MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Black Gives Way to Blue

Jag är väl inget stort Alice in Chains fan. Långt, långt därifrån faktiskt. Om du helt slumpmässigt skulle stoppa mig ute på stan och be mig säga en låt som de gjort så skulle jag få fundera rejält innan jag skulle lyckas klämma fram Rooster. Vilket förvisso är en underbar låt som jag lyssnat en hel del på, och som faktiskt figurerat i ett gammalt inlägg här på bloggen, men där så tar nog mitt intresse mer eller mindre slut. Jaja, visst har de gjort annat bra och visst känner jag igen dem om de spelas, kan bara inte räkna upp några låtar med dem bara så där. Men vad gör väl det? De blev häromdagen förärade Founders Award av Museum of Pop Culture och det var en fin tillställning som ni hittar här om ni är intresserade. En av de artister som hyllade dem under kvällen var Lily Cornell, Chris Cornells dotter som han har tillsammans med Susan Silver som är Manager för just AIC (och var det för Soundgarden också för den delen), och hon gjorde en fantastisk version av deras låt som även är titeln till detta inlägg. Vad låten handlar om berättar Susan stilfullt i inledning till hyllningen:

Sometimes there are very dark and challanging times in life and it may seem like things will never get better. But if you stay strong and keep moving forward, and look out at the horizon, you’ll start to see a little point of light way out there and slowly the black give way to blue. Things will start to feel better if you hold on to hope and keep move forward toward that light.

What ”black gives way to blue” means

Alla kan nog mer eller mindre känna igen sig att man vid något tillfälle varit i en sådan situation där allt känns mörkt, men om man bara sakta men säkert tar ett steg framåt i taget så brukar det som sagt var ljusna till slut. Vilket är inspirerande. Lily gör en riktigt fin version av AIC-låten men faktum är, vilket även fick mig att upptäcka låttolkningen, är varken hennes, Susans eller för den delen AIC:s förtjänst. Faktiskt inte. Nä, det är mannen som, även om han finns i bild mest hela tiden, håller sig helt i bakgrunden och snyggt kompar Lily på gitarr. Vem det är? Jo, ingen annan än den gamla Queensrÿche-suveränen Chris DeGarmo. Oerhört kul att se han tillbaka vid gitarren och tillbaka på musikscenen igen. Hoppas verkligen att han får blodad tand och att vi får se mer av honom framöver. Han har varit saknad! Menar, hur kan man inte sakna mannen som gett oss pärlor som Take Hold of the Flame, I Will Remember, Breaking the Silence, I Don’t Believe in Love, Eyes of a Stranger, Best I Can, Silent Lucidity, Anybody Listening m.fl., m.fl. En fantastisk musiker som sagt! Kanske bara jag som är lite överexalterad men må så vara. Lyssna och njut nedan och välkomna Chris tillbaka i rampljuset, även om han mest sitter i skuggan i videon nedan…

”I don’t want to feel no more
It’s easier to keep falling
Imitations are pale
Emptiness all tomorrows

Haunted by your ghost

Lay down, black gives way to blue
Lay down, I’ll remember you

Fading out by design
Consciously avoiding changes
Curtain’s drawn, now it’s done
Silencing all tomorrows

Forcing a goodbye

Lay down, black gives way to blue
Lay down, I’ll remember you”

Början på slutet?

Häromdagen så utannonserade Warner Bros., ni vet filmbolaget, att man under nästa år kommer att låta sin storfilmer få premiär samtidigt på biograferna som på streamingtjänsten HBO Max. Orsak? Covid-19 och den pandemi så håller världen i sitt järngrepp för tillfället såklart. Det är inte vilka filmer som helst heller, utan det är verkligen deras storfilmer. Eller vad sägs om Dune, Wonder Woman 1984, The Suicide Squad, Godzilla vs. Kong, Mortal Kombat, Matrix 4, med flera. Inga dåliga alster som sagt, utan helt klart filmer med rejäla budgetar. Så är det här början på slutet för biograferna? Jag tror faktiskt det. Den mer än 100-åriga resan har nu nått sin vägs ände. För några månader sedan släppte Disney sin live-version av Mulan direkt på streaming som ett test och det rapporteras om att de kommer släppa fler på det sättet. Det har också rapporterats mycket om hur MGM velat sälja senaste Bond-filmen, No Time to Die, till olika streamingtjänster och när just Warner släppte Christopher Nolans senaste film Tenet i somras på biograferna så gick det väl inte direkt så där lysande. Då har vi inte ens tagit in i leken hur bra det gick för Netflix och de andra streamingtjänsterna med sina egna produktioner redan innan pandemin slog till. Så, hur tråkigt det än må vara – för det är det – så tror jag att biograferna så som vi känner till dem nu sjunger på sista versen. Visst kommer det finnas några kvar för nostalgi, festivaler och speciella visningar, men streaming hemma är nu här för att ta över. Jag sörjer en aning och hoppas innerligt att jag har fel i min förutsägelse. Att det är engångsföreteelser och att allt återgår till ”det vanliga” snart. Men tror inte det. Missförstå mig rätt här, gillar verkligen, verkligen (verkligen), att gå på bio. Är något speciellt ändå. Mysigt, en upplevelse och framförallt underhållande. Så, ja, jag kommer sakna det om det försvinner…

”You look like something”

Det sägs ju att skönhet ligger i betraktarens ögon, vilket definitivt låter betydligt, betydligt bättre och coolare på engelska; Beauty is in the Eye of the Beholder, och som en av mina gamla vapendragare från studietiden i Umeå så insiktsfullt sjunger i låten som utgör titeln till detta inlägg så finns det nog väldigt lite tvivel gällande att jag tycker att hon har det där lilla extra. I mina ögon så är hon helt enastående, som ni vet vid det här laget, och hon har helt klart något som fångar mitt intresse. Inte bara utseendet dock. Faktiskt inte. Det är mer helheten som gör det. Hennes personlighet, hennes lättsamhet, knasighet och förmåga att vara sig själv ut i fingerspetsarna som triggar något hos undertecknad. Ja, till och med hennes problem, hennes strävan och hennes ibland lite mer jobbiga sidor är det som får mig att tycka att hon har något lite mer än andra. Helheten som sagt. Sedan gör hon ju inte ont för ögonen. Tvärtom. Men det kan ju som sagt ligga hos mig som betraktare. Fast det är väl det som räknas, eller hur? Vart jag ville komma med detta? Ingen speciell stans faktiskt. Behövde bara skriva av mig lite då hon kryper under skinnet på mig, på ett braigt sätt då, och har den där förmågan att verkligen, verkligen kunna driva mig till vansinne. Återigen på ett bra sätt. Frågan är dock vilket spel vi spelar? Vet ärligt inte riktigt för tillfället. Men jag bryr mig inte (eller det gör jag) för jag tror det kan bli bra detta. Om hon låter mig göra henne till min, på ett så där gammeldags synsätts vis. Tills dess så njuter jag av att hon har något…

Tell me, tell me, tell me
Your name and I tell you mine
I don’t give a damn at all
But something could be fine
Something to calm you
If you let me make you mine

You look like something
I could move my mind
You look like something
From a better special time
You look like something
That really, really could blow my mind away

Tell me, tell me, tell me
What games you used to play
Maybe I can help you out
If you just let me stay
So I can show you
How to make it my way

You look like something
I could move it all the way
You look like something
From a better special time
You look like something
That really, really could blow my mind away

Tell me, tell me, tell me
Your name and I tell you mine
I don’t give a damn at all
But something could be fine
Something to calm you
If you let me make you mine

You look like something
I could blow my mind
You look like something
From a better special time
You look like something
That really, really could blow my mind away

Blow my mind away

Life #2 – Meningen med livet

Häromdagen kom det upp en länk till en artikel från tidningen MåBra i mitt Instagram-flöde och även om jag inte direkt är en flitig läsare av den tidningen, raka motsatsen skulle jag vilja säga, så blev jag ändå så pass intresserad så jag klickade mig in på den. Artikeln handlade om hur man hittar meningen med livet enligt lyckoforskaren och professorn Micael Dahlén. Enligt honom så har han tre tips för att komma närmre att hitta sin mening med livet;

  1. Tänk på döden
  2. Påminn dig om döden
  3. Hitta på och hitta meningen med livet

Det handlar med andra ord om att påminna oss att en dag skall vi dö men att nu lever vi och vad kan jag göra med den fantastiska möjligheten? Att se till att inte skjuta upp och vänta med allt det du vill göra och vara här i livet då din egen dödlighet oftast annars sätter käppar i hjulet för det. Sist så handlar det om det fundamentala behovet att hitta meningen med saker och ting, med händelser, även sådant som inte har någon mening. Men att då tillåta sig att hitta på en mening, eller fråga andra om vad de tror, kan vara ett sätt att hitta både en sorts gemenskap och någon sorts mening i vad som hände.

Vet inte om det riktigt är lika utförligt som Ikigai, men har på sista tiden blivit påmind om min egen dödlighet. Eller kanske inte min egen utan mer dödligheten för de runt omkring mig. Flertalet föräldrar till några av mina barndomsvänner har helt plötsligt lämnat oss, vilket inte varit på grund av den nu rådande pandemin utan de har dött av andra orsaker. Det här är ju människor som utgjorde en stor del av min uppväxt och som jag, även om jag inte träffade dem så där jättemycket nuförtiden, sörjer att de nu inte längre finns ibland oss. Det får en att tänka på sina egna föräldrar och i förlängningen på sin egna dödlighet, precis som professorn påpekar ovan. Det framhäver verkligen det här med att leva i nuet och behovet av att hitta mitt Ikigai, vilket jag vet att jag lovade i föregående inlägg att presentera resultatet för, men vi tar det i nästa inlägg istället. Förhoppningsvis.

Men tills dess; Always look on the bright side of life!

Life #1 – Ikigai

Vintage Technics #1

Tidigare i år så skrev jag ett inlägg om hur den magnifikt underbara Jennifer Connelly under mitten av 80-talet spelade in en reklamfilm för Technics och även sjöng en låt som kom att toppa listorna i landet i öst. I det inlägget så nämnde jag även att jag äger en CD-spelare (SL-PG420A) och en förstärkare (SU-VX620) från märket trots att jag vid den tidpunkten ville minnas att de till viss del gett upp då det inte, enligt mitt minne, skulle komma något ljud ur förstärkaren och utgångarna på CD-spelaren skulle glappa. Men ibland visar det sig att minnet sviker. Gick häromveckan ned i förrådet och rotade fram de två enheterna, skruvade av skyddslocket och tog och rengjorde dem ordentligt – främst förstärkaren. Passade även på att reparera fötterna på förstärkaren då de var lösa efter 30 års användande och endast satt fast med tejp. Efter det så kopplade jag in dem mot högtalarna och provspelade. Hur det lät? Helt fantastiskt! Kunde inte hitta några fel alls på utrustningen och de spelade hur bra som helst utan något som helst glapp eller annat fel. Var jag fått ifrån att de skulle behöva reparation, vet jag inte. Men så var inte fallet i alla fall! Riktigt kul! Det här gav blodad tand gällande äldre Technics och jag har nu spenderat en hel del tid på Tradera och Ebay för att leta gamla Hi-Fi-prylar. Om jag hittar något? Jodå, ett par fynd har det blivit men mer om det i senare inlägg. Nu gläds vi åt att mina gamla trotjänare fortfarande fungerar utan problem.

The Long Road Home

Det har varit en kärleksaffär i lite mer än 12 år nu. I början en het och intensiv sådan som därefter, som kärlek tenderar att omvandlas till över tid, en lite mindre passionerad sådan men som alltid funnits där som en trygg partner som man kunnat lita på. Vem jag pratar om? Dean Winchester såklart! Serien Supernatural började sändas 13 sepetember 2005, men det dröjde nästan 3 år innan den dök upp på min radar av någon outgrundlig anledning. Men vilket möte det blev! Det var kärlek vid första ögonkastet och som jag skrev här i bloggen så passade den mig verkligen som handen i handsken. I stort sett allt jag skrev där när det begav sig har stämt under hela resan vi tagit tillsammans; har diggat allt från bilen till musiken till det övernaturliga temat. Serien har helt enkelt varit jag på något konstigt vis. Om jag själv skulle gjort en TV-serie så hade den förmodligen sett ut på precis detta sättet. Kanske med en tydligare twist mot film noir, men ändå. Supernatural ÄR verkligen jag i TV-serieform. Visst finns det bättre, mer välgjorda och mer välspelade serier, men helheten och atmosfären har verkligen tilltalat mig på ett sätt som få andra serier gjort. Så mycket så den återfinns på plats 8 på min 10-i-topp-lista över de bästa serierna. Men nu så är det slut. Vägs ände. Kärleksaffären har kommit till sitt slutskede och jag sörjer på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Har ikväll sett det 20 och sista avsnittet i den 15:e säsongen och jag kommer onekligen att sakna Bröderna Winchesters äventyr i framtiden – för att inte prata om Dean som karaktär. Magiskt cool! Dean Winchester har helt klart varit min TV idol under den här tiden.

Avslutningen var fin och den kändes på ett sätt som ett…ja, avslut. Inga konstiga öppna trådar som kan skapa en fortsättning, inga ouppklarade plot points, bara en ren och skär avslutning på en underbart underhållande serie som kommit att stå mig varmt, varmt om hjärtat. När den var på väg att ta slut efter 5:e säsongen så sörjde jag lite att den skulle bli så kortlivad, men att vi fick ytterligare 10 säsonger gläds jag enormt mycket åt även om det nu är med tårfyllda ögon, faktiskt!, som vi tar farväl. Tack för den här tiden, den här resan, det här kärleksförhållandet och vila i frid Dean och Sam. Vila i frid!

På återseende i reprishimlen…

Supernatural 2008-10-10
As cold as ice… 2008-10-26
Look-a-likes? 2008-10-31
Supernatural 2008-11-03
Hemkommen… 2008-11-07
Olikt… 2008-11-09
So, what do you.. 2008-11-15
JLH 2008-12-07
On the run… 2008-12-17
Ren och skär njutning… 2009-01-15
S som i.. 2009-03-17
Tur och Retur 2009-05-13
Thunderstruck 2009-09-12
Top TV Score 2018-01-04
Crossroads – Chapter 20: Carry on Wayward Son 2019-09-15
10-i-topp TV-serier; #10-8 2019-12-01
The Long Road Home 2020-11-20

Game & Watch

Så, idag dök den upp på posten, min NG&W-SMB som jag förbokade i somras. Nä, det är ingen udda sadomasochistisk pryl jag refererar till utan den nysläppta Nintendo Game & Watch: Super Mario Bros.-konsolen som hade premiär i fredags. Ren och skär nostalgi, mina vänner! Ren och skär! Hade på något vis helt förträngt att jag beställt den så när jag fick mailet från Webhallen att de packat och skickat den så trodde jag först det var ett spammail, men så var det ju inte. Sedan när Klarna-fakturan kom så återkom minnet, men på det stora hela blev det en sorts överraskning till mig själv. Vilket ju är kul! Överraskningar är ju kul, tycker ni inte?

Where To Buy Game & Watch: Super Mario Bros. - Nintendo Life

Walk the Earth

Även om jag inte hade med en av våra absolut bästa svenska akter på 10-i-topp-listan över de bästa hårdrockslåtarna så går det inte att sticka under stolen med att jag verkligen gillar dem och att de släppt ifrån sig en hel drös med underbara alster. Vilka jag pratar om? Givetvis våra svenska rockkungar Europe, som verkar åldras som ett fint årgångsvin som bara blir bättre och bättre med åren. De släpper för tillfället en ny Coronakarantänsvideo varje fredag på sin Youtube-kanal, något de valt att kalla Exclusive Lockdown Session. Ett trevligt tilltag tycker undertecknad där de spelar en låt från sin repertoar hemifrån sina respektive bostäder (eller vars de nu är). Skoj, skoj! Spana in om du inte gjort det redan!

Faktum är att jag numera faktiskt gillar tilltagen när de spelar live och/eller om möjligt hyfsat akustiskt bäst. När jag för första gången för ett par år sedan såg dem live på Storsjöyran så slogs jag både av hur hårt de lät och hur bra de faktiskt ÄR live. Magiskt bra! För att inte tala om när Joey och John besökte Musikhjälpen för några år sedan och spelade en helt underbart bra versioner av Open Your Heart (som du hittar i Yran-inlägget ovan) och A Drink and a Smile. Sedan så är ju deras album Almost Unplugged, där de spelar både sina egna låtar och låtar de inspirerats av, kanske en av deras bästa skivor. Hade verkligen velat se den live-spelning de gjorde på Nalen när de spelade in skivan. Deras version av UFO:s Love to Love är bara suveränt braig. Precis just så braig att jag låtit den utgöra titeln till ett av kapitlen i Crossroads-inläggen.

Så varför skriver jag då detta? Jo, förutom att posta karantänvideos så postade de för ett halvår sedan en version av Walk the Earth, en låt som jag placerade som nummer 9 på min tio-i-topp över deras alster, som är helt….ja, i brist på bättre ord; magisk! Det är en akustisk version som även denna är framförd i karantän med tvisten denna gång att den är för att hjälpa till att samla in pengar till kampen mot just Coronaviruset. Bra initiativ med andra ord! Versionen, som endast är med Joey och Mic, är precis så dör bra som jag tycker att de är nu för tiden. Så, om du missat denna så råder jag dig att lyssna och njuta!

Sida 2 av 114

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén