MaiM's Blog

Årets bloggkategori Breaking the Silence, taget från Queensrÿches mästerliga låt, har som uppgift att jag skall sluta hålla saker för mig själv och istället berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Simple as that! Men hur går det med det då? Det är det som jag tänkte vi skulle bena ut i dessa inlägg med samma titel som kategorin. Samtidigt så vill jag att dessa inlägg skall vara en ständig påminnelse om att våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka just det. Mina känslor.

Låten, alltså Breaking the Silence, hittar vi ju på mest troligt den bästa konceptplatta som gjorts; Operation: Mindcrime, och genom den skivan så får vi följa huvudpersonen Nikki, en drogberoende mördare som blir kär i en nunna. I tron att han orsakat hennes död så har han svårt att hantera förlusten och i det nalkande vansinnet så driver han runt på gatorna ropandes hennes namn, dvs han bryter tystnaden. Nu är ju inte allt i mitt liv ens tillnärmelsevis lika blodfyllt och hemskt som det som Rÿche sjunger om, men det här med att bli kär i någon oväntad och hur det sedan sakta men säkert driver en liiiite till vansinne kan jag väl känna igen. Faktiskt.

Breaking the silence of the night

Ja, här så har jag ju inte gjort några framsteg. Eller rättare sagt jag har inte brutit tystnaden och berättat för henne hur jag känner. Jag tror att hon är medveten om det hela, eller åtminstone anar, men jag har som sagt vad inte rent ut sagt vad jag känner. Fast det är ju inte något man direkt gör heller, tänker jag. Vid nått tillfälle så gör man det såklart, men man vill inte bara vräka ur sig sitt hjärtas innersta och därigenom lägga hela ansvaret på henne att återkoppla på något sätt. Nä, det gäller att istället behålla initiativet och ansvaret för att det skall bli något mer och förhoppningsvis så når man dit man vill när man vill genom sina handlingar. Det är det som jag menar med att byta tystnaden i detta fallet. Utsikterna ser inte helt mörka ut, utan att ta ut något i förskott, men samtidigt så kan mycket hända och det är sannerligen en delikat situation. Delikat indeed. Jag återkommer mer runt det här med att inte lägga över ansvaret på henne samt den delikata situationen i senare inlägg. Lovar.

Can’t you hear me screaming?

Vissa dagar, när ens tankar snurrar på högvarv gällande personen ifråga, så blir det lätt att man drivs till sprickningsgränsen och inget annat önskar än att skrika ut hennes namn och sina känslor. Dock så gör man ju inte det utan man behärskar sig, funderar, planerar, agerar och fortsätter på den utstakade vägen som så småningom skall leda en till den man åtrår. Jag är helt klart på den väg jag vill vandra och det finns, om än inte en kristallklar, en bild och en plan gällande de steg som nu skall tas för att komma i mål. Vad dessa steg är och målbilden återkommer jag också till i senare inlägg.

I look for your face in the neon light

Faktum är att jag gör precis det. Letar efter hennes ansikte överallt. Hon är, så som Elvis så förtjänstfullt sjöng, Always on my mind. Hon är bland det första jag tänker på när jag vaknar och det sista som finns i mina tankar innan jag somnar. Så enkelt är det. Hon är måttstocken som alla mäts mot i mina ögon och det är hittills ingen som kommer i närheten. Beskriver inte det vad jag känner inför henne så vet jag inte vad som skulle göra det.

You never answer me

Här tänkte jag vända på kakan. Vända den mot mig själv faktiskt. Allt för att jag inte riktigt vågat svara på frågor om detta. Har vid ett par tillfällen pressats av både vänner och av släktingar om hela denna situation och hade svårt, väldigt svårt, att erkänna både hur det ligger till och hur jag känner. Inte så att jag ljög men jag berättade inte heller hela sanningen. Vågade inte visa mig sårbar faktiskt. Påstod hellre att jag hade full kontroll på situationen och att den befann sig precis där jag ville att den skulle befinna sig. Inte direkt osant, men inte heller precis så som det är. Allt det för att inte visa mig svag, inte ha kontroll på situationen och för att inte behöva be om den där hjälpen som jag påstår mig ska göra. Nä, vi är nu vid halvårsmarkeringen och skall det bli något av detta så krävs det att jag vågar göra det jag sagt; ta hjälp, lämna ut mig själv och säga vad jag verkligen känner. Alltså säga det i handling mer än i ord, som ni förstått vid det här laget, och be mina nära och kära att hjälp till så mycket som det bara går för att mina innersta drömmar skall bli verklighet.

Återstår att se vars vi är när vi kommer till nästa refräng. Förhoppningsvis på en plats där jag både bett och fått den hjälp som kan behövas.

Tidigare:
Breaking the Silence – Verse 2
Breaking the Silence – Chorus 1
Breaking the Silence – Verse 1
Breaking the Silence – Fugue; ”2020”
Breaking the Silence – Prelude; ”Uppdaterad blogg (återigen)”

Jag har ju vid flertalet tillfällen skrivit (här, här och här åtminstone) om att jag prenumererar på Olof Röhlanders veckonyhetsbrev; Din Termos i Gryningen och för en till två månader sedan så pratade han om fördelarna med att bli äldre. På sätt och vis i alla fall. Han menade att då vi blir äldre så blir vi mindre benägna att vara andra till lags, vi gör inte saker ”bara för att man ska göra dem”, frågar inte ängsligt vad andra tycker utan lever helt enkelt livet så som vi vill. Inom vissa ramar förstås. Vi kan ju inte sväva i väg och göra preeeciiis som vi vill, men ni förstår nog vart jag vill komma utan att bli helt anarkistiska. Man lär sig att uppskatta de fina ögonblicken, enligt Olof, de som man tog för givna tidigare i all ungdomlig hast. Nu menar jag ju inte att jag precis gått och blivit lastgammal, ni vet, som någon gammal vis trollkarlsgubbe. Nä, verkligen inte! Men är väl inte direkt purung numera heller, även om man själv tror det ibland. Oavsett, det jag vill komma fram till är att jag håller med Olof. Håller med om att man får en tydligare ledstjärna i livet med åldern. Inte så att man nödvändigtvis vet VAD man vill, men man vet åtminstone vad man INTE VILL. Man vågar stå emot andra, gå sin egen väg och det känns helt OK att inte vara alla till lags. Denna ledstjärna, polstjärna, northern star, eller vad du nu än vill kalla den, kärt barn har ju som sagt många namn, är vad som gör att vi lyssnar både på hjärnan och på hjärtat. Man har liksom lärt sig ett slags konsekvenstänk gällande sina handlingar. På gott och ont. Man blir ju mindre riskbenägen och står kanske över det där roliga bara för man inser vad som skulle kunna hända ifall det skulle gå fel. Å andra sidan så ger ju erfarenheten och kunskapen man erhållit som äldre att man lättare vågar följa stjärnan, som blivit tydligare och lättare att förstå. Det jag vill komma till är att även om man hittar sin inre kompass enklare, vet vad man vill undvika och vet med sig att man är tryggare i sig själv så kan man också bli fegare att kliva ut ur det inrutade mönster man satt upp för sig själv. Man tvekar när man borde satsa och går därigenom miste om mycket roligt som skulle kunna hända. Det är vad jag vill påminna mig själv om. Att vi lever bara en gång och det är därför viktigt att man låter sin polstjärna guida en även mot lite riskfyllda saker. Friskt vågat, hälften vunnet, för att använda den gamla klyschan. Så där är vi. Dags att göra som Hemingway sa:

Live the full life of the mind, exhilarated by new ideas, intoxicated by the Romance of the unusual

För som ni vet, i slutet av vägen så ångrar vi bara chanserna vi inte tog. Det vill inte jag göra. Jag vill inte gå miste om något. Därför skall jag låta mig guidas av min inre ledstjärna, min Northern Star, som jag härmed programmerar så att mitt undermedvetna skall tillåta att jag lever mitt liv till fullo. Hur klyschigt det än må låta. Men jag vill våga mig på att bli exalterade över det ovanliga. Bara så ni vet! Så hur är det nu Benjamin Syrsa sjunger?

”When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires will come to you

If your heart is in your dream
No request is too extreme
When you wish upon a star
As dreamers do
Fate is kind

She brings to those who love
The sweet fulfillment of their secret longing

Like a bolt out of the blue
Fate steps in and sees you through
When you wish upon a star
Your dreams come true”

Gamereactor Sverige har en artikelserie där de listar deras fem favoriter inom en rad filmgenrer. En intressant och framförallt kul idé tycker undertecknad, som hakar på och listar mina favoriter i samma genre som den de just publicerat allt eftersom. De har siktat in sig på tio stycken artiklar, eller de fem bästa filmerna inom tio specifika genrer, vilket väl jag också gör initialt. Om jag gör fler eller färre får väl framtiden utvisa, tänker jag.

Vi har nu kommit till det tionde inlägget i denna bloggserie och det har blivit dags för topp-5 western, där Gamereactor listat följande filmer; 5) 3:10 to Yuma, 4) True Grit, 3) Django Unchained, 2) The Good, the Bad and the Ugly och 1) Once Upon a Time in the West. Bra filmer allihop, men min lista ser lite annorlunda ut. Faktiskt. Vilket vi kommer till snart. Westernfilmer som genre är något som alltid legat nära till hands under min uppväxt då min käre far alltid varit, och är väl än idag, litet av ett fan till westernfilmer. Skulle det ses en film med honom under vår uppväxt, så blev det gärna en western. Så var det bara. Något som väl gjort att även undertecknad verkligen uppskattar genren. Största problemet med westerns skulle jag vilja säga är att det görs alldeles för få filmer idag. Visst, det kommer någon enstaka då och då men det är alldeles för långt emellan gångerna, vilket väl är kanske varför de uppskattas mer av undertecknad. Det är få filmgenre som har en lika lång historia inom filmen och det är få som har en så hög lägstanivå som westerns. Filmhistoriens början tog ju plats i vad man kan kalla slutet på västerneran och det är nog därför de är så tätt förknippade med varandra. Oavsett så gillar jag filmgenren. Den är rå, ofta episk och oftast bestående av riktigt, riktigt bra skådespelare. Vilket är precis vad filmerna på min lista är:

5) Young Guns (1988)

Faktum är att jag faktiskt såg Young Guns II innan jag såg denna första installation och även om jag gillar tvåan, kanske främst för den suveräna musiken, så är det nog inget snack om att den första filmen är den bättre av de två. Jag gillar den där lättsamma, ungdomliga, MTV-inspirerade setupen som filmen har och det är nog sällan en person passat så bra i en roll som Emilio Estevez gör som Billy the Kid. En grupp unga revolvermän, under ledning av nämnde Billy the Kid, blir sheriffer för att kunna hämnas för mordet på mannen som varit deras välgörare. Men när Billy tar sin myndighet för långt, blir de jagade av allt från andra laglösa, till sheriffer, till armén. Underhållande och förvånansvärt bra.

[ ] Regulators. We regulate any stealing off his property – we’re damn good too! [ ] But you can’t be any geek off the street, gotta be handy with the steel, if you know what I mean. Earn your keep.

Charley Bowdre

4) Tombstone (1993)
Fantastisk film som kom ungefär samtidigt som Lawrence Kasdans epos med Kevin Costners som den legendariske Wyatt Earp. Även om jag verkligen gillar Costner så är det den här filmen som är den bättre av de två och jag tycker faktiskt att Kurt Russel är den bättre av de två som den fruktade Sheriffen. Med en i övrigt makalös uppställning rent skådespelarmässigt och med en framförallt helt underbart fantastisk prestation av Val Kilmer som Doc Holliday så är Tombstone verkligen en personlig favorit. Efter sin framgång med att rensa Dodge City flyttar Wyatt Earp tillsammans med sina bröder till den lilla staden Tombstone för att bli rik. Ett band med förbrytare som kallar sig själva The Cowboys orsakar dock problem i regionen och en oundviklig konfrontation mellan bröderna Earp, deras vän Doc Holliday och det laglösa bandet leder till den berömda duellen vid O.K. Corral. Förutom den stålande insatsen av Kilmer så gör även den personlige favoriten Michael Biehn en strålande insats. Om inte för något annat så se filmen för dessa två.

I’m your huckleberry…

DOc Holliday

3) Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)
Denna flerfaldiga Oscarsvinnare (men inte för Bästa Film!) baserade på de verkliga personerna är ren och skär filmmagi. Vackert filmad, underbar musik och en enastående dynamik mellan de båda huvudrollsinnehavarna Paul Newman och Robert Redford gör den värd sin plats på denna listan. Wyoming, tidigt 1900-tal. Butch Cassidy och The Sundance Kid är ledarna för ett band med laglösa. Efter att ett tågrån går fel så befinner de sig på flykt hårt jagade. Lösningen? Att fly till Bolivia. Verkligen en fantastisk film som kanske inte berättar den absolut sanna historien om personerna, men det gör ju inte filmerna på plats 4 och 5 på denna lista heller. Men vad gör väl det när det blir så här bra och underhållande? Absolut ingenting skulle jag vilja säga!

Kid, the next time I say, ”Let’s go someplace like Bolivia,” let’s GO someplace like Bolivia.

Butch Cassidy

2) Open Range (2003)
Kevin Costners lågmälda lilla western kom helt oväntat för undertecknad och kanske därav så fascinerade den mig med sitt fina berättande och suveräna skådespeleri. Att jag gillar Costner vet nog alla vid det här laget, men filmen höjs också av Robert Duvalls, Michael Gambons, Annette Bennings och Kim Coates suveräna insatser. En före detta revolverman tvingas ta upp vapen igen när han och hans boskapspersonal hotas av en affärsman och hans korrupta Sheriff. Vackert filmad, stillsamt berättad och med, som sagt, underbart skådespeleri så hänför Open Range. Till och med mer än Costners Dances With Wolves. Se den och förundras du med!

It’s a shame to go forever without takin’ a taste of somethin’.

Boss Spearman

1) For a Few Dollars More (1965)
Precis som jag skrev om filmen när jag placerade den på plats 13, som enda västernfilm, på min Topp-20-lista så är For A Few Dollars More den absolut bästa western jag sett. Har sett den så många gånger att jag tappat räkningen faktiskt. Såg den långt innan jag såg de två andra filmerna i Sergio Leones Dollartrilogi; A Fistful of Dollars och The Good, the Bad and the Ugly. Absolut älskar musiken i filmen och Clintan har nog aldrig varit coolare. Varken före eller efter, även om Dirty Harry så klart kommer nära. Musiken som de spelar från fickuret, Watch Chimes (Carillion’s theme), är fullständigt magnifik och bidrar givetvis till filmens storhet. Skall du bara se en västernfilm i ditt liv, se då för bövelen For A Few Dollars More. Mästerlig!

When the chimes end, pick up your gun.

El indio

Precis utanför listan, för att runda av till en topp-10, så kommer 6) The Good, the Bad and the Ugly, 7) Once Upon a Time… in the West, 8) A Fistful of Dollars, 9) The Unforgiven och 10) The Wild Bunch. Bubblare får bli Young Guns II, Seraphim Falls, underskattade Quigley Down Under och den knasiga lilla pärlan Dom kallar mig Trinity – Djävluens högra hand. Svensk western? Tja, hela det konceptet faller ju på att det inte går att göra en western som utspelar sig i Sverige, av förståeliga skäl. Wikipedia listar trots detta att det finns 3 svenska westernfilmer, men då jag inte sett någon av dem så får så kan jag inte direkt rekommendera någon. Såg dock att två av dem var gjorda av Mats Helge Olsson, mannen som gjort Ninja Mission, så måste nog ta och leta upp och kika på dem.

Tidigare inlägg:
1) Topp-5 filmer: Komedier
2) Topp-5 filmer: Action
3) Topp-5 filmer: Krig
4) Topp-5 filmer: Fantasy
5) Topp-5 filmer: Sci-Fi
6) Topp-5 filmer: Skräck
7) Topp-5 filmer: Drama
8) Topp-5 filmer: Maffia
9) Topp-5 filmer: Thriller
10) Topp-5 filmer: Western
Topp-5 filmer: Romantik
Topp-5 filmer: Film Noir

Så har vi då kommit till vägs ände med detta projekt, nu återstår bara resten. Något som i det här fallet menas själva ägandet av skogsfastigheten. Jag fick idag bekräftelsen på att jag nu innehar lagfarten och att jag numera kan titulera mig markägare. Lite mer än ett år tog det att få allt på plats, men nu så är fastigheten min. Bara min. Nu så återstår bara att få ett nytt pantbrev, döda de gamla pantbreven, uppdatera jaktarrendet och sedan förvalta skogen så gott jag kan. Skogsbruksplanen som finns på plats gäller för de nästkommande 9 åren och det är väl i stort bara att följa det som den föreslår. Förutom det så skall vi ta bort en gammal koja som farfar haft och markera ut rågångarna på de tre separata områdena. Kul och så otroligt skönt att allt äntligen är klart.

Projekt 1) – ??? (Tidigare Projekt #10, A & I)
Projekt 2) – Fit For the Future (Tidigare Projekt #11 ”No Pain, No Gain”, H & III – del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7)
Projekt 3) – Easy Livin’ (Tidigare Projekt #14 ”A Room With a View”, D & IV – del 1, del 2, del 3)
Projekt 4) – Retro (Tidigare Projekt #16, F & VI – del 1, del 2, del 3, del 4)
Projekt 5) – Giddy Up (Tidigare Projekt # 17 ”Areion” & VIII – del 1, del 2, del 3)
Projekt 6) – The Wild (del 1, del 2, del 3) AVSLUTAT!

Jag såg nu ikväll om (för vilken gång i ordningen?) filmen Tombstone inför inlägget om de bästa västernfilmerna i bloggserien ”Topp-5-filmer” och där så fastnade jag för ett par rader dialog som utspelar sig mellan Kurt Russel i rollen som Wyatt Earp och Val Kilmers Doc Holliday. Dialogen bygger på vad man vill här i livet och hur man lyckats uppnå det. Det är Wyatt som uttrycker det först:

”I’ve spent my whole life not knowing what I wanted out of life. Just chasing my tail. Now for the first time I know exactly what I want – and who. That’s the damnable misery of it.”

Lite så har det väl varit. Att jag aldrig riktigt vetat vad jag velat utan jag har tagit livet som det kommer. Har aldrig haft några stora planer eller målsättningar. Aldrig strävat mot något specifikt. Visst, det är inte riktigt sant men i många, om inte de flesta, så har faktiskt valen gjorts efter vad som legat för mina fötter hellre än mot det som jag absolut hade velat göra. Valen som gjorts har egentligen alltid gjorts utan någon speciell plan för framtiden. Så har det varit i valen gällande utbildning, i valen gällande min jobbkarriär och även i valen gällande mina förhållanden. I de flesta fallen så har valen jag gjort lett till något bra. De har, kanske mer av slump än av något annat, varit bra val som gjort att jag kunnat hålla på med saker jag tycker är kul samt att det gett mig ett bra jobb och en hyfsat bra lön. Vilket ju alltid är nått.

Men precis som för filmens Wyatt så har jag ju nu kommit till den där punkten där jag väl insett att jag jagat min egen svans lite och att mina val när det kommer till förhållanden inte riktigt varit de bästa. Missförstå mig rätt här, jag vill inte ha något av dem ogjort och de har alla tillfört något till mitt liv där och då, men för att vara ärlig så har de ju inte varit så lyckade. De val jag gjorde kanske var något jag vill just vid den tidpunkten men det var nog aldrig något som jag hade några planer på skulle vara så länge som några av dem gjorde. Vilket väl är varför de inte gjorde det. Varade i längden alltså.

Men nu så vet jag ju vad jag vill. Precis som jag skrev i Chapter 19: I Don’t Believe in Love så vet jag vad jag vill nu. Vem jag vill ha. Så är det faktiskt. Men att jag är kär är ju bara början. Det är ju här det kluriga kommer in. Det fördömda eländet. Varför det är ett elände? Återkommer till det i senare inlägg.

Elände, eller misär, är väl kanske starka ord i sammanhanget men det är inget snack om att det är en prekär situation jag just nu befinner mig i för att få det jag vill ha. Eller kan bli i alla fall. Eller inte bara kan utan kommer att bli. Åtminstone om jag strävar mot det. Det är det som gör det hela så komplicerat. Så svårt. Vill ju att det skall kännas normalt och gå naturligt till. Men som Doc senare säger i samma film så finns det inget sådant som ett normalt liv utan bara livet i sig självt, så det är bara att sätta igång med det. När Wyatt säger att han inte vet hur så blir svaret att han visst vet det. Leta upp den där livliga flickan och gör henne till din egen. Ta skönheten från det, se inte tillbaka och lev varje sekund. Så det är väl det som jag behöver göra. Helt enkelt leta upp henne som jag nu vet att jag vill ha, göra henne till min egen och sedan leva livet utan någon ånger. Enkelt, eller hur? Det gäller väl att förstå, precis som den fantastiska Iron Maiden-låten säger, att det gäller att inte ständigt hålla på att leta efter de där förlorade åren utan att istället bestämma sig, hålla huvudet högt och inse att man lever i de gyllene åren här och nu:

”So understand
Don’t waste your time always searching for those wasted years
Face up, make your stand
And realize you’re living in the golden years”

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Chapter 29: Love is a Battlefield
Chapter 30: Love Ain’t No Stranger (or WE’RE NOT Perfect Strangers)
Chapter 31:
Epilogue: ???

Imorse så fick jag ett väldigt tråkigt telefonsamtal. Ett sådant där samtal som man inte vill få, någonsin, men som man ändå uppskattar när de kommer. Nyheten som följde med samtalet var av den tråkiga sorten, som ni nog förstår, och något som la en våt filt över dagens humör. Som ni kanske vet (har jag skrivit om det här i bloggen någon gång?) så är jag delägare i en häst och har så vart sedan han låg som föl i sin mammas mage. Eller var delägare, kanske jag skall säga. Under den gångna natten så blev han dessvärre skadad så illa att det inte fanns mycket annat att göra än låta honom vandra vidare. Ett tråkigt beslut att behöva ta, men ett som var rätt utifrån omständigheterna. Även om jag sörjer Fender, som han hette, så skall jag inte påstå att jag hade någon nära relationen till honom. Visst, i början av hans liv så fanns jag i hans närhet men de sista åren så har jag bara träffat honom på somrarna. Den jag lider mest med är Em som varit med från att förlösa honom och sedan tagit hand om honom under hela hans liv. Varit med både under dalarna och topparna. Sett han växa upp, skött om honom och tränat honom till travhäst – vilket ju var tanken att han skulle bli i alla fall. Hursomhelst, att behöva ta ett sådant beslut gällande någon man håller kär är inte lätt. Inte lätt alls. Jag lider med Em och sörjer Fender. Roligare dagar har man haft även om jag inte var fysiskt närvarande.

Vila i frid, gosse!

En av de vackraste skådespelerskorna vi har, i mitt ödmjuka tycke, är den underbara Jennifer Connelly. Precis som jag skrivit förut så är hon helt makalös i min bok och någon som bara verkar bli vackrare med åren, hur nu det är möjligt? Som i så många fall så tenderar man ju att försöka hitta anknytningar till dem man ser upp till och hur långsökt det än må verka så hittade jag ett underbart litet klipp med Jennifer från underhållande The Graham Norton Show, som knyter an till undertecknad. Åtminstone om vi blundar och drömmer lite.

1992 eller -93, minns faktiskt inte riktigt vilket år det var även fast jag nog skulle kunna kolla upp det då jag säkerligen har kvittot kvar i någon pärm i förrådet, så var det på tapeten att alla vi i min bekantskapskrets som nått över mittpunkten på våra tonår skulle köpa oss en ny Hi-Fi-anläggning av något slag. CD-skivorna hade förvisso funnits sedan mitten på första halvan av 80-talet, men det var nu i början på 90-talet som priset hade sjunkit till en nivå så försäljningen gick förbi kassettbanden. Givetvis så var det därför en CD-spelare som stod högst på listan för nyköpet. Vanligast var att vi alla, precis som undertecknad, satsade på en CD-spelare, en stereoförstärkare och ett par rejäla högtalare. Alla försökte givetvis att köpa lite olika grejer, eller åtminstone olika märken då det ju inte är något kul att äga samma saker. Medan vissa körde på Pioneer så valde andra Yamaha och ytterligare andra Denon, NAD och för den delen Sony. Själv så föll valet på Technics, vilket var/är Panasonics märke för high-end audio products. Med andra ord deras prestigemärke när det kommer till Hi-Fi-utrustning. Den CD-spelare (SL-PG420A) och förstärkare (SU-VX620) som jag köpte på gamla hederliga, och numera konkursade, ONOFF i Östersund har faktiskt hängt med sedan dess. Tro det eller ej. De har förvisso till viss del gett upp numera då det inte kommer något ljud ur förstärkaren och utgångarna på CD-spelaren glappar, men vad är annat att vänta av 30 år gamla produkter som använts kontinuerligt på ett eller annat sätt? Har varit makalöst bra genom åren måste jag säga. Har dem kvar, undanstoppade, och det finns faktiskt i mitt bakhuvud att jag skall lämna in dem och reparera upp dem så de fungerar igen. Varför? Ren och skär nostalgi. Vi får se hur jag gör med det. Om jag gör det så återkommer jag här i bloggen om det. Lovar.

Technics som varumärke försvann ett tag ifrån marknaden då Panasonic ändrade namnet till just ”Panasonic” på deras utrustning från 2002. I alla fall i stora delar av världen. I gamla hederliga Sovjet och i Japan så användes Technics fortfarande enligt Wikipedia. Hur som helst så återlanserades varumärket för ett par år sedan och gör nu riktigt fina prylar – spana in deras hemsida vet jag! Har själv gått och sneglat på deras EAH-AZ70W in-ear trådlösa hörlurar såväl som deras EAH-F70N hörlurar med brusreducering. Ser riktigt trevliga ut! Oavsett så är det kul att märket finns på kartan igen.

Så vad har då det här med Jennifer Connelly att göra? Jo, 1986 så spelade hon uppenbarligen in en reklamfilm för Technics där hon till och med sjöng på japanska! Låten i fråga gavs sedermera ut som singel där den toppade den japanska listan. Hur kul är inte det? Det är ju här jag tänker att jag undermedvetet måste valt Technics på grund av detta, tror ni inte? Jag hade definitivt inte sett reklamfilmen, eller för den delen hört låten, där i början på 90-talet, men jag hade ju sett henne i filmer som The Rocketeer och Labyrinth och förtrollats över hennes utstrålning redan där och då. Så, det måste väl finnas en connection mellan mig och Jennifer, tycker ni inte? 🙂

Egentligen så har jag väl kanske uppnått åldern när man växlar över från att lyssna på Sveriges Radio P3 till P4, vilket jag märkt att en hel del av mina vänner gjort. Det hör dock inte till vanligheterna att undertecknad lyssnar på P4 annat än möjligen Radiosporten. Jag fördrar nog fortfarande P3 som radiokanal. Men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Som ni mycket väl vet. En av de tråkigare saker som hänt på det kulturmässiga planet i år är att som följd av Covid19-utbrottet så har alla spelningar och konserter i sommar fått ställas in. Inte så viktigt på det stora hela i den pandemi som råder där folk blir supersjuka och där många får lämna jordelivet, men faktum är att kultur är något som vi människor behöver och uppskattar. Mitt i denna tid av karantän och förbud mot stora folksamlingar så gör olika instanser de som de kan för att tillgodose vårt behov av kultur och även om det inte kan bli samma som den äkta varan så är det något som uppskattas av undertecknad. Tänkte därför tipsa om två små kulturyttringar som ni kan lyssna på redan nu. Bra va?

Den första är 3,5 timme långa Hårdrockskväll som sändes i SR P4 igår. Hur kul som helst! De varvade intervjuer med inspelningar från liveframträdanden på Sweden Rock från allehanda artister och som vanligt så kan man inte undgå att åter förundras över Dio:s storhet. Ni lyssnar på programmet här: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1507932?programid=488

Mitt andra tips, när vi ändå är inne på Sweden Rock, är att trots att de ställt in årets festival så sänder de idag livespelningar från tidigare års festivaler, vilket ni hittar här: https://www.swedenrock.live/

Kul initiativ nu när Sweden Rock blev inställt och även om inte undertecknad hade för avsikt att åka dit så känns det som ett bra substitut mot de inställda/flyttade konserterna med Nazareth, Iron Maiden och Avantasia som jag däremot skulle bevistat i sommar. Rock on!!