No Secrets, No Lies

Månad: augusti 2020

Ögonfärg

Kan den ändras? Ens ögonfärg alltså. Helt allvarligt, kan den det? Ja, utan att fejkmanipulera med färgade linser då. Fick för en tid sedan höra av en vän att han trodde att jag skaffat linser då han upplevde mig som väldigt blåögd, vilket han inte tyckt att jag varit innan. Jaja, han menade faktiskt inte blåögd på det viset. Nä, han menade att mina ögon var väldigt blåa i sin färg. Han frågade faktiskt om jag hade färgade linser! Faktum är att jag alltid haft gröna ögon, eller grönblåa ögon med övervikt åt det gröna hållet om vi skall vara riktigt specifik. Något som även min syster har. Så, har min ögonfärg ändrats? Bra fråga. Kom hur som helst återigen in på det hela i helgen under en diskussion med min kusin, som också har blågröna ögon, vilket gjorde att jag var tvungen att granska mina egna i spegeln för första gången på…..ja, mycket, mycket länge. Om jag ens har gjort det tidigare? Faktum ÄR att jag har BÅDE blå och gröna ögon. Närmast pupillen så har jag en ring på irisen som är grön och utanför den så har jag en ring som är blå, vilket skiljer sig mot min kusin som har blått och grönt mixat i hela irisen. Jag har inte träffat min syster efter detta så jag har kunnat kolla hur hennes ögon är beskaffade, men skall kolla nästa gång vi träffas. Oavsett så kan jag tycka att det blå är betydligt mer framträdande numera i mina ögon än vad det varit tidigare. Jag har ALLTID hävdat, och fått höra, att jag har gröna ögon. Förvisso med lite blått i, men skulle nog faktiskt idag hävda precis tvärtom. Att jag har blå ögon med lite grönt i. Hur knasigt är inte det? Ändrar ögonen färg med åldern? En snabb Google-sökning indikerar att hos 10-15% av oss med ”vit” hy så ändras ögonfärgen med åldern, dock oftast till en ljusare färg. Något som väl då egentligen borde gjort mina ögon mer gröna istället för blå, eller? Jaja, så är det i alla fall. Eller så var det bara mitt humör, vad jag ätit och hur jag klädde mig de här dagarna som gjorde att mina ögon såg mer blå ut. Ja, för tydligen så kan de sakerna påverka också!

Det här inlägget rättfärdigar väl att ha med Queensrÿche och Eyes of a Stranger igen, tycker ni inte? Tänkte väl det! 🙂

Favorit

För ett par veckor sedan, under en relativt allmän diskussion om film över ett par öl, så kom vi in på det här med favoriter när det kommer till skådespelare och skådespelerskor. Ett relativt simpelt ämne kan tyckas, eller? Vi fick alla som deltog i diskussionen tillfälle att yttra våra favoriter och mitt svar kom faktiskt blixtsnabbt. Behövde faktiskt inte fundera ens en endaste liten millisekund. Ja, eller någon enstaka funderade jag väl, men ni förstår nog vad jag menar. Mitt ryggmärgssvar blev Humphrey Bogart och Audrey Hepburn. Busenkelt, utan konstigheter och något som jag nog tror ni som läser denna nonsensblogg mycket väl redan vet. Intressant tyckte många, som alla höll sig lite mer i samtiden med sina val, och givetvis kom följdfrågan vilka som är mina favoriter bland nu levande/aktiva skådisar? Vilket jag fann intressant, skulle det visa sig åtminstone. Här fick jag faktiskt ta och tänka till. Rejält med! Men efter att ha rannsakat mig själv en stund så visade det sig att det inte var så svårt att mejsla ut vilket som är min favorit bland de manliga i alla fall. Han må vara hur han vill privat men det enkla svaret här är nog att jag gillar Tom Cruise mest. Faktiskt. Inte nog med att hans filmer allt som oftast är riktigt bra, nästan oavkortat blir topptitlar och spelar in mucho dolares så är ”Tompa” även allt som oftast helt lysande i sina porträtteringar. Visst har han utmanare och visst finns det kanske bättre karaktärsskådisar, men han är helt klart min favorit. En insikt som jag inte riktigt reflekterat över tidigare men ett val som jag känner mig helt tillfreds med.

Så, vilken är då favoritskådespelerskan?

Bra fråga! Här har jag betydligt, och då menar jag verkligen B E T Y D L I G T !, svårare att hitta en nutida favorit. Varför? Vet inte! Kanske bygger det på fenomenet som jag beskrev i det här inlägget där jag försökte förstå varför det var/är så få tjejer som ser coola ut. Kanske. Oavsett så kan jag inte påstå att jag har någon klar favorit bland de kvinnliga skådespelarna. Tror jag i alla fall. För medan det är väldigt få filmer med Tompa som jag inte ser så snart de släpps och/eller som jag ser bara för att han är med, så kan jag inte komma på någon eller några filmer där jag sett den endast på grund av någon kvinnlig motsvarighet. Tråkigt nog. Inte för att jag inte tycker att t.ex. Meryl Streep eller Francis McDormand är fantastiska – för det tycker jag! Eller för den delen Charlize Theron, Kate Winslet och Cate Blanchett. För att inte tala om Julia Roberts, Marion Cotillard, Rosamund Pike, Emily Watson, Laura Dern och Marisa Tomei. Fantastiska allihopa! Vårt svenska stjärnskott Alice Vikander? Magiskt bra! Men de är inga favoriter på det sättet. Faktiskt inte. Givetvis så finns det en hel hög andra suveräna skådespelerskor också, men jag kan ju inte räkna upp alla här. Nä, när jag rannsakar mig själv riktigt, riktigt (riktigt) mycket så kommer det nog ned till två skådespelerskor faktiskt. Två som det står emellan och det är nog inte de som du kanske tror (Jennifer Love Hewitt och Jennifer Connelly) trots deras kompetens. Så vilka är det då? Jo, det är inga mindre än Natalie Portman och Sandra Bullock. Magiska på så många sätt båda två. Vilken jag föredrar framför den andra är svårare. Mycket svårare! Så därför så tänkte jag göra det enkelt för mig själv och välja båda. Så får det bli och så blev det. Bra va? Så där har ni dem, mina favoriter gällande skådespelare och skådespelerskor. Vilka är dina?

Bogie, Aud, TC, Sandy & Nat

JL – Take 2

Att DC:s filmuniversum varit en hel annan upplevelse än Marvels dito råder det nog inte några tvivel om. Där Marvels varit lättsamma, underhållande och relativt hyllade bland såväl kritiker som publik så har väl DC:s varit mer av en vattendelare. Vissa har uppskattat den mörka tonen och framförallt enskilda filmer men många har nog känt att man inte nyttjat materialet så som man kunnat göra. När DC så skulle samla sina hjältar i filmen Justice League så gick det inte riktigt som man tänkt sig. Mitt under inspelningen så gick tragiskt nog regissören Zack Snyders dotter bort och han hoppade av filmen. Ursprungstanken var att detta var den första delen av två, planer som skrotades när tog in ersättare Joss Whedon att slutföra filmen. Whedon som tidigare gjort Avengers 1 och 2 för Marvel kanske verkade som en bra rekrytering på pappret men de helt olika stilarna som han och Snyder har var inget som matchade – vilket märktes på slutprodukten. Den har sina förtjänster, det skall erkännas, men på det stora hela så får de knappt godkänt. När HBO Max nu gett Zack Snyder möjligheten att färdigställa sin vision så känner jag faktiskt ett visst sug efter mer Justice League. Den trailer som släpptes för någon vecka sedan ökade på hypen. Faktiskt. Visst, lite väl mycket CGI men skall bli kul att återse Affleck som Batman igen. Vad tycker du?

What the hell are you supposed to be?

Den har ni legat ute ett tag och jag har sett den både en, två och femton gånger vid det här laget. Vadå, undrar du nu? Jo, teasern för den nya Batman-filmen med Robert Pattinson i titelrollen. På det stora hela gillar jag det jag ser, även om just dräkten ser ut som skräp. Ser ut som något jag skulle kunna knåpa ihop här hemma utifrån vad jag kan hitta i mina skåp. Ser verkligen för dåligt ut! Allt annat ser riktigt bra ut. Faktiskt. Det gav mersmak, vilket ju är syftet, och med tanke på att regissören Matt Reeves stått bakom de två senaste Apornas Planet-filmerna som båda varit riktigt bra så har förväntningarna nu officiellt höjts. Vad tycker ni?

Popkulturen som formade mig

Som ni vet så inspirerade ju Gamereactor mig till att skriva en hel hög, 12 stycken för att vara precis, topp-5-listor över filmer i olika genrer, vilket ni hittar här, men de har också haft en annan artikelserie. En som de avslutat vid det här laget. Tror jag i alla fall. En som jag återigen tänkte dra lite inspiration ifrån. De har döpt den till ”Popkulturen som formade oss”, där medlemmarna i deras redaktion berättar om spelen, skivorna, serierna, filmerna, böckerna och tidningarna som formade dem som unga. En intressant serie artiklar tycker jag och därför så tänkte jag att jag hänger på även här och gör ett inlägg som täcker det som format mig. Om ni nu undrat det?

Men vänta nu, tänker ni kanske som vän av ordning? Har han inte redan gjort det? Jo, säkerligen. Har man följt och läst denna nonsensblogg genom åren så har man nog otvivelaktigt snappat upp det hela. Men ifall vi skall vara lite mer precis så är det ju inte allt för länge sedan (nåja, är ju mer eller mindre 2 år sedan vid det här laget) jag hakade på TCM:s streamingtjänst FilmStruck, som specialiserar sig på att streama konst- och utländska filmer (utifrån USA-perspektiv), där man under hashtaggen #FilmStruck4 skulle lista de fyra filmer som definierade en. Något jag gjorde samtidigt som jag också utökade det till att inbegripa #SeriesStruck4, #GamesStruck4, #MusicStruck4, #BookStruck4 och #ComicsStruck4. Det man skulle lista var inte de 4 som man tycker bäst om utan de som bäst beskriver vilken person man är. De som definierar en (duh!). När jag skrev de inläggen dock, så fokuserade jag inte så mycket på det som definierar mig nu, alltså i dagsläget, utan de 4 som definierat mig under min uppväxt. Något som kanske inte var direkt rätt. Men inte heller fel, antar jag. Som jag skrev då så uppdaterar jag väl det hela kanske i framtiden och beskriver de 4 som definierar mig nu. Men det blir någon gång i framtiden. Så hur än det är med det så hade nog det jag beskrev där och då kanske hellre passat in under detta inlägg; Popkulturen som formade mig. Eller vad tror ni? Oavsett så tänkte jag att jag kanske får lov att beskriva ytterligare ett par saker, än de som jag omnämnde under #Struck4-hashtaggarna, och bjussa på lite nya saker. Tycker ni inte det är på sin plats? Well, här nedan följer så lite mer saker som format mig till den jag är. Lite fler lager på löken, om vi säger så. En lite mer nyanserad bild om varför jag är som jag är. Häng på vet jag, om ni är nyfiken…

Film
Armour of God (Jackie Chan / 1986)
Den stora frågan här är inte om film har påverkat mig eller inte, utan om vilken film som påverkat mig mest? Well, att det är Star Wars: Episode IV – A New Hope som påverkat mig mest råder det absolut inga tvivel om. Vilket ni hört flertalet gånger vid det här laget. Så om jag nu skall komma med något nytt, vilken skall jag då ta? Kan ju inte ta någon på min 10-i-topp-lista, de vet ni ju redan, även om Aliens helt klart är en av de filmer som jag sett absolut mest. Men det finns ju en hel radda andra att välja mellan faktiskt. Top Gun skulle enkelt kunnat vara ett alternativ, samt Strul. Två filmer jag också berättat om flera gånger att jag sett på mycket. Kanske skulle jag gå på Raiders of the Lost Ark, som jag så inledningen på vid relativt ung ålder och där hela introsekvensen med guldfiguren skrämde mig under flera år. Eller varför inte Naked Gun? Fast har ju berättat om första gången jag såg den med några gånger redan. Eller Remo, som var en favorit i ungdomen och som insöps vid flertalet tillfällen. För att inte tala om Terminator. Eller Pink Panther med den fantastiska Peter Sellers eller Ford Fairlane som båda snurrade friskt i familjens VHS under 90-talet. Fast för detta så får jag nog hålla mig till 80-talet. Några filmer vi såg väldigt mycket på där i slutet av årtiondet var Critters och The Gate, men de var väl inga superfavoriter direkt. Nä, men en favorit var Batman (1989) som jag såg på bägge visningarna på biografen en snöig november/december (minns det väl då den andra visningen var på 1:a advent då skyltmarknaden hemma i byn ägde rum och jag var tvungen att tjata till mig en biljett av mina föräldrar som inte kunde förstå varför jag vill se den igen på söndagen då jag sett den på onsdagen redan). Bond-filmen Iskallt Uppdrag, eller Living Daylights som den heter i original, är också ett fint minne med min far på biografen, som jag berättat om. Men den genre jag tänkte fokusera på är den som min far kallade ”Orsa-filmer” efter sparktillverkaren. Precis, tänkte jag skulle välja en film från alla de Karate/Kung-Fu-filmer som konsumerades i stora mängder. Bruce Lee var en ikon och hans filmer snurrade friskt, speciellt hemma hos min vän som gick bort häromåret. Men tänkte inte välja någon av dem. Inte heller någon Ninja-film (som i min fars värld gick under namnet ”Pyjamasfilm”) även om Pray for Death konsumerades ohälsosamt mycket. Vi brukade låna filmer av en granne frekvent och en av de filmerna var underbara Armour of God som introducerade mig för den fantastiske Jackie Chan. Från första gången jag såg filmen så blev han en personlig favorit. Har skrivit om filmen tidigare här i bloggen men faktum är att den nog påverkat, inte minst min filmsmak, mer än jag nog tror. För även om Jackies filmer främst kännetecknas av sina fantastiska stunts och av actionfylld Kung-Fu så är det väl egentligen svårt att kalla dem mästerverk. Men det är något visst med dem ändå. Lite som ett knasigt kammarspel som blir otroligt fånigt emellanåt men som ändå förnöjer. Fast det man alltid försökte var ju att vara så lik Jackie Chan som det bara gick. Lika vig, smidig och säker på att slåss. Han var alltid en större favvo än allt vad Van Damme, Chuck Norris och Michael Dudikoff hette. Det är inte hans bästa film, även om den håller än idag, men det är helt klart den som påverkat mig mest.

TV
The Greatest American Hero (Stephen J. Cannell / 1981-83)
De tre TV-serier som influerade mig mest under min uppväxt är helt klart de tre av dem som jag tog upp i #SeriesStruck4-inläget; A-Team, V och Macahan. Kanske främst de två sistnämnda. Därefter är det inte riktigt lika enkelt. Jag var aldrig något större fan av Baywatch, även om jag gillade Yasmine Bleeth (ja, även mer än Pamela Andersson), och jag skulle väl kunna säga Miami Vice, som man tyckte var coolt, Rättvisans Män, Par i Brott, Par i Hjärter, Remington Steele eller Magnum P.I., men de var inga som påverkade mig mer än de ovan eller den som jag beskriver här. Inte heller Falcon Crest, Dallas eller Dynastin. Faktiskt inte heller MacGyver, som verkar vara allas favorit från den här tiden, eller superpopulära Fame. Sedan fanns ju förstås Knight Rider och Airwolf, men inte heller de. Eller Nord & Syd. Några av mina vänner gillade Automan och andra Hulken, vilket väl jag också gjorde, men inte så att de direkt formade mig. Nä, det står faktiskt och väger lite mellan tre stycken serier men då jag tror att Mission: Impossible, genom 80-90-tals versionen, kom in i mitt liv lite senare och att jag faktiskt inte minns så där supermycket av Snobbar som jobbar, som sändes på SVT vill jag minnas, från den här tiden så får det bli en annan serie från det glada 80-talet. För jag tänkte hålla mig i det årtiondet. Åtminstone till det som sändes på svensk TV då. Den serie som påverkade en ung Herr Hopstadius mest, förutom A-team, V och Macahan (och kanske 60-tals versionen av Batman), var utan tvekan en lite udda fågel, om ni ursäktar, i sammanhanget som sändes på Sveriges Television någon gång under den här perioden. Minns inte riktigt när men serien gick under det svenska namnet Titta, han flyger och var en superhjälteserie från skaparen av A-Team. Den handlade om en lärare som kommer över en utomjordisk dräkt som ger honom superkrafter som han knappt kan kontrollera då han slarvat bort instruktionsboken. En riktigt underhållande serie som jag minns med värme och jag minns även hur jag gjorde min egen Titta, han flyger-dräkt. Bara en sån sak! En underhållande, kul och kanske lite tramsig serie som jag skulle behöva återknyta bekantskapen med igen. Har faktiskt inte sett den sedan det begav sig och skulle nu när jag skriver detta faktiskt vilja se den igen. Får helt enkelt ta och leta upp den och återkomma i senare blogginlägg om jag är lika fascinerad nu som då.

Spel
Duck Tales (Capcom / 1989)
Här skulle det onekligen vara enkelt att ta något av spelen som finns på min 10-i-topp-lista, men det vore att göra det hela lite för enkelt. Skulle också kunna ta något av spelen jag räknade upp i #GamesStruck4-inlägget, men jag sa ju att jag skulle försöka bjussa på lite nya saker och då får det bli så. Funderade ett tag på ifall jag skulle nämna ett av arkadspelen som uteslutande fanns på den lokala kiosken under min uppväxt, nämligen Tapper. Men faktum är att Capcoms suveräna NES-tolkning av Disneys superpopulära tecknade TV-serie är det spel utöver de som redan omnämnts som format mig mest. Tiden mellan att ha spelat Super Mario Bros. 2 sönder och samman och att Super Mario Bros. 3 skulle släppas så försökte jag fylla tomrummet med Section Z, vilket på pappret lät fantastiskt, men som när jag väl spelade det var en sån stor besvikelse. Istället så letade jag efter något annat substitut och när Duck Tales släpptes så inhandlades det fortare än kvickt. Vilket visade sig vara ett genidrag. Med fem underbara banor, suverän spelkontroll, snygg grafik för tiden och en rejäl dos utmaning så underhöll Farbror Joakims äventyr storligen. För att inte tala om musiken! Helt fantastisk! Vilket jag skrivit om tidigare här i bloggen. Ett fantastiskt spel som hjälpte till att forma mig i mina tonår med sin spelglädje som jag skulle vilja säga bidragit till att jag försöker se världen i ett positivt ljus, sina krävande banor som gjort att jag inte ger upp så lätt och framförallt, sitt icke-linjära upplägg har bidragit till att jag gillar att utforska saker närmare. Hur bra är inte det för ett spel, så säg?

Duck Tales - NES - Komplett - Leksaker - CDON.COM

Musik
Space | Magic Fly (Disques Vogue / 1977)
Ett av de första inspelade kassettbanden som jag ägde, och faktiskt fortfarande har kvar, fick jag säkerligen från min käre morbror. Hur det kom till minns jag inte riktigt men på A-sidan så huserade Tygers of Pan Tang och deras Spellbound eller möjligen Crazy Nights platta – lite osäker i skrivande stund. Dock är det inte den som jag tänkte skriva om. Nä, för på B-sidan av samma kassettband så fanns det något helt annat. Verkligen heeeelt annat. Jag brukar ju säga att Meat Loaf, Michael Jackson och Hårdrock är mina tre enda pelare inom musiken, något som givetvis inte är sant, men ändå, vilket jag visade om inte annat i #MusicStruck4-inlägget. Kan minnas hur jag som liten snorvalp under det glada 80-talet lyssnade om och om igen i en slags förvånad förundran över musiken som min morbror av någon outgrundlig anledning, för det är verkligen inte hans musikstil heller, hade spelat in på den där B-sidan. Den experimentella synthpop som utgjorde det franska bandet Space debutskiva var något som verkligen trollband mig och jag kan än idag färdas tillbaka i tiden mentalt då jag hör deras elektrodiscomusik. Titelspåret på Magic Fly-skivan är hypnotiserande som få och melodislingan är så djupt rotad i min hjärna att jag nästan kan se mig själv liggandes i soffan uppe i stugan och lyssna på kassettbandet på min ”bärbara” Luma bandspelare. Magiskt, om ni ursäktar ordvitsen och jag kan komma på mig själv från tid till annan att gå omkring och nynna på melodislingan än idag.

Bok
The Heritage of Shannara (Terry Brooks / 1990-93)
Den här är nog det svåraste området för mig att skriva om, skulle jag vilja påstå. Jag var inte vad man skulle kunna kalla en bokmal under min uppväxt, långt därifrån, utan mitt intresse för böcker kom under andra halvan av tonåren skulle man kunna säga. De tre Fantasy-bokserierna som jag skrev om i #BookStruck4-inlägget; Krönikorna om Thomas Covenant, Sagan om Belgarion och Sagan om Drakens Återkomst, är helt klart de som påverkat mig mest. Visst hade jag lite böcker som jag läst innan, tex Biggles och Fem-böckerna som jag nämnde när jag skrev om ämnet innan, och även om jag försökte ge mig på Röde Orm, en bok jag har kvar än idag, så var det nog den som kanske skrämde mig från läsandet. Minns att det var en annan bok jag läste, som jag också har kvar, vilket var Johan Vilde vaskar guld, men den påverkade mig nog inte speciellt då jag inte minns något av den. Jag läste också en och annan bok om Remo, eller ”The Destroyer”, som likt Nick Carter fanns som billig pocket i stugan, men han påverkade mig mer som film och serietidning. Fanns även en bok om Titanics undergång, som var en del i någon bokprenumerationsserie, vilket jag läste en sommar. Men nä, jag får nog ge mig in där på 90-talet för att hitta några böcker och som så många gånger innan så får det bli en Fantasybokserie som det får handla om. Arvet från Shannara, som bokserien heter på svenska, var en av de första fantasyserier jag läste tillsammans med de tre omnämnda ovan. Den utspelar sig som en klassisk fantasyserie men egentligen så utspelar den sig långt in i framtiden efter att världen kollapsat. De fyra böckerna; Shannaras Ättlingar, Shannaras Druid, Shannaras Alvdrottning och Shannaras Talismaner är inte de första böckerna i serien om Shannara, men de var de första jag läste. Om jag skall vara ärlig så tror jag att jag haft mer behållning om jag läst den föregående trilogin (Shannaras Svärd, Shannaras Alvstenar och Shannaras Önskesång) före, men jag blev helt tagen ändå. Brooks har ett språk som passar mig som handen i handsken och även om jag läst flertalet böcker i Shannara-serien därefter, inklusive originaltrilogin, så håller jag nog denna som den bästa. Minns väl hur jag gick omkring och dagdrömde om att vara begåvad med ”Önskesången” både medan och efter jag läst böckerna. Att jag identifierade mig med Par Ohmsford, en av huvudpersonerna, är nog inget snack om saken. När jag läst om böckerna på äldre dar så är det ju dock Walker Boh som är den coola karaktären, men som tonåring så var det Par som tilltalade mest. Har ni inte läst någon av Shannara-böckerna så rekommenderas de starkt. Har inte läst alla själv, främst de som släppts på senare år, men de jag läst håller en i särklass hög lägstanivå.

The Heritage of Shannara Set, 4 Books: The Scions of Shannara ...

Serietidning
Spirou (Dupuis / 1938 -)
Här stod det och vägde lite vilken serie som jag skulle ta med. De fyra som jag nämnde i #ComicsStruck4 är onekligen de fyra som haft störst influens på mig. Utan något som helst snack om saken faktiskt. Det hade lätt kunnat vara Conan faktiskt, med tanke på min fascination under en period. En fascination som till och med gjorde att jag erhöll Conan som smeknamn under en kort period i gymnasiet. Men med den logiken så hade det ju kunnat vara Bamse, som är den första serietidningen jag minns jag läste, och Kalle Anka, som jag under många, många år prenumererade på pocketböcker från. Det hade också kunnat vara en av de mest kända serietidningarna, nämligen Tintin, vilket det inte heller är. Jag gillar verkligen Tintin och kan se storheten men den serien, absolut, men den som tilltalade mig mer var/är faktiskt en annan serie med franskt (franskt-belgiskt, för att vara korrekt) ursprung. Jag upplevde alltid Spirous äventyr som knasigare, mer fartfyllda och framförallt roligare än Tintins. Karaktärerna, historierna, de olika teknikprylarna och de udda djuren som finns med i alla deras berättelser förgyller på ett sätt som få serier gör. Det är lättsamt och kul att läsa ett Spirou-äventyr. För ett antal år sedan, runt 2004-5, så fick jag en period där jag kände ett sug på Spirou-album igen och köpte på mig en drös på en loppis i Jönköping. De albumen, tillsammans med de album jag har kvar sedan min prenumeration i ”Tintins Äventyrsklubb”, är fortfarande nöjsamt att plocka fram och kika i ibland. Är glad över att vårt lokala bibliotek i Hoting var så pass välfyllt att det hade Spirous seriealbum och att jag hittade åt dem som en ung liten parvel.

La Colère du Marsupilami (Tirage de Tête) - (Yoann / Fabien ...

Crossroads – Chapter 32: Waiting for Love

Jag har i denna bloggserie, vill jag minnas, beskrivet de längre förhållanden som jag haft och hur jag känt mig i de lägen som de tagit slut. Att man får sig en självförtroende törn är nog något som goes without saying och när man erfarit det här så är det givetvis oundvikligt att man inte direkt är så där jätteintresserad av att starta något nytt. Både för att skydda sig själv från att behöva uppleva samma sak igen men också för att man enkelt hamnar i negativa tankar om att man kanske inte riktigt duger. Inte riktigt räcker till. Om ni förstår vad jag menar. Man brukar ju, i alla fall undertecknad, se uppbrottet som ett misslyckande. En annan aspekt är att man intar en position där man letar fel hos potentiella partners för nya relationer, detta till en sådan grad att man förstör, eller inte ens påbörjar något, då man riskerar att råka ut för samma ”misslyckande” igen ifall man inleder något. För mycket konsekvenstänkande helt enkelt. Men, som tur är så finns det ju åtgärder man kan, och väl bör, vidta för att inte hamna i denna situation.

Jag skall inte påstå att jag befinner mig i något stadie enligt ovan. Faktiskt inte. Inte i nuläget i alla fall. Förutom möjligen det här med att döma potentiella partners på förhand. Inte för att jag är rädd för att det skall ta slut igen eller för att skydda mig själv utan mer faktiskt för att jag har svårt att se någon som lever upp till mina högt ställda krav. Den ”måttstock” som jag beskrev i Breaking the Silence-inlägget senast har satt ribban högt. Kanske för högt. Eller inte bara kanske faktiskt. Har vid flertalet tillfällen fått höra från nära vänner att jag borde bli mer accepterande. Att ingen duger. Vilket väl inte riktigt är sant men det pekar på en klar problematik och som osökt, eller faktiskt ganska sökt, leder oss in på de åtgärder, eller steg, man kan vidta för att komma tillrätta med ovan saker och hitta sin själsfrände:

1) Intala dig själv att kärlek är möjligt
Det här är väl relativt självklart, tänker jag. Ifall man inte direkt tror att det är möjligt att hitta kärleken så lär man inte heller leta efter den. Här menas inte att man behöver aktivt leta efter den i alla lägen. Nä, det kan faktiskt vara kontraproduktivt om man försöker för mycket. Men man behöver vara öppen och känna igen den när den kommer och inte utesluta eller utestänga möjligheten. Gör man det så kommer man att missa när tillfällena dyker upp och man kommer inte heller att ha rätt fokus eller ge det rätt mängd energi när det väl står för dörren. Så vad är det man då skall göra för att man skall se möjligheten? Jo, enligt de lärde, vilka de nu är, så skall man visualisera sig själv tillsammans med en partner. Visualisera hur det känns, vad man gör tillsammans eller med andra ord; det perfekta förhållandet. Det här gör att man förknippar sin inre bild av en partner och ett förhållande med något positivt. Det här är samma filosofi som det jag beskrev i kapitel 9 om Önskan, Tro och Förväntan. Det handlar om att ge instruktioner till hjärnan så det blir en del av sitt undermedvetna och som ni kanske minns så sker då mirakel. Det undermedvetna börjar agera ”riddare” och se till så att du når det som du ”programmerat in”. Därav vikten av att inte programmera in fel saker. Fel som i att kärlek inte är möjligt, till exempel.

2) Vad för partner vill du ha?
Det här är väl själva essensen till inledningen av detta inlägg. Det här med att leta ”fel” hos en potentiell partner. Vi har en tendens att fokusera på saker vi inte vill ha, istället för vad vi vill ha. Vilket i sig blir grundproblemet. I vår sökning så letar vi efter det vi inte vill ha istället för det vi vill ha. Knäppt, men så blir det. Så fungerar vår hjärna. Vilket skulle kunna förklara fenomenet jag beskrev i ett av Clear Truth-inläggen där jag konstaterade att jag varit tillsammans med mestadels blondiner fast jag egentligen oftast attraheras mer av brunetter. Återigen så gäller det att programmera hjärnan med det man vill ha, inte det man inte vill ha. Fokusera på hur du vill partnerna skall vara, hur denne skall se ut, hur interaktionen skall vara – endast då kommer du upptäcka när den perfekta partnern dyker upp.

3) Döm inte dig själv. Håll fokus på dina styrkor
Det här är ju kanske den lurigaste och också något som återknyter till inledningen av detta inlägg. Vi har en tendens att minnas och fokusera på tråkiga erfarenheter. På våra misslyckanden och på våra svagheter. Eller kanske inte svagheter direkt, mer på saker som vi inte gillar med oss själva. Sedan är det också väldigt lätt att vi jämför oss själva med andra och i dagens samhälle med sociala medier så jämför vi oss gärna med det vi ser i diverse inlägg. Något som för det första aldrig ger hela bilden, bara det de vill visa som är ”bra”, och för det andra så jämför vi oss också alltid med dem som är ”bättre” än oss själva på just det specifika området. Vi jämför oss ju aldrig med någon som är ”sämre” där vi framstår i positiv dager. Nä, och om vi sedan adderar ihop och jämför oss så inom alla möjliga olika områden så blir det en ganska dysterbild, eller hur? Det gäller att sluta vara för hård mot sig själv och sluta döma sig själv utifrån andra, utifrån saker som gått snett tidigare och utifrån en uppmålad bild på sociala medier. Istället så gäller det att fokusera på allt som är bra hos en själv, vad man är duktig på och vad man innehar för talanger. Det här kräver förstås ett mått av självkännedom och självinsikt men när man har det på plats så kan man fokusera på sina styrkor. Med det fokuset kommer självkänslan öka och när den gör det så kommer du bättre ”sälja in” dig själv i sökning efter kärleken.

4) Sluta vänta och gör allt som du vill göra! NU!
Den sista steget eller åtgärden är att försöka eliminera allt vad väntetider heter. Vi har alla en förmåga att vänta in rätt tillfälle för att göra det vi vill göra. Oftast så dyker dock aldrig detta ”rätta tillfälle” upp för att det ”vi väntade på” inte inträffade eller skedde och vi gör därför ingenting. Det gäller att integrera det man vill göra i sin vardag för att därigenom undvika dessa väntetider. Det kommer alltid finnas ursäkter till varför man inte skall göra saker, det gäller istället att fokusera på att göra dem. Ställ dig själv frågan vad det är som hindrar att du gör det NU istället för när det vi väntar på inträffar? Som i alla punkter i detta inlägg så gäller det att ge rätt instruktioner till sig själv. Om man ser till att göra det man vill så kommer man bli mer nöjd med sitt liv, vilket gör att man blir lyckligare, vilket i sin tur gör att man sprider en mer positiv aura runt omkring sig själv. Glädje genererar glädje och snart så blir dina drömmar nästan självgenererande, hur coolt är inte det?

Fyra relativt simpla saker på pappret, men som kräver inte så lite i verkligheten. Det låter enkelt, men jag lovar att det är det inte. Det kräver fokus, att man jobbar på det dagligen och att man är enveten i sin strävan. Är extremt lätt att falla tillbaka i gamla, mer negativa, mönster igen, om man ens har lyckats uppnå de här fyra sakerna. Så har jag gjort/följt dem? Stegen alltså? Ja, till viss del. Men tänkte återkomma till det i nästa kapitel. Som jag vid flertalet tillfällen påpekat så är det en delikat situation att hantera nu när jag följer den väg som leder ut från denna korsväg, men som sagt, mer om det i nästa inlägg i denna bloggserie.

”Where there’s a will, there’s a way, kind of beautiful
And every night has its day, so magical
And if there’s love in this life, there’s no obstacle
That can’t be defeated”

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Chapter 29: Love is a Battlefield
Chapter 30: Love Ain’t No Stranger (or WE’RE NOT Perfect Strangers)
Chapter 31: Wasted Years
Chapter 32: Waiting for Love
Epilogue: ???

Projekt 4 – del 5; Build progress

En liten uppdatering gällande detta bygge är väl på sin plats, tycker ni inte? Tänkte väl det. Som jag skrev i föregående del i detta projekt så har jag för avsikt att basera arkadkabinetten på en gammal PC, något som givetvis var enklare sagt än gjort. Kanske inte svårt, men definitivt lite omständligt, visade det sig. Moderkortet jag hade liggandes visade sig nämligen vara defekt och skickade inte ut någon bild till grafikkortet. Med det så behövdes med andra ord ett nytt moderkort, vilket fick lov att budas hem från Tradera. Sagt och gjort och av bara farten så blev det två nya moderkort + en processor + minnen, så nu har jag helt plötsligt två gamla datorer liggandes. Jaja, så blir det ibland. Oavsett så har jag monterat ihop den ena och påbörjat konfigurationen. Tanken var ju, som jag också beskrev i förra inlägget, att använda Launchbox under Windows 10, men det har nu ändrats. Datorspecifikationen som krävs för att köra Launchbox, och kanske framförallt Big Box-varianten, är på gränsen för det jag har liggandes. Så istället för att riskera att datorn blir för ”klen” så har jag ändrat strategi och kör nu med det linuxbaserade Batocera istället. Då det är ett eget operativsystem så behövs inget Windows heller, utan jag kör Batocera direkt från hårddisken som det är. Jag har testat mig igenom lite olika program, såsom bland annat Retropie och EmuELEC, men Batocera är det som kommer passa mig bäst. Helt klart. Alla bygger ju på Emulationstation, men jag har funnit att jag tycker Batocera och PC går bäst ihop.

Vad gäller själva kabinettet så har jag sågat ut alla delarna, i stort sett i alla fall, i MDF och jag inväntar i detta nu leverans av ”T-listen” från Arcadeworlduk. Denna skall sitta på kanten av kabinettets sidor och när jag fått den så kan jag fräsa ett spår i kanten som listen fästs i, därefter kan jag påbörja att skruva ihop allt.

Är också i full gång med att designa själva kontrollpanelen till kabinettet, något som faktiskt visat sig vara lite klurigare än väntat. Visst, det finns bra mallar för själva knapplayouten på Slagcoin men att sedan få det att gå ihop med storleken på kabinettet, avståndet som behövs från sidorna och nederkanten, avståndet mellan spelare 1 och spelare 2 samt placeringen av alla andra ”hjälpknappar”, har inte varit gjort i en handvändning. Är faktiskt inte riktigt färdig än med designen. Nästan, men inte helt.

Sedan så skall ju själva grafiken på kabinettet designas också, något jag inte påbörjat alls än. Eller nästan inte påbörjat i alla fall. Jag har tagit ned lite typsnitt som finns vad gäller hur MAME-logotypen ser ut. Tanken är att använda den på Marquee:n som sitter lägst upp och som kommer att vara upplyst. Här behöver lite tid läggas med andra ord. Well, som ni ser så går det framåt och lovar återkomma med lite uppdateringar inom kort – och lite bilder…

MAMEDEV.org | Home of The MAME Project

Projekt 1) – ??? (Tidigare Projekt #10, A & I)
Projekt 2) – Fit For the Future (Tidigare Projekt #11 ”No Pain, No Gain”, H & III – del 1del 2del 3del 4del 5del 6del 7)
Projekt 3) – Easy Livin’ (Tidigare Projekt #14 ”A Room With a View”, D & IV – del 1del 2del 3)
Projekt 4) – Retro (Tidigare Projekt #16, F & VI – del 1del 2del 3del 4, del 5)
Projekt 5) – Giddy Up (Tidigare Projekt # 17 ”Areion” & VIII – del 1del 2del 3)
Projekt 6) – The Wild (del 1del 2, del 3AVSLUTAT!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén