MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Författare: MaiM Sida 1 av 93

I’ll be back

Tillbringade delar av veckan i vår huvudstad och en av de lite mer trevliga inslagen där är att för tillfället, de bygger en i Götet nu med, så återfinns Sveriges enda IMAX-biograf ute i Solna och Mall of Scandinavia. En av kvällarna tillägnades detta ljuvliga etablissemang och filmen för kvällen var den nya Terminator: Dark Fate. Alltid kul med S T O R bild och även om ljudet kanske var liiite väl högt initialt så vande man sig efter ett tag. Eller så sänkte de. Vad vet jag? IMAX ger verkligen filmen en dimension till och jag gillar det skarpt. Salongen är inte lika nice som den i Glasgow, men det är riktigt bra ändå. Riktigt bra!

Filmen? Om vi säger så här; det är nog den bästa T2 uppföljaren hittills. Vilket väl inte säger så mycket då den ribban var satt ganska lågt av de tidigare installationerna. Jag gillar ju konceptet och det kändes som att man hittade hem med handlingen denna gång. Plus att Linda Hamilton var riktigt, riktigt grym i sin paradroll. Arnold? Han finns med och det på en bra sätt som förklarar hans åldrande men också att hans deltagande inte är allt för stor del i filmen. De utnyttjde honom helt rätt med andra ord. Kan faktiskt inte annat än att rekommendera både filmen och IMAX-vistelsen. Bra, bra, båda två!!!

Disney+

Hur det kommer sig att Disney+ inte lanseras här i Sverige den 12 november, som det gör i Amerikat, förstår jag inte riktigt. Sverige och Norden som helhet brukar ofta refereras till som ytterst snabba på att anamma nymodigheter så man kan ju tycka att vi skulle vara en intressant marknad. Kan ju vara så att det har med rättigheter etc. att göra men med tanke på att innehållet på Disneys Netflix-utmanare de facto kommer från Disney-ägda företag så kan man ju tycka att det inte vore ett problem. Eller så kan det ju vara så att de inte har kraft och resurser att tackla för många marknader samtidigt? Nja, är ju ett av världens största bolag vi pratar om här så betvivlar. Oavsett så är det tråkigt!

Lite extra tråkigt känns det ju som när de nu släppt den andra trailern för den första live-action TV-serien i Star Wars-universumet; The Mandalorian. Måste säga att detta ser helt, helt underbart braigt ut! Om det levererar endast hälften av vad denna trailer utlovar, samt den tidigare teasern, så kommer detta vara precis så som man vill att de skall expandera universumet. Ser ju magiskt bra ut faktiskt!

The Force will be…

..with you. Always!

Nu är det inte långt kvar förrän vi får den slutliga upplösningen på Skywalker-sagan i Star Wars. Very exciting time, som Tank i The Matrix skulle ha uttryckt det. Very exciting times, indeed! Häromdagen släpptes den sista trailern för Episode IX och även om TLJ har lagt lite sorti på entusiasmen så finns den ändå där. Biljetter är, vanan trogen när det gäller SW premiärer, införskaffade till premiärdagen den 18 december och faktum är att dessa två månader som återstår inte kan flyga förbi fort nog. Är extremt sugen på att se hur J.J. Abrams lyckats knyta ihop inte bara denna trilogi, utan alla tre trilogier. Ingen lätt uppgift, må jag säga. Speciellt inte efter debaklet som är Episode VIII. Ja, ja, jag vet att jag var positiv när jag först såg den, men har verkligen gjort en omvärdering efter att ha sett den både en, två och tre gånger därefter. Fat mer om det i ett separat framtida inlägg. Nu njuter vi av den senaste, och sista, trailern tycker jag:

You Talkin’ to Me?

Förutom att ha ett segment kallat My Movie Life, vilket jag skrivit om tidigare, så brukar tidningen Total Film även ha med en intervju med någon filmstjärna där de använder kända filmcitat som frågor. Även här finns det små förändringar för varje intervju, främst i fråga om ordningen på frågorna, antalet frågor, men även vilka frågor som finns med kan variera en aning. Den som alltid finns med är det som namngett segmentet och även är titeln på detta inlägg; You Talkin’ to Me? Robert De Niros, i rollen som Travis Bickle, välkända citat från filmen Taxi Driver. Precis som i My Movie Life-inlägget så tänkte jag utifrån dessa filmcitat försöka svara på de frågor de ställer, anpassade till mig och tolv till antalet, då jag ju trots allt medverkat i en rad högkvalitativa(?) filmer där jag väl åtminstone i Angel of Chaos filmuniversum får räknas som en ”filmstjärna”. Tycker ni inte? 🙂

Are you talking to me?
Ja, det gör jag väl då det inte direkt verkar vara någon annan här. Det verkar även bli väldigt mycket envägskommunikation från mig till dig som läser detta, men vad gör väl det? Jag tycker ju om att prata. Allt som oftast i alla fall. Brukar få höra att jag inte är den där typiske tystlåtne norrlänningen på grund av att jag gärna pratar väldigt mycket.

Why don’t you tell me the story of your life?
Nja, det skulle nog bli ett väääldigt långt inlägg och hur mycket jag än gillar att prata så skulle det ta på tok för mycket tid, och plats, i anspråk. Föreslår att den intresserade, om nu någon mot all förmodan skulle vara det, läser igenom alla inläggen i denna blogg. Ger åtminstone en hyfsad överblick av mitt liv tror jag.

What kind of a man are you?
Vill gärna tro att jag är en glaset halvfullt person som är snäll och rättvis och som kan skilja på vad som är rätt och fel. Försöker vara ödmjuk och inte döma andra på förhand, även om jag ibland faller dit. Jag vill genuint andra väl och vill tro att de flesta människor försöker göra sitt absolut bästa, även ifall bevisen ibland pekar på motsatsen. Har fått höra, fler än en gång, att jag är extremt envis, vilket det nog ligger en hel del i, och jag kan ha svårt att omfamna förändring, även om jag ständigt försöker förbättra mig på det och intala mig själv att det alltid kommer något nytt och gott ut av det hela.

How much can you know about yourself if you’ve never been in a fight?
Vet inte faktiskt då jag aldrig varit i något riktigt slagsmål. Visst förekom det en hel del skärmytslingar under barndomen innan tonåren kickad in, men det räknar jag liksom inte. Har aldrig behövt ge mig in i ett slagsmål, även om jag inte undvikit dem, då jag alltid har haft andra personer som hoppat in och endera stoppat det hela eller helt enkelt tagit hand om saken. Så ifall det gör att jag inte riktigt känner mig själv, vet jag inte, men tror att jag har en hyfsat god självbild utan den specifika erfarenheten.

We all go a little mad sometimes. Haven’t you?
Jag är nog en av de mest logiska personerna som du kommer att träffa och de flesta handlingar jag gör i mitt liv bygger på ett logiskt ingenjörstänk där jag inte direkt gör något överilat. Spontant? Visst, allt som oftast, men det grundar sig ändå i ett sunt förnuft. Kan faktiskt inte riktigt minnas senast jag gjorde något galet, eller det är inte riktigt sant. I krig och kärlek sägs det ju att allt är tillåtet och även om jag inte varit med om något krig, annat än på låtsas, så har jag väl gjort en hel del galna och konstiga grejer när det kommer till kärlek. Både tidigare, men även i nutid. Men vad gör väl det? Lite galenskap har väl aldrig skadat? Skulle behövas lite mer av den varan på regelbunden basis!

Aren’t you a little short for a stormtrooper?
Har under hela min uppväxt och ungdom alltid varit den minsta och kortaste i min klass, så antar att det faktiskt stämmer! Vid min senaste hälsoundersökning så hade jag faktiskt växt en hel centimeter och mäter för tillfället, enligt Previa i Östersund, hela 176cm i strumplästen. Om det är kort eller inte, vet jag inte, men enligt allvetande Google så är Mark Hamill, som spelar Luke Skywalker och som citatet refererar till, 175cm lång (kort?). Så, det gör mig väl kort för en stormtrooper.

Do you feel lucky, punk?
Ja, i många avseenden så gör jag det. Känner mig oerhört lyckligt lottad även om jag inte på något sätt vill förminska allt slit, pluggande och arbete som krävts för att skapa den någorlunda behagliga tillvaro jag lever i. Mycket vill ha mer, brukar det ju heta, och visst finns det vissa saker jag fortfarande önskar. Men det kommer när det kommer, tänker jag. Angående det här med värdelös person, som Google translate så fint översätter ”punk” till, så känner jag mig definitivt inte som en sådan. Inte ens i närheten. Har lärt mig genom erfarenheter, goda och dåliga sådana, att veta mitt värde och veta vad jag är och inte är. Vilket I N T E är värdelös i alla fall, även om jag kan känna mig så ibland. Något nog alla gör någon gång i sitt liv skulle jag tro.

You talk the talk; do you walk the walk?
Definitivt! Jag håller vad jag lovar! Hela min trovärdighet bygger på att jag gör som jag säger. Brukar ofta använda mig av det gamla slitna uttrycket ”du skall göra som jag säger och inte som jag gör” men faktum är att jag inte handlar efter det. Stämmer helt enkelt inte överens med vem jag är och hur jag beter mig. Har jag sagt något så försöker jag faktiskt agera därefter. Alltid! Bara så ni vet. Det betyder inte att jag inte kan göra motstridiga saker simultant, som t.ex. rädda världen, som en kollega uttrycker det, genom mitt jobb men ändå på fritiden köpa en stor bränsleslukande bil med en V8:a. Det jag menar är att jag inte hymlar med det. Jag säger inte att jag skall göra på ett sätt och sedan gör på ett annat. Eller försöker att inte göra det i alla fall.

So what are you afraid of?
Vill så gärna säga att jag inte är rädd för något och det är nog allt som oftast hur jag framställer mig själv. Men är faktiskt rädd för en massa saker. Rädd för att inte hinna med alla saker jag vill göra. Rädd för att någon i min närhet skall bli sjuk eller gå bort. Rädd för att jag själv skall bli allvarligt sjuk. Rädd för att jag skall bli ensam. Rädd för att jag inte skall passa in. Rädd för… ja, ni förstår. Är rädd för en himla massa saker, MEN jag låter det inte styra mitt liv. Är inget jag hela tiden går omkring och tänker på. Allt som oftast inte alls faktiskt. Därav kan det nog ses som att jag inte har ett enda bekymmer här i världen. Kan nog uppfattas som att jag är orädd. Men så är inte fallet. Har bara lärt mig att hantera och inte visa mina rädslor så tydligt.

If you could change something in your life, anything at all, what would it be?
Är på det stora hela helt tillfreds hur det är. Livet är vad det är och vad du gör det till och allt har skett av en anledning. Det är min fasta tro. Finns en anledning till att jag befinner mig där jag gör och det går inte att gå omkring och ångra saker i efterhand. Med det sagt, så det jag möjligtvis skulle ändra på vore att jag skulle varit bättre på försöka uppfylla mina drömmar. Vågat, och även arbetat för, att göra det där som man endast gick omkring och drömde om som yngre och som jag nog fortfarande går omkring och drömmer om. Hade varit enklare, tror jag, att göra det hela innan så många måsten kom in i livet. Det är nog det enda jag skulle justerat ifall jag hade möjlighet.

You ever danced with the devil in the pale moonlight?
Jag har befunnit mig i farliga situationer som nog hade kunnat sluta precis hur som helst men som turligt nog gått bra. Har dock aldrig tänkt på de situationerna som att jag dansat med djävulen, men det är kanske det jag gjort. Åtminstone i en långsam tryckare i ett par av situationerna och möjligen någon rivig spansk fandango vid åtminstone något tillfälle. Har nog varit mer tur, och möjligen guds försyn, att det inte gått åt pipsvängen och att jag klarat mig helskinnad från dansen. Vilket jag är ytterst tacksam för!

When you can live forever, what do you live for?
Jag vet inte ifall jag någonsin har tänkt att jag skulle leva för evigt, men det har jag nog när jag sett på Highlander någon gång. Har definitivt inte gjort det när jag sett någon vampyrfilm (som citatet kommer ifrån) i alla fall. Har aldrig fascinerats så av vampyrer, även om jag gillar Dracula och Vampire the Masquerade. Men har nog alltid mer hållit på de som försöker utrota dem. Mer av en Van Helsing-kille. Det jag däremot vet att jag tänkt vid flertalet tillfällen är att jag skall leva länge. Anser inte att jag nått medelåldern än, vilket ni som läser denna blogg mycket väl vet. Fascinationen för att leva länge kommer främst från alla de fantasyböcker jag läst där trollkarlarna/magikerna/besvärjarna alltid varit väldigt gamla. Min största fascination när det kommer till detta har nog alltid varit, ända sedan jag läste böckerna, den 7000 år gamle Belgarath från David Eddings böcker. Skulle verkligen vilja leva så länge och få vara med om liknande saker som han och däri ligger nog nyckeln till att ha något att leva för. Så länge man har nya och spännande saker att göra så fungerar det nog att leva hela tiden. Jag skulle definitivt inte ha något emot det. Men det gäller som sagt att uppleva saker, eller som Kurgan uttrycker det i Highlander:

”It’s better to burn out than to fade away!”

Crossroads – Chapter 21: Jump

För ganska precis 2 år sedan så startade jag denna serie blogginlägg titulerade ”Crossroads” och i föregående kapitel så gjordes en recap på vad som varit, vad som avhandlats och vad som dessa inlägg om mitt vägskäl betytt hittills. Allt gjordes i sann Supernatural anda och precis som det brukar göra där efter återblicken så kommer här vad som händer nu. Är ni beredda? Well, oavsett om ni är det eller inte så here goes nothing:

NOW

I det nittonde inlägget i denna bloggserie; I Don’t Believe in Love, så kom jag slutligen fram till att jag är kär. Precis här och nu. Vilket är vars vi står idag. Jag har inte gjort något, det vill säga agerat på mina känslor, sedan jag faktiskt kommit till den slutsatsen. Eller kommit till den slutsatsen, mer erkänt för mig själv kanske något som alla andra vetat hela tiden. Men ibland så måste man helt enkelt komma underfund med sig själv och även om det varit uppenbart för alla andra så behöver man applicera diverse känslomässiga skyddsmekanismer för att helt enkelt skydda sig själv och kunna gå vidare i livet. Vilket jag gjort. Jag är kär men mitt liv är inte avhängt på hur tillvida det kommer att bli jag och hon. Nä, det ser jag som en extra krydda i tillvaron. Något underbart som skulle göra allt så där operfekt perfekt, om ni är med på hur jag menar. Men blir inte utfallet så som jag önskar så tror jag nog att det skall gå alldeles utmärkt att gå vidare här i livet ändå. Jag kommer förstås att sörja något som aldrig kommer att komma till stånd men jag kommer inte gräva ned mig och försvinna för det. Den biten har jag kommit förbi. Det är en balans som jag verkligen gillar att jag har hittat. Det betyder att mitt gamla jag är tillbaka. Den som känner tillförlit och som är nöjd med sig själv och sin tillvaro. Vilket jag är för första gången på väldigt länge. Tillfreds alltså.

I Chris Evans, ja ni vet han som spelar Captain America, film Before We Go från 2014 så frågar huvudkaraktären, spelad av Evans själv, sitt sällskap som han hjälper i New York natten, spelad av en underbar Alice Eve, som svarar precis hur enkelt det egentligen är:

”God. Why is it that any one decision always seems too small to be the biggest decision of your life.”

”I don’t know but sometimes you have to just make the choice and jump.

Så där är jag nu. Vi närmar oss nästa ”vändpunkt” (se kapitel 16). Dags att lämna Akt 2 och gå in i sista akten. Fördjupningen har skett i och med konstaterandet av att jag är kär och upptrappningen mot att jag nu behöver agera har gjorts utifrån att jag har gjort mitt val. Nu återstår det bara att göra hoppet. Det svåraste av allt. Men det är nu dags att jag försöker våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och samtidigt be om hjälp från mina vänner, mina släktingar (och för den delen även hennes om jag kan), hämta styrka från våra familjemyter och speciellt hämta inspiration från alla mina olika favorithistorier. Det är hur detta skall bli verklighet. Det är det som kommer bli den andra vändpunkten. Med målet klart så är det nu bara att ta steget och… ja, precis; Hoppa!

Tidigare och kommande kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Epilogue: ???

Aviar R67

840 hästkrafter, 950 newtonmeter, 0-100 km/h på 2,2 sekunder och baserad på en 1967 års Ford Mustang, D E T är en bil som jag inte skulle tacka nej till! Med 50 mils räckvidd och 250 km/h i toppfart så är Aviar R67 verkligen den elbil jag skulle vilja ha allra mest just för tillfället utan någon egentlig att konkurrens. Sanslöst snygg och cool, om ni frågar mig! Enda lilla haken är väl möjligen priset (utöver att den är rysk då) som enligt tillverkaren är ”on demand”, vad nu det betyder? Jaja, tyder nog på att man behöver ha en betydligt tjockare portmonnä än vad undertecknad har är jag rädd. Oavsett så kan man ju alltid önska sig, julen är ju inte allt för långt borta. Så tomten, ryms den i min julstrumpa i år?

Image result for Aviar R67

My Movie Life

Tidningen Total Film brukar ha ett segment i var och varannan tidning som lystrar till samma namn som titeln i detta inlägg och där så brukar någon känd person inom film beskriva de filmer som han eller hon upplevt utifrån sex olika kategorier som kan variera lite från gång till gång. Även om det finns mindre justeringar på kategorierna för att passa till just den intervjuade så brukar de i stort alltid vara desamma. Här tänkte jag utifrån dessa sex kategorier, anpassade till mig, beskriva mina favoriter som kittlar, skrämmer och ger mig ilningar på grund av hur fantastiska de är:

Den första filmen jag såg

Den första film som jag kan minnas att jag såg på bio måste nog ha varit Disneys Peter och Draken Elliot. Om jag sett någon tidigare så minns jag det inte helt enkelt. Filmen släpptes ju 1977 och hade Sverigepremiär i september 1978, då jag var 3 år, men det tog nog några år innan den dök upp på biografen i Hoting. Kan väl minnas hur jag satte mig på främsta raden på folkets hus medan min far satte sig längst bak med de andra föräldrarna. När filmen väl rullade igång så blev jag faktiskt inte så lite rädd och efter att ha lidit ett bra tag så letade jag mig bakåt till den bakersta raden jag med, vilket tyder väl på att jag inte var allt för gammal då filmen hade åldersgränsen 7 år.

Min favorit skräckfilm

Jag är verkligen inget stort fan av skräckfilm, har aldrig varit och kommer nog faktiskt aldrig att bli. Beror inte så mycket på att jag är eller blir rädd utan mer på att jag faktiskt inte tycker att de brukar vara speciellt bra. Inte bra alls. Dock finns det ju några undantag och allt som oftast så brukar de så vara endera mer åt Thriller-hållet eller åt Action-hållet, vilket så även är fallet med min favorit Skräckfilm. Om vi nu kan kalla den skräck. Ni som känner mig och som läst denna blogg tidigare vet väl hur varmt om hjärtat Aliens ligger hos undertecknad och det så till den grad att jag faktiskt klassar den som den näst bästa filmen genom alla tider.

Filmen som alltid får mig att gråta

Finns faktiskt ett flertal filmer, tro det eller ej, som brukar få mig att gråta. Brukar inte så ofta visa det, även om jag blivit bättre på det ju äldre jag blivit, men kan också ha att göra med att jag definitivt har lättare att bli djupt berörd av film numera. Vet inte riktigt vilken film som jag skall välja av dem alla här men tänker att det får bli en som man kanske inte direkt förknippar med tårar; Lord of the Rings – Return of the King. Första filmen är absolut min favorit i trilogin men det är alltid de många sluten i den sista filmen som får tårarna att trilla längs med kinderna på mig. Speciellt scenen där Aragorn säger till de fyra hobbitarna; ”My friends… You bow to no one”. Så magiskt så det inte går att hålla tillbaka känslorna, varför man nu skulle göra det?!

Filmen jag älskar som alla andra hatar

Jag minns inte riktigt om det var premiären som jag och en klasskompis var på när jag pluggade i Umeå, men vi gick definitivt och såg den på bio under den första veckan som den visades. Minns väl hur den gick i, om inte den största, så en av de största salongerna och det var endast ett par personer till förutom oss på visningen. Kan också minnas hur dåliga recensioner den fick när de begav sig och man pratade tydligt om storhetsvansinne hos regissören, producenten och huvudrollsinnehavaren Kevin Costner. Men jag gillar framtidsapokalypsen The Postman, baserad på David Brins bok med samma namn. Tycker den är storslagen, gillar Costner, gillar Will Patton och filmmusiken går inte heller av för hackor. Klart bättre än sitt rykte!

Filmen jag hatar som alla andra älskar

Hatar är väl ett starkt ord men åtminstone så ogillar jag den skarpt och kan inte allt förstå varför alla verkar älska denna film så mycket som de gör. Visst, här finns det ju några andra kandidater som hade kunnat omnämnas istället, såsom The Favorite, Arrival, Inception och Interstellar, men faktum är att jag verkligen inte gillar Call Me By Your Name. Ett riktigt långtråkigt sömnpiller till film som jag har extremt svårt för och minns väl hur jag fick plåga mig igenom för att inte somna. Totalt värdelös film i min bok. Hur den kunde bli Oscars-nominerad övergår verkligen mitt förstånd. Är väl tur att vi alla är olika och har olika smak, antar jag, men de som gillar denna har nog mestadels ingen smak alls kan jag tycka. Eller så har inte jag det.

Filmen som alltid får mig att skratta

Här finns det verkligen många filmer som kvalificerar in och hade ni frågat mig på 90-talet så hade jag definitivt sagt Monthy Python and the Holy Grail, Strul med Björn Skifs, Nakna Pistolen eller underbara Trolltyg i Tomteskogen. Fantastiskt roliga alla 4 på sina egna sätt. Hade jag däremot fått frågan under 00-talet så hade svaret otvivelaktigt blivit Notting Hill eller Old School. Fenomenalt roliga båda två. Men när nu frågan kommer på 10-talet så blir det en annan film, även om den är från 2007. Nä, blir ingen film med Sacha Baron Cohen eller Adam Sandler, även om de gjort några komiska pärlor som jag skrattat gott åt. Inte heller blir det Napoleon Dynamite, trots sin suveränitet. Nä, jag bara älskar den underbart skruvade Hot Rod med Adam Samberg som amatör stuntman. Otroligt rolig med en fantastisk Samberg och en underbart bra Ian McShane som hans styvfar. Otroligt rolig film som alltid får mig att gapskratta.

Warrior of the Altaii

Det var länge sedan jag köpte en skönlitterär fantasybok i fysisk form, kan faktiskt inte riktigt minnas när det hände, men idag så skedde det. Den första och tidigare outgivna fantasyboken av min absoluta favoritförfattare Robert Jordan publicerades nyligen och eftersom han gick bort för ett antal år sedan så är det ju inte direkt så att ett sådant tillfälle får passera en obemärkt förbi. Begav mig därav till SF Bokhandeln i Götet idag och nu så finns som sagt boken i min ägo. Skall bli spännande att läsa och utifrån de recensioner som finns tillgängliga online så skall man tydligt se drag av det som senare skulle komma att bli Jordans egna magnum opus; The Wheel of Time. En bokserie som ni vet är min absoluta favorit inom fantasygenren och som till min absoluta glädje håller på att adapteras till en serie på Amazon Prime (som ni redan vet vid det här laget). Hur som helst så finns nu läsandet av WotA på min att göra lista och lovar att återkomma med mina intryck när jag läst igenom den. Ja, tänkte faktiskt läsa den denna gång och INTE lyssna på ljudboken. Men som sagt, återkommer med en kort recension…

Sida 1 av 93

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén