20 seconds of insane courage

Kategori: 10. Bright Side of Life [2022] Sida 1 av 2

The Rings of Power

Den 2 september så börjar en ny tidsålder, i alla fall om vi skall lita på Amazon. Då drar nämligen deras Lord of the Rings, eller Sagan om Ringen ifall vi nu skall köra det på svenska (eller är det Härskarringen? Eller kanske till och med Ringarnas Herre?), TV-serie igång. Premissen är, enligt Amazon själva, de heroiska legenderna från den mytomspunna Andra Åldern i Midgårds historia. Historien, som utspelar sig tusentals år före händelserna i The Hobbit, eller Bilbo (fast det kanske är Hobbiten?), och Sagan om Ringen, tar oss tillbaka till en tid då stormakter formades, kungadömen steg till ära och föll i ruiner, osannolika hjältar testades, hoppet hängde i den finaste av sköra trådar och de värsta av skurkar hotade att täcka hela världen i mörker. Vi får besöka allt från de mörkaste djupen av de dimmiga bergen, till de majestätiska skogarna i alvhuvudstaden Lindon, till det hisnande öriket Númenor, till de yttersta delarna av kartan som utgör J.R.R. Tolkiens magiska värld. Äventyret börjar alltså den finaste av alla månader och jag är officiellt väldigt taggad!

Man on a Mission

I Man With a Plan-inlägget som jag skrev för ett par månader sedan så beskrev jag mina tre just nu viktigaste mål och tanken var att i detta uppföljningsinlägg beskriva ett fjärde mål, samt även mer beskriva själva planerna och knyta dem mer till mina Projekt. Så blir nu inte fallet utan det blir istället en statusuppdatering av de tre viktigaste målen. Fast det är väl inte fy skam det heller, eller hur? Tänkte väl det…

  • Stuga
    • Målet är ju, som ni vet, att skaffa en stuga med tillhörande garage i Hotings närområde. Eller egentligen så är ju målet att skaffa mark där det finns eller där jag kan bygga just detta själv. Det är även viktigt att marken är förlänad med en sjötomt. Enkelt, eller hur? Men här skall jag ärligt säga att inte mycket hänt sedan sist. Inte mycket alls. Fast det betyder inte att jag suttit still i båten, tvärtom faktiskt. Jag var så sent som idag på två stycken exekutiva auktioner hos Kronofogden här i Östersund för att se ifall jag skulle köpa mig endera en stuga eller en lägenhet i fjällen. Det första objektet, en stuga på ofri grund i Borgafjäll, var värderad till 800kkr och det var väl ungefär där mitt maxpris gick. Men det gjorde de inte för de andra som deltog i auktionen! Inte ens i närheten! När auktionen drog igång så trissades priset snabbt upp från startbudet på 500kkr till slutpriset 1,5 miljoner kronor! Helt sanslöst för en 50 kvadratmeter stuga där man inte ens äger marken! Sedan visade det sig att den som lagt högsta budet tyckte det blev för dyrt, eller inte kunde betala handpenningen, vad vet jag, så auktionen fick gå om och priset landade till slut på 1 miljon 405 tusen kronor, vilket även det är sanslöst högt! Därefter gick det andra objektet, en 30 kvadratmeter stor (eller liten) bostadsrättslägenhet, även den i Borgafjäll. Här var värderingen 950kkr och jag hade väl även här satt ett maxtak på 800kkr, det är ju exekutive auktion trots allt, men andra tyckte annorlunda. Faktum är att även Kronofogden tyckte annorlunda. Innan auktionen ens drog igång så redogjorde de att det fanns fodringar som uppgick till ca 875kkr och att de inte skulle sälja under detta. De förväntade sig att hamna åtminstone i fas med värderingen. Något de hade kunnat informera om i förväg, för då hade inte jag deltagit i alla fall. Faktum är att det var folk som klev upp och gick ut från auktionen när det klargjordes, så var inte ensam i min uppfattning. Hur som helst så såldes den till slut för 1,1 miljoner, vilket även det är helt sjukt dyrt! Klår nog lägenhetspriserna i Göteborg till och med skulle jag tro! Så, det blev inga fjällbostäder för undertecknad och med det sidospåret avklarat så har det blivit dags att fokusera på mitt egentliga mål; stugan/marken i Hoting.
  • Boende
    • Som jag skrev i föregående inlägg, Man With a Plan, så har Östersund vuxit hos mig. Jag har gått från att inte varit speciellt förtjust i staden till att jag faktiskt numera anser det som hemma. Det här är nog något positivt som kommit ur Covid19-pandemin då jag de senaste två åren rest betydligt mindre och därmed tillbringat mer tid här. Sedan att stora delar av min släkt, främst på min mors sida, samt att många av mina barndomsvänner finns i stan har gjort att den vunnit över mig på sin sida. Sedan skall vi inte heller förakta närheten till naturen, det faktum att allt jag är intresserad av finns mer eller mindre på en armlängds avstånd och att det är hyfsat nära till Hoting. Allt det spelar in, såklart. Precis som jag skrev senast. Har väl inte hänt så mycket annat än att jag lagt en bevakning på Hemnet på området och lägenhetstypen jag söker, vilket så här långt inte resulterat i något napp. Det har kommit ut lägenheter till försäljning i området men de har dessvärre inte varit det jag söker. Kräsen? Javisst! Men så skall det väl vara om man skall hitta ett ställe man skall trivas på, eller hur? Det är väl ingen superbrådska att byta så jag får helt enkelt bida min tid och invänta att en lägenhet dyker upp.
  • Kärleken
    • Om ni har följt med här i bloggen och då läst mina Crossroads-inlägg, mina Breaking the Silence-inlägg och mina Projekt No.5-inlägg så är ni relativt uppdaterade om statusen på detta målet redan. Ni vet att jag till slut tagit mig i kragen och berättat hur jag känner för hon jag värkt fram – och till slut vågat erkänna för mig själv(!) – att jag verkligen vill vara tillsammans med. Dock så var det alldeles på tok försent och den dikeskörning som jag skrev tidigare är ett faktum. Min prokrastinering, som kommit av min rädsla för att riskera den fina relation vi haft samt relationen med ett av mina ex och tillika hennes syster, har ju gjort att jag för tillfället känner det som att jag slarvat bort något som kunnat bli väldigt fint och bra. Men där är vi och för tillfället så håller jag på att avsluta de tre bloggserierna ovan, där sista Breaking the Silence-inlägget är publicerat, och de andra två skall avslutas innan januari månads utgång. Målet nu är att släppa taget om henne och därmed även exkludera henne från mitt liv, vilket inte kommer bli lätt både sett ur en känslomässig synvinkel då hon är den bästa jag vet, men även rent fysiskt då hon faktiskt blir en av mina absolut närmaste grannar i Hoting. Ja, hon har faktiskt införskaffat lägenheten mitt emot min i trappuppgången. Inte den bästa av situationer när man försöker komma så långt bort från henne som möjligt. Men det är vad jag har att jobba med och precis som jag skrev senast så får jag gå vidare härifrån. Om det finns en vilja så finns det en väg, antar jag. Finns det inga nya mål i frågan nu då? Visst finns det tankar och drömmar om andra bara jag bearbetat detta klart, men mer om det i kommande inlägg.

”I ain’t waiting and wishin’ (Take it up now, take it up now)
Oh I got that ambition (Take it up now, take it up)
I’m a man on a mission”

Tidigare:
Man With a Plan

Breaking the Silence – Chorus 3 / Outro

Dessa Breaking the Silence-inlägg, taget från Queensrÿches mästerliga låt, har sedan starten haft som uppgift att puscha mig själv till att sluta hålla saker för mig själv och istället berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Enkelt nog på pappret, men liiite svårare i verkligheten. Inläggen skulle även fungera som en ständig påminnelse om att jag skall våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka just mina känslor. Vi har nu kommit till det sista inlägget i denna bloggserie, mest på grund av att den spelat ut sitt syfte lite grann, och jag tänkte därför knyta ihop säcken:

Breaking the silence of the night

Om vi börjar med kärleken i mitt liv så har jag berättat för henne hur jag känner, vilket ni kunde läsa om i Chorus 2. Jag har därmed blottlagt mina känslor för henne och genom att jag gjort det så har jag uppfyllt en del av denna bloggseries syfte. Jag har dessutom genom att skriva dessa Breaking the Silence-inlägg, likväl som att skriva hela denna blogg faktiskt, slutat hålla saker för mig själv. Eller ja, jag är väl kanske inte helt öppen med allting i mitt liv, men jag försöker berätta för de som orkar läsa hur jag känner, vad jag gör i mitt kärleksliv, vilka projekt jag bedriver, hur jag försöker ta reda på mer om vem jag är, hur man förbättrar livet och inte minst skriva om de saker som jag gör och upplever rent allmänt.

Through the streets I’m screaming

Jag skall väl inte sticka under stolen med att det för tillfället finns en frustration och en sorg inombords som kanske inte får mig att springa omkring på gatorna och skrika men som likväl är närvarande. Som ni har märkt här i bloggen så försöker jag inte förtränga mina känslor utan jag försöker istället arbeta mig igenom dem för att kunna gå vidare stärkt på andra sidan utan att de kommer tillbaka och hemsöker mig. Det är tanken i alla fall. Jag vill tro att jag vågat, och fortsätter våga, visa mig sårbar samt att jag för tillfället tar jag hjälp av släkt och vänner för att komma igenom detta.

Looking for you in the neon light

En av de stora svårigheterna med att släppa taget om något eller någon är, precis som jag skrev i Chorus 1, att hon som är kärleken i mitt liv har under så lång tid varit bland det första jag tänker på när jag vaknar och det sista som finns i mina tankar innan jag somnar. Att bryta det mönstret är inte lätt, jag lovar, men här är ju tiden ens bäste vän och desto mindre som jag ”tittar efter henne”, desto mindre tänker jag också på henne, vilket med tiden hjälper en att släppa taget. Men mer om det i nästa, dvs del 7 som även kommer vara det sista, Projekt No. 5-inlägget.

Why don’t you answer me?

På sätt och vis så har ju kärleken i mitt liv svarat mig. Hon vet hur jag känner inför henne och hon vet vars jag finns. Bollen är hos henne med andra ord. Men jag får heller inte glömma att hennes situation utifrån allt detta är inte helt okomplicerat heller, så att förvänta sig en annan reaktion än där vi är nu vore nog önsketänkande. Om något så är jag faktiskt på ett konstigt vis glad att hon reagerat precis som hon gjort. Hade hon gjort annorlunda så hade det nog visat sig att jag inte kände henne alls. Faktiskt.

Breaking the silence with my cries

Jag är inte den gråtmilda typen men visst grundar sig den sorg jag känner på en frustration över nuvarande situation. Både en frustration över mitt eget icke agerande gentemot hon som är kärleken i mitt liv, eller för att beskriva det med andra ord; att jag låtit mina egna rädslor styra mig under så lång tid, och en viss frustration över att jag inte kan göra något åt den nuvarande situationen. Bollen är inte på min planhalva, om vi säger så. Inte utan att gå emot alla mina egna värderingar i alla fall. Vad gäller icke agerandet så borde jag lyssnat till mitt eget råd, som jag skrev om i mars 2020; Vänta inte – det kanske inte finns något senare, men det är ju alltid lät att vara efterklok.

Can’t you hear me screaming?

Så klart att hon inte gör. Men så vet hon nog inte om denna blogg heller. Tror jag i alla fall. Vilket är något jag dock ämnar ändra på. Tänker faktiskt berätta om dess existens för henne som en avslutning innan jag släpper taget och går vidare. Inte för att jag därigenom inbillar mig att det skall ändra någonting. Faktiskt inte. Det är mer för att hon har påtalat att jag är så hemlighetsfull av mig och när jag nu ämnar bryta all kontakt med henne, något jag till viss del redan gjort, så får det bli hennes informationskälla till vad som händer i mitt liv. Om hon nu vill veta det. Plus att det då återigen uppfyller ett av syftena med denna bloggserie; att pusha mig själv att berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Åtminstone kommer hon då kunna läsa om allt så här i efterhand och bättre förstå varför vi inte kommer kunna fortsätta som vi gjort.

We could make all this wrong seem right

Som jag skrev i det sista Writings on the Wall-inlägget, då jag citerade Per Gessle, så är hon oemotståndlig i sitt bruna hår. Jag gillar när hon är i närheten eftersom mitt liv då ter sig sådär okomplicerat på ett alldeles komplicerat sätt. När jag är i hennes närhet så är det som att sväva ovan marken utav ren och skär glädje bara av att få spendera tid med henne. Nu när jag fått lära känna henne som person så har jag kunnat konstatera att även om vi är olika på väldigt många sätt, så är vi också samtidigt väldigt, väldigt lika på många andra. Vilket är det jag blivit kär i. Hennes personlighet. Hennes förmåga att vara lättsam samtidigt som hon kan vara väldigt seriös i det hon företar sig. Hennes målmedvetenhet och hennes skratt. Hennes osäkerhet kombinerat med vetgirigheten och nyfikenheten. Hur jag kan prata med henne och hur vi kan dela med oss av varandras bekymmer och strävan mot något bättre. Varandras problem och framgångar. Den omaka rastlösheten och samtida sökandet efter lugnet. Det är det jag blivit kär i och därför så tror jag att allt som nu känns fel skulle kunna bli så rätt om det blev vi. Men det får bli någon gång, någonstans, i en annan tid, på en annan plats, i ett annat universum.

But you never answer me

Med tanke på att hon nu ämnar bli sambo med sin pojkvän så förväntar jag mig faktiskt inget svar heller. Men det känns faktiskt OK om det är det hon vill, för faktum är att jag vill henne inget annat än det absolut bästa. Precis som jag citerade i Bridge så; kommer jag att hata mannen hon väljer. För han är inte jag. Och jag kommer att älska honom om han får henne att le. Jag kommer givetvis att för alltid sörja att det inte är mig hon tillbringar sitt liv med och jag kommer för alltid sörja att jag inte längre kommer ha henne aktivt i mitt liv, i min närhet, men även om det kommer göra min vardag tråkigare så gläds jag åt att hon verkar lyckligare.

—–X—–

Detta avslutar dessa Breaking the Silence-inlägg och även om det inte riktigt fick den effekt som jag önskade så har de ändå fyllt sitt syfte. De har hjälpt mig med att sluta hålla saker för mig själv och jag har blivit mycket bättre på att berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Både när det gäller mina vänner, min släkt och inte minst att jag till slut även berättade för hon som är kärleken i mitt liv. Jag tycker att jag numera vågar visa mig sårbar, inte minst här i bloggen, och jag lämnar definitivt ut mig själv mer än jag gjorde tidigare. Det jag behöver bli bättre på, vilket hör ihop med det här att inte vänta, är att bli bättre på att be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka just mina känslor. Där förlitar jag mig i mångt och mycket på mig själv fortfarande, men tro mig, det är inte lätt att bryta det gamla invanda tänket att själv är bäste dräng. Om jag tar med mig två saker att förbättra från dessa inlägg så är det 1) att inte vänta(!) och 2) att be mer om hjälp(!). Det är två områden jag kommer jobba på i framtiden, men för nu så har vi nått slutet och därmed är Outro avklarad.

Tidigare:
Breaking the Silence – Chorus 3/Outro
Breaking the Silence – Bridge
Breaking the Silence – Chorus 2
Breaking the Silence – Verse 2
Breaking the Silence – Chorus 1
Breaking the Silence – Verse 1
Breaking the Silence – Fugue; ”2020”
Breaking the Silence – Prelude; ”Uppdaterad blogg (återigen)”

Vaccin

Jag tillhör verkligen inte de där vaccinförnekarna som härjar runt och sprider en massa rykten som inte är sanna och anser faktiskt att det nog är lite av en skyldighet att vaccinera sig mot Covid-19 utifrån det läge som världen nu befinner sig i. Eller åtminstone så bör de som kan vaccinera sig göra det. Ta vaccinet alltså. Jag förstår att det finns de som är allergiska eller som av andra medicinska skäl inte kan ta sprutan, vilket må så vara, men för alla andra borde det faktiskt vara obligatoriskt. Jaja, jag vet att jag säger emot mig själv gällande vad jag brukar tycka. Min inställning brukar vara att staten inte skall lägga sig i och bestämma vad jag som enskild individ skall göra, men i detta fallet tycker jag det är annorlunda. Överlag så har vaccin räddat mänskligheten genom historien och varför vi skall anse denna pandemi som annorlunda är för mig oförståeligt. Med det sagt så tog jag min första dos vaccin i juni ifjol och jag fick min andra dos under andra halvan av juli. I båda fallen så var det Pfizers vaccin jag fick och peppar, peppar, så har jag så här långt lyckats klara mig från att drabbas av coronaviruset. Jag har testat mig flertalet gånger, både snabbtest och PCR-prov, och har vid samtliga tillfällen varit negativ (vilket ju i sig egentligen är tråkigt, är ju alltid roligare att vara positiv här i livet 😄). När nu så Omikron-varianten härjar som värst så är jag glad att jag idag fick min tredje dos, den så kallade boosterdosen, och denna gång så fick jag Modernas vaccin. Vid de tidigare två tillfällena så kände jag inget speciellt, lite ont i armen efter andra sprutan bara, men frågan är ju hur jag reagerar nu på en annan typ? Än så länge, så här en 4 timmar senare så känns det trots allt ganska så bra, men får väl se hur natten förlöper. Så nu är man väl förhoppningsvis så rustad som man kan vara ett tag till, så jag hoppas verkligen att jag även fortsättningsvis slipper viruset i fråga.

Amnesty med flera: ”Sverige måste agera för rättvis fördelning av vaccin” -  debattartikel publicerad 3/2 2021 - Amnesty Sverige

Häng i stugan

En riktigt, riktigt trevlig helg är på väg att komma till ända. En helg som tillbringats tillsammans med min morbror i hans stuga med mycket snack, en och annan öl och whiskey och en massa tid ute i naturen på skotrarna. Vi pratar alltid om att vi skall göra den här typen av helger, men kommer oss aldrig riktigt för, så det var extra kul att vi faktiskt tog oss tid att äntligen göra det. Behövde verkligen komma bort från vardagen och få något helt annat att tänka på, om så bara för denna helg. Även om det skiljer 10 år mellan min morbror och mig så har vi alltid trivts i varandras sällskap och denna helgen var inget undantag. Vi har skrattat, pratat om allvarliga saker, smidet planer för framtiden och bara hängt rent allmänt. En slags terapi från en annars pockande vardag som är ytterst olik för oss båda. Väljer att inte fokusera på fel- och fastkörningarna utan på det trevliga att få vara ute i naturen, äventyret att få dricka kokkaffe och elda när mörkret faller på och hänget med en person som betyder väldigt mycket för mig. Som balsam för själen!

Projekt No.9 – del 10; Built for the road ahead

I föregående del i denna bloggserie så lovade jag att återkomma med vad det var för bil jag skulle åka och kika på ifall det blev ett inköp, Vilket det blev. Som ni kanske redan listat ut utifrån namnet på detta inlägg så blev det givetvis en Ford (ja, det är en av deras gamla slogans). Det inhandlades en bättre begagnad Kuga av årsmodell 2011, som hittills har fungerat (ta i trä) över förväntan faktiskt. Skall inte påstå att Kuga varit en bil jag direkt varit så där intresserad av tidigare, men det är ju ändå en Ford och av någon outgrundlig anledning så har jag liksom fastnat för dem. Precis som min morfar gjorde. Under hela min livstid, medan han levde, så vurmade han för och körde Ford, vilket måste smittat av sig på mig. Eller så fick jag ärva Ford-genen från honom, vem vet. Är på det stora hela nöjd med köpet, eller jag är nöjd med själva köpet, men som vanligt med fordon man köper så vill man ju anpassa den efter sina behov. Precis så är fallet även här och diverse smärre uppdateringar har gjorts och kommer fortsätta göras, men det tar vi i nästa inlägg.

Projekt No.1 – ??? [Tidigare Projekt #10, A, I och 1]
Projekt No.2 – Exercise [Tidigare Projekt #11 ”No Pain, No Gain”, H, III och Fit For the Future] – del 1del 2del 3del 4del 5del 6del 7del 8
Projekt No.3 – Supellex [Tidigare Projekt #14 ”A Room With a View”, D, IV och Easy Livin’] – del 1del 2del 3
Projekt No.4 – Venatus [Tidigare Projekt #16, F, VI och Retro] – del 1del 2del 3del 4del 5
Projekt No.5 – Amare [Tidigare Projekt #5 ”A Change of Heart”] – del 1del 2del 3del 4del 5, del 6
Projekt No.6 – Opus [Tidigare Projekt #18 ”A Leap of Faith”, G och V] – del 1del 2del 3del 4del 5del 6del 7del 8del 9del 10del 11del 12del 13del 14del 15del 16
Projekt No.7 – ???
Projekt No.8 – Villa – del 1
Projekt No.9 – Vehiculum [Tidigare Projekt E] –  del 1del 2del 3del 4del 5del 6del 7del 8del 9, del 10
Projekt No.10 – Hiems [Tidigare Projekt #4 ”Winter’s Heart” och II]– del 1del 2del 3del 4del 5del 6

Crossroads – Chapter 38: For Every Step

För lite mer än 2 år sedan så gjorde jag en recap av de Crossroads-inlägg som jag hade skrivit fram tills dess i Chapter 20: Carry on Wayward Son. När vi nu närmar oss slutet på denna bloggserie – nästa inlägg kommer bli det sista kapitlet – så kände jag att vi får göra en recap på det som hänt i kapitel 21 och fram till nu, låter inte det som en bra idé? Tänkte väl det. Precis som förra gången så snor vi väl upplägget från den fantastiska och numera avslutade TV-serien Supernatural:

THEN

I kapitlet med titeln Jump så konstaterades att nuläget är att jag erkänt för mig själv något som kanske alla andra vetat hela tiden, nämligen att jag är kär (se kapitel 19), men att jag inte agerat på mina känslor ännu. Att jag är kär är trevligt men mitt liv är på intet vis avhängt på hur till vida det kommer att bli något utav det, även om det skulle innebära något underbart som skulle göra allt så där operfekt perfekt om det skulle bli så. Så nu återstår bara att våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och samtidigt be om hjälp från mina vänner, mina släktingar (och för den delen även hennes om jag kan), hämta styrka från våra familjemyter och speciellt hämta inspiration från alla mina olika favorithistorier och sedan berätta för henne hur jag känner.

I kapitel 22 så börjar jag beskriva vägar jag valt bort, det vill säga som jag inte kommer ”vandra”, och först ut är hon i Chapter 3: Writings on the Wall, i Writings on the Wall-inläggen och inläggen om Projekt #5. Påstår här att när jag nu kommit till insikten att jag är kär så visade det sig att det I N T E var personen som finns efter denna väg, konstigt nog. Men livet är konstigt ibland. Samt känslorna. Konstiga alltså. Så varför är det då så konstigt? Jo, för denna väg ledde till hon som är min absoluta drömkvinna. Hon som är den vackraste, den roligaste, den underbaraste och helt enkelt mest fantastiska kvinna jag vet och som jag skulle ge allt för att få vara med. Hon är med andra ord helt perfekt i mina ögon, även om hon faktiskt har en hel del brister och en hel del saker att jobba på. Fast det gör henne bara ännu mer perfekt. Mer mänsklig. Fast det är inte hon jag är kär i trots allt.

Tjugotredje kapitlet tar avstamp i avsnitt två av TV-serien Modern Love på Amazon Prime, som i sin tur bygger på New York Times-kolumnen Modern Love och kolumninlägget When Cupid is a Prying Journalist. Här beskriver jag hur väl det som finns i både serien och kolumnen speglar hur mitt förhållande med hon som återfinns i Chapter 5: Love Me Again förlöpte och jag bekräftar även att det är hon som jag erkänt för mig själv att jag är kär i.

Det tjugofjärde inlägget fortsatte beskriva vägar jag valt bort och den här gången var det vägen i Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’ som förklarades varför den valts bort. Det här är en person som jag en gång i tiden skulle kunna tänkt mig att gifta mig med men då timing inte verkar vara vår grej, då hon strax efter att jag drog i gång detta med Crossroads-inläggen blev sambo med sin nuvarande partner, så valdes denna väg bort. Jag har inte, har aldrig haft och kommer heller aldrig att ha, för avsikt att medvetet gå in och förstöra något som några andra har. Så fungerar inte jag. Detta även fast hon är vacker som en sensommarnatt, har en underbar personlighet, är rolig, lättsam, glad och har väldigt lika intressen som mig själv. Där och då så var hon inte menad för mig.

Kapitel 25 börjar med att jag skriver att även om jag valt bort hon i Chapter 3: Writings on the Wall (se kapitel 22) så kommer hon alltid att vara någon som förföljer mig för resten av mitt liv då jag varken kan eller vill undvika henne. Jag får helt enkelt lära mig leva med att det alltid kommer finnas en anspänning mellan oss. Jag går sedan vidare och beskriver nästa väg som jag valt bort, eller testat och visat sig inte fungera, vilket var vägen i Chapter 2: Waiting for a Girl Like You. Trots att hon är helt underbar i mina ögon, vacker och exotisk som en nymåne, en av de roligaste personerna jag känner, magisk att tillbringa tid med, alldeles på tok för smart för sitt eget bästa, självständig som få och inte så lite knasig i all sin… ja, underbarhet, så fick vi det inte att fungera trots flertalet försök. Vi lyckades inte matcha ihop oss fast vi nog båda egentligen ville. 

I kapitlet What is Love? påpekar jag det uppenbara, nämligen att den röda tråden i dessa Crossroads-inlägg är ”kärlek” i alla dess former. Jag försöker sedan beskriva vad kärlek är enligt olika verifierade och overifierade teorier och källor samt avslutar med att beskriva vad kärlek är för mig.

NOTERING: Härefter inträffar en diskrepans bland inläggen/kapitlen som jag aldrig riktigt förklarat. En skiftning gällande vem som jag kommit fram till att jag är kär i sker från att ha varit hon i Chapter 5: Love Me Again, vilket bekräftades i Chapter 23: Modern Love, till att bli hon som jag titulerat min absoluta drömkvinna och som finns i Chapter 3: Writings on the Wall, i Writings on the Wall-inläggen och Projekt #5-inläggen. Just vem jag är kär i – dvs skiftningen – är på intet sätt felaktig utan det är bara att jag aldrig förklarat ändringen här i bloggen. Det som hände var att vi gick in i ett nytt år (2020) och när jag skapade bloggkategorin Breaking the Silence, gav bloggen taglinen ”No Secrets, No Lies” och även började skriva på bloggserien Breaking the Silence, så var det för att våga bryta min tystnad samtidigt som jag inte skulle ha några hemligheter eller berätta några lögner. Det gav en insikt i att jag var tvungen att vara mest ärlig mot mig själv, oavsett de hinder och svårigheter det skulle innebära, och i och med det så skiftades fokuset till den som är kärleken i mitt liv – min drömkvinna.

I kapitel 27, The Way We Were, så beskrivs historien bakom varför hon i Chapter 5: Love Me Again valts bort (Not: Efter att skiftningen som beskrivs ovan skett). Hon är den av mina före detta bättre hälfter som finns i mina tankar från och till, oavsett om jag vill det eller inte. Hon är en person vars charm är helt underbar, med en fantastisk humor, ett älskvärt skratt och någon som jag tycker väldigt mycket om i alla hennes fel och brister. Men även om jag åtminstone en gång i tiden kände att hon kunde varit the one, så är det inte där vi är idag. Jag har kommit till insikt att det skeppet har seglat och även hur mycket jag än skulle vilja så finns dessvärre inte de rätta känslorna där längre för att försöka igen. 

Kapitel 28 börjar med ett citat från den gamle filosofen Atticus; Never go in search of love, go in search of life and life will find you the love you seek. Skriver att genom att se till att fylla mitt liv med de människor som får mig att må bra, de som ger mig något tillbaka, samt de saker som jag både vill uppleva och saker som tvingar mig att utvecklas och utmanar mina rädslor, så har jag gett mig ut på resan att söka mitt liv. Fortsätter med att undersökningar visat att det tar i genomsnitt 4,9 dejter för oss att bli kär, vilket innebär att vi nog är alldeles för otåliga när det kommer till vår jakt på den stora kärleken. Kåserar sedan vidare runt det här med attraktion.

I det tjugonionde kapitlet så tog jag upp en sak som Olof Röhlander skrev om i ett av sina nyhetsbrev, nämligen att kärleken förändrar en som person. Man anpassar sig till den andre, vilket väl är bra egentligen, men samtidigt så kan man ju inte utplåna sig själv. Vilket har hänt undertecknad. Det gäller med andra ord att både ta hänsyn till den andre samtidigt som man bejakar sig själv. Receptet för en lång och lycklig relation enligt Olof, handlar om att dagligen ställa sig själv två frågor för kärleken:

1. Vad kan jag göra för att förtjäna henne/honom även idag?
2. Hur kan jag göra hennes/hans liv lite bättre?

Utöver det så behöver man skapa eller hitta något som båda vill göra, något som man kan sträva mot tillsammans. En gemensam dröm. Ett mål. Det kan ta lite tid att hitta detta, speciellt i ett nytt förhållande, men det är faktiskt viktigare än att man har gemensamma intressen. Det är som sagt viktigt att man fortsätter vara sig själv, ägnar sig åt sina intressen, men det är också viktigt att man hittar det man har gemensamt och är beredd att lägga tid och energi på det. 

I kapitel 30 så beskrivs varför vägen i Chapter 4: Perfect Strangers inte valts att gå vidare med och det konstateras att jag nu valt bort alla 5 vägar(!), men jag lovar att jag skall förklara det i framtida inlägg. Hon som fanns i slutet av denna väg är faktiskt en främling, någon jag inte känner men som jag vet vem hon är genom gemensamma bekanta. Hon, åtminstone på avstånd, har ett soligt leende, en utstrålning som få och är riktigt, riktigt vacker, men där tar det stopp då hon inte längre är singel och har inte så varit så på väldigt lång tid. Plus att hon inte är den som jag kommit fram till att jag är kär i. Inte ens i närheten faktiskt.

Kapitel 31 börjar med att ta upp de val jag gjort och att de egentligen alltid gjorts utan någon speciell plan för framtiden. Så har det varit i valen gällande utbildning, i valen gällande min jobbkarriär och även i valen gällande mina förhållanden. I de flesta fallen så har valen lett till något bra, kanske mer av slump än av något annat, och gjort att jag kunnat hålla på med saker jag tycker är kul samt att det gett mig ett bra jobb och en hyfsat bra lön. Men i förhållanden så har jag jagat min svans och inte vetat vad jag vill. Fast det vet jag nu. För första gången refererar jag till något jag här kallar Eländet för att beskriva att det är en prekär situation jag just nu befinner mig i för att få den jag vill ha.

Det trettioandra kapitlet börjar med att referera till Breaking the Silence-inläggen där jag både beskriver och inspirerar mig själv till hur jag skall berättat för hon jag är kär i att jag är kär i henne. Vidare så beskriver den fyra steg man skall ta för att hitta sin själsfrände:

  1. Intala dig själv att kärlek är möjligt
  2. Vad för partner vill du ha?
  3. Döm inte dig själv. Håll fokus på dina styrkor
  4. Sluta vänta och gör allt som du vill göra! NU!

Avslutar kapitlet med att för första gången referera till att det är en delikat situation att hantera för att följa den väg som jag valt, där den delikata situationen är att se som samma som Eländet jag beskrev i föregående inlägg.

I kapitel 33 så försöker jag beskriva min nuvarande situation och vad jag gjort utifrån de fyra punkterna i föregående inlägg för att hitta min själsfrände. Konstaterar att situationen med den jag är kär i behöver hanteras med omsorg och varsam hand och att det samtidigt finns lite feghet och osäkerhet inbakad i att jag inte gjort mer. Att det som jag kallar den delikata situationen håller tillbaka mitt agerande. Återigen så refereras Breaking the Silence-inläggen och säger samtidigt att allt skulle varit betydligt enklare om jag inte känt så här, men att man rår ju inte på vad ens hjärna och hjärta säger till en. Dock är det dags att agera på det alla i min närhet redan verkar ha insett – och påpekat! – och bara se till att det händer.

Trettiofjärde kapitlet tar upp en artikel från hennesvag.se som handlade om 25 tecken på att han är rädd för hur mycket han gillar dig. Jag beskriver sedan min situation utifrån dessa 25 punkter gällande hur jag själv är och hur mitt agerande är gentemot hon som är kärleken i mitt liv. Konkluderar att det är precis så här det är och att hon som är kärleken i mitt liv nog egentligen redan vet att jag är kär i henne då kvinnor överlag är betydligt, betydligt bättre än män på att plocka upp sådana här signaler. Den ständigt närvarande delikata situation ställer dock till det då jag inte vill riskera det som finns idag gällande relationen med henne och relationen med en del andra i hennes och min närhet. Skriver att det i kommande inlägg blivit dags att beskriva varför situationen är så delikat.

I kapitel 35, som kom nästan 1 år (!) efter föregående inlägg, så börjar jag med ett citat som lyder: Berätta för flickan du älskar att du älskar henne. Och berätta sanningen för alla, närhelst du kan. Ni ser, inte komplicerat alls. Så enkelt är det. Men trots att jag varit ensam med henne flera gånger så har jag inte berättat. Jag har inte tyckt det varit ”bra” situationer, mest för att hon till viss del varit lite utsatt och sårbar vid de tillfällena och jag har inte velat förstöra stämningen genom att berätta. Jag inser givetvis att det också beror på rädsla från min sida, för tänk om hon inte skulle tycka likadant? Att jag inte berättat beror givetvis också på tre delikata situationer som finns och den första av dessa delikata situationer, som är den minst delikata, är den åldersskillnad som råder mellan oss. Konkret så är situationen delikat för att jag vet att hon har en fixering vid ålder, främst sin egen, och därigenom så tror jag att det kan sätta käppar i hjulet utifrån om hon känner för mig som jag för henne? Avslutar dock med att jag tror att den situationen går att hantera – ålder är ju bara en siffra.

Kapitel 36 börjar med att jag skriver, igen, att jag tror det vid det här laget är relativt uppenbart för hon som är kärleken i mitt liv vad jag vill eftersom kvinnor överlag är ljusår mycket bättre än vi män på att plocka upp sådana här saker utan att de behöver uttalas rakt ut. Jag tycker mig ha visat med all tydlighet både i mitt språkbruk och med mitt kroppsspråk hur jag känner för henne. Att jag tickar i alla checkboxar som triggar en persons undermedvetna om att den andre gillar en, det vet jag att jag gör. Jag kan se det på henne och jag kan se att hon innerst inne vet. MEN, så har då den andra delen av den delikata situationen dykt upp, nämligen att hon har skaffat sig en pojkvän, vilket gör mig genuint ledsen inombords. Jag konstaterar dock att jag ändå kommer berätta för henne hur jag känner, då jag inte vill ångra motsatsen på min dödsbädd, och att det faktum att hon numera har en pojkvän faktiskt mer är hennes problem än mitt.

I kapitel 37, Sister Christian, så har vi kommit fram till den tredje och sista delikata situationen som hållit mig tillbaka. Den som obönhörligen är den mest delikata av de tre då den i mångas ögon är en vattendelare. Vissa skulle aldrig kunna tänka sig det medan andra inte har något problem alls med det. Svart eller vitt. Ett passande citat i sammanhanget är: Love’s usually a bad idea. Still, we allow it to happen, or this life would be intolerable. Fortsätter med att personerna i Chapter 3: Writings on the Wall och Chapter 5: Love Me Again står i centrum i detta och det på grund av att de är systrar! DET är den STORA delikata situationen! DET är vad som hållit mig tillbaka! Att bli kär i lillasystern till sin ex-flickvän är ingen optimal situation – tro mig! Men det är svårt att styra över hur man känner. Jag har aldrig haft någon som helst intention att det skulle bli så här och jag vill absolut inte att det skall vara något som skulle komma emellan dem två, vilket också är det som hållit mig tillbaka och som gjort att jag försökt förtränga mina egna känslor. Avslutar inlägget med att konstatera att jag tycker om henne så himla mycket som person och allt eftersom att jag lärt känna henne bättre, med alla hennes fel och brister, så är hon någon jag skulle vilja ha i mitt liv varje dag. Men utifrån där vi nu befinner oss och utifrån de delikata situationerna så känns inte detta längre som en trolig väg att vandra.

NOW

I och med det så har vi kommit fram till nutid. Jag har berättat för henne hur jag känner, vilket jag beskriver i Breaking the Silence-inläggen, och jag har berättat hur jag kommer agera framgent utifrån de tre delikata situationerna i Projekt No.5-inläggen. Precis som dessa Crossroads-inlägg, så kommer även dessa två bloggserier att avslutas i närtid. När är inte spikat för någon av de tre, men definitivt innan januari månads utgång. Resten av 2022 skall ägnas till att fylla mitt liv med andra saker än att älta det förflutna och det som jag ändå inte kan ändra.

”Looking back at yesterday
Now there’s nothing else missing
The puzzle is closed and complete”

Så, jag valde vägen jag skulle vandra men på grund av de delikata situationerna, eller min egna rädsla inför dem, så kan vi konstatera att hela detta pussel till Crossroads-projekt i stort nu stängts, eller är på god väg att göra det.

”My heart is in your hands
A bond so unbreakable
I have never felt like this before
I never knew it was possible
Never knew I was capable”

Det är sant precis som textstycket ovan säger, valet finns hos henne nu och jag kan ärligen säga att jag aldrig känt så här för någon tidigare. Det faktum att vår vänskap och mina känslor för henne utvecklats parallellt över tid är unikt i mitt liv och det är nog därför jag blir förvånad själv över att jag kan hålla av någon så starkt som jag faktiskt gör, men det är väl därför som hon ÄR kärleken i mitt liv!

”For every step I will be there for you, for us
And every second for the rest of my life you will find me here
You will find me here”

Jag kommer alltid, ALLTID, att ställa upp för henne om hon skulle behöva mig och jag kommer alltid, ALLTID göra allt för oss om det skulle bli vi. Hon vet vars jag finns och även om jag inte kommer sitta och vänta på henne så kan hon alltid hitta mig där.

Avslutning följer…

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Chapter 29: Love is a Battlefield
Chapter 30: Love Ain’t No Stranger (or WE’RE NOT Perfect Strangers)
Chapter 31: Wasted Years
Chapter 32: Waiting for Love
Chapter 33: Can’t Fight This Feeling
Chapter 34: Are You Ready for Love
Chapter 35: Something
Chapter 36: Rewrite the Stars
Chapter 37: Sister Christian
Chapter 38: For Every Step
Chapter 39 (The Final Chapter): ???
Epilogue: ???

Snö!

Äntligen så är skotersäsongen igång! Fram till nu har det varit lite klent med snö, eller på tok för kallt, men det har ordnat till sig och även om det är relativt bottenlöst så är det otroligt kul att surfa runt i pudersnön. Dessutom så är nu årets första skotertripp med grabbarna grus inplanerad och med det så börjar den här säsongen arta sig på ett bra sätt. Kul! Nu hade det bara fått komma typ lika mycket snö till så hade det blivit perfekt.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén