle haft efter hans snabba frånfälle under förra hösten. Han skulle blivit 42 idag, vilket inte är någon ålder på en häst, men liks så fick han aldrig uppnå den. Det har lagt en inte så liten skugga över dagen rent allmänt men det är ju något som bara behöver accepteras framöver. Så är det ju. Betyder dock inte att det inte känns lika konstigt forfarande. För det gör det. Känns konstigt alltså. Hur än det är och var än du numera är: Grattis på födelsedagen, gamle vän!

Rand vs Cage

I fredags så släpptes den andra säsongen av Iron Fist på Netflix och jag har under de senaste dagarna plöjt igenom de 10 nya avsnitten. Jag tillhörde en av de få som verkar ha gillat den första säsongen och håller den som klart bättre än Jessica Jones, Luke Cage och sammankomsten The Defenders. Den kom aldrig i närheten av Daredevil men tycker nog nu så här med lite perspektiv att den var ungefär i samma klass som Punisher.

Något som hade gjort säsong 1 bättre hade varit ifall de gestaltat The Hand som Ninjor, precis som i Daredevil säsong 2, istället för som de nu gjorde. Så där mystiska och nästintill oövervinnerliga som där var hur jag skulle velat att Iron Fist mötte dem. Tänk själv hur coolt det varit! Även Defenders hade definitivt också varit bättre om de kört på det temat. Jag förstår beslutet att gestalta dem på ett mer jordnära sätt för att skapa en viss realism mitt i allt det onaturligt som rör superkrafter men det förtar dock inte att jag hade tyckt det varit bättre.

Säsong 2 är första gången som de här Marvelserierna faktiskt är sämre än föregångaren i mina ögon. Den är fortfarande bättre än JJ, LC och Defenders men den kommer inte riktigt upp i samma nivå som föregångaren. Tycker nog faktiskt att det mesta är liiite sämre förutom möjligen Wards resa. Den gillar jag. Serien är fortfarande bra, bara inte lika bra som tidigare, och den är väl värd att se ifall ni sett första säsongen – annars se den först!

Såg även för några veckor sedan den andra säsongen av Luke Cage och måste tillstå att jag fortfarande tycker den är den svagaste av Marvelserierna. Inte direkt dålig men inte heller direkt bra. Säsong 2 var dock bättre än 1, ifall vi pratar grader i helvetet, men rekommenderar den endast ifall du sett alla andra säsonger av de andra Marvelserierna redan och vill fortsätta i samma universum. Nä, det här faller mig inte riktigt i smaken…

1. Daredevil, säsong 2
2. Daredevil, säsong 1
3. The Punisher
4. Iron Fist, säsong 1
5. Iron Fist, säsong 2
6. The Defenders
7. Jessica Jones, säsong 2
8. Jessica Jones, säsong 1
9. Luke Cage, säsong 2
10. Luke Cage, säsong 1

https://youtube.com/watch?v=sB1in0KkoG4

Mörkrädd

Så har då årets val genomförts och så här dagen efter så kan man väl inget annat säga än att det råder lite kaos gällande vilka som skall kunna bilda regering. Precis nyss rapporterades det om en uppdaterad mandatfördelning om 144 till de rödgröna och 142 till Alliansen. SD står för tillfället på 63. Fast hur slutresultatet blir vet vi nog inte förrän på onsdag, kanske fredag, då ca 200k förtids- och utlandsröster har räknats. Spännande! Hur som helst så är det skrämmande att SD gått framåt hela 4,7% sedan förra valet. Hur tänker människor egentligen? Blir på fullaste allvar mörkrädd. Tittade in på valresultatet hemma i Världsmetropolen för se hur rösterna fördelats och det är ärligt talat ingen munter läsning. 667 personer är röstberättigad i valdistriktet och det är 553 stycken som röstat, vilket ger ett valdeltagande på 82,9% Kunde vart bättre men tycker nog ändå att det är ett bra resultat gällande deltagande. Värre är det ju med röstfördelningen:


SD går framåt med 9%(!) och blir näst största parti. Helt sinnessjukt illa! Ogillas på så många plan så det finns inte ord att beskriva. Värre blir det nästan ifall man omfördelar ovan procent ~20% till faktiska röster som då blir 110 stycken. I lilla Hoting, där jag i stort känner i princip alla, åtminstone mer eller mindre, så har 110 personer av dessa röstat på ett rasistparti. Obegripligt! Några av dem är sannolikt nära vänner till mig vilket skrämmer mig ännu mer. Det som jag sedan kan tycka är fascinerande med det hela är att av dessa 20% som röstat på SD i riksdagen så är det ”bara” 12,5% respektive 7,9% som röstat på dem till Landsting och Kommun. Vilket i och för sig är en ökning i båda fallen men det är ändå tydligt att de flesta inte vill ha dem nära inpå. Att ha dem i Riksdagen är liksom lagomt långt bort för att jag inte skall behöva bry mig. I alla fall verkar de resonera så. Varför skulle de annars inte vilja ha dem i till exempel Kommunen? Jag vill ju inte ha dem någonstans så är väl egentligen glad för att det ser ut så men förundras över logiken som SD-väljare påvisar. Tar vi samma jämförelse för Sossarna, som är det största partiet i samtliga av de tre valen, inom samma procentenhet; 43,6%, 43,9% och 43,5% för Riksdag, Landsting och Kommun respektive. Mycket större konsekvens även om det inte med säkerhet går att säga att samma person röstat på samma i alla tre fallen. Men mycket tyder ju på det i alla fall.

Lika skrämmande bild är det om vi tittar på granndistriktet Kyrktåsjö-Norråker som räknas och känns som lika mycket hemma. Här var det 442 av 519 som röstade och även om Sossarna blev störst med 43,4% så blev SD även här näst störst då de fick 19,2% av rösterna. Eller med andra ord så röstade 85% på rasisterna. Vart är världen på väg?

Jag är glad att SD inte ökade mer men samtidigt så blir jag både ledsen, bedrövad och även irriterad över hur människor i min närhet kan vara så urbota dum att de röstar på detta parti. De är dumma i mina ögon för att de måste välja att bortse från vissa av partiets värderingar och vad de står för. Dumma för att jag kan inte, vill inte, tro att de egentligen vill det som de vill. Eller så är det jag som är naiv och trångsynt och det har verkligen barkat utför med Sverige. De TYCKER verkligen som SD i alla dessa frågor och de har en skev människosyn där det inte får finnas några gråzoner. Oavsett vilket det är så skrämmer det mig. Det skrämmer mig att människor anammar denna svart-vita syn på hur saker och ting skall vara och att de välkomnar enkelspårighet istället för mångfald och olika synsätt på saker och ting. Är på riktigt rädd för vart vi är på väg, både i Sverige som helhet men också i hemorten där SD verkligen verkar fått fotfäste av någon outgrundlig anledning.

Källa: https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/valresultat/valresultat–se-vem-som-vinner-valet-dar-du-bor/

Tidigare inlägg gällande årets val:
Vänstervriden
Förtid

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén