I mitten på augusti så skrev jag om hur jag beställt ett par nya högtalare som fått riktigt fina recensioner och som jag som avslutning på det inlägget lovade återkomma med ett utlåtande kring. Så, vad hur har det då gått? Ja, det har väl gått hellre än bra faktiskt. Leveransen från tyska Amazon gick relativt snabbt och smärtfritt även om det var lite oklart hur många kollin som skulle dyka upp. I slutändan så visade det sig vara två som givetvis dök upp på olika dagar. Men det var ett mindre problem. Det större visade sig vara när jag kom hem och packade upp högtalarna i fråga och det visade sig vara fel. Eller själva högtalarna, Heco Aurora 700, var helt rätt men de hade skickat fel färg på dem. Istället för att skicka ”Ebony Black”-modellen som är mattsvart och i svartbetsat trä på sidorna, vilket jag beställt, så kom ”Black Edition”-modellen som är i svart pianolack med helsvarta sidor. Ingen stor sak kan tyckas, men det är det. Men kommer till det. Jag kontaktade givetvis säljaren omgående och förklarade att jag fått fel färg, varvid de svarade att de var medvetna om det men valt att skicka dem ändå då de gjort likadant med andra och de varit nöjda. Jag förklarade att jag inte var nöjd utan att jag specifikt ville ha ”Ebony Black”-modellen. Då frakten, samt returfrakten, varit och skulle bli dyr så bad säljaren mig om jag inte kunde tänka mig att behålla dem ändå. De erbjöd sig till och med att ge mig ytterligare 120 euro i rabatt bara jag inte returnerade dem. Trots att det var riktigt, riktigt frestande så fanns det bara ett liiiiitet problem med det. Eller två kanske om jag tänker efter. Det ena var att jag köpt Wharfedale Linton högtalarna, som jag beskrev här, och enda användningen jag därmed skulle få av Heco-högtalarna var att bygga ett nytt hemmabiosystem runt dem. Vilket var det andra problemet. Just ”Black Edition”-modellen finns bara på Aurora 700-högtalarna. Inte på subbasen, inte på centern och inte på sattelithögtalarna, vilket skulle gjort att högtalarna missmatchat ifall jag valt att behålla dem. Så, efter att ha varit snäll med säljaren genom att försökt sälja dem vidare under en månads tid så de skulle slippa betala returfrakten så fick de idag åka tillbaka till Tyskland. Trist, men så fick det bli. Det blir helt enkelt inga Heco-högtalare för undertecknad.
Årets val genomfördes ju på min födelsedag, nämligen söndagen den 11 september, och även om det tog några dagar för resultatet att fastställas på grund av att det var så oerhört jämnt så blev det ett skifte mot högersidan gällande mandatet för att bilda regering – Trist nog! Högerpolitik har aldrig varit undertecknads melodi och jag ogillar å det grövsta att ett visst ”sverigevänner”-parti gick fram så mycket som de gjorde och tog hem en femtedel av rösterna i Riksdagsvalet. Helt otroligt ofattbart! Sedan att de gått fram mest i glesbygden gör ju det hela än mer märkligt och jag oroas faktiskt helt ärligt över hur framtiden skall bli och fasas samtidigt över att så många av mina vänner nog faktiskt röstat på dessa knäppgökar.
Så hur gick då valet hemma i världsmetropolen? Ja, SD gick nästan fram 10% från föregående Riksdagsval och nästan var tredje röstade på detta superhögerparti. Illa, är nog det mest passande ordet.
Det lite ”roliga” är sedan att när det kommer till Regionvalet och Kommunvalet så är stödet inte tillnärmelsevis lika stort, även om de vunnit mark i båda fallen. Så man vill alltså att de skall styra Sverige men är inte lika mån att de skall styra på hemmaplan – hur knasigt är inte det? Jaja, tur är väl det i alla fall!
Hur som helst så är det skrämmande att SD gått framåt så mycket som de gjort sedan förra valet. Hur tänker människor egentligen? Blir på fullaste allvar mörkrädd. Av 637 röstberättigade så röstade 488 stycken, vilket ger ett valdeltagande på 78,3%. Något lägre än senaste valet men kunde vart sämre (hela landet hade ett snitt på 84,2%). Av dessa 488 personer så har alltså 144 stycken röstat på SD! Hur tänkte de egentligen? Mörkrädd är sannerligen ordet som beskriver hur jag känner för det. Mörkrädd(ast)!
Jag skrev redan första gången den 29 december 2019 att jag skulle på Nazareth-konsert i Östersund i april 2020. Sedan nämnde jag det igen den 13 januari 2020 när jag skrev om de fyra konserterna som jag skulle på det året. Men så dök ju Coronaviruset upp och härjade relativt fritt vilket gjorde att jag den 15 april 2020 skrev att konserten skjutits upp, något den sedan gjort gång efter annan. Men så igår kväll så kom så äntligen dagen när de gamla rockrävarna dök upp för spelningen på Folkets Hus här i Östersund och undertecknad fanns givetvis på plats. Förvånansvärt mycket folk hade dykt upp för att se spelningen, speciellt eftersom det även kvällen till ära var premiär för ÖIK i Hockeyallsvenskan. Vilket var kul! Visst, medelåldern låg väl i det övre registret men det var väl väntat med tanke på att deras storhetstid främst var under 70-talet. Så, hur var då konserten? Jorå, trots att deras instrument kommit på villovägar och att de fått låna en uppsättning från Hamm & Nilsson här i Östersund så får de helt klart godkänt. Visst märks det att de är till åren kommen och kanske finns inte den där riktiga energin på scen närvarande men det var inget fel på sångrösten och musikaliskt så fanns det inget att önska även om det kanske i mitt tycke blev liiiite väl mycket gitarrgnekande emellanåt. Men allt som allt så var det en bra kväll med trevligt sällskap, en och annan öl och en stabil spelning där samtliga av min tre favoriter från deras låtrepertoar dök upp; Dream On, Hair of the Dog och Love Hurts. En annan låt som gjorde sig riktigt bra live var den Joni Mitchell-cover som du hittar nedan. Om du får chansen att kika på Nazareth i närtid så tycker jag du skall ta den. Riktigt kul och en helt godkänd spelning som sagt.
Tänkte fortsätta inlägget där jag listade de bästa teasers som släppts för diverse filmer med att nu lista de tio bästa när det kommer till den rättmätiga trailern för filmen. En trailer består av en serie utvalda och ihopklippta delar från en film, vanligtvis 2 till 3 minuter lång, med avsikt att promota filmen i fråga och för att locka dig som tittare att köpa endera biljetter till filmen om vi pratar bio, eller att köpa/hyra filmen om vi pratar Blu-Ray/DVD/Streaming. Att det kallas för just trailer kommer från att man i begynnelsen visade dem efter en film var slut och att de då rent bildligt utgjorde ett slags släpvagn. Dock så lämnade ofta biobesökarna biografen direkt efter filmen så man började visa trailern före huvudfilmen istället, vilket är standard idag. Så, precis som i fallet med teasern så kommer här mina 10 favoriter när det kommer till trailers:
10. Taken (2008) – ”Trailer” Jag gillar Taken. Visst, det kanske inte är den mest djuplodande filmen i världshistorien men det är helt klart en av de bästa actionfilmerna som gjorts och trailern med Liam Neesons telefonmonolog är inget annat än helt briljant. Trailern får med allt det viktiga som behövs för att man skall bli sugen att se mer och hela grejen med kidnappning av unga tjejer och den slavhandel som ligger till grund berör en verkligen. Mycket bra trailer!
”I will look for you, I will find you and I will kill you.”
9. Mad Max: Fury Road (2015) – ”Official Trailer” Att Fury Road är en av föregående årtiondes absolut bästa actionfilmer råder det nog väldigt få tvivel kring och när man byggde byggde upp intresset för filmen så släppte man inte bara en fenomenal Comic-Con first look och en suverän teaser trailer, även om den inte kom med på Topp-10-listan, utan man släppte även denna fenomenala trailer som verkligen, verkligen lockade en att se filmen. Fantastiskt bra!
”What a day, what a lovely day!”
8. Mission: Impossible – Fallout (2018) – ”Official Trailer” Teasern, med den fantastiska fusionen mellan Mission: Impossible-temat och Imagine Dragons låt Friction är snudd på briljant, men det är den officiella trailern för den senast släppta filmen i serien som får undertecknad att gå igång. Underbart klippt, perfekt voice-over och precis lagomt mycket visat utan att spoila hela filmen. En riktigt, riktigt bra trailer för en riktigt, riktigt bra film med andra ord.
”The end you’ve always feared is coming.”
7. Spectre (2015) – ”Trailer” Det är många som inte var så förtjust i Daniel Craigs fjärde film som den engelske superspionen men för egen del så tycker jag den är den bästa av hans fem filmer och trailern gör en precis så där sugen på att se filmen som sig bör. Lagomt mörk och med helt rätt ton så spänner den förväntningsbågen till max och som om det inte var nog, så går inte teasern som kom före av för hackor heller.
”You had no authority!”
6. Napoleon Dynamite (20xx) – ”Trailer” Att säga att Napoleon Dynamite är lite udda vore nog årets underdrift och inte är trailern som skall promota filmen annorlunda. Vilket är bra! För det är precis den knasighet, sköna stämning och speciella komik som uppvisas, vilket är helt olikt vad alla andra brukar visa upp i trailers, som gör att man blir oerhört sugen på att se filmen ifråga. Jag gav filmen plats sju på min lista över Topp-5 Komedier och trailern är precis lika fantastiskt bra.
”Ever taken it off any sweet jumps?”
5. Alien (1979) – ”Trailer” Fantastisk trailer till en fantastisk film (även om jag tycker att Aliens är den bättre filmen i serien) som verkligen, verkligen sätter premissen och stämningen som den vill förmedla. Sjukt intensiv och stegrande musik och avslöjar inte någonting alls om handlingen utan gör en bara nyfiken på vad som egentligen försiggår. Man blir på något sätt både lite stressad, lite rädd och samtidigt enormt sugen att ta reda på vad det egentligen är som händer, vilket är precis det som en riktigt, riktigt bra trailer skall förmedla!
In space no one can hear you scream
4. Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (2015) – ”Trailer” Star Wars har ju alltid legat undertecknad varmt om hjärtat och när så J.J. Abrams skulle nystarta en ny trilogi så var förväntningarna minst sagt höga. Även om jag tycker The Force Awakens faktiskt är en bra film, precis så där nostalgisk och samtidigt nyskapande som man vill att en ny SW-film skall vara, så var den officiella trailern snudd på briljant. För även om det släpptes två riktigt bra teasers (#1 & #2), så var det trailern som förtjänar allt beröm. Magiskt och nostalgiskt bra på samma gång!
”It’s true. All of it.”
3. A Star is Born (2018) – ”Official Trailer 1” Den här trailern ger mig i stort gåshud varje gång som Lady Gaga börjar sjunga. Magiskt bra film, helt suverän låt och trailern, ja trailern gjorde verkligen att jag ville se filmen på direkten. Det här var verkligen den perfekta trailern för den här typen av film och Lady G:s sångröst, jag säger bara det! Fantastisk! Vilket hon om inte annat visade på deras uppträdande med låten på Oscarsgalan.
”Tell me something girl…”
2. The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001) – ”Official Trailer #1 & #2” Hypen inför Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens fantasy-trilogi visste nog inga gränser när det begav sig. Precis som jag listade First Teaser på första platsen och Teaser Trailer på tredjeplatsen över Bästa Teasers så hamnar helt givet de två officiella trailers som släpptes för den första filmen högt på denna lista. Att jag placerar båda på samma placering kommer sig helt enkelt av att jag inte kan skilja dem åt då de är lika suveräna båda två.
”Legend tells of a ring…”
”There is evil there that does not sleep”
1. The Maltese Falcon (1941) – ”Official Trailer” Denna magiska lilla Film Noir-pärla som jag håller som den fjärde bästa filmen genom tiderna har även en trailer som på sitt egna lilla vis tilltalar undertecknad något fenomenalt. Egentligen så är den relativt enkel i sitt utförande men det är nog just det som jag gillar. Början med Sydney Greenstreet som bryter den fjärdeväggen (långt innan Deadpool eller någon annan gjorde det!) är helt briljant för att bygga upp hype inför det som komma skall och när sedan Bogie kommer in i bilden som ”the most ruthless lover you’ve ever met” så kan man inte annat än kapitulera önska att det fanns mer att se. Fantastisk film, fantastisk trailer och en värdig nr 1 på min lista.
Jag har vid flertalet tillfällen här i bloggen skrivit att Audrey Hepburn är min absoluta drömkvinna genom tiderna (bl.a. här, här, här, här och här) och när nu Sveriges Television har den goda smaken att smaska upp en fin fin dokumentär om denna underbara kvinna på sin streamingtjänst så blir undertecknad alldeles lycksalig. Om du helt missat denna så råder jag dig att bums bege dig till SVT Play och avnjuta denna lilla pärla.
Precis som jag skrev i #BookStruck4-inlägget så är Stephen R. Donaldsons böcker The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever en absolut favorit. Just därför så har jag fått för mig att läsa igenom den tio böcker långa bokserien igen och här tänkte jag lite kort och gott sammanfatta vad jag tycker om respektive bok i serien:
The Illearth War Efter att ha ramlat i sitt hem och slagit huvudet mot en bordskant så upptäcker den leprasjuke författaren Thomas Covenant att han återigen befinner sig i den magiska fantasy-världen kallad Landet. Arg över det faktum att han har transporterats bort från ”verkligheten” så tror Covenant att han återigen upplever en dröm eller vanföreställning på grund av sin huvudskada och hans hypotes stöds av det faktum att i Landet så har fyrtio år passerat sedan han sist var där jämfört med endast några få veckor i hans egen värld. Ny ledare för de styrande Furstarna är Elena, som Covenant så småningom upptäcker är hans dotter efter våldtäkten som han genomförde i sin tidigare vistelse, och som med hjälp av den återtagna Lagstaven är den som kallat honom till Landet denna gång för att hjälpa dem bekämpa Furst Nid som samlat ihop en massiv armé, med vilken han nu hotar folket i Landet. Ledare för Furstarnas styrkor är en man vid namn Hile Troy, som kommit till Landet från Covenants värld, medan Furst Nids styrkor leds av tre bröder, tre jättar, som alla har extra krafter via varsin skärva från den mäktiga Ondskans Sten (eller Illearth Stone) som Driggel Klippmask hittade fyrtio år tidigare. Medan Troy och de övriga Furstarna leder Landets armé i konfrontationen med Furst Nids styrkor så går Covenant motvilligt med på att följa Elena för att leta efter en forntida magisk kraft som Elena tror kommer att säkerställa Landets seger.
Med sitt fortsatt relativt tunga språk bitvis så lyckas boken till trots gripa tag i en och göra historien om en av de mest udda protagonisterna till en häpnadsväckande intressant sådan. Precis som sin föregångare så är den aldrig dålig, inte det minsta. Tung emellanåt, javisst, men inte dålig och sedan när den är bra, ja då är den precis så där oerhört bra så det inte går att sluta läsa.
Jag gillar den tvådelade historien där vi i den andra tredjedelen får följa konfrontationen mellan de godas och de ondas styrkor genom Hile Troy och hur vi i den avslutande tredjedelen får följa Covenants och Elenas sökande. Precis som med föregående bok så valde jag att lyssna på den engelska versionen av ljudboken och även denna gång uppläst av den fantastiske Scott Brick.
The Illearth War, eller Ondskans Sten som den heter på svenska, är en värdig uppföljare till den första boken och är egentligen på alla sätt den bättre av de två.
The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever:
Precis som jag skrev i #FilmStruck4-inlägget och Topp-5 filmer: Fantasy så är Willow en helt fantastisk film som en gång i tiden var en stor bidragande orsak till att trigga igång mitt intresse för allt rörande fantasy. När så det sedan började tisslas och tasslas om en fortsättning på filmen i form av en TV-serie till Disney+, vilket jag skrev om här, så drog min hypemätare igång rejält. När den sedan bekräftades så var ju lyckan total, för att inte tala om när den första teasern släpptes. Nu så har den officiella trailern släppts och 30 november kan inte komma snabbt nog!
Kan nog faktiskt inte riktigt minnas när jag köpte en ny serietidning senast. Eller förresten, det vet jag visst. Jag köpte ju samtliga delar av Wheel of Time: New Spring när den gavs ut som serietidning, så uppenbarligen var det 2010 som jag senast var där i seriernas värld. Men före det så får vi nog gå tillbaka till 90-talet. Oavsett så har det nu hänt igen då jag för några veckor sedan under min semester förköpte den kommande Batman89 när den nu släppts som en grafisk novell och i fredags så dök den upp i min brevlåda. Denna grafiska novell är skriven av manusförfattaren bakom Tim Burtons filmer Batman + Batman Returns och utgör en slags alternativ fortsättning på dessa två. Som jag skrivit några gånger här i bloggen, bland annat här och här, så gillar jag ju just dessa två Batman-filmer mest av de som kommit ut och att då få en slags fortsättning på dessa historier istället för debaclen som stavas Batman Forever och Batman & Robin går inte att förbise, vilket gör att jag nu läser en serietidning igen. Om den är bra? Ja, det hade faktiskt varit kul att se denna filmatiserad, men det kommer troligen aldrig att hända, sorgligt nog. Känns även sorgligt att vi inte får se Michael Keaton som den Mörke Riddaren igen i den nu skrotade filmatiseringen av Batgirl. Fast det ryktas ju om att han även finns med i Flash-filmen, så förhoppningsvis så får vi snart uppleva en film med min favvo-Batman. Hoppas kan man ju, bara inte den blir skrotad också med tanke på alla underligheter som råder kring huvudrollsinnehavaren Ezra Miller…
