MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: april 2019 Sida 1 av 2

Best of Avantasia, del 3

Dagen D för Avantasia-konserten närmar sig med stormsteg och min hype-o-meter kan inte vara högre än vad den just nu är. Vore mänskligt omöjligt faktiskt. Den senaste skivan är helt makalöst fantastisk och jag har nu lyssnat igenom den så många gånger att jag tappat räkningen. Precis som med alla tidigare Avantasia-skivor. Låtrepertoaren som Tobias Sammet presterat under sitt projektnamn är inget annat än en helt obegriplig bedrift med så sjukt många bra låtar. Att försöka välja ut en 10-i-topp-lista är ingen lätt bedrift men har ju i tidigare inlägg lovat (här och här) att jag skulle göra ett försök och nedan följer den tredje delen, av totalt fem, av denna lista. Bara det faktum att jag utelämnat helt fantastiska alster såsom Farewell, Dying For An Angel, Sign of the Cross, Draconian Love, Reach Out For the Light, Twisted Mind, The Seven Angels, Mystery of a Blood Red Rose, Inside, Carry Me Over, Promised Land, Stargazers och för att inte tala om Moonglow och The Raven Child från senaste skivan talar sitt tydliga språk gällande vilken svår uppgift detta varit. Samtliga är underbara alster men som trots det fått stryka på foten mot de jag gillar mest. För att inte tala om det faktum att ingen låt från varken Metal Opera Pt.2 och Angel of Babylon kom med på listan. Fantastiska skivor båda två men som dessvärre innehåller låtar som blev överglänst av följande:

#5. What Kind of Love
Bara det faktum att jag använt låten som titel till ett av ”kapitlen” i mina Crossroads-inlägg (här) är väl betyg nog på hur bra jag tycker denna låt är och när både Michael Kiske och Amanda Sommerville gästar med sina röster så finns väl egentligen inga tvivel på dess storhet.

A dream of dwelling inside
Alone we come and alone we go
And who am I to know what I feel

#4. Runaway Train
Det här var under en väldigt lång tid en av de absoluta favoriterna med Avantasia och är väl så fortfarande även ifall den hamnar alldeles utanför topp-3-placeringarna. Magisk låt av och med Tobias Sammet tillsammans med Jorn Lande, Michael Kiske och Bob Catley.

”In a world of grand illusions
Where love is just a dream
You gotta make your sacrifices
Time to pick your poison”

Del 2:
06. The Story Ain’t Over
07. Spectres
Del 1:
08. Avantasia
09. Isle of Evermore
10. Cry Just a Little

Closer to the Edge

Kan verkligen varmt rekommendera att ni tar er tid och ser dokumentären TT3D: Closer to the Edge från 2011 om det klassiska loppet ”Isle of Man TT”. Man behöver inte alls vara något superfan av motorcykelracing, som undertecknad definitivt inte är, för att uppskatta den. Filmen är precis så där gripande och underhållande som en dokumentär av rang skall vara och man fascineras onekligen av de våghalsar som ställer upp. Sedan tävlingen startade 1907 så har den totalt krävt 258 liv bland de tävlande, inklusive 3 svenskar. Då är inte publik och andra som dött i anslutning till tävlingarna medräknade! Helt sjukt! Bara senast, dvs 2018, så dog 3 tävlande, 1 under race och 2 under träning. Inget för de räddhågsna med andra ord. Men som sagt, dokumentären är riktigt, riktigt bra och som tur är så ligger den faktiskt uppe i sin helhet på Youtube och ni hittar den här: https://youtu.be/ihH5uDUaqRE. Den kan vara lite svår att hänga med i otextad på grund av de engelska dialekterna, men som tur är så finns det engelsk textning med på versionen i den där länken och det rekommenderas att ni aktiverar den. Vill ni hellre ha svensk text får ni leta upp den någon annanstans, men det är det väl värt ifall man inte klarar sig med engelska. Att se den utan textning är snudd på omöjligt då man inte förstår mer än en tredjedel av vad han som man får följa säger. Riktigt svår dialekt! Men en riktigt skön karaktär med härliga kommentarer. Som sagt; SE DEN!

Projekt V – del 13; Ta inte ut segern i förskott, men…

Så, har landat hemma i H för lite påskledighet och även ifall den hade tänkt att starta redan igår kväll så blev det inte riktigt så utan en lång kväll på kontoret gjorde att jag blev kvar i ÖSD och att det blev jobb idag med. Nu gäller det bara att varva ned och försöka finna lite påsklugn och bara njuta av långhelgen innan det river igång på tisdag igen. Men det är då det.

Fick igår en liten förrapportering på hur föregående kurs i MBA-utbildningen gått och om jag skall våga tro på läraren så är jag godkänd på såväl inlämningsuppgiften som på tentamen – skönt! Nu skall man ju inte ta ut segern i förskott då slutligt godkännande trots allt skall göras av Universitetets examinator men väljer ändå att se positivt på det hela och glädjas över att jag, mest troligt, nu passerat 7 av 8 kurser. Eller 87,5%. Ljuset i tunneln kan definitivt skönjas. Nu gäller det bara att hålla i och ta det hela ända in i kaklet…

VS.

Såg nu ikväll filmen ”The Upside” med Kevin Hart och Bryan Cranston, vilket är en nyinspelning av den franska filmen ”The Intouchables” som jag skrivit om tidigare här i bloggen. Filmen handlar, precis som i originalet och för den delen även i verkligheten, om en paralyserad man i rullstol och om det vänskapsband som kan bildas mellan två helt till synes olika personer från helt olika samhällsklasser. Båda är underbara filmer med varm humor, oväntade förvecklingar och ett fantastiskt skådespeleri. För första gången i mitt liv gillar jag nog något som Kevin Hart medverkar i. Intouchables är kanske strået vassare i min värld men jag gillar båda filmerna väldigt, väldigt mycket och ger dem båda mina absolut varmaste rekommendationer. Om det franska originalet erhåller maxbetyget 5 av 5 så får The Upside utan tvekan en väldigt stark 4:a som aspirerar på en 5:a. Båda är onekligen bland de bättre filmerna jag sett och de gör båda en så där genuint glad. Det här är filmer du SKALL se om du inte redan gjort det. Båda vackert skildrade, nyanserade och med det där lilla oförklarliga extra som riktigt bra filmer har. Underbara!!

Best of Avantasia, del 2

Dagen D för Avantasia-konserten närmar sig med stormsteg och min hype-o-meter kan inte vara högre än vad den just nu är. Vore mänskligt omöjligt faktiskt. Den senaste skivan är helt makalöst fantastisk och jag har nu lyssnat igenom den så många gånger att jag tappat räkningen. Precis som med alla tidigare Avantasia-skivor. Låtrepertoaren som Tobias Sammet presterat under sitt projektnamn är inget annat än en helt obegriplig bedrift med så sjukt många bra låtar. Att försöka välja ut en 10-i-topp-lista är ingen lätt bedrift men har ju i tidigare inlägg lovat (här och här) att jag skulle göra ett försök och nedan följer den andra delen av denna lista. Bara det faktum att jag utelämnat helt fantastiska alster såsom Farewell, Dying For An Angel, Sign of the Cross, Draconian Love, Reach Out For the Light, Twisted Mind, The Seven Angels, Mystery of a Blood Red Rose, Inside, Carry Me Over, Promised Land, Stargazers och för att inte tala om Moonglow och The Raven Child från senaste skivan talar sitt tydliga språk gällande vilken svår uppgift detta varit. Samtliga är underbara alster men som trots det fått stryka på foten mot de jag gillar mest. För att inte tala om det faktum att ingen låt från varken Metal Opera Pt.2 och Angel of Babylon kom med på listan. Fantastiska skivor båda två men som dessvärre innehåller låtar som blev överglänst av följande:

#7. Spectres
En låt tillsammans med en sångare som figurerat både i Rainbow och Deep Purple är inte fy skam och jag gillar verkligen Joe Lynn Turners och Tobias Sammets inledande duett från The Mystery of Time-skivan.

”Make haste as the wind’s getting colder
It’s chasing the dreamer away…”


#6. The Story Ain’t Over
Denna lilla pärla från Lost in Space EP:n är inget annat än återigen en fenomenal uppvisning av Magnum-sångaren Bob Catley och Tobias Sammet, denna gång med support av underbara Amanda Somerville.

”When you open your eyes
When you gaze at the sky
When you look to the stars
As they shut down the night
You know this story ain’t over”


Del 1:
08. Avantasia
09. Isle of Evermore
10. Cry Just a Little

Until then

Att leva i nuet och försöka vara modig och våga gå vilse, att livet blir det man gör av det, att allt verkar omöjligt tills det är gjort och att eliminera saker som inte tillför något värde har den senaste tiden (åren) varit min fyra ledmotiv, eller mina fyra hörnpelare om ni så vill, för att skapa den tillvaro och det liv jag själv vill leva. Hur det har gått? Well, so far so good, men det är ju ett work in progress så gäller att inte ta ut segern i förskott men att ändå fira de små och de enkla ”segrarna”. Tycker jag på det stora hela lyckats bra med att leva i nuet, ta tillvara på de saker som dyker upp och anpassa mig till vad som händer. Blivit bättre att ta beslut, eller planera som det brukar heta, och vara nöjd med det gällande vad jag skall göra framåt i tiden och inte avvakta i hopp om att ”något bättre skall dyka upp”. Jag försöker forma mitt liv själv och inte hela tiden låta det styras av någon annan eller andras önskemål som går stick i stäv med vad jag vill och jag är på god väg att eliminera saker som egentligen inte tillför mig något alls. Som jag mest gör bara för att vara snäll eller för att det känts obekvämt att avsluta. Nä, inget mer sånt. Bort med det hela bara. Tycker väl att jag också försöker mig på saker som jag egentligen tycker verkar omöjlig men skulle samtidigt vilja våga gå lite mer vilse. Är nog fortfarande lite väl rädd för att misslyckas eller för att hamna i situationer där jag inte riktigt vet hur eller vad jag skall göra. Behöver definitivt utmana mig själv mer, våga vara modig, göra sådant som utvecklar, sporrar och samtidigt försätter mig i situationer som jag inte känner mig bekväm i men som får mig att växa som människa. Det är målet. Ett mål som, precis som bloggnamnet gör gällande, inte så mycket handlar om slutdestinationen utan om resan dit.

Även om det är nuet som hägrar starkast så kommer man ibland oundvikligen in på saker som hänt i ens liv tidigare, saker som påverkat en starkt och saker som man vet att man är lite tvetydig gentemot sig själv med. Saker som man kanske vill men samtidigt inte vill. Eller kanske tvärtom. Saker man kanske inte vill men samtidigt vill. Oavsett, och hur konstigt det än låter, så går det bara inte att komma till ett konsensus i frågan. Men det är väl det som är det underbart magnifika med känslor. De går inte att applicera någon som helst logik på dem. De lystrar inte till sunt förnuft, till logiska slutsatser, till vad som vore bäst för en i långa loppet. Nä, de lever lite av ett eget liv och dikterar sina egna villkor och sin egen verklighet utifrån hur de tycker det skall vara. Att olika människor sedan är bättre eller sämre på att lyssna till, följa, våga visa eller ignorera sina känslor är ju något som är otvetydigt. Är ju det som gör oss alla så underbart olika varandra vilket också är det som skapar dynamiken i våra relationer. Visst är det fantastiskt och motiverande att kunna ta sina känslor i beaktande, eller hur?

Det är väl där som jag kanske skulle behöva vara lite mer modig. Våga gå vilse lite mer. Lyssna mer till mina känslor och agera därefter. Vet ju med mig att jag verkligen tenderar att bli för evidensbaserad, luta mig mot logik och falla tillbaka på vetenskapliga belägg mer än att gå på känslor och infall. Även fast jag borde vid det här laget veta att jag nog har en rätt bra uppsättning ”utrustning”, eller ”verktyg”, med mig för att klara av att hitta ut ur (känslo)labyrinten ifall jag går vilse? Det gäller ju att vara nyfiken och hitta nya möjligheter. Att uppleva livet maximalt. För det är ju nu det är som bäst. Livet är ingen åskådaraktivitet utan man skall uppleva det till fullo. Lev livet nu. Inte imorgon. Så därför behöver jag våga lyssna på mina känslor och låta dem leda mig vilse ifall det är dit de leder. De visar mig nog rätt igen ifall det sker. Hjälper mig nog att navigera rätt. Göra om allt från början. Att hitta tillbaka. Skulle faktiskt göra det igen. Men bara för hon. Tills den dagen. Tills dess….

”That place you took inside my open heart
It’s waiting for your return
It keeps replaying from the very start
And it’s easy, so easy just to fall apart
But for you, I would do it all again
Til the day you call me by your name
Til that day you call me by your name
Until then”

Best of Avantasia, del 1

Dagen D för Avantasia-konserten närmar sig med stormsteg och min hype-o-meter kan inte vara högre än vad den just nu är. Vore mänskligt omöjligt faktiskt. Den senaste skivan är helt makalöst fantastisk och jag har nu lyssnat igenom den så många gånger att jag tappat räkningen. Precis som med alla tidigare Avantasia-skivor. Låtrepertoaren som Tobias Sammet presterat under sitt projektnamn är inget annat än en helt obegriplig bedrift med så sjukt många bra låtar. Att försöka välja ut en 10-i-topp-lista är ingen lätt bedrift men har ju i tidigare inlägg lovat (här och här) att jag skulle göra ett försök och nedan följer den första delen av denna lista. Bara det faktum att jag utelämnat helt fantastiska alster såsom Farewell, Dying For An Angel, Sign of the Cross, Draconian Love, Reach Out For the Light, Twisted Mind, The Seven Angels, Mystery of a Blood Red Rose, Inside, Carry Me Over, Promised Land, Stargazers och för att inte tala om Moonglow och The Raven Child från senaste skivan talar sitt tydliga språk gällande vilken svår uppgift detta varit. Samtliga underbara alster men som trots det fått stryka på foten mot de jag gillar mest. För att inte tala om det faktum att ingen låt från varken Metal Opera Pt.2 och Angel of Babylon kom med på listan. Fantastiska skivor båda två men som dessvärre innehåller låtar som blev överglänst av följande 10:

#10. Cry Just a Little
Underbar låt som är en duett med Magnum:s sångare Bob Catley. Den har en tendens att slå an någon sentimental sträng inom mig som gör den så mycket bättre i mina öron, även om det inte behövs egentligen då det är en suverän låt ändå.

”Afraid to give away what you keep inside
There’s a ghost in your mirror every lonesome night
All those nights are getting colder
And your heart is a frozen wound
Don’t you wonder who’ll be there when you awake?”


#9 Isle of Evermore
Duetten med Within Temptation:s Sharon den Adel är inget annat än magisk och skapar en fantasivärld genom sången som är svår att beskriva i text.

”You just see what your eyes
Have been told to tell you
Falling down to the ground
How come you ask if what you feel is true”

#8 Avantasia
Det är svårt att utelämna detta självbetitlade mästerverk från en lista som denna och gör man en duett med f.d. sångaren i Helloween, Michael Kiske, så platsar den alla dagar i veckan på denna lista.

”We are the power inside, we bring you fantasy
We are the kingdom of light and dreams
Gnosis and life: Avantasia!”


To be continued…

The Rise of Skywalker

Hypen inför nästa Star Wars, som enligt rapporter skall vara den sista i Skywalker-sagan, har nu officiellt tagit fart! Den första trailerna, den så kallade teasern, har nu släppt och även om den inte avslöjar speciellt mycket av handlingen så känns och ser det bra ut. Att få återse Lando Calrissian, få en glimt av Prinsessan Leia och höra Lukes lugna voiceover känns betryggande. Det som dock skruvar upp hypemätaren är definitivt Kejsarens skratt i slutet. Fantastiskt! Skåda trailerna nedan och känn hur suget efter Star Wars universumet åter byggs upp:

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén