MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: oktober 2018 Sida 1 av 2

Projekt G – del 10; Företagsstrategi, check!

Fick i fredags reda på resultatet från senaste tentan i MBA-utbildningen och döm av min förvåning när det visade sig att jag hade fått högsta betyg. Kändes VERKLIGEN inte så efter att jag skrivit tentan. Inte ens i närheten. Har faktiskt mest gått omkring och hoppats på att jag skulle få godkänt för kändes faktiskt oklart ifall jag ens klarat den gränsen. Det luriga med de här tentorna är att egentligen så finns det inget rätt eller fel svar på frågorna, är mer hur väl man lyckas motivera sitt svar utifrån de teorier från kursen som man väljer att använda. Däri ligger det svåra i att veta ifall man lyckats bra eller dåligt tills man får veta resultatet. Men den här gången gick det ju bra, trots lite tvivel från undertecknads sida. Ytterligare en kurs avklarad och lite längre vandrat på den slingriga vägen mot målet. Lysande, Sickan! Som Vanheden skulle uttryckt det

5 down, 3 to go…


Projektstatus:
Projekt A
Projekt B – Vertical Limit – del 1Avslutad!
Projekt C – Gone in 60 seconds – del 1, del 2Avslutad!
Projekt D – Easy Livin’ – del 1, del 2, del 3
Projekt E – Egoboost – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6Avslutad!
Projekt F – Retro – del 1, del 2, del 3, del 4
Projekt G – A Leap of Faith – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10
Projekt H – ??? – del 1

”Life is…

..what you make it. Always has been, always will be”, Eleanor Roosevelts gamla slitna citat, är något som varit extremt påtagligt för undertecknad det senaste året. Bokstavligt talat. Har under de senaste 365 dagarna, mer eller mindre, tagit citatet på allvar och gjort några både radikala men även små förändringar för att skapa det liv jag själv önskar. Skall inte säga att jag är i mål, långt därifrån. Om man nu någonsin kommer i ”mål”. Men jag har sett till att ändra min tillvaro för att sakta men säkert styra skutan som är mitt liv i den riktning dit jag vill. På i stort alla plan har jag endera förändrat, ratat, nyskapat, upplevt och/eller påbörjat vandringen mot det jag själv vill ska ske i mitt liv. På alla plan utom två i alla fall. Den ena är det som jag döpt till Projekt A, som jag åtminstone hintat om här i bloggen tidigare även ifall jag har kvar att beskriva det hela för er, medan det andra är något som jag kommer komma till i framtida Crossroads-inläggen. Utöver att beskriva dem för er gäller det ju också att genomföra, eller åtminstone försöka genomföra, dem. Men det kommer vara det kommande årets göromål. På gott och ont.

Varför talar jag nu om detta? Jo, idag är nämligen årsdagen av den extremt sorgliga och tråkiga, för att uttrycka det milt, bortgången av min äldste vän och kusin. Ni minns kanske att det som inte fick hända, hände. Förutom att det var något som skakade om mig i grundvalarna i form av att en närstående och relativt jämnårig gick hädan, en person som alltid mer eller mindre funnits i mitt liv, så fick det mig definitivt att omvärdera hur jag levde mitt liv. Omvärdera hur jag fick dagarna att gå. Det var väl mitt sätt att försöka få något gott ur något ont, om nu det går.

När jag idag besökte hans grav för att tända ett par minnesljus så kändes det hela precis lika surrealistiskt som det gjort under hela det gångna året. Helt overkligt. Med tiden kommer det kanske kännas annorlunda. Men inte nu. Inte idag. Idag minns jag tillbaka och sörjer hans bortgång. Idag så minns jag honom så som han var och ler trots det sorgliga i hans öde. Avslutar med dikten som jag skrev på minnesbladet till hans begravning och hoppas han har det bra där han är. Vila i frid min vän.

Inget farväl, inga medvetna ord,
så fort och tyst gick du bort från vår jord.
Här går vi rester ur din svunna värld,
bland tankar och minnen som färgat din färd.
Allt som du älskat oss bilden nu ger.
Du talar och skrattar, vi minns dig och ler.

Projekt H – del 1; ???

Nytt projekt på gång. Vad och varför återkommer jag till i nästa inlägg men det är något jag funderat på den senaste tiden och jag har nu bestämt att det kommer att starta 1 november. Hur länge det kommer pågå är oklart men minimum är 64 dagar, mest troligt fram till och med 31 januari. Vad som gjort att det sker nu, trots att det finns andra påbörjade men inte avslutade projekt igång samt att det finns andra projekt i pipelinen, kommer som sagt klargöras i nästa inlägg i denna serie….

Projektstatus:
Projekt A
Projekt B – Vertical Limit – del 1Avslutad!
Projekt C – Gone in 60 seconds – del 1, del 2Avslutad!
Projekt D – Easy Livin’ – del 1, del 2, del 3
Projekt E – Egoboost – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6Avslutad!
Projekt F – Retro – del 1, del 2, del 3, del 4
Projekt G – A Leap of Faith – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9
NEW! Projekt H – ??? – del 1 NEW!

#BookStruck4

Vet inte ifall ni kommit i kontakt med Twitter-hashtaggen #FilmStruck4, som startades av streaming tjänsten Filmstruck, där de uppmanar att man skall lista 4 filmer som definierar en själv som person:

We want to celebrate the personal nature of cinema and fill your timeline with the films that define you. Pick 4 films and then tag 4 friends to do the same!

Det här innebär inte nödvändigtvis de fyra som man tycker är bäst utan det är de som bäst beskriver vilken person man är som skall listas. Det här skapade en trend utan dess like och spred sig snabbt utanför filmens underbara värld till spel, TV, musik, ja praktiskt taget allt som går att lista och som kan beskriva vem man är. Nu vill ju inte jag vara sämre, även om jag hoppar över det här med Twitter och att tagga fyra vänner, och tänkte att jag i ett antal inlägg skall lista de 4 som definierat mig när det kommer till en rad olika områden. Kanske inte så mycket de som definierar mig just nu, utan de som definierat mig under min uppväxt (får se om jag kanske beskriver de som definierar mig nu en annan gång). Den femte delen, i vad som ursprungligen bara skulle bli fyra, kommer här;

#BookStruck4 – Fyra skrivna berättelser som är jag

1) The Belgariad/Mallorean/Belgarath/Polgara/Rivan Codex (David & Leigh Eddings)
Det här är utan tvekan de böcker som ledde in mig i Fantasy-genren, tillsammans med filmer som Conan och Willow då, samt D&D rollspelet. Paret Eddings lättsamma ton i sitt skrivande kombinerat med intressanta karaktärer och en historia som spänner över 7000(!) år lockade en osnuten tonåring och den fascination som uppstod där och då lever till viss del kvar. Precis som de övriga böckerna/bokserierna på denna lista så skulle det vara oerhört kul att få se en välgjord TV-serie baserad på berättelsen. Visst, som med det mesta annan Fantasy så finns det ju ett tydligt sällskap och ibland även plagiat av Tolkien men där han blir långrandig och tråkig i sina böcker så är Eddings kul och intressant. Har du inte läst böckerna, totalt sett 13 böcker faktiskt, så rekommenderas de starkt! Vilken/vilka av karaktärerna som tilltalade mig mest? Som tonåring så var det väl mestadels Garion, då man ville identifiera sig med honom, men nu så här i dagens läge så är det utan tvekan ”Silke” och Belgarath som är de coolaste karaktärerna. Plus Beldin då så klart. Men det går ju utan att ens behöva sägas. Läs mer om böckerna här.

2) The Chronicles of Thomas Covenant (Stephen R. Donaldson)
Att påstå att Covenant-böckerna är lättlästa är nog att sträcka på sanningen en hel del. De är nog mestadels raka motsatsen faktiskt. Men på precis samma sätt som de är svåra att ta till sig så är de oerhört givande och belönande på en och samma gång. När de är bra så är de oerhört bra och det är väldigt få böcker som jag läst som kommer ens i närheten av att vara lika bra och det var, och är, nog det som tilltalar mig i denna 10-delar långa svit uppdelad i tre olika krönikor. För om vi skall vara ärlig så är egentligen inte huvudrollsinnehavaren, Covenant, någon man vill identifiera sig med. Inte alls faktiskt. Han gör en hel del tveksamma för att inte säga rent ut sagt avskyvärda saker under berättelsens gång men samtidigt så gillar man han ändå, på något konstigt vis. Däri ligger styrkan i Donaldsons skrivande skulle jag vilja säga, att få oss som läsare att tycka om och heja på en person som Thomas Covenant. Det kallar jag bra skrivande! Även här finns såklart kopplingar till Tolkien men trots det ibland svårlästa berättandet så blir det aldrig tråkigt som i fallet med JRR. En av de mest identifierbara plagieringarna, användandet av en ring, är nog det som påverkat mig mest. Har absolut fått en förkärlek till vitt guld i och med berättelsen. Eller åtminstone så har det då förstärkts. Även om jag kan se det svåra med att ha en person som Covenant som protagonist i en TV-serie så skulle jag ändå vilja att de gjorde ett försök. Tror det skulle kunna bli hur bra som helst! Läs mer om böckerna här.

3) The Wheel of Time (Robert Jordan)
Det här är de absolut bästa böckerna jag läst alla kategorier och när jag började läsa Jordans epos 1992 så blev jag totalt uppslukad av historien. Att det sedan skulle ta 21 år(!) innan vi fick upplösningen på historien i och med den 14 boken var kanske inte riktigt vad jag räknat med. Jag har mer eller mindre växt upp med dessa böcker och de har varit med mig i större delen av mitt vuxna liv. Det var både med lycka och sorg som man insåg 2013 att det inte skulle bli mer än så här. Att det tillslut var, ja slut. Den här serien är så underbart bra att jag rekommenderar alla, och då menar jag verkligen ALLA, att läsa den. Är så oerhört glad att Sony och Amazon skall göra en TV-serie baserad på berättelsen och hoppas verkligen att de tar tillvara på potentialen som finns i berättelsen och gör en riktigt påkostad och kvalitativ serie i klass med Game of Thrones. Historien förtjänar verkligen inget sämre! Vilken eller vilka karaktärer som jag gillar mest i böckerna? Utan tvekan Matt Cauthon och Rand al’Thor. Eller egentligen en slags hopslagning av de två. Finns drag hos båda som tilltalar mig, som jag identifierar mig med, men det finns också saker som jag inte gillar och kan knyta an till hos båda. Trots det så är de helt klart de jag gillar mest och i den ordningen. Läs mer om Wheel of Time här.

4) Nick Carter/Killmaster (Flertalet författare)
I ärlighetens namn så läste jag inte mycket böcker under 80-talet utan jag var främst en serietidningskille på den tiden. De tre bokserierna ovan kom jag alla i kontakt med i början på 90-talet. Det finns undantag dock, för visst läste även jag en och annan Biggles och Fem-böcker men de är lätträknade och inget som gjorde något intryck på mig. Nä, det enda jag kommer på som jag gillade och slukade aptitligt under en sommar i slutet på 80-talet är Nick Carter. Vi bodde alltid hela semestrarna uppe i stugan på Sandnäset och en regnig dag så hittade jag en låda med gamla pocketböcker om AXE-agenten Nick Carter, också känd som Killmaster. Tydliga likheter fanns med James Bond, vilket tilltalade, men handen på hjärtat så var det nog de väl beskrivna sexuella mötena som lockade en begynnande eller tidig tonåring (oklart vilket år det var) mest. Att det påverkade mig är det nog inget snack om och även fast jag kanske inte direkt gillar böckerna i dagsläget så har de sin charm ändå. Vem skulle inte vilja ha ett sjätte sinne som kan varna för fara liksom? Du kan läsa mer om böckerna här.

Där har ni fyra bokserier som gjort mig till den jag är idag. Fyra världar som på ett eller annat sätt både satt sin prägel på mig men också fascinerat och roat mig. Vilka fyra är dina?

Tidigare:
#FilmStruck4 – Fyra filmer som definierat mig som person
#SeriesStruck4 – Fyra TV-serier/program som gjort mig till den jag är
#GameStruck4 – Fyra spel som format mig till…ja, mig
#MusicStruck4 – Fyra musikaliska under som skapat mig

Dreams

Läste för ett tag sedan en artikel, ledare eller insändare, minns faktiskt inte riktigt vad det var och av vem det var, men där togs en intressant teori upp som jag reflekterat över sedan jag läste det. Nämligen att de drömmar som vi har idag är ganska så rotade i verkligheten. Vi drömmer om enklare saker som är relativt lätta att uppnå. Rent generellt då. Vi har inte längre de där högt flygande drömmarna som är svåra, för att inte säga näst intill omöjliga, att uppnå. Visst, finns ju personer som superentreprenören Elon Musk som har en liten annan tankegång än vad vi vanligt dödliga har men för gemene man så har drömmarna blivit simplare. Blivit något så enkelt som att vi drömmer om något som en ”influencer” visat på sitt Insta-konto. Vilket är ju både nedslående och samtidigt ganska begripligt i den materiella världen som vi lever i. Hur kommer det sig att det blivit så här? Beror det på att vi blivit intutade från alla möjliga föreläsare och förståsigpåare att när vi sätter mål så skall de vara uppnåbara? Du skall ha möjlighet att förverkliga dem. Är det det som tagit bort de vidlyftiga drömmandet? Drömmen om att gå på Månen eller Mars. Drömmen om att bli bäst i välden. Drömmen om att…ja, ni fattar poängen. Jag blir både lite rädd och samtidigt lite nedslagen av vad detta kommer medföra att vi lever i för samhälle om 20 år. Hur kommer det bli om ingen drömmer storvulet? Onekligen en intressant tanke. Eller skrämmande! Jag hoppas trenden ändrar sig, om den nu är sann, för det behövs fler som Musk. Fler som drömmer om det där ouppnåbara. För i strävan mot det ouppnåbara så händer det fantastiska saker. Faktiskt. Är lite som Eisenhowers gamla citat; ”Plans are nothing, planning is everything”. Lite samma princip kan appliceras här tänker jag. Att uppnå själva drömmen är inte det som är viktigt utan det är vägen dit som är det viktiga. Tänk så många bra saker som händer längs med vägen få man försöker uppnå sin dröm. Det är den framtid jag hoppas på. Inte att alla kan uppnå sin dröm. Som att köpa ett par skor, eller vad det nu kan vara, som en influencer hade på sig i sitt senaste inlägg i sociala medier. Hemska tanke ifall den normen får fortgå. Om den nu är sann. Vilket jag hoppas den inte är. Vi måste väl rent generellt sträva och drömma om något större? Gör vi inte?

Vad jag drömmer om? Well, jag återkommer till det i ett senare inlägg där jag ingående kommer beskriva i alla fall någon eller några av dem. Kan väl säga några saker i alla fall; de är INTE inspirerade av någon influencer och de är, om inte ouppnåbara, åtminstone väldigt högt flygande. Precis så som det skall vara!

Shallow

Jag vet att jag för lite mer än en vecka sedan skrev att jag skulle vara på plats på premiären men olika omständigheter gjorde att det inte blev så. Fast vad gör väl det när jag ikväll istället fick tillfälle att vara en del i en tjejkväll, något som jag är ganska säker att de inte kallade det, på bio tillsammans med tre av de bästa. Absolut ingenting ifall ni frågar mig! Lyckades boka om mitt flyg hem från Götet idag så att jag lagom hann tillbaka till ÖSD och kunde möta upp S, M och M så vi gemensamt kunde gå och se filmen som jag sett fram emot mest av alla på sistone. Riktigt, riktigt trevligt! Både att se filmen och hänga med tjejerna.

Så hur var den då? Filmen?

Vet inte riktigt vars jag skall börja. Med vad. Kanske genom att säga att den var precis så underbart superduper magisk som jag både hade hoppats på och förväntat mig! Den var helt magnifik i mina ögon. Rejält med gåshudsögonblick och om jag någonsin tvivlat på Lady Gagas förmåga att sjunga så kom det rejält på skam. Hon var helt magiskt bra! Både som skådespelerska och som sångerska i filmen. Har definitivt fått en helt ny respekt för henne och hon är så perfekt rollbesatt i filmen så man kan inte annat än imponeras av Bradley Cooper som regissör. För att inte tala om Cooper. Han gör utan konkurrens sin absolut bästa rolltolkning någonsin och måste nog säga att jag tycker han till och med slog Gaga på fingrarna om inte sångmässigt så åtminstone skådespelarmässigt. Han spelar med ett djup och samtidigt en sån charm att man blir tårögd bara man tänker tillbaka. Så fenomenalt superbra var de. För att inte tala om favoriten Sam Elliot som även han var så där bra som han alltid är och det var onekligen kul att se den gamla Ford Fairlane-skådisen Andrew Dice Clay i rollen som Gagas pappa. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag tyckte om den här filmen och kommer att bli ohyggligt besviken ifall inte filmen blir nominerad till Bästa Film, Cooper och Gaga till Bästa Manliga respektive Kvinnliga Skådespelare/-erska och musiken i filmen till Bästa Originalmusik.

Var längesedan jag gav en film full pott men den här förtjänar dem alla och fler därtill. Kan inte nog rekommendera att ni ser den. För allt smör i Småland, som det heter av någon outgrundlig anledning, se den! Ni måste bara se den.

Betyg: 5 stjärnor av 5 möjliga.

https://youtube.com/watch?v=gHdVTYqgoC4

Crossroads – Chapter 13: Shy

Vi har väl alla varit där antar jag. Beundrat någon vi tyckt om på håll. På tryggt avstånd. Endera för att vi varit för blyg för att gå fram och bara säga hej eller för den delen varit rädd för att den vi beundrat inte skulle ge det gensvar vi önskat. Inte skulle tycka om en själv lika mycket som man tyckte om den personen. Men ack så mycket man missat bara för att man agerat på det viset. För att man inte haft modet att bara berätta hur man känner. För egentligen, vad hade man att förlora? Eller för den delen ifall det är något som pågår i nutid, vad har man att förlora? Absolut ingenting! Man har ju inget i nuläget heller, annat än den blyga beundran på håll då, vilket man även kommer att ha efteråt. Så varför är det ibland så svårt att komma över den där blyghetströskeln?

Tror jag citerat en replik från filmen ”We Bought A Zoo” förut. Vilket förresten är en helt underbar och underskattad film och som rekommenderas varmt och helhjärtat ifall du inte sett den. En riktig feelgood film med en strålande rollsättning. Citatet i fråga, som jag verkligen gillar och som jag även har inramat på väggen framför sängen i lägenheten i Hoting bara för att det skall inspirera och ge det där extra modet som ibland kan behövas, är följande;

”You know, sometimes all you need is twenty seconds of insane courage. Just literally twenty seconds of just embarrassing bravery. And I promise you, something great will come of it.”

Skall inte säga att jag lever strikt efter citatet men det inspirerar mig verkligen numera. Efter den tråkiga händelsen för ett år sedan, som jag skrivit om i omgångar här i bloggen, så har jag lovat mig själv att jag inte skall hålla inne med saker som jag känner och inte heller skjuta upp saker jag vill göra. Livsmottot har ju sedan en tid tillbaka varit att det här är tidpunkten att göra saker man vill göra (A Time For Action) och leva det liv man vill leva (Live and Let Live). Vilket jag verkligen försökt sett till att göra gällande i stort sett alla områden. Givetvis finns det vissa saker jag fortfarande vill göra som är ogjorda men de kommer då tid och resurser finns. De finns med i planeringen. Jag lovar. Dock finns det en sak som jag hade kunnat se till att det hänt under den gångna tiden. EN sak som jag både velat men samtidigt också skyggat undan för både på grund av en viss rädsla för utgången men samtidigt också kanske för att jag i grund och botten ÄR lite blyg, hur otroligt det än låter. Det har funnits tillfällen under det gångna året att göra det jag vill, men jag har undvikit det. Har inte riktigt haft de där 20 sekunderna av mod som behövs. Dock så är det dags to man up, som det så fint heter på engelska, eller ta mod till mig. Få det överstökat. Helt enkelt sluta vara så blyg…

”Obsessed by you, your looks, well, anyway ”I would any day die for you”,
I write on paper & erased away”

”I see your beautiful smile and I would like to run away from
Reflections of me in your eyes, oh please”

”You touch me in many, many ways”


Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Epilogue: ???

Dragon

Just nu så finns det ingen, och då menar jag verkligen INGEN, TV-serie som jag ser fram emot lika mycket som den som detta inlägg kommer att handla om. Ingen! Har nog faktiskt inte sett fram emot en TV-serie lika mycket någon gång som jag gör med denna. Vilken det är? Kommer till det alldeles strax…

För ett tag sedan så bloggade jag ju om Lord of the Rings/Hobbit-filmerna och skrev där lite kort om Amazons kommande satsning på en TV-serie i Tolkienvärlden, men det är inte den jag menar här. Visst, jag ser också fram emot den väldigt mycket men jag har aldrig varit ett sånt stort Tolkien fan faktiskt. Missförstå mig rätt här, jag fullkomligt älskar Peter Jacksons filmer som jag tycker är mästerverk i stort sett samtliga av dem och jag är väl medveten om att Tolkien om än inte skapade så definitivt kom att definiera hela Fantasy genren. Man kan i all Fantasy som släppts efter honom se tydliga influenser, för att inte säga ren kopiering, av det han skapade i och med sina historier. Men böckerna är ju rena sömnpillren om ni frågar mig. Visst finns det mycket som är bra men på det stora hela så tilltalar hans skrivspråk inte mig alls. Jag tycker inte att de är direkt dåliga men det finns betydligt bättre Fantasy-böcker än de han skrivit. Vet att jag nästan hädar i kyrkan nu men så tycker jag. Kan inte hjälpa det.

Pratar vi Fantasy TV-serier så är väl jag precis lika såld på Game of Thrones som resten av världen och det utan att jag läst böckerna. Hur till vida de är lika bra som serien eller om de lider av samma problematik som Tolkiens böcker kan jag ju inte uttala mig om men även ifall jag anser att GoT är en av de bästa TV-serierna genom tiderna så är jag inte det minsta sugen på att läsa böckerna. Inte alls faktiskt. Har liksom aldrig lockat mig. För mycket politik och för lite äventyr för min smak tror jag. Men serien är gudomligt bra och grymt välgjort. Ifall LotR-serien och serien jag snart kommer till blir i denna klass rent produktionsmässigt så blir jag sjukt nöjd. Det är precis vad jag hoppas på.

Pratar vi andra Fantasy-böcker som blivit omgjorda till TV-serier så finns det ju en del att önska. Tar vi först en av mina favoriter Shannara så levde inte serien riktigt upp till storheten som finns i böckerna. Inte ens i närheten faktiskt. Som tidsfördriv så fungerar väl de två säsongerna men någon ny GoT är det då rakt inte. I jämförelse med den så är den rent av medioker. Vilket är trist då grundmaterialet i Shannara är riktigt, riktigt bra. Nä, hoppas innerligt att det blir bättre än så här.

Andra serier som t.ex. Merlin, Legend of the Seeker (där jag läst ett antal böcker) och Conan, som förresten skall få en ny serie, har väl inte riktigt tilltalat mig heller. Lite för lågt produktionsvärde för att jag skall tycka att det blir sevärt även om det kan underhålla för stunden.

Nä, den TV-serie som jag hoppas mest på och längtar mest till är baserad på min absoluta favorit när det kommer till Fantasy-böcker. Troligen min absoluta favorit alla kategorier när det kommer till böcker. Så bra är de! Böckerna alltså. Vilka det är? Jo, det är Robert Jordans helt makalösa Fantasy-epos The Wheel of Time som handlar om Drakens återkomst. Draken, en man som är förutspådd att både rädda världen från den onde själv samtidigt som han skall få världen att gå under. Bokserien, som består av 14 böcker plus en prequel-bok, ett par companion-böcker och några korthistorier, är så underbart bra och välskrivna att det var med en tår i ögat som man insåg att det fick ett slut i och med bok 14. Så många fängslande och starka karaktärer som man får följa, inte minst de kvinnliga, och en så mångfacetterad historia att det är svårt att inte förundras hur briljant författare Jordan ändå var. Blir den kommande TV-serien, som även den görs av Amazon i samarbete med Sony Pictures, en en bråkdel så bra som böckerna så kommer den enkelt att hålla GoT klass. Jag hoppas verkligen att man ger serien den budget den förtjänar och att den därigenom får det produktionsvärde som den förtjänar. Vill så gärna att detta skall bli så där fantastiskt bra som mediumet kan vara när man skapar tid för både karaktärsutvecklingen och att berätta historien i den takt den behöver. Den har inte samma rykte om sig att ta kål på centrala karaktärer som GoT har men historien är definitivt fullspäckad med action och den har en hel del överraskningar i bagaget.

Mer info om TV-serien hittar ni här, här och här.

Mer om böckerna hittar ni här.

The Wheel of Time turns, and ages come and pass, leaving memories that become legend. Legends fade to myth, and even myth is long forgotten when the Age that gave it birth comes again. In one Age, called the third age by some, an Age yet to come, an age long pass, a wind rose in the Mountains of Mist. The wind was not the beginning. There are neither beginnings or endings to the turning of the Wheel of Time. But it was a beginning.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén