Idag känner jag mig sorgsnare än på några dagar. Vet inte om det beror på att jag skall åka hem till Hoting själv utan Erika eller vad det beror på. Känns som att när jag åker så är det den definitiva brytpunkten, då är mitt liv som jag haft de senaste åren definitivt över. Känns som att det är den sista tiden som vi spenderat tillsammans nu. Förvisso så har den senaste tiden varit den jobbigaste i mitt hittills 32-åriga liv och jag har svårt att se mig själv glad och framåt inom den närmaste tiden. Erika har ju varit min bäste vän, och då menar jag BÄSTE, de senaste åren. Okej, kanske inte senaste halvåret men ändå. Det har alltid varit vi, skulle alltid vara vi. Men så är nu inte fallet. Känns vemodigt. Eller rättare sagt; Det känns för jävligt.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? För att tvingas må så dåligt? Något måste jag ha gjort….