No Secrets, No Lies

Månad: november 2020

Life #2 – Meningen med livet

Häromdagen kom det upp en länk till en artikel från tidningen MåBra i mitt Instagram-flöde och även om jag inte direkt är en flitig läsare av den tidningen, raka motsatsen skulle jag vilja säga, så blev jag ändå så pass intresserad så jag klickade mig in på den. Artikeln handlade om hur man hittar meningen med livet enligt lyckoforskaren och professorn Micael Dahlén. Enligt honom så har han tre tips för att komma närmre att hitta sin mening med livet;

  1. Tänk på döden
  2. Påminn dig om döden
  3. Hitta på och hitta meningen med livet

Det handlar med andra ord om att påminna oss att en dag skall vi dö men att nu lever vi och vad kan jag göra med den fantastiska möjligheten? Att se till att inte skjuta upp och vänta med allt det du vill göra och vara här i livet då din egen dödlighet oftast annars sätter käppar i hjulet för det. Sist så handlar det om det fundamentala behovet att hitta meningen med saker och ting, med händelser, även sådant som inte har någon mening. Men att då tillåta sig att hitta på en mening, eller fråga andra om vad de tror, kan vara ett sätt att hitta både en sorts gemenskap och någon sorts mening i vad som hände.

Vet inte om det riktigt är lika utförligt som Ikigai, men har på sista tiden blivit påmind om min egen dödlighet. Eller kanske inte min egen utan mer dödligheten för de runt omkring mig. Flertalet föräldrar till några av mina barndomsvänner har helt plötsligt lämnat oss, vilket inte varit på grund av den nu rådande pandemin utan de har dött av andra orsaker. Det här är ju människor som utgjorde en stor del av min uppväxt och som jag, även om jag inte träffade dem så där jättemycket nuförtiden, sörjer att de nu inte längre finns ibland oss. Det får en att tänka på sina egna föräldrar och i förlängningen på sin egna dödlighet, precis som professorn påpekar ovan. Det framhäver verkligen det här med att leva i nuet och behovet av att hitta mitt Ikigai, vilket jag vet att jag lovade i föregående inlägg att presentera resultatet för, men vi tar det i nästa inlägg istället. Förhoppningsvis.

Men tills dess; Always look on the bright side of life!

Life #1 – Ikigai

Vintage Technics #1

Tidigare i år så skrev jag ett inlägg om hur den magnifikt underbara Jennifer Connelly under mitten av 80-talet spelade in en reklamfilm för Technics och även sjöng en låt som kom att toppa listorna i landet i öst. I det inlägget så nämnde jag även att jag äger en CD-spelare (SL-PG420A) och en förstärkare (SU-VX620) från märket trots att jag vid den tidpunkten ville minnas att de till viss del gett upp då det inte, enligt mitt minne, skulle komma något ljud ur förstärkaren och utgångarna på CD-spelaren skulle glappa. Men ibland visar det sig att minnet sviker. Gick häromveckan ned i förrådet och rotade fram de två enheterna, skruvade av skyddslocket och tog och rengjorde dem ordentligt – främst förstärkaren. Passade även på att reparera fötterna på förstärkaren då de var lösa efter 30 års användande och endast satt fast med tejp. Efter det så kopplade jag in dem mot högtalarna och provspelade. Hur det lät? Helt fantastiskt! Kunde inte hitta några fel alls på utrustningen och de spelade hur bra som helst utan något som helst glapp eller annat fel. Var jag fått ifrån att de skulle behöva reparation, vet jag inte. Men så var inte fallet i alla fall! Riktigt kul! Det här gav blodad tand gällande äldre Technics och jag har nu spenderat en hel del tid på Tradera och Ebay för att leta gamla Hi-Fi-prylar. Om jag hittar något? Jodå, ett par fynd har det blivit men mer om det i senare inlägg. Nu gläds vi åt att mina gamla trotjänare fortfarande fungerar utan problem.

The Long Road Home

Det har varit en kärleksaffär i lite mer än 12 år nu. I början en het och intensiv sådan som därefter, som kärlek tenderar att omvandlas till över tid, en lite mindre passionerad sådan men som alltid funnits där som en trygg partner som man kunnat lita på. Vem jag pratar om? Dean Winchester såklart! Serien Supernatural började sändas 13 sepetember 2005, men det dröjde nästan 3 år innan den dök upp på min radar av någon outgrundlig anledning. Men vilket möte det blev! Det var kärlek vid första ögonkastet och som jag skrev här i bloggen så passade den mig verkligen som handen i handsken. I stort sett allt jag skrev där när det begav sig har stämt under hela resan vi tagit tillsammans; har diggat allt från bilen till musiken till det övernaturliga temat. Serien har helt enkelt varit jag på något konstigt vis. Om jag själv skulle gjort en TV-serie så hade den förmodligen sett ut på precis detta sättet. Kanske med en tydligare twist mot film noir, men ändå. Supernatural ÄR verkligen jag i TV-serieform. Visst finns det bättre, mer välgjorda och mer välspelade serier, men helheten och atmosfären har verkligen tilltalat mig på ett sätt som få andra serier gjort. Så mycket så den återfinns på plats 8 på min 10-i-topp-lista över de bästa serierna. Men nu så är det slut. Vägs ände. Kärleksaffären har kommit till sitt slutskede och jag sörjer på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Har ikväll sett det 20 och sista avsnittet i den 15:e säsongen och jag kommer onekligen att sakna Bröderna Winchesters äventyr i framtiden – för att inte prata om Dean som karaktär. Magiskt cool! Dean Winchester har helt klart varit min TV idol under den här tiden.

Avslutningen var fin och den kändes på ett sätt som ett…ja, avslut. Inga konstiga öppna trådar som kan skapa en fortsättning, inga ouppklarade plot points, bara en ren och skär avslutning på en underbart underhållande serie som kommit att stå mig varmt, varmt om hjärtat. När den var på väg att ta slut efter 5:e säsongen så sörjde jag lite att den skulle bli så kortlivad, men att vi fick ytterligare 10 säsonger gläds jag enormt mycket åt även om det nu är med tårfyllda ögon, faktiskt!, som vi tar farväl. Tack för den här tiden, den här resan, det här kärleksförhållandet och vila i frid Dean och Sam. Vila i frid!

På återseende i reprishimlen…

Supernatural 2008-10-10
As cold as ice… 2008-10-26
Look-a-likes? 2008-10-31
Supernatural 2008-11-03
Hemkommen… 2008-11-07
Olikt… 2008-11-09
So, what do you.. 2008-11-15
JLH 2008-12-07
On the run… 2008-12-17
Ren och skär njutning… 2009-01-15
S som i.. 2009-03-17
Tur och Retur 2009-05-13
Thunderstruck 2009-09-12
Top TV Score 2018-01-04
Crossroads – Chapter 20: Carry on Wayward Son 2019-09-15
10-i-topp TV-serier; #10-8 2019-12-01
The Long Road Home 2020-11-20

Game & Watch

Så, idag dök den upp på posten, min NG&W-SMB som jag förbokade i somras. Nä, det är ingen udda sadomasochistisk pryl jag refererar till utan den nysläppta Nintendo Game & Watch: Super Mario Bros.-konsolen som hade premiär i fredags. Ren och skär nostalgi, mina vänner! Ren och skär! Hade på något vis helt förträngt att jag beställt den så när jag fick mailet från Webhallen att de packat och skickat den så trodde jag först det var ett spammail, men så var det ju inte. Sedan när Klarna-fakturan kom så återkom minnet, men på det stora hela blev det en sorts överraskning till mig själv. Vilket ju är kul! Överraskningar är ju kul, tycker ni inte?

Where To Buy Game & Watch: Super Mario Bros. - Nintendo Life

Walk the Earth

Även om jag inte hade med en av våra absolut bästa svenska akter på 10-i-topp-listan över de bästa hårdrockslåtarna så går det inte att sticka under stolen med att jag verkligen gillar dem och att de släppt ifrån sig en hel drös med underbara alster. Vilka jag pratar om? Givetvis våra svenska rockkungar Europe, som verkar åldras som ett fint årgångsvin som bara blir bättre och bättre med åren. De släpper för tillfället en ny Coronakarantänsvideo varje fredag på sin Youtube-kanal, något de valt att kalla Exclusive Lockdown Session. Ett trevligt tilltag tycker undertecknad där de spelar en låt från sin repertoar hemifrån sina respektive bostäder (eller vars de nu är). Skoj, skoj! Spana in om du inte gjort det redan!

Faktum är att jag numera faktiskt gillar tilltagen när de spelar live och/eller om möjligt hyfsat akustiskt bäst. När jag för första gången för ett par år sedan såg dem live på Storsjöyran så slogs jag både av hur hårt de lät och hur bra de faktiskt ÄR live. Magiskt bra! För att inte tala om när Joey och John besökte Musikhjälpen för några år sedan och spelade en helt underbart bra versioner av Open Your Heart (som du hittar i Yran-inlägget ovan) och A Drink and a Smile. Sedan så är ju deras album Almost Unplugged, där de spelar både sina egna låtar och låtar de inspirerats av, kanske en av deras bästa skivor. Hade verkligen velat se den live-spelning de gjorde på Nalen när de spelade in skivan. Deras version av UFO:s Love to Love är bara suveränt braig. Precis just så braig att jag låtit den utgöra titeln till ett av kapitlen i Crossroads-inläggen.

Så varför skriver jag då detta? Jo, förutom att posta karantänvideos så postade de för ett halvår sedan en version av Walk the Earth, en låt som jag placerade som nummer 9 på min tio-i-topp över deras alster, som är helt….ja, i brist på bättre ord; magisk! Det är en akustisk version som även denna är framförd i karantän med tvisten denna gång att den är för att hjälpa till att samla in pengar till kampen mot just Coronaviruset. Bra initiativ med andra ord! Versionen, som endast är med Joey och Mic, är precis så dör bra som jag tycker att de är nu för tiden. Så, om du missat denna så råder jag dig att lyssna och njuta!

Det är fler än jag

Ja, tydligen så är det fler än jag som drar samma paralleller till en viss politiker och en viss gammal hårdrocksdänga. Vilken, eller vilka? Lugn, kommer till det. För er som brukar följa Filip och Fredriks underhållande frågesportprogram Alla mot alla på Kanal 5 så vet ni nog att de brukar ha lite udda kategorinamn på sina frågor. En kul liten tvist om ni frågar undertecknad. Så, vad har det med detta att göra? Jo, mina vänner, som jag skrivit några gånger här i bloggen (åtminstone här och här) så brukar jag ju sjunga We Built This City från de gamla hårdrocksrävarna Starship i relationen till min gamle partner in crime, vovven Bildt. En dålig parallell mellan Built och Bildt kan man tycka, men tydligen är jag inte ensam om att dra den. Häromveckan i Alla mot alla så hette en av kategorierna, som de tråkigt nog aldrig besökte; ”Heter låten We Bildt This City i Carl Bildts huvud?”. Skoj, tycker ni inte? Kanske bara ett internskämt som funkar hos undertecknad men om inte annat så är jag ju inte ensam i tankemönstret i alla fall. De SKULLE kunna sjunga We Bildt This City ändå 🙂

Crossroads – Chapter 33: Can’t Fight This Feeling

I förra kapitlet så pratade jag ju om fyra saker man kan göra för att hitta sin själsfrände, vilket jag lovade att återkomma till. Något jag tänkte göra nu. Eller åtminstone så kommer jag att knyta an till de fyra sakerna. Om ni inte minns vad de var så får ni klicka er tillbaka till kapitel 32 igen. Hursomhelst, de fyra sakerna låter ju ack så simpla på pappret men kan faktiskt kräva en hel del i verkligheten utifrån vilken situation man befinner sig i. Vilket är hur det är för undertecknad. Att de kräver mycket alltså. Så har jag följt stegen? Till viss del. Inte helt. Men skulle vilja påstå att jag utifrån den delikata situation som presenterat sig själv i ärendet så har jag gjort så gott det går. Eller kanske inte ändå. Jag vet inte. Situationen behöver hanteras med omsorg och varsam hand, definitivt, men samtidigt så finns det nog lite feghet inbakad i att jag inte gjort mer. Eller kanske mer osäkerhet än feghet. Visst, det behöver få ta sin tid och det gäller att anlägga en stabil grund att vandra vidare på, om vi säger så, men skulle nog ha kunnat gjort mer. Tror jag i alla fall. Det känns så åtminstone. Men vars står vi då i nuläget? Hur går det då? Tja, häng på så skall jag försöka förklara utifrån de fyra punkterna och REO Speedwagons gamla dänga…

Oh, I can’t fight this feeling any longer
And yet I’m still afraid to let it flow
What started out this friendship has grown stronger
I only wish I had the strength to let it show

Det finns nog inte något tillfälle när jag inte trott att kärlek skulle vara möjligt. Faktiskt inte. Försöker nog att hålla mig relativt öppen och brukar kunna urskilja om det finns något litet extra i luften. Vilket jag nog vill tro att det gör med en viss specifik person. Från min sida så har jag insett, eller kanske snarare erkänt för mig själv, att det finns den där Önskan om något mer både när vi träffas, när vi pratar på distans och hur hon alltid finns närvarande i mina tankar när vi är ifrån varandra. Hon liksom finns hela tiden närvarande i mitt medvetande numera. Vem det är? Det är hon jag skrev om i kapitel 19. Hon jag konstaterade att jag är kär i, om ni minns. Har inga som helst problem med att visualisera ett förhållande med henne, men att få det att hända är en annan sak. En heeelt annan sak. Det är inte så att jag inte Tror att det är möjligt, för det gör jag, men det är det här med den delikata situationen. Den skapar en del hinder som måste övervinnas. Tror jag i alla fall. Kanske är mer hos mig än verkliga hinder? Vilka hindren är och varför det är en delikat situation återkommer jag till i senare inlägg. Så, Önskan och Tro finns där med andra ord, och vad gäller Förväntan så har jag nog aldrig tänkt i banorna att jag inte skulle vara värd det. Kärlek, alltså. Rent allmänt. Pratar vi specifikt om just denna personen så blir det lite lurigare vad gäller Förväntan då det, precis som i låten som utgör titeln på detta inlägg, började som en vänskap som nu har växt sig starkare. Vilket är en av hindren in den delikata situationen, men mer om det senare som sagt.

I tell myself that I can’t hold out forever
I said there is no reason for my fear
’Cause I feel so secure when we’re together
You give my life direction
You make everything so clear

Faktum är, hur otroligt töntigt det än må låta, att hon jag är kär i faktiskt gör allt lite klarare i den här dimman som utgör ens liv. Jag har verkligen inte saker och ting utstakat där jag vet exakt vad jag vill och vad jag skall göra i alla situationer. Verkligen inte! Jag höftar väldigt många saker, går på instinkt och grejar på med det jag känner för dagen. Vilket inte alltid blir så uträknat och produktivt, men skapar en roligare vardag tycker jag. I detta kaos så skapar hon dock en lite tydligare riktning och även om jag inte direkt hänger upp mitt liv på henne eller att vi skulle bli ett par så vet jag att det skulle kunna bli något bra. Något fantastiskt. Tror helt ärligt att det skulle bli en helt suverän matchning. Men det kan ju vara bara jag. Vi trivs i varandras sällskap och även om vi inte har exakt samma tankar, inte tycker riktigt lika i allt och definitivt har lite olika intressen så är det faktiskt det som gör det bättre. Att vi inte är helt lika men samtidigt så har vi en massa gemensamt. Vi är inte för lika men inte heller för olika. Vi skulle inte, eller är inte, beroende av varandra utan vi har vårt egna. Fast ändå har vi en hel del saker som vi matchar på. Så är det bara därför jag vill ha henne? Såklart inte. Hon är, i alla sina fel och brister, precis den typ jag vill vara tillsammans med. Allt ifrån hur hon är som person, hur hon ser ut och hur vi interagerar med varandra gör henne till den perfekta partnern. Åtminstone i min fantasi just nu. Vilket är oerhört viktigt. Allt handlar ju om att ge instruktioner till sin hjärna så det blir en del av det undermedvetna, för det är då mirakel sker. Det undermedvetna börjar agera ”riddare” och se till så att du når det som du ”programmerat in”. Just därför vet jag att hon är den jag vill ha. Hon är ju för tusan i mina tankar hela tiden!

And even as I wander
I’m keeping you in sight
You’re a candle in the window
On a cold, dark winter’s night
And I’m getting closer than I ever thought I might

I kapitel 28 så skrev jag om den gamle antike filosofen Atticus bevingade ord; Never go in search of love, go in search of life and life will find you the love you seek, och det är nog just precis vad som hänt för undertecknad. Jag startade denna bloggserie med målet att välja en av fem vägar mot kärlek då jag nog helt ärligt var ute och vandrade helt planlöst där och då. Någonstans på vägen, om ni ursäktar, så tog livet över, som det så ofta gör, och jag började fokusera på annat istället, vilket gjorde att jag indirekt fokuserade på mig själv. Jag var väl inte speciellt självdömande innan, om vi skall vara ärlig, men genom att se till att fylla mitt liv med de människor som får mig att må bra, de som ger mig något tillbaka, samt de saker som jag både vill uppleva och saker som tvingar mig att utvecklas och utmana mina rädslor, så har jag växt och förändrats både som person och som medmänniska de senaste åren. Den resan, och fokuset på att bara omge mig med människor som får mig att må bra, är det som gjort att jag kommit närmare hon jag pratar om i denna bloggen. Om jag inte hade gjort det så hade den där vänskapen inte utvecklats till något mer, något starkare. Åtminstone inte för undertecknad. Då hade jag nog traskat på i invanda fotspår.

And I can’t fight this feeling anymore
I’ve forgotten what I started fighting for
It’s time to bring this ship into the shore
And throw away the oars, forever

Även om det är sant det jag skrev ovan, att jag inte direkt har saker och ting utstakat och vet vad jag vill och gör jämt så tenderar jag att vänta in rätt tillfälle för att genomföra saker. Speciellt i frågor om kärlek. Om det beror på feghet, en rädsla att inte förstöra det jag vet att jag har eller en osäkerhet gällande att bli avvisad, vet jag inte. Vet bara att så är det. Intalar mig själv att jag har en plan som stegvis behöver hända för att jag skall kunna göra nästa steg i planen, men jag vet inte om det är för att jag vill att det skall vara så eller om det verkligen är så. Jag vet att i just detta specifika fall så är det den delikata situationen som gör att jag väntar. Att jag håller tillbaka och inte agerar. Tror det är därför i alla fall, men är långt ifrån säker. Samtidigt känns det som att det är vad jag borde göra. Vad jag redan borde ha gjort- När man vet vad man vill ha så skall man se till att göra det NU, eller hur? Men det är ju lättare sagt än gjort, som klyschan påstår. Vet ju att, precis som jag skrev i kapitel 31 gällande Doc Holiday och Wyatt Earps konversation i filmen Tombstone, det inte finns något sådant som ett normalt liv, bara livet i sig självt, så det är bara att sätta igång med det. Så här behöver jag definitivt ta tag i den delikata situationen då jag definitivt börjar att ha problem med att stå emot mina känslor samtidigt som livet bara fortsätter hända. Dags att ta mod och ta tjuren vid hornen. Sluta fega, vela eller vad det nu är som håller mig tillbaka. Det rätta tillfället kommer inte att dyka upp bara så där. Faktiskt inte. Den rätta situationen finns redan där. Jag har krattat manegen nog. Det jag behöver göra är att helt enkelt leta upp henne som jag nu vet att jag vill ha, göra henne till min egen och sedan leva livet utan någon ånger. Det är dags att styra den här skutan i hamn. Sluta söka, sluta tveka och sluta vara osäker och rädd för att bli avvisad eller förstöra det som finns.

’Cause I can’t fight this feeling anymore
I’ve forgotten what I started fighting for
And if I have to crawl upon the floor
Come crushing through your door
Baby, I can’t fight this feeling anymore

Att det för tillfället är det som jag kallar ”den delikata situationen” som håller tillbaka mitt agerande råder det inget tvivel om. Åtminstone i mina egna tankar. Precis som jag skrev i senaste Breaking the Silence-inlägget så är hon det första jag tänker på när jag vaknar och det sista som finns i mina tankar innan jag somnar. Allt snurrar bara runt runt, vilket ju är det luriga med känslor. För även om allt skulle varit betydligt enklare om jag inte känt så här för henne så rår man ju inte på vad ens hjärna och hjärta säger till en. Det är väl dags att agera på det alla i min närhet redan verka ha insett – och påpekat! – och bara se till att det händer. Tycker ni inte?

My life has been such a whirlwind since I saw you
I’ve been running around in circles in my mind
And it always seems that I’m following you, girl
’Cause you take me to the places
That alone I’d never find

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Chapter 29: Love is a Battlefield
Chapter 30: Love Ain’t No Stranger (or WE’RE NOT Perfect Strangers)
Chapter 31: Wasted Years
Chapter 32: Waiting for Love
Chapter 33: Can’t Fight This Feeling
Epilogue: ???

R.I.P. Sir Connery

Vi nåddes under gårdagen av nyheten att allas, nästan i alla fall, vår James Bond, Sir Sean Connery, somnat in vid den distinkta åldern av 90 år. För egen del kommer det väl alltid vara Roger Moore som är den hemlige agenten men Connery var först och den som gjorde karaktären så populär. Har därför full förståelse att han ses som den rätte av många. Oavsett så har han förgyllt vår filmvärld med så många andra minnesvärda roller och även om Connery faktiskt inte medverkat i en film sedan 2003 så kommer han att vara saknad. Han gav en tyngd och en kvalitetsstämpel på allt han medverkade i som få andra har kunnat. Några av mina favoriter, förutom Bond-filmerna, och som jag rekommenderar att ni kikar på om ni inte sett dem, är så klart Indiana Jones and the Last Crusade, men även Highlander, The Rock, Rising Sun, The Hunt for Red October, The First Great Train Robbery och The Untouchables. Fast den film som står högst på min lista är dock The Name of the Rose, en sanslöst bra film med en suverän Connery och en mycket ung Christian Slater. Väl värd att leta upp!

Vila i frid, Sir Sean!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén