MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: november 2019 Sida 1 av 2

Stars

Under det glada 80-talet så anordnades det, som ni säkert vet, en rad välgörenhetsgalor för Afrika och min favorit, även om jag verkligen gillar USA for Africa där favoriten Michael Jackson tillsammans med Lionel Richie skrivit We are the World och Bob Geldorfs Band Aid-initiativ med Do They Know it’s Christmas, är utan tvekan Hear n´Aid. Insamlingen där DIO buntat ihop ett 40-tal hårdrocksmusiker för att samla in pengar till de svältande i Afrika och det är inget dåligt startfält som Ronnie James, tillsammans med bandkollegorna Jimmy Bain och Vivian Campbell samlat ihop. Eller vad sägs om sånginsatser av några av de bästa sångrösterna inom hårdrocken genom tiderna; Don Dokken från …ja, Dokken, Eric Bloom från Blue Öyster Cult, Kevin DuBrow från Quiet Riot, Dave Meniketti från Y&T, Paul Shortino från Rough Cut och avslutningsvis tre av mina absolut topp-5 hårdrockssångare genom tiderna. Den fantastiske Rob Halford från Judas Priest, den magiske Geoff Tate (med en wicked frisyr) från Queensrÿche och sist, men inte minst, den ojämförbara och helt suveräne Ronnie James Dio själv. Snacka om gåshud! Hade Michael Kiske från Helloween och Bruce Dickinson från Iron Maiden varit med hade låten varit fulländad. Sanna mina ord! Men det är inte fy skam att kunna strössla med, bland många andra, Vince Neil från Mötley Crüe, Blackie Lawless från W.A.S.P. och Ted Nugent på körsång! För att inte tala om vår svenska stolthet Yngwie Malmsteen både på körsång och på gitarrsolo! Jag menar, vad finns inte att gilla med Stars?!

Watch the Fords go by

Var ikväll på den lokala biografen här i ÖSD för att kika på Ford vs Ferrari-filmen, som jag omnämnt tidigare här i bloggen, och efter att ha avnjutit nästan 2,5 timme så kan jag konstatera att jag gillade den. Gillade den helskarpt till och med. Skulle faktiskt kunna vara så att det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Filmen är inte för alla och den kräver nog att man åtminstone har något bil- och/eller racingintresse för att tilltala. Men det gjorde den som sagt till undertecknad. Tilltalade. Både Damon och Bale var faktiskt helt suveräna i respektive roll, Caitriona Balfe som Bales fru var helt perfekt castad och jag gillade Ray McKinnon helskarpt. Har nog aldrig varit så sugen på att äga en Ford GT40 som jag är nu. Riktigt, riktigt bra, om du ni inte förstod det, och en film som rekommenderas varmt. Åtminstone om du när något som helst intresse för bilar, racing, Le Mans och Ford.

Queensrÿche #4->2

Här kommer fortsättningen på min tio-i-topp-lista över Rÿche låtar med Geoff Tate som sångare. De sex första låtarna på listan är avklarade i de två tidigare inläggen i denna bloggserie och vi har nu kommit till de tre nästa i nedräkningen mot första platsen:

4. Silent Lucidity
Empire-skivans absolut bästa spår och troligen, åtminstone i min bok, världens bästa power ballad är så magiskt underbar att det är svårt att inte sugas in i den underbara atmosfär som låten skapar. Vet att jag vid flertalet tillfällen haft med låten här i bloggen tidigare genom åren, men det är ju bara för att den är helt, helt…..ja, underbar! Även denna, precis som Jet City Woman, drog Tate av akustiskt och live på den där radiokanalen med kaffekopp i hand och även denna sjunger han magiskt live fortfarande: https://youtu.be/85EuFVTm6KU. Hade jag gjort denna lista för några år sedan så hade nog denna kommit högre på listan men för tillfället så hamnar den precis utanför topp-3.

”Your mind tricked you to feel the pain
Of someone close to you leaving the game of life”

3. I Don’t Believe in Love
Ni som hängt med här i bloggen vet att jag använt detta mästerverk från Operation: Mindcrime-skivan i mina Crossroads-inlägg och det finns en anledning till det; låten är fantastisk! Det här är den andra låten som jag tagit med från Mindcrime-skivan och faktum är att jag skulle velat lagt till den instrumentala Waiting for 22 också då den knyter an till ”I Don’t Believe in Love” på ett helt fantastiskt sätt. Mindcrime-skivan är sannerligen fenomenalt bra!

”She said she loved me
I guess I never knew”

2. Take Hold of the Flame
Enda låten på listan från The Warning-skivan, men vilken låt sedan! Så oerhört bra, kraftfull och underbar att man bara vill lyssna på den om och om igen. Ohyggligt nära att jag placerade denna låten på första platsen och ifall du frågar mig om en timme, imorgon eller nästa vecka så är det inte omöjligt att den återfinns i toppen på pallen. En bland de absolut bästa rocklåtarna genom tiderna och en som växer på mig mer och mer, om nu det är möjligt(?), för varje genomlyssning. Ja, vad säger man? Magisk? Ja! Magisk! Se bara på hur en nutida sångcoach reagerar på liveversionen från 1984 som jag skrivit om tidigare i Hänförd av Queensrÿche.

”See, that the light will find its way
Back to a place where it will stay, make it stay”

Tidigare inlägg:
Queensrÿche #10->8
Queensrÿche #7->5

Avslutning följer…

Who am I? – #6 16Personalities, del 1

Titeln, eller benämningen, som jag använder till dessa inlägg är precis så som du gissat (eller hur?) taget från den eminenta Jackie Chan filmen med samma namn. Anledningen till att jag valt att skapa en serie blogginlägg som belyser detta är för att försöka få ned på pränt vem jag är som person. Det här är inte någon existentiell personlighetskris utan mer ett ärligt försök att bena ut vad jag tycker i olika frågor, vad jag står för, mina värderingar och vad jag har för drivkrafter. Är de desamma som det jag visar utåt eller visar jag omedvetet upp en mask? Att känna sig själv och komma till insikt med vem man är och hur man agerar i olika situationer är fundamentalt för att lyckas med olika förehavanden och projekt. Därav dessa blogginlägg.

16Personalities är ett test du kan göra själv online och bygger på att du är en av 4 olika personlighetstyper där varje personlighetstyp i sin tur är uppdelad i fyra olika typer av personligheter, därav namnet. Teorin bygger i sin tur på fem olika personlighetsaspekter: Sinne, Energi, Natur, Taktik och Identitet. Sinne talar om ifall du är introvert (I) eller extrovert (E), Energi beskriver om du är realistisk (S) eller intuitiv (N), Natur berättar ifall du är principfokuserad (F) eller logiskt fokuserad (T), Taktik beskriver om vi är planerande (J) eller sökande (P) och slutligen så talar Identitet om ifall vi är försiktig (-T) eller om vi är självsäker (-A) och understryker de andra fyra.

På deras hemsida kan man se en sammanställning hur vi är här i Sverige och utifrån 265214 svarande vid skrivande stund så är vi svenskar mer introverta än extroverta, mer intuitiva än realistiska, mer principfokuserade än logiskt fokuserad, mer försiktig än självsäker och mer sökande än planerande. Hade inte riktigt förväntat mig det om jag skall vara ärlig. Introverta, försiktiga och principfokuserade, javisst, men intuitiva och sökande? Nja, tycker nog att vi svenskar mer är realistiska och planerande. Men, men, av de som gjort testet så är det inte så. Fast om dessa 2,8%:en av Sveriges befolkning kan utgöra underlag för hur vi är i Sverige vill jag ha osagt.

Så vad blev jag själv då? Ja, enligt testet så blev min personlighetstyp ”Diplomat” och typen av Diplomat blev ”Protagonist”. Diplomaten är intuitiva personlighetstyper som styrs av sina principer och de är kända för sin empati, sina diplomatiska förmågor och sin passionerade idealism medan Protagonisten kort är en karismatisk och inspirerande ledare som kan förtrolla sina lyssnare. Resultatet blev ENFJ-A, dvs Extrovert, Intuitiv, Principfokuserad, Planerande och Självsäker.

Vad detta betyder mer i detalj tänkte jag att vi tar i nästa del.

Tidigare inlägg:
#1 DISC
#2 Personality & Psychology
#3 Chinese Zodiak
#4 Self Awarness
#5 Chiromancy
#6 16Personalities, del 1

Crossroads – Chapter 23: Modern Love

”I have this theory that a relationship is kind of like a rocket, and you are trying to get it into space, and all you need is enough fuel to get you out of the Earths atmosphere and then it will keep going, no matter what you throw at it, in the direction of that launch.”

”It’s all about the first explosion.”

”Less about; Do we have what it takes for our whole life? More about that… that initial trust.”

Citaten ovan, och för den delen även de andra citaten i resten av detta inlägg, kommer från Amazon Prime-serien Modern Love som bygger på New York Times-kolumnen med samma namn. Just dessa specifika citat kommer från del två i serien och bygger på kolumninlägget When Cupid is a Prying Journalist. Hela serien, som återigen visar på hur bra Prime verkligen är just nu, är en riktigt bra liten pärla som tilltalar mig även om det kanske inte riktigt är min vanliga cup of tea. Speciellt detta andra avsnitt var något som resonerade extra väl med undertecknad, vilket nog främst beror på de paralleller som finns till min egen situation som jag beskrivit i denna Crossroads-bloggserie. Så, med avsnittet och kolumnen som bakgrund tänkte jag beskriva vars, när och hur vi nu befinner oss när vi närmar oss slutet på dessa inlägg. Häng med in i kaklet, vet jag…

Hur till vida det handlade om någon första ”explosion”, vet jag inte riktigt. Jag vill minnas att när vi först träffades så var jag faktiskt inte så där superintresserad, även om jag inte direkt heller var ointresserad. Men därefter så tog det fart och hur tillvida vi kom oss ut från jordens atmosfär eller inte kan väl kanske debatteras men vill gärna tro att vi relativt omgående hade den där initiala tilliten till varandra. Att vi kunde prata om allt och inget plus att vi trivdes i varandras sällskap. Allt kändes väldigt snabbt väldigt bekvämt. Kanske lite för snabbt. Vi umgicks mest hela tiden och vi kom nära respektive familj relativt smärtfritt. Vi flyttade in tillsammans, vi gjorde resor tillsammans och allt var till stor del frid och fröjd. Men som så ofta så började det så sakteliga krackelera. Vi började drifta isär och vi började göra saker mer och mer separat, åtskilda, höll saker för oss själva och slutade att prata på det sätt vi gjort tidigare med varandra. Allt blev helt enkelt tvärtom mot hur det varit och vad vi gjort innan. Ingen av oss visade egentligen något större intresse av att försöka göra situationen bättre heller och även om ingen av oss var otrogen mot den andre, inte vad jag vet i alla fall (jag var det då inte åtminstone), så gled vi helt enkelt isär. Vi slutade prata, slutade hitta på saker tillsammans och vi blev mer och mer som främlingar, eller kanske kompisar, som bodde ilag. Ja, jag skrev ilag. Det är så vi säger hemma i Tåsjöbygden när man är tillsammans, om ni nu inte greppade det. Hur som helst så kom vi till slut till vägs ände och förhållandet splittrades. Det var över. Vi flyttade isär och delade upp alla våra saker. En, åtminstone initialt, väldigt fin tid hade nått sitt slut.

”I did what lots of people do when they are forced away from the thing they love; I threw myself in to work. Ironically, the very thing that got me through my romantic pain was; romance. Reading about it, watching it, researching it. I started seeing other people again. You know, its a slow recovery but I starting to have faith in people. The statistics aren’t really about contradicting the ill will I had towards the entire romantic community. People actually generally don’t fuck up. It gave me hope. And then about a month ago [I met her in the streets]. In that moment I realized I hadn’t really been fully alive for the past two years. I’ve met amazing people. Bright. Funny. Caring. But none of them was her. On that street, for one fleeting moment, I came alive again.”

Precis så blev tiden efter. Jag lät mig uppslukas av mitt jobb, vilket sakteligen gjorde att jag återhämtade mig från uppbrottet. Jag började så sakteligen få mitt självförtroende åter, för det hade definitivt fått sig en törn. Så som i citatet ovan så var det faktiskt så att jag läste på, såg och efterforskade en hel del om relationer och romanser och det i kombination med att jag kastade mig in i mitt jobb gjorde, ironiskt nog, att jag mötte fantastiska människor. Knasiga, roliga, skärpta och helt underbara människor. De gjorde att jag började lita på människor och relationer igen. Visade hur underbart det kan vara när man delar sin vardag, sina äventyr och sina personliga saker med någon annan. Fick liksom tillbaka minnet. Som om jag glömt allt det där. Men hur mycket jag än tyckte och tycker om dessa personer och oavsett hur mycket de gett mig och fått mig att utvecklas så var och är ingen av dem hon. Hon som jag nu äntligen erkänt (inte minst för mig själv) att jag är kär i. Hon med stort H.

”Trust me, you will never rest if you don’t at least give it a shoot. You can’t carry this you’re whole life. Believe me, not knowing will mess you up and potentially any other woman you might meet. And if she’s really moved on, then at least you can move on, and meet other people.”

Så, jag behöver få veta har jag insett. Behöver får klarhet i om hon verkligen har gått vidare. Att inte veta har faktiskt hållit mig tillbaka en aning i min nuvarande situation. Märker att ovissheten och samtidigt förhoppningen håller mig tillbaka i relationen med andra och att genom att jag inte lägger hela mitt fokus på det jag har framför mig gör att jag förstör för båda mig själv och för den andre. Jag måste med andra ord ge det hela ett försök till för att komma till sinnesro. Behöver veta för att kunna gå vidare och helhjärtat möta andra i framtiden om det inte blir som jag tänker. Inte blir hon och jag. Igen.

”Here is this kid, bringing thousand of people together and yet he is all alone. Carrying a torch that is so bright that it is burning him. Joshua doesn’t wanna wake up in 20 years time and regret his silence. This story reminds me of my own, of a love unlived and untested.”

Identifierar mig inte direkt med att jag sammanför flera tusen personer, vet faktiskt inte riktigt om jag ens sammanfört två stycken, och jag är väl egentligen inte heller helt ensam även om det kan kännas så ibland. Nä, någon sådan fackla bär jag nog inte på men jag vet att jag definitivt inte vill vakna upp om 20 år och ångra att jag inte sade något. Vill inte att det skall vara historia om oupplevd och oprövad kärlek. Vi lever bara en gång och det är här och nu. Tror jag använt detta citat av Leo Buscaglia, a.k.a. ”Dr. Love, tidigare här i bloggen men då jag tycker det passar temat och även är högst aktuellt för undertecknad igen så kör vi det en gång till. Menar denna bloggkategori kan ju inte heta Take a Chance för intet:

”To love is to risk not being loved in return. To hope is to risk pain. To try is to risk failure, but risk must be taken, because the greatest hazard in life is to risk nothing.”

Så var vi där igen. Att jag precis som i fallet med Robbie Williams redan använt David Bowie i denna bloggserie. Men precis som i fallet med Robbie, som förkom i samma blogginlägg, så är Bowie helt enkelt så underbart suveränt bra så han kan utan att skämmas användas två gånger. Vilket jag nu gör. Använder två gånger alltså. Inte skämmas. Så är det med det.

”It’s not really work
It’s just the power to charm
I’m still standing in the wind
But I never wave bye-bye

But I try, I try”

Tidigare och kommande kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid
Chapter 23: Modern Love
Epilogue: ???

Queensrÿche #7->5

Min Rÿche-revival från tiden med Geoff Tate som sångare fortsätter och så även min 10-i-topp-lista över deras bästa låtar enligt undertecknads smak. Platserna 10 till och med 8 är avklarade i föregående inlägg i denna bloggserie och här kommer nästa tre låtar på listan:

7. Revolution Calling
Tredje låten på Operation: Mindcrime-skivan är min första därifrån bland topp-10 (ja, det kommer fler) och det är ett litet mästerverk i all sin enkelhet. Budskapet i låten är precis lika högaktuellt idag som det var när låten släpptes, om inte mer aktuellt faktiskt. Är nästan skrämmande hur väl Rÿche beskriver dagens samhälle i låten, och hela Mindcrime-skivan för den delen, och att skivan släpptes redan 1988 får en att undra om de möjligen hade tillgång till en spåkula?

”There’s a growing feeling
That taking a chance on a new kind of vision is due”

6. I will Remember
Sista låten på, och mitt andra (och sista) bidrag från, Rage for Order-plattan är helt grymt bra! Versionen från MTV Unplugged-sessionen är så där vemodigt bra som en Simon & Garfunkel-låt kan vara och faktum är att den i Unplugged-version inte låter helt olikt Scarborough Fair (vilket Rÿche också sjunger där i MTV-sessionen) som Simon & Garfunkel sjunger i filmen The Graduate.

”There’s a cold wind out tonight
The chill of distant eyes”

5. Someone Else?
Denna fantastiska pärla från Promised Land-skivan med en magisk Tate tillsammans med endast ett piano (ja, jag vet att det finns en fullbandsversion också) är inget annat än ett mästerverk. Enda anledningen att denna inte kommer högre upp på listan är det enkla faktum att Rÿche gjort så fruktansvärt många bra låtar att den helt enkelt inte mäktar med att ta sig förbi de som ligger högre på listan. Ljuvligt underbar låt som jag tänkte använda i Crossroads-inläggen en gång i tiden, mest på grund av textstycket nedan, men då jag redan använt en låt från gruppen så fick den inte plats – så vi tar den här istället!

”Here I stand at the crossroads edge,
afraid to reach out for eternity”

Tidigare inlägg:
Queensrÿche #10->8

Fortsättning följer…

The Mandalorian

Det krävs lite trixande men det går att komma åt Disney+ här i Sverige om man är lite innovativ. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det helt obegripligt att man inte lanserade tjänsten world wide den 12 november. Att den bara gjorts tillgänglig i USA, Kanada och Nederländerna samtidigt som man lockar med världens just nu dyraste TV-serie i den första live-action Star Wars serien; The Mandalorian, inbjuder ju liksom till att folk endera ”piratar” eller kommer på sätt att streama för att titta på den ändå utanför de länderna. Undertecknad har, fast det egentligen varit enklare att bara se den via mer tvivelaktiga medel, försökt att göra rätt för sig för att se serien. Kräver faktiskt inte så mycket men lite trixande; för det första behöver man en VPN klient så man kan koppla upp sig via någon av länderna som omnämnts så Disney:s servrar tror man befinner sig i det landet. För det andra så är det bara att ställa om landet i sitt iTunes-konto till USA för att därigenom i det tredje steget komma åt den amerikanska versionen av Apples App Store där man hittar Disney+-appen att ladda ned. Klart och betalt! Eller inte riktigt. Det där med betalningen är ett litet aber verkar det som då de begränsar det i App Store beroende på vilket land man uppger sig vara ifrån. Hur som helst så har jag i alla fall kört de gratis 7 dagarna hittills, vilket du kan göra utan att uppge betalmedel, och därigenom kunnat nyttja tjänsten då jag redan har ett VPN-abonnemang.

Detta har ju såklart gjort att jag kunnat se de två första avsnitten av Mandalorian och måste säga att jag gillar det. Gillar det helskarpt till och med! Hela produktionen osar så mycket kvalitet och så mycket känsla från originaltrilogin att man nästan börjar gråta i ren och skär glädjeyttring. Serien är precis allt det där som man önskat att alla uppföljare till 70-/80-tals filmerna skulle ha varit. Missförstå mig rätt nu – jag gillar prequel-trilogin och jag gillar både Rouge One och Solo-filmen samt till vissa delar även vattendelaren Last Jedi. Men Mandalorian är något helt annat. Som en förlängning av originaltrilogin. Som den naturliga fortsättningen även om den kommer 30+ år efter dem. Magiskt bra hittills och fortsätter hela första säsongen så här så kommer den med lätthet att klassas in som en av de bättre serierna alla kategorier. Baserat på de två första avsnitten så kan jag inte annat än att ge serien min varmaste rekommendation…

Koden till min hjärna

Netflix har en hel del riktigt, riktigt bra dokumentärer om man sållar bort de där som har en tydlig agenda (ja, jag tittar på er dokumentärer som tex försöker slå fast att kött är väldens farligaste och mest miljögiftiga kost). En av de bättre av dessa är den tre delar långa dokumentärserien om Microsofts grundare Bill Gates. Om jag skall vara ärlig så ändrades helt klart min syn på en av de viktigaste personerna i modern tids IT-utveckling efter att jag sett serien. Gates har nog helt klart fått på tok för mycket skit genom åren och har nog lite oförtjänt fått stå i skuggan av Steve Jobs. Faktum är nog att Gates faktiskt är den helt klart smartare av de två och definitivt förtjänar lika mycket pris som Apple-grundaren. Om inte mer. Jobs känsla för design och att förutse vad människor ville ha utan att de själva visste om det går inte att förneka, och där var han nog den större visionären av de två, men Gates är helt klart problemlösaren, utföraren och troligen den person som nog oftast (om inte alltid) är den absolut smartaste i det rum han befinner sig i. Jag rekommenderar starkt dokumentären om du vill få en annan bild av Gates än den som brukar förekomma i medierna och som tillsammans med intervjuer med honom själv, hans fru, syskon och hans vänner ger en mer nyanserad bild av honom där Bill and Melinda Gates Foundation och Microsoft-grundandet utgör bakgrunden.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén