No Secrets, No Lies

Månad: mars 2020 Sida 1 av 2

Tarok

Att jag inte är något superstort fan av VW-koncernen är inte direkt någon överraskning för de som känner mig. Visst, jag har väl alltid varit svag för den gamla hederliga Bubblan, som jag ägt några stycken, och jag skulle väl inte direkt ha något emot en Porsche 911, helst då en Singer-modifierad. Även en Lamborghini, som jag ju provkörde Huracán-modellen av för ett tag sedan, eller en Bugatti skulle väl gå an ifall de kastade dem efter mig, men i övrigt så är jag relativt kallsinnig. Eller har varit i alla fall. Att de ertappades med dieselgate-skandalen har verkligen gjort dem till ett fuskföretag i mina ögon plus att jag alltid tyckt att Audi varit relativt överskattade i jämförelse med BMW och Mercedes. Även gentemot Volvo faktiskt. Men jag har väl svårt att förneka att de faktiskt hittat rätt i designen på sina bilar i nuläget och att både Skoda, Seat, VW och inte minst Audi faktiskt levererar väldigt mycket bil för pengarna. Sedan att de numera samarbetar med Ford gällande pickup-bilar och transport-bilar talar ju bara till deras fördel. Tycker ni inte? Jag tycker det i alla fall i så pass stor grad att jag ju förbeställt en Skoda för tusan! Hade jag aldrig trott för två år sedan! Men det är som de säger; man får alltid äta upp sina ord när man uttrycker något alldeles för starkt. Så har det varit fler gånger än en i livet för undertecknad. Men jag är inte sämre karl än jag erkänner det! Jag hoppas och tror att de gjort bot och bättring i sitt fuskande. Vill tro det åtminstone. Att de lärt sig sin läxa. Hur som helst, för något år sedan så visade man upp konceptet VW Tarok, som även om det inte är ett samarbete med just Ford, är en intressant liten pickup. Man kategoriserar den som en ”entry-level” och den skall nu lanseras i Sydamerika, där den också tillverkas. Jag gillar utseendet skarpt och skulle faktiskt vilja ha en ifall de kommer hit till Europa, trots något klena motoralternativ. Bästa hade ju varit om de elektrifierade den och lanserade den här. Jag skulle handla direkt! Har nog blivit mer påverkad än jag trott av att köra Amarok på sistone 🙂

Image result for VW Tarok
Image result for VW Tarok

Topp-5 filmer: Krig

Gamereactor Sverige startade en artikelserie för ett tag sedan där de listar deras fem favoriter inom en rad filmgenrer. En intressant och framförallt kul idé tycker undertecknad. Tänkte därför haka på och lista mina favoriter i samma genre som den de just publicerat, allt eftersom de fortskrider med sina tio artiklar, eller de fem bästa filmerna inom tio specifika genrer, som de siktat in sig på. Om jag gör fler eller färre får väl framtiden utvisa, tänker jag. Hänger ni på?

Den tredje delen i deras artikelserie är topp-5 krig, där de listat följande filmer; 5) Ran, 4) The Hurt Locker, 3) The Thin Red Line, 2) Apocalypse Now och 1) Saving Private Ryan. Fantastiska filmer, tror jag i alla fall. Har nämligen inte sett allihop. Har inte sett sett Katryn Bigelows hyllade Oscarsvinnare The Hurt Locker eller Akira Kurosawas Ran. Vet inte riktigt varför jag undvikit dem. Men, men, så är det ibland. Man hinner inte med att se allt, antar jag. Så, håller jag med om listan? Kanske. Delvis i alla fall. Beror väl återigen lite på vad man lägger in i kategorin. Vad en ”krigsfilm” är för mig. Som jag skrev sist så kan ju filmer tillhöra olika genrer samtidigt och i grunden är det väl upp till var och en vad man väljer att sortera in dem i för genre. Om jag skall kommentera de övriga filmerna på deras lista så är ju Den Tunna Röda Linjen rena rama sömnpillret i min värld. Snyggt foto och en och annan oväntad händelse men verkligen inget för undertecknad. Storheten i Apocalypse Now går inte att bestrida men den har aldrig riktigt varit en favorit hos mig. Hur som helst, nedan är min topp-5 gällande vad jag klassificerar som krigsfilmer:

5) Kelly’s Heroes (1970)
Ljuvlig liten pärla till film med Andra Världskriget som bakgrund. Strålande skådespelarensemble med Clint Eastwood, Terry Savalas, Don Rickles, Harry Dean Stanton och en suverän Donald Sutherland. När Kelly får reda på av en tillfångatagen tysk officer att nazisterna tänker flytta 16 miljoner dollar i guld så kläcks en plan att tillsammans med andra i sin pluton att försöka stjäla guldet. Lättsam och underhållande film med en allvarlig underton som platsar väl in på listan. Som Oddball säger: Why don’t you knock it off with them negative waves? Why don’t you dig how beautiful it is out here? Why don’t you say something righteous and hopeful for a change? Inga negativa vågor här inte! Suverän film!

4) The Last Samurai (2003)
Att jag gillar Tom Cruise som skådespelare är nog något som inte undgått så många. Skulle nästan sträcka mig så långt som att vilja påstå att han är en av de bästa vi har på vita duken nu. Så bra är han! Oerhört hög lägstanivå på hans filmer. När det här lilla mästerverket släpptes var det nog inte många, allra minst jag själv, som insåg hur bra denna film är. Cruise alkoholiserade och avdankade Kapten Algren anlitas av Japans armé för att lära dem strida med skjutvapen och därigenom besegra ett uppror mot den japanska Kejsaren. Magiskt skådespeleri av Cruise och Ken Watanabe som titelns samuraj som är ledaren för upproret. Vackert foto, gripande historia och välgjorda stridsscener är bara pricken över i:et i denna underbara lilla pärla.

3) The Guns of Navarone (1961)
Med Gregory Peck, David Niven och Anthony Quinn i huvudrollerna så kunde knappast denna filmatisering av Alistair MacLeans historia gå fel, eller hur? På den Grekiska ön Navarone så kontrollerar tyskarna havet under det Andra Världskriget med hjälp av två stora kanoner. En militärstyrka bestående av allierade och grekiska soldater skickas på ett uppdrag för att försöka förstöra kanonerna. Det är bakgrunden till detta lilla mästerverk som innehåller det mesta såsom svek, förräderi, hjältemod, äventyr och framförallt actionfyllda strider. Rekommenderas varmt om du inte sett den!

2) Saving Private Ryan (1998)
Steven Spielbergs suveräna Andra Världskrigsskildring har kanske en av filmhistoriens absolut bästa inledningar (ja, efter Lord of the Rings – The Two Towers då) med de allierades landsättningen i Normandie som fokus. Suverän film med en suverän Tom Hanks i huvudrollen. Ett samarbete mellan regissören och skådespelaren som förebådade de båda herrarnas framtida samarbete i vad som skulle komma att bli världens bästa TV-serie och krigsskildring; Band of Brothers. När samtliga tre av titel-Ryans bröder stupar i kriget får Hanks och hans mannar i uppdrag att hitta och se till att den sista brodern kommer hem helskinnad till sin mor. Fantastiskt skådespeleri, grymt foto, verklighetstrogen skildring av krigets fasor och en gripande historia gör detta till den näst bästa krigsfilmen i min bok.

1) Where Eagles Dare (1968)
Att nummer åtta på min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom tiderna, och den högst rankade krigsfilmen på listan, skulle komma in på första platsen är nog ingen direkt överraskning. Detta är verkligen favoriten när det kommer till krigsfilmer. Den skulle kanske kunna klassas som en äventyrsfilm istället för krigsfilm men den utspelar sig trots allt under andra världskrigets högdagar och handlar om soldater, därav kvalificerar den in i min bok. Handlingen, den andra av Alistair MacLean på denna lista, är i första anblick enkel. En av 1900-talets största skådespelare i form av Richard Burton i huvudrollen, ackompanjerad av en ung Clint Eastwood, försöker genomföra en farlig räddningsoperation djupt inne i Nazi-kontrollerat territorium. Burton är Major Smith, en brittisk militär som beordras att leda ett fritagningsförsök av en tillfångatagen General. Eastwood spelar en amerikansk löjtnant som till en början är konfunderad vad hans roll i ett helbrittiskt uppdrag går ut på, men upptäcker snart att dess syfte är av en annan, mer delikat, natur. Detta är helt klart en av de bästa äventyrs- och krigsfilmer som gjorts med en hel del överraskande vändningar i historien. Med gott om action som håller intresset på topp så rekommenderas denna varmt om ni inte sett den tidigare. Har ni sett den så rekommenderas att den ses igen. Så det så!

Precis utanför listan, för att runda av till en topp-10, så kommer 6) War Horse, 7) Casablanca, 8) Inglorious Basterds, 9) Full Metal Jacket och 10)  Schindler’s List . Bubblare får väl bli Das Boot. Någon svensk krigsfilm? Har inte sett Gränsen från 2011, men vet att den fått fina recensioner. Frågan är om det finns fler? Osäker. Så i brist på annat får det bli kultklassikern Repmånad.

Tidigare inlägg:
Topp-5 filmer: Komedier
Topp-5 filmer: Action

Topp-5 filmer: Action

Gamereactor Sverige startade en artikelserie för någon vecka sedan där de listar deras fem favoriter inom en rad filmgenrer. En intressant och framförallt kul idé tycker undertecknad, som tänkte haka på och lista mina favoriter i samma genre som den de just publicerat allt eftersom. De har siktat in sig på tio stycken artiklar, eller de fem bästa filmerna inom tio specifika genrer, vilket väl jag också gör initialt. Om jag gör fler eller färre får väl framtiden utvisa, tänker jag.

Andra delen i deras artikelserie är topp-5 action, där de listat följande filmer; 5) Robocop, 4) Predator, 3) Mad Max: Fury Road, 2) Die Hard och 1) Terminator 2: Judgment Day. Ingen dålig lista. Inte alls. Fantastiska filmer allihop. Men beroende på hur man delar in filmer i olika filmgenrer så kan ju en sådan här lista se lite olika ut. I min värld så tillhör fyra av deras fem filmer Sci-Fi-genren istället, även om de ju givetvis innehåller mängder med action. Robocop utspelar sig i ett framtida USA med robotpoliser, Predator innehåller besökare från yttre rymden, Mad Max är framtidsdystopi och T2 har mördarrobotar sända från framtiden. Die Hard är alltså den enda på listan som utspelar sig i verkligheten utan övernaturliga inslag eller en framtidsvision. Visst, filmer kan tillhöra olika genrer samtidigt, men jag väljer ändå att fokusera på historier med mer ”verklighetsförankring”, typ Die Hard, i min lista. Väljer också att utesluta krigsfilmer och västernfilmer då jag är ganska säker på att de kommer utgöra egna listor i framtiden:

5) The Rock (1996)
Utan tvekan Michael Bays absolut bästa film med en fantastisk rollista. Eller vad sägs om Nic Cage, Sean Connery, Ed Harris, John Spencer, William Forsythe och framförallt Michael Biehn. När en grupp militärer tar över Alcatraz och hotar San Francisco med kemiska vapen så blir det upp till en specialstyrka att rädda dagen. En suverän actionfilm med ett alldeles magiskt soundtrack som faktiskt är ett av de absolut bästa som komponerats och som jag placerade på plats 7 på min topplista över originalfilmmusik.

4) Bourne Identity (2002)
Doug Limans filmatisering av Robert Ludlums spionklassiker, med en oväntat bra Matt Damon i huvudrollen, överraskade på mer än ett sätt när det begav sig. När Jason Bourne fiskas upp skadad ur havet av en fiskebåt helt utan minne om vem han är så börjar ett av de bästa och mest actionfyllda äventyren på film. Med helt strålande uppföljare, fyra till dags dato, och en helt suverän Damon som superagenten så sattes en ny standard för vad en spionactionfilm skall vara. Fick självaste James Bond-filmerna att uppdatera sig själv och apa efter. Den här, den första delen, är bäst och förtjänar sin plats på listan.

3) The Long Kiss Goodnight (1996)
Gillar verkligen den här filmen med en strålande Geena Davis i huvudrollen som lärarinnan med minnesförlust (vad är det med mig och filmer där huvudpersonen saknar sitt minne?). Med en underbar sidekick i Samuel L. Jackson, strålande regi av finskättade Renny Harlin och riktigt mustig action så står sig denna pärla som en av mina absoluta favoriter i genren. Efter att sakta men säkert börja återfå sitt minne så förändras livet drastiskt för Samantha Cain när hennes före detta kollegor gör allt i deras makt för att försöka döda henne. Tuff, cool, rolig och med riktigt bra old school action.

2) Die Hard (1988)
Den här brukar komma högt upp, om inte högst, när actionfilmer skall rangordnas och precis som för GR så hamnar den på min andraplats. Bruce Willis har aldrig varit bättre än han är här när mästeractionregissören John McTiernan (Predator, Hunt for Red October, 13th Warrior m.fl) får hålla i spakarna. Men det är otvivelaktigt en suverän Alan Rickman som stjäl hela showen som den tyske superskurken Hans Gruber. När ”terrorister” invaderar en julfest i en skyskrapa så blir det upp till polisen John McClane att bekämpa dem med alla medel. Där har ni premissen. Behöver inte vara mer än så för att skapa en helt fantastisk actionfilm som åldrats förvånansvärt bra.

1) The Young Master (1980)
Denna actionpärla av och med Jackie Chan är riktigt, riktigt underhållande och en film som återfinns på min 10-i-topp-lista över de bästa filmerna genom tiderna. När han söker efter sin försvunne bror så misstas Jackie för en förrymd fånge och måste nu spåra upp den verklige flyktingen samtidigt som han tvingas slåss mot både prisjägare och poliser som försöker fånga honom. Det här är en magisk Kung-Fu-roadmovie när det är som bäst. Oavsett om du gillar Jackie Chan, kamsportsfilmer eller av någon outgrundlig anledning brukar stå över dem så måste denna avnjutas. En lika underhållande som imponerande film som verkligen framhäver varför jag tycker Jackie är en av vår tids största underhållare.

Precis utanför listan, för att runda av till en topp-10, så kommer 6) Mission: Impossible, 7) Spectre, 8) Lethal Weapon, 9) Braveheart och 10) Gladiator. Underhållande actionfilmer allihop. Några Bubblare värd att omnämna är Speed, Under Siege, Police Story, Project A och The Last Boy Scout. Någon svensk actionfilm? De har ju inte direkt rosat marknaden så vill nämna svensk-isländska Korpen Flyger, men då den utspelar sig på Island så kör vi på kultfilmen The Ninja Mission istället.

Tidigare inlägg:
Topp-5 filmer: Komedier

The Force – Mando

Jag har ju vid flertalet tillfällen tidigare (här, här och här) skrivit om Disneys och LucasFilms första live Star Wars-serie dedikerad till Disneys streaming-tjänst Disney+. Samtliga delar i Säsong 1 finns sedan en tid tillbaka släppta på streamingtjänsten Disney+ som lanseras här i norden i sommar. Dock kom den ju redan i november ifjol på andra sidan Atlanten och med lite trixande så kan man via VPN-tunnel och att registrera sig i USA komma åt utbudet. Vilket undertecknad gjorde på lanseringsdagen. Något annat hade ni väl egentligen inte väntat er, eller hur? Nä, tänkte väl det!

Så hur var första säsongen då?

Well, den var lite ojämn sett över alla 8 delar och jag kan tycka att avsnitten i sig själva hade kunnat vara lite längre – åtminstone en sisådär 10 minuter. Har nu hunnit gå ett par månader och har hunnit smälta intrycken lite grann och det började helt fantastisk bra i de 3 första avsnitten. Kan vara bland det bästa jag sett inledningsmässigt i en serie. Magiskt! Men sedan störtdök det helt utan förvarning. Del 4 var den i mitt tycke absolut sämsta delen i säsongen och fallet blev inte nådigt. Kan vara bland det sämsta jag sett hos en storserie, speciellt utifrån den budget som fanns tillgänglig. Del 5 och 6 var sedan svajig och inte i närheten av de 3 första delarna, men ljusår bättre än lågvattenmärket i del 4. Del 7 och 8 ryckte sedan upp serien i nästan samma nivå som de tre första och den slutade trots allt på en hög not.

På det stora hela så kommer första säsongen undan med hedern i behåll. Hade allt fortsatt i samma anda som de tre första delarna så hade det varit magnifikt istället för att vara bli godkänt. Suveränt när som bäst, superuselt när som sämst. Förhoppningsvis blir andra säsongen jämnare och då på den höga nivån såklart.

Betyg: 2,5 av 5

Tidigare inlägg:
Episode I: The Phantom Menace
Episode II: Attack of the Clones
Episode III: Revenge of the Sith
Episode IV: A New Hope
Episode V: The Empire Strikes Back
Episode VI: Return of the Jedi
Episode VII: The Force Awakens
Episode VIII: The Last Jedi (revidering kommer)
Episode IX: The Rise of Skywalker
A Star Wars Story: Solo
A Star Wars Story: Rogue One
The Mandalorian
Holiday Special (kommande)

The Ewok Adventure
The Battle for Endor

Crossroads – Chapter 27: The Way We Were

Efter mycket velande hit och dit har jag, som ni vet vid det här laget, äntligen kommit till insikt gällande vilken väg det är jag vill följa ut från mitt vägskäl. Det leder ju då följaktligen till att andra vägar blivit bortvalda och även om jag tidigare valde två av vägarna att vandra, där jag skulle satsa på den ena och ”drömvandra” den andra, så blev det väl lite si och så med det. I Kapitel 22: Somethin’ Stupid,  Kapitel 24: Be Mine och Kapitel 25: Always Will Be så har jag beskrivit varför vägarna i Kapitel 3, Kapitel 1 och Kapitel 2 valts bort och här kommer historien bakom att Kapitel 5 valts bort:

När jag beskrev denna vägen ut från min ”Crossroad” så innebar den en väg mot ett slut som jag var väl förtrogen med, även om det var, och är, ett bra tag sedan vi var tillsammans. Hon är den av mina före detta bättre hälfter som nog kommer att följa mig resten av mitt liv, oavsett om vi är tillsammans eller inte. Hon finns i mina tankar från och till oavsett om jag vill det eller inte och konstigt vore det faktiskt annars. Hon var, och till viss del kanske fortfarande är, om jag vågar erkänna det (främst för mig själv), min sol, min vind och mitt regn. En person vars charm är helt underbar, med en fantastisk humor, ett älskvärt skratt och som jag tycker väldigt mycket om i alla hennes fel och brister. Hon var en person som jag verkligen tyckte om att umgås med och som jag åtminstone en gång i tiden relativt obehindrat kunde prata om allt med.

Därifrån gled vi isär, dessvärre. Vi släppte i ärlighetens namn fokuset på varandra och ingen av oss hängav oss egentligen åt relationen som sådan. Visst, vi umgicks men samtidigt så intresserade vi oss nog mer åt andra saker. Åt att göra saker separat. Åtskilda. Vilket aldrig är hållbart i längden när det kommer till relationer. Visst, man måste och skall göra saker på egen hand i en relation men samtidigt så måste och skall man investera i relationen med. Vilja investera i den. Gör man inte det så brukar det gå south, som engelsmännen säger. Vilket är precis vad det gjorde. Ingens och bådas fel, skulle jag vilja säga.

Med vägvalet som jag beskrev i Love Me Again-inlägget så fanns det en tanke på att försöka igen, om hon skulle vilja. Gör om gör rätt istället för been there, done that, om ni förstår hur jag menar. Ville för ett tag tro att vi faktiskt hade mer att ge varandra. Att åtminstone jag var skyldig, inte minst mig själv, att försöka igen, ge det en till chans, då hon egentligen skulle fullända mig och få mig att vilja bli en bättre person. Att ständigt se till att jag utmanar mig själv. Få mig att utvecklas personligen och faktiskt också utvecklas annorlunda i relationen. Med ålder kommer vishet, brukar det ju heta, men om inte annat så kommer det väl erfarenhet och utifrån det så skulle allt bli bättre en andra gång. Så mycket bättre. Om inte annat så gick tankarna där och då så i alla fall.

Men, att titta tillbaka på en relation kan vara tufft. Faktiskt. Det är inte alltid lätt att skärskåda vad som gick fel och erkänna var man själv brast i det hela. Nyttigt, visst, men definitivt jobbigt. I Sydney Pollacks filmpärla från 1973, som detta inlägg lånar sin titel ifrån, så får vi följa en historia om förlorad kärlek mellan en suverän Robert Redford och en bedårande Barbra Streisand, där man i filmens slutskede faktiskt inte vill annat än att ringa sitt ex och be om ursäkt för vad än man kan ha gjort som fick relationen att ta slut. Oavsett om man gjort något fel eller inte. Man vill ju bara att allt skall bli bra mellan dem i filmen igen, på samma sätt som man vill att allt skall bli bra med sin före detta. Oftast i alla fall. Kan ju vara nostalgin som lyser igenom också och det faktum att ens minne spelar en ett spratt. Att man endast tendera att minnas det bra och roliga, medan man har förträngt de mindre lyckliga bitarna.

Oavsett så slutar inte alla saker lyckligt. Eller slutar inte så som man vill åtminstone. Precis som i filmen. För trots att hon är en av de vackraste, roligaste och underbaraste tjejer jag vet. En självständig men samtidigt oerhört sårbar kvinna som jag fortfarande faktiskt kan bli lite lätt berusad av att bara ha nära mig, så kommer jag inte att agera på detta. Nä, för även om jag åtminstone en gång i tiden kände att hon kunde varit the one, så är det inte där vi är idag. Jag har kommit till insikt att det skeppet har seglat och även hur mycket jag än skulle vilja så finns dessvärre inte känslorna där längre. Inte på det viset som det skulle krävas för att försöka igen i alla fall. Missförstå mig rätt. Tycker fortfarande väldigt mycket om henne, kommer för alltid att värdesätta min tid med henne och jag önskar definitivt att det skall gå bra för henne i allt hon företar sig, men det betyder inte att hon har något särskilt grepp om mitt hjärta längre. Vi har helt enkelt glidit isär för mycket och det har runnit alldeles för mycket vatten under bron sedan vi hade med varandra att göra på det sättet. Vi lever idag helt separerade liv, i helt olika städer och med helt olika fokus på framtiden (tror jag i alla fall). Hade de verkliga känslorna funnits där så hade det kanske varit värt att försöka, hindren till trots, men då inte motivationen, eller lusten, till att agera för att bli tillsammans igen finns närvarande så är det nog bara att se sanningen i vitögat. Att detta inte är en väg som jag skall vandra. Kommer inte att bli bra om jag gör det. Därför så har detta vägval sorterats bort. Ibland går det inte att förklara bättre. Ibland är det helt enkelt bara så att man inte riktigt matchar med varandra längre, om vi nu någonsin gjorde det?

”Memories may be beautiful and yet
What’s too painful to remember
We simply choose to forget
So it’s the laughter we will remember
Whenever we remember
The way we were
The way we were”

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Epilogue: ???

Topp-5 filmer: Komedier

Gamereactor Sverige har startat en artikelserie där de kommer lista deras fem favoriter inom en rad filmgenrer. En intressant och framförallt kul idé tycker undertecknad, som tänkte haka på och lista mina favoriter i samma genre som den de just publicerat allt eftersom. De har siktat in sig på tio stycken artiklar, eller de fem bästa filmerna inom tio specifika genrer, vilket väl jag också gör initialt. Om jag gör fler eller färre får väl framtiden utvisa, tänker jag.

Först ut är topp-5 komedier, där de listat följande filmer; 5) Black Dynamite, 4) Shaun of the Dead, 3) Ghostbusters, 2) Monty Python’s The Life of Brian och 1) The Big Lebowski. Ingen dålig lista, men givetvis så håller jag ju inte med. Trodde ni något annat? Eller en av filmerna var väl i alla fall nära att slå sig in. Visst, jag gillar både Life of Brian och Ghostbusters, till och med väldigt mycket, men nära att slå sig in på min 5-i-topp var de inte. Den som kom närmast var deras förstaplats; The Big Lebowski. Underbar film som är så otroligt kult att den inte går att värja sig mot. Nästan i alla fall. Hur som, här kommer min lista:

5) Monty Python and the Holy Grail (1975)
Under väldigt lång tid en av mina absoluta favoriter som komedifilm och i mitt tycke den bästa filmen som Monty Python har gjort. Inledningen med kokosnötterna, duellen med The Black Knight, Shrubbery diskussionen, Holy Hand Grenade, bring out your dead och Brave Sir Robin, menar vad är det inte att älska med denna film?

4) The Naked Gun (1988)
Minns väl första gången jag såg Nakna Pistolen hur otroligt rolig jag tyckte den var – och fortfarande är! En fenomenal Leslie Nielsen i huvudrollen gjorde hoppet från Police Squad-serien till vita duken magisk. Hur bra som helst!

3) Old School (2003)
Suverän komedi och faktiskt den film där jag tycker Will Ferrell och Vince Vaughn gör sina bästa roller. Så många oförglömliga scener som sys ihop till en fantastiskt rolig helhet. När den precis släppts på DVD minns jag hur ofta jag brukade titta på den, för SÅ bra är det! Min tredje största favorit när det kommer till komedier.

2) Fletch (1985)
Att Chevy Chase är ett av de största komiska genierna vi har, råder det inga tvivel om, och under hans absoluta storhetstid så kom denna pärla till film som är snillrik, underhållande och riktigt, riktigt kul. Rollen som Fletch är klippt och skuren för Chevy och även om han gjort en massa annat roligt (Päron till farsa-filmerna någon?) så är det här hans absolut bästa. Ett måste att se!

1) Hot Rod (2007)
Jag bara älskar den här underbart skruvade komedin med Adam Samberg som amatörstuntman. Otroligt rolig med en fantastisk Samberg och en underbart bra Ian McShane som hans styvfar. Otroligt rolig film som alltid får mig att gapskratta. Har du inte sett denna lite bortglömda pärla så råder jag dig starkt att leta upp den. Magiskt rolig!

Precis utanför listan, för att runda av till en topp-10, så kommer 6) The Big Lebowski, 7) Napoleon Dynamite, 8) Kingpin, 9) The Pink Panther Strikes Again och 10) Caddyshack 2. Underbara och superroliga filmer allihop. Som tre stycken Bubblare så får det bli Top Secret!, A Fish Called Wanda och Young Frankenstein. Någon svensk film? Tja, skall väl vara Strul då.

Vänta inte – det kanske inte finns något senare

En krönika i Aftonbladet för några månader sedan hade samma titel som detta inlägg och jag kom på mig själv med att återkoppla till den i efterdyningarna till begravningen som jag beskrev här. Det fick mig även att åter reflektera över min kusins bortgång för några år sedan då båda händelserna på något vis känns surrealistiska och båda personerna lämnade jordelivet i alldeles för ung ålder. Precis som krönikan beskriver det så finns det en bitterhet och en sorg över att man inte gjorde något tillsammans medans tid fanns. Att man alltid skulle göra något senare. Problemet är bara att helt plötsligt så finns det inget senare. Möjligheten finns inte längre. Det som båda mina vänners bortgång, vilket också aktualiserats med den senaste tidens pandemi i form av coronaviruset och alla som går bort på grund av det, så bryskt påvisar är att det gäller att ta vara på alla ögonblick när de uppenbarar sig. Att inte vänta, då senare kanske aldrig kommer.

När jag formade årets nyårslöfte så beskrev jag att jag brukar tycka om att hålla saker för mig själv. För att jag alltid tyckt att andra inte har med det att göra men kanske främst av rädsla för att andra inte skall tycka som mig. Tycka mindre om mig för att jag kanske har en avvikande åsikt eller att jag helt enkelt inte skall få det gensvar från motparten som jag önskar. Det här gör att jag ogärna tar några chanser gällande mina känslor. Berättar sällan eller aldrig vad jag känner för vissa personer och hur jag vill att saker och ting skall utvecklas. Jag väntar gärna till senare.

I alla de olika Crossroad-inläggen så har jag ju försökt bena ut det här med kärlek och också försökt genom beskriva det virrvarr som utgjort (utgör?) mitt så kallade kärleksliv och de olika valmöjligheter, vägar, jag ställts inför i mitt alldeles egna vägskäl. Jag har ju nu till syvende och sist kommit fram till att jag är kär och jag lovade att jag skulle våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv, och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka min kärlek. Jag har dock än så länge väntat med allt det där. Väntat till senare.

Men det där med senare är en lömsk allierad, som sagt. Att inte agera och inte våga utelämna mig i enlighet med vad jag kommit fram till är vanskligt. Ögonblicket kan gå mig förbi för att aldrig återkomma bara för att jag inte berättat hur jag känner. Simple as that. Det har blivit dags att sätta ett måldatum så att senare omvandlas till något reellt. Det har blivit dags att leva upp till mitt nyårslöfte; att våga bryta min tystnad samtidigt som jag inte skall ha några hemligheter eller berätta några lögner.

Har ju tidigare här i bloggen skrivit om det här med Drömmar, Mål och att ha en Plan:

A DREAM written down with a date becomes a goal.
A GOAL broken down into steps becomes a plan.
A PLAN backed by action becomes reality.

De kommande No Time to Die-inläggen kommer beskriva Drömmen och det som jag skrivit om i Crossroads-inläggen tillsammans med mitt nyårslöfte är i grunden Målet, åtminstone med mitt kärleksliv. I Breaking the Silence-inläggen så kommer jag lägga upp planen steg för steg med de actions jag behöver vidta för att göra min dröm till verklighet. I år. Under 2020. Är ju då som mitt nyårslöfte gäller. Så det är hög tid att sluta försöka göra allt själv och börja be om den hjälp jag sagt mig jag skall be om för att försöka få den jag är kär i. Det är dags att sluta vänta. För som alla dessa på tok för tidiga bortgångar påmint mig om så finns det kanske inget senare.

I followed that beautiful sound
Of her drum to her bedroom
Bitin my nails
Oh I wasnt sure she was for real
Yea, I got lucky, so lucky
Just to meet her
I never lost out
Til late, later on

Snow 2021 concl.

Såg precis att även Lynx nu hade presenterat sin lineup för 2021 och precis som jag misstänkte så var det väl inte direkt något som gjorde att man drog efter andan eller ens höjde på ögonbrynen. Nä, det intressantaste av det som de presenterade var väl Crossover-maskinen XTERRAIN BRUTAL. Inte för att jag direkt skulle vilja ha en, men ändå.

Taiga Ekko kvarstår som den intressantaste under nästa säsong. Outmanade skulle jag vilja säga även om det glädjer att Yamaha äntligen släpper en 2-takt (trots att det egentligen är en Arctic). Att Polaris släpper nya Matryx-chassit på Switchback, att Ski-Doo kommer med en 2-takts fabriksturbo, att Lynx kommer med en brutal (enligt dem själv) crossover är intressant, bara inte lika intressant. Arctic är väl de som känns tristast då de egentligen inte kommer med några nyheter som tilltalar undertecknad. Nä, återstår att se ifall Taiga hittar någon svensk återförsäljare.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén