MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Technics

En av de vackraste skådespelerskorna vi har, i mitt ödmjuka tycke, är den underbara Jennifer Connelly. Precis som jag skrivit förut så är hon helt makalös i min bok och någon som bara verkar bli vackrare med åren, hur nu det är möjligt? Som i så många fall så tenderar man ju att försöka hitta anknytningar till dem man ser upp till och hur långsökt det än må verka så hittade jag ett underbart litet klipp med Jennifer från underhållande The Graham Norton Show, som knyter an till undertecknad. Åtminstone om vi blundar och drömmer lite.

1992 eller -93, minns faktiskt inte riktigt vilket år det var även fast jag nog skulle kunna kolla upp det då jag säkerligen har kvittot kvar i någon pärm i förrådet, så var det på tapeten att alla vi i min bekantskapskrets som nått över mittpunkten på våra tonår skulle köpa oss en ny Hi-Fi-anläggning av något slag. CD-skivorna hade förvisso funnits sedan mitten på första halvan av 80-talet, men det var nu i början på 90-talet som priset hade sjunkit till en nivå så försäljningen gick förbi kassettbanden. Givetvis så var det därför en CD-spelare som stod högst på listan för nyköpet. Vanligast var att vi alla, precis som undertecknad, satsade på en CD-spelare, en stereoförstärkare och ett par rejäla högtalare. Alla försökte givetvis att köpa lite olika grejer, eller åtminstone olika märken då det ju inte är något kul att äga samma saker. Medan vissa körde på Pioneer så valde andra Yamaha och ytterligare andra Denon, NAD och för den delen Sony. Själv så föll valet på Technics, vilket var/är Panasonics märke för high-end audio products. Med andra ord deras prestigemärke när det kommer till Hi-Fi-utrustning. Den CD-spelare (SL-PG420A) och förstärkare (SU-VX620) som jag köpte på gamla hederliga, och numera konkursade, ONOFF i Östersund har faktiskt hängt med sedan dess. Tro det eller ej. De har förvisso till viss del gett upp numera då det inte kommer något ljud ur förstärkaren och utgångarna på CD-spelaren glappar, men vad är annat att vänta av 30 år gamla produkter som använts kontinuerligt på ett eller annat sätt? Har varit makalöst bra genom åren måste jag säga. Har dem kvar, undanstoppade, och det finns faktiskt i mitt bakhuvud att jag skall lämna in dem och reparera upp dem så de fungerar igen. Varför? Ren och skär nostalgi. Vi får se hur jag gör med det. Om jag gör det så återkommer jag här i bloggen om det. Lovar.

Technics som varumärke försvann ett tag ifrån marknaden då Panasonic ändrade namnet till just ”Panasonic” på deras utrustning från 2002. I alla fall i stora delar av världen. I gamla hederliga Sovjet och i Japan så användes Technics fortfarande enligt Wikipedia. Hur som helst så återlanserades varumärket för ett par år sedan och gör nu riktigt fina prylar – spana in deras hemsida vet jag! Har själv gått och sneglat på deras EAH-AZ70W in-ear trådlösa hörlurar såväl som deras EAH-F70N hörlurar med brusreducering. Ser riktigt trevliga ut! Oavsett så är det kul att märket finns på kartan igen.

Så vad har då det här med Jennifer Connelly att göra? Jo, 1986 så spelade hon uppenbarligen in en reklamfilm för Technics där hon till och med sjöng på japanska! Låten i fråga gavs sedermera ut som singel där den toppade den japanska listan. Hur kul är inte det? Det är ju här jag tänker att jag undermedvetet måste valt Technics på grund av detta, tror ni inte? Jag hade definitivt inte sett reklamfilmen, eller för den delen hört låten, där i början på 90-talet, men jag hade ju sett henne i filmer som The Rocketeer och Labyrinth och förtrollats över hennes utstrålning redan där och då. Så, det måste väl finnas en connection mellan mig och Jennifer, tycker ni inte? 🙂

File:Technics-Logo.svg - Wikimedia Commons

Hårdrock x2

Egentligen så har jag väl kanske uppnått åldern när man växlar över från att lyssna på Sveriges Radio P3 till P4, vilket jag märkt att en hel del av mina vänner gjort. Det hör dock inte till vanligheterna att undertecknad lyssnar på P4 annat än möjligen Radiosporten. Jag fördrar nog fortfarande P3 som radiokanal. Men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Som ni mycket väl vet. En av de tråkigare saker som hänt på det kulturmässiga planet i år är att som följd av Covid19-utbrottet så har alla spelningar och konserter i sommar fått ställas in. Inte så viktigt på det stora hela i den pandemi som råder där folk blir supersjuka och där många får lämna jordelivet, men faktum är att kultur är något som vi människor behöver och uppskattar. Mitt i denna tid av karantän och förbud mot stora folksamlingar så gör olika instanser de som de kan för att tillgodose vårt behov av kultur och även om det inte kan bli samma som den äkta varan så är det något som uppskattas av undertecknad. Tänkte därför tipsa om två små kulturyttringar som ni kan lyssna på redan nu. Bra va?

Den första är 3,5 timme långa Hårdrockskväll som sändes i SR P4 igår. Hur kul som helst! De varvade intervjuer med inspelningar från liveframträdanden på Sweden Rock från allehanda artister och som vanligt så kan man inte undgå att åter förundras över Dio:s storhet. Ni lyssnar på programmet här: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1507932?programid=488

Mitt andra tips, när vi ändå är inne på Sweden Rock, är att trots att de ställt in årets festival så sänder de idag livespelningar från tidigare års festivaler, vilket ni hittar här: https://www.swedenrock.live/

Kul initiativ nu när Sweden Rock blev inställt och även om inte undertecknad hade för avsikt att åka dit så känns det som ett bra substitut mot de inställda/flyttade konserterna med Nazareth, Iron Maiden och Avantasia som jag däremot skulle bevistat i sommar. Rock on!!

SW: Ep VII – TFA

Som ni vet vid det här laget så ligger ju Star Wars mig varmt om hjärtat och jag har vid flertalet tillfällen berättat hur jag en sommar som liten osnuten parvel blev helt förtrollad av A New Hope. När jag tänker efter så är det faktiskt underligt att jag inte nötte ut VHS-bandet som filmen var inspelad på. Från och med den sommaren har jag varit hooked på George Lucas rymdepos, på gott och ont, mest gott skulle jag vilja påstå. Oavsett, så det jag tänkte komma till var att jag vid några tillfällen gett mig på att försöka betygsätta och rangordna filmerna, vilket är lättare sagt än gjort för undertecknad. Nu skall ju den så kallade Skywalker-sagan vara avslutad, åtminstone om vi skall tro Disney, och i och med att den sista filmen nu släppts på UHD Blu-Ray så tänkte jag det var dags att kika igenom alla delar som finns i live utförande och se ifall jag tycker lika som innan och/eller ifall jag håller med betygen på Rotten Tomatoes och/eller IMDB.

För att börja någonstans så tänkte jag ta mig an den av fansen så utskällda nya trilogin från Disney, eller Sequel Trilogy. Den här trilogin har verkligen visat sig vara en vattendelare och det är sällan, tror jag, något har debatterats så hätskt och intensivt online som kvaliteten på de filmer som Disney släppt. När nu lite tid förflutit sedan de släppts och jag hunnit få lite distans så kanske jag kan se dem med lite mer nyanserade ögon. Förhoppningsvis i alla fall…

Först ut är Episode VII – The Force Awakens, eller TFA, som jag när jag recenserade den sist, just efter att jag sett den för första gången på bio, förädlade med betyget 4+ av 5 möjliga. Inget dåligt betyg med andra ord. Tycker jag så nu med med lite distans och efter att jag sett den flertalet gånger? Håller den? Well, jag har ju som sagt sett den några gånger mellan då och nu, inte överdrivet många, men några i alla fall. Såg om den för ett par veckor sedan igen och skrev faktiskt det här inlägget direkt efter men valde att inte publicera det. Ville tänka efter lite till innan. Vilket jag nu gjort. Jag kan väl se att TFA både har sina brister och sina fördelar, vilket väl alla filmer har. Vi kan ju alla konstatera att det inte var någon lätt uppgift som J.J. Abrams tog sig an när han gick med på att regissera den här filmen. Att både leva upp till allas förväntan, leverera något nytt och fräscht och samtidigt slå an på alla de där nostalgikänslorna är sannerligen ingen lätt uppgift alls. På det stora hela tycker jag nog att han lyckas bra, trots allt. Han lyckas balansera den där anknytningen till de gamla filmerna samtidigt som han introducerar nya karaktärer för att mixa in med de gamla. Filmen sägs ofta, lite orättvist kan jag faktiskt tycka, vara en kopia på Episode IV – A New Hope. Att J.J. mer eller mindre tog samma historia och förklädde den i en ny skrud. Fast jag vill nog inte riktigt hålla med om det, även om han gjorde en del val som fick filmen att kännas så till viss del.

Jag tycker faktiskt att den första timmen av filmens totala 132 minuter fungerar riktigt, riktigt bra. Vi får veta i öppningstexten att Luke har försvunnit och att i hans frånvaro så har First Order rest sig från Imperiets rester. Leia, som nu är ledaren för Motståndsrörelsen, söker desperat efter sin bror för att han skall hjälpa till att bekämpa det nya hotet. Vi introduceras sedan till en av de nya hjältarna; Poe Dameron samt hans robot BB-8 på den nya planeten Jakku där de hittat en karta till vars Luke befinner sig. Dock blir byn där de hittat kartan attackerad av den nya skurken Kylo Ren och hans Stormtroopers och Poe blir tillfångatagen. Han får dock snart hjälp att fly av en avhoppande Stormtrooper; FN-2187, eller Finn, och under deras flykt från Rens Star Destroyer-skepp så kraschlandar de på Jakku. Finn träffar där den sista av våra nya protagonister; Rey, som räddat BB-8 från en skrothandlare. Finn, Rey och BB-8 flyr från Jakku och First Order i Millennium Falcon, som stått övergiven på planeten. Allt det där fungerar suveränt faktiskt och 40 minuter in i filmen får vi möta den första av våra gamla hjältar när Han Solo hittar sitt gamla skepp och lyckas docka Millennium Falcon till sitt nuvarande skepp. Hos First Order har vi redan introducerats för den fanatiske Generalen Hux och vi får här möta, via hologram, First Orders Supreme Leader Snoke för första gången. Det är här det börjar spåra ut en aning. Inte riktigt, men det börjar här i alla fall i och med den första antydan till att ”det nya vapnet” är färdigt. Allt innan det tycker jag på det stora hela fungerar bra. Enda lilla grejen jag kan tycka är att man skiftade fokuset från Poe, som det började med, till Finn och Rey efter att Poe och Finn kraschat på Jakku. Poe försvinner liksom ut ur historien ett tag, vilket enligt mig är det första misstaget. Han Solo går med på att hjälpa Finn, Rey och BB-8 till Motståndsrörelsen och de besöker Hans gamle vän Maz, där Rey får en upplevelse via Kraften och hon hittar Anakins och sedemera Lukes gamla ljussabel som han tappade under duellen med Darth Vader i Episode V – The Empire Strikes Back. Det är egentligen efter detta, 1 timme och 8 minuter in i filmen, som det spårar ur på riktigt. Kanske inte fullständigt, men det är härifrån som det blir för mycket likt den fjärde delen. Man introducerar Starkiller Base, en slags förväxt Death Star på steroider, Rey blir tillfångatagen av Kylo Ren och våra hjältar beger sig till nämnda Dödsstjärna för att rädda henne och samtidigt förstöra vapnet som redan utplånat planeter. Känns det igen? Jo, tänkte väl det. Poe har återintroducerats och vi har fått möta Leia och C3P-O igen och under anfallet mot Starkiller Base så hittar Rey sitt kall, vem hon är ämnad att bli. Inte dåligt, men inte suveränt. Efter att basen är förstörd så vaknar R2-D2 till liv efter att stått i dvala under hela tiden som Luke varit borta och en karta i hans minne kan synkas samman med den karta som Poe och BB-8 hittade i början på filmen och man hittar platsen där Luke befinner sig. Filmen slutar med att Rey åker dit kartan pekar och på en öde ö i havet hittar hon Luke ståendes och ser bister ut. Hon räcker över hans gamla ljussabel och filmen slutar med att Luke mest bara ser bekymrad ut.

Förutom det konstiga valet gällande Poe, att låta han försvinna efter 25 minuter in i filmen och sedan inte återkomma förrän vid 1 timme och 15 minuter, så finns det en rad andra saker som hade kunnat gjorts bättre. Varför man kände sig tvungen att kasta in Starkiller Base övergår mitt förstånd. I min ringa mening så hade det faktiskt varit bättre om de gjort så att First Order erövrat planet efter planet med ren militär styrka. Det hade också gjort att en ren räddningsoperation gentemot Rey hade varit bättre som avslutning och man hade istället kunnat använda sig av någon avledningsmanöver i form av en attack på det som First Order erövrat medan man fritog Rey. Man hade också sluppit frågetecknet hur en person som aldrig knappt haft med kraften att göra tidigare kan matcha en som tränat både på den ljusa och mörka sidan. Oklart? Jo, men ni förstår ifall ni ser filmen. Det hade helt klart varit bättre ifall man behållit fokuset på Poe och gjort han till huvudpersonen genom hela filmen, eller hela trilogin. Låtit han vara fokuspunkten och introducerat de andra runt hans karaktär, om än i relativt ledande roller med. Precis som man gjorde med Han och Leia fast det var Luke som var huvudpersonen. Det hade nog faktiskt känts fräschare än det som vi fick nu. Sist, men inte minst, så borde man avslutat filmen med att man pusslade ihop kartan till Luke. Man borde ha skippat scenerna när Rey åker till honom och låtit han vara frånvarande i hela denna filmen. Vara endast en myt för att sedan återintroducera honom i nästa film. Mest för att scenen i sig inte tillför något alls egentligen.

John Williams musik har alltid varit en stor del i Star Wars-filmerna och i många fall en lika stor del som någon av skådespelarna. Soundtracket till TFA är väl inte ett av de mer minnesvärda. Helt OK och inget som är direkt dåligt, men samtidigt inget som är i klass med det som finns i Episode IV – VI. Inte ens i närheten. När Episode I – III släpptes så kom ju faktiskt även en hel radda nya minnesvärda alster som kanske till och med till viss del var bättre än de i original trilogin. Kanske. Men så är som sagt inte fallet här. Soundtracket gör sitt jobb, återknyter till de gamla temana bra, men är inget som skapar den där gåshuden som musiken i installationerna före gjort. Visst, Farewell and The Trip är OK, men litet intetsägande. Ingen ny Dual of the Fates direkt.

Så, vad blir då betyget? Ja, nu när jag kanske sett den med lite nyktrare ögon än då jag betygsatte den direkt efter premiären så kan jag se många brister, men samtidigt så tycker jag att den på det stora hela är helt OK. Faktiskt mer än ”bara OK”. Filmen är underhållande, välgjord och med en del oväntade tvister. Den bygger upp något för framtiden samtidigt som den lyckas bra, kanske lite för bra, men att återknyta till det gamla. Att få återse Harrison Ford i rollen som Han Solo är utan tvekan filmens absolut största behållning och jag kan lätt se att för en ny generation SW-fans så gör TFA samma jobb som A New Hope gjorde för undertecknad när det begav sig. En bra film som jag överlag faktiskt gillar, trots sina brister. Inget mästerverk men en bra start på något som lovade väldigt gott inför framtiden.

Betyg: 6,5 av 10

Star Wars: Episode VII - The Force Awakens (2015) - IMDb

01. Star Wars: Episode VII – The Force Awakens, betyg 6,5

Topp-5 filmer: Thriller

Gamereactor Sverige har en artikelserie där de listar deras fem favoriter inom en rad filmgenrer. En intressant och framförallt kul idé tycker undertecknad, som hakar på och listar mina favoriter i samma genre som den de just publicerat allt eftersom. De har siktat in sig på tio stycken artiklar, eller de fem bästa filmerna inom tio specifika genrer, vilket väl jag också gör initialt. Om jag gör fler eller färre får väl framtiden utvisa, tänker jag. Hänger ni på?

Vi har nu kommit till det nionde inlägget i denna bloggserie och det har blivit dags för topp-5 thriller, där Gamereactor listat följande filmer; 5) Oldboy, 4) The Sixth Sense, 3) Rear Window, 2) Seven och 1) Silence of the Lambs. Många skulle nog säga att det är Hitchcock som är mästaren i denna genre, vilket inte vore helt fel. Jag har dock aldrig varit något superfan av The Master of Suspense, som han brukar kallas, även om jag faktiskt har ett av hans alster på förstaplatsen på min lista. Mer av ett undantag än en regel, kan man säga. Vad gäller GR’s lista så har jag väl följande att säga utöver Hitchcock-filmen; har inte sett Oldboy så kan inte uttala mig om den och har aldrig riktigt förstått storheten i Seven. En okej film som jag såg på bio när det begav sig och faktiskt mest tycker är lite småtråkig, även om filmens foto är häftigt. Sjätte Sinnet och När Lammen Tystnar finns båda med på min topp-10 men inte bland de fem översta filmerna. Eller egentligen så finns de nog inte med där faktiskt. I stort sett samtliga filmer som kommer att komma i inlägget för Film Noir kan med lätthet egentligen klassificeras in som thriller-filmer och gör man det så blir nog nedan lista helt annorlunda. Mest troligt i alla fall. Hur det än må vara med det så kommer mina favoriter i genren här:

5) Argo (2012)
Jag gillar Ben Affleck, både som skådespelare och som regissör. Han har gjort några riktigt bra thrillers i båda kepsarna, men ingen som är bättre än i 2012-års Oscarsvinnare. Lättsamt gjord i allt sitt allvar, snyggt filmad och faktiskt riktigt spännande. Bygger på den sanna historien om när USA räddade sina Diplomater i Iran 1979 med hjälp av en fejkad Sci-Fi-filminspelning i Teheran. Snyggt regisserad av Affleck och med riktigt fint skådespeleri av framförallt John Goodman och Alan Arkin. Rekommenderas varmt! Argo fuck yourself.

4) Ocean’s Eleven (2001)
Nyinspelningen av Storslam i Las Vegas är bättre på alla sätt än originalet. Med en fantastisk rollista, en finurlig historia och spännande samt oväntade inslag så blir Steven Soderberghs heist-film något mer än en vanlig thriller. George Clooney, Brad Pitt och Matt Damon är verkligen som klippt och skurna i sina roller och Julia Roberts är så där filmmagiskt vacker och suverän som vanligt. Danny Ocean och hans 10 kumpaner planerar att genomföra den största kuppen i historien, nämligen att råna tre kasinon i Las Vegas samtidigt. Fartfylld, cool och framförallt riktigt, riktig underhållande. De två uppföljarna är även de riktigt kul att se, speciellt trean, men de är inte riktigt lika bra som denna, första, lilla pärla. Tycker nog till och med att uppföljarfilmen med Sandra Bullock, som kom häromåret, har sina förtjänster. Faktiskt.

3) The Fugitive (1993)
Det här var under stora delar av 90-talet, efter den släppts då givetvis (duh!), en av mina absoluta favoritfilmer. Oklart hur många gånger jag sett den men kunde under en period inte få nog av Harrison Fords jagade Dr. Kimble och Tommy Lee Jones blodhundsliknande Sheriff Gerard. Spännande, oväntad och ombytlig i intensitet. Efter att ha blivit oskyldigt misstänkt för mordet på sin hustru så kraschar den fångtransport som skall ta Dr. Richard Kimble till fängelset. På flykt, med U.S. Marshals häck i häl, försöker Kimble spåra den enarmade man som han påstår är den riktiga mördaren. Rejält fartfylld, rejält underhållande och med fantastiskt skådespeleri gör det här till en solklar deltagare på denna listan i min bok.

2) The Game (1997)
Det här är i min bok David Finchers absolut bästa film, vilket inte vill säga så lite. Karln har ju trots allt filmer som Seven, Gone Girl, The Social Network, Zodiac och Fight Club på meritlistan. För att inte tala om den fina Netflix-serien Mindhunter. En riktigt kompetent regissör med andra ord, om ni nu tvivlade på det. I The Game så får han dock ihop allt på ett magiskt bra sätt. Med en strålande Michael Douglas, en manisk Sean Penn, en suverän James Rebhorn och en fantastisk Deborah Karen Unger så skapas en tät och intensiv thriller som greppar tag i en från första bildrutan och sedan vägrar släppa greppet. En förmögen bankman i San Fransisco får i födelsedagspresent av sin bror ett kort som ger honom tillgång till ett annorlunda spel. Nyfiken på vad spelet är för något så besöker han företaget som anordnar spelet och därefter så vänds hans liv upp och ner och han får svårt att skilja mellan spelet och verkligheten. Intensiv, oväntad, snyggt filmad och med suveräna skådespelare gör att det här är den näst bästa thrillern så här långt.

1) North by Northwest (1959)
Alfred Hitchcock går ju inte under smeknamnet The Master of Suspense för intet och även om jag inte sett alla hans filmer så har jag sett relativt många. Visst kan jag se storheten men i ärlighetens namn så har jag aldrig varit något jättefan av den engelske demonregissören. Med undantag för denna lilla pärla då, som finns på 18:eplats på min Topp-20-lista över de bästa filmerna genom tiderna. Cary Grant är en reklamman misstas för en annan person och samtidigt misstänks felaktigt för mord, vilket gör att han dras in i en spionhärva samtidigt som han jagas av polisen. Med spioner, blondiner som inte är vad de utger sig för och ett klimax på toppen av Mt. Rushmore är detta ren och skär filmmagi. Det är dock det scenen när Grant blir jagad av ett flygplan på ett fält som är filmens mest minnesvärda och rankad som ett av de största filmögonblicken genom tiderna faktiskt. Med en gripande historia, ett underbart filmfoto och spänning på hög nivå så sätter denna klassiker verkligen mallen för hur en thriller skall vara och kombinerar man det med suveränt skådespeleri av Grant, Eva Marie Saint, Martin Landau och James Mason så får man ett mästerverk utav sällan skådat slag. Magiskt bra!

Precis utanför listan, för att runda av till en topp-10, så kommer 6) Shoot to Kill, 7) The Silence of the Lambs, 8) Heat, 9) The Sixth Sense och 10) Tears of the Sun. Bubblare får bli underskattade Primal Fear samt knasiga Twelve Monkeys. Svensk thriller? Får bli Jägarna i brist på annat.

Tidigare inlägg:
1) Topp-5 filmer: Komedier
2) Topp-5 filmer: Action
3) Topp-5 filmer: Krig
4) Topp-5 filmer: Fantasy
5) Topp-5 filmer: Sci-Fi
6) Topp-5 filmer: Skräck
7) Topp-5 filmer: Drama
8) Topp-5 filmer: Maffia
9) Topp-5 filmer: Thriller
Topp-5 filmer: Romantik
Topp-5 filmer: Film Noir
Topp-5 filmer: Västern

Crossroads – Chapter 30: Love Ain’t No Stranger

När jag för 2 år och snart 8 månader sedan skrev prologen till denna serie blogginlägg så fanns det, som ni är väl medvetna om vid det här laget, 5 olika vägval att välja mellan gällande mitt då framtida kärleksliv. Eller så påstod jag i alla fall. Där och då. Att jag hade 5 olika vägskäl att välja mellan och därav så gav jag inläggen titeln Crossroads. Efter mycket rannsakande och mycket velande hit och dit så har jag äntligen, som ni också vet vid det här laget, erkänt för mig själv att jag faktiskt är kär. Något som säkert har varit helt uppenbart för alla utomstående men som ändå krävt sin resa för att undertecknad skall ha kommit till insikt. Visst, innerst inne har jag väl vetat hela tiden men ibland så behövs det tid, andra erfarenheter och framförallt att man hittar tillbaka till sig själv för att insikten skall infinna sig. Men hur blev det då med de 5 vägarna?

Den första av vägarna, som jag beskrev i Kapitel 1: Wanna Be Startin’ Something, har jag ju redan beskrivit hur jag valt bort i Kapitel 24: Be Mine. Den andra vägen, Kapitel 2: Waiting For a Girl Like You, skrev jag om hur jag valt bort i Kapitel 25: Always Will Be. Gällande det tredje vägvalet, så är det utan tvekan det som fått mest tid här i bloggen. Förutom att skriva om det i Kapitel 3: Writings on the Wall så hade det även en hel serie egna blogginlägg under titeln Writings on the Wall samt var ett av mina då pågående projekt. Oavsett det så valde jag bort denna väg i Kapitel 22: Somethin’ Stupid. I Kapitel 5: Love Me Again beskrev jag det sista möjliga vägvalet, men i Kapitel 27: The Way We Were så redogjorde jag varför det alternativet inte längre är aktuellt. Så varför fyra av de fem vägarna inte valts har som sagt beskrivits och vi har nu kommit till den femte och sista vägen. Här nedan följer min redogörelse för varför Kapitel 4: Perfect Strangers inte valdes:

Men vänta nu, säger ni som vän av ordning. Vadå inte valdes? Du har ju valt bort de andra fyra vägarna så då måste ju denna väg vara den du valt, eller? Jo, så kan man kanske tycka, eller för den delen tro, men så fungerar inte min hjärna. Hav förtröstan mina vänner, allt kommer att förklaras i sinom tid. Men för detta inlägg så fokuserar vi på varför inte detta vägval har valts, OK?

Den här vägen var den som skulle leda mot det okända. Den skulle innebära en helt oskriven historia med en komplett främling. Fast en helt komplett främling var det trots allt inte. När jag skrev inlägget i Kapitel 4 så var jag ytterst vag och jag gav på något vis sken av att det skulle kunna gälla vilken främling som helst. Vilken ny bekantskap som helst. Vilket faktiskt inte var riktigt så som jag menade. Det fanns en väldigt specifik person i slutet av vägen och anledningen till att den beskrevs som det gjorde var att det är en person som jag inte känner. Alls. Jag vet vem hon är men har faktiskt aldrig, vad jag kan minnas i alla fall, utbytt ett endaste ord med henne. Jag vet vem hon är och vi har gemensamma bekanta, så jag är ganska säker på att hon vet vem jag är också. Hon skulle vara den där perfekta matchningen som jag ännu inte träffat. Eller åtminstone inte pratat med än. Den perfekta främlingen. Hon som skulle göra att jag skulle släppa allt och bara satsa helhjärtat på någon jag inte kände. Men så blev det inte och kommer så heller inte att bli. För även om hon åtminstone på avstånd har ett soligt leende, en utstrålning som få och är riktigt, riktigt vacker i mina ögon så är hon inte för mig. När jag skrev inlägget i Kapitel 4 så var vi båda singlar och det var därför hon blev ett av de möjliga vägvalen. Vi rör oss som sagt i samma kretsar och jag vet relativt mycket om henne från de gemensamma bekanta vi har. Men där tar det nu stopp. Inte för att hon inte är intressant längre utan för att hon inte längre är singel och har inte så varit på väldigt lång tid nu. Plus att hon inte är den som jag kommit fram till att jag är kär i. Inte ens i närheten faktiskt. För om vi skall vara ärlig så är ju inte kärleken någon främling, eller vad säger ni?

Love ain’t no stranger,
I ain’t no stranger
Love ain’t no stranger,
I ain’t no stranger to love

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Chapter 29: Love is a Battlefield
Chapter 30: Love Ain’t No Stranger (or WE’RE NOT Perfect Strangers)
Epilogue: ???

Projekt 6) – del 2; Forestal

Sakta men säkert, och då menar jag verkligen sakta, så går det här projektet framåt. Under mer än ett år har det arbetats för ett ägarbyte av skogsfastigheten som funnits i släkten på min fars sida och så nära som vi nu är har vi nog aldrig tidigare varit. Endast några små vägbulor som behöver slätas ut så skall vi komma i mål med att jag skall bli lagför ägare. Förhoppningsvis till veckan. Det har varit så många bulor som ”dykt upp” längs med vägen och allt har verkligen dragit ut på tiden så man har nästan, men bara nästan, börjat misströsta. De sista små hindren skall nu dock vara fixade. Alla papper är underskrivna, medgivanden där det behövs skall vara gjorda och försäkringen är tecknad. Om nu bara Postnord gör sitt jobb så bör alla papper komma till banken under kommande vecka och inskrivning, ny lagfart och nytt pantbrev bör kunna fixas. Sedan så återstår det bara lite efterarbete med att döda de gamla pantbreven som finns, uppdatera jaktarrende osv osv. Man skall aldrig ropa hej förrän man är över bäcken, men vi har ju åtminstone hoppat nu i alla fall. Återstår att se hur landningen går?

Projekt 1) – ??? (Tidigare Projekt #10, A & I)
Projekt 2) – Fit For the Future (Tidigare Projekt #11 ”No Pain, No Gain”, H & III – del 1del 2del 3del 4del 5del 6del 7)
Projekt 3) – Easy Livin’ (Tidigare Projekt #14 ”A Room With a View”, D & IV – del 1del 2del 3)
Projekt 4) – Retro (Tidigare Projekt #16, F & VI – del 1del 2del 3del 4)
Projekt 5) – Giddy Up (Tidigare Projekt # 17 ”Areion” & VIII – del 1del 2del 3)
Projekt 6) – The Wild (del 1, del2)

Topp 5-filmer: Maffia

Gamereactor Sverige har en artikelserie där de listar deras fem favoriter inom en rad filmgenrer. En intressant och framförallt kul idé tycker undertecknad, som hakar på och listar mina favoriter i samma genre som den de just publicerat allt eftersom. De har siktat in sig på tio stycken artiklar, eller de fem bästa filmerna inom tio specifika genrer, vilket väl jag också gör initialt. Om jag gör fler eller färre får väl framtiden utvisa, tänker jag. Hänger ni på?

I det åttonde inlägget i denna bloggserie så har det blivit dags för topp-5 maffia, där de listat följande filmer; 5) Sonatine, 4) A Bittersweet Life, 3) Once Upon a Time in America, 2) Godfellas och 1) The Godfather: Part II. En något udda genre, måste jag säga. Inte en av de som brukar omnämnas när man pratar ”filmgenre”. Nu skall väl inte Wikipedia ses som något facit men i den lista de har så brukar väl så kallade gangsterfilmer främst vara en undergenre till kriminalfilmer och inte en egen genre. Men å andra sidan så är ju krig, eller militärfilmer, en undergenre till action också, så finns väl inga rätt eller fel tänker jag. Hur än det är med det så kan jag väl kanske inte påstå att maffiafilmer är något som jag direkt ser ofta. Nä, nästan aldrig skulle jag vilja påstå. GR:s plats 4 och 5 har jag inte sett men skall definitivt kika in fjärdeplatsen vid lämpligt tillfälle. Sonatine lät inte som något som tilltalade mig utifrån deras beskrivning. Deras topp-3 har jag givetvis sett och har väl kanske inte riktigt samma uppfattning om dem som de har. Vad gäller Once Upon… så är det ett enda stort sömnpiller om du frågar mig. En bland Sergio Leones absolut tråkigaste filmer. Välgjord? Visst. Tråkig? Japp! Så är det bara. Det här med vad som klassificeras som en ”maffia” kan ju debatteras, som vanligt. Det som ursprungligen förknippas med termen är ju den italienska, främst den Sicilianska, organiserade brottsligheten. Men om vi istället breddar det hela lite och utgår ifrån den ovan nämnda undergenren ”Gangsterfilmer”, så kan vi ju använda följande definition:

”Focus on criminal organizations that provide a level of organization, and resources that support much larger and more complex criminal transactions than an individual criminal could achieve.”

Ja, då ger det ju lite mer kött på benen. Lite mer att välja mellan. Vi pratar alltså organiserad kriminalitet, gärna internationell sådan, som opererar storskaligt och på ett sätt som ingen enskild person skulle kunna göra. Utifrån det, så är mina favoriter i denna genre enligt följande:

5) Black Rain (1989)
Att Ridley Scott är världens mest ojämna regissör är det nog inte många som argumenterar emot. Tror jag i alla fall. Säkerligen en kapabel herre i regissörsstolen men hans filmer är verkligen av varierande kvalitet. Suveräna filmer såsom Alien och Gladiator varvas med bottennapp som Prometheus och Kingdom of Heaven, bara för att nämna några. Oavsett så vaknade han ju på sin bättre sida med denna lilla pärla till film. När två New York poliser engagerar sig i ett gängkrig mellan medlemmar av den japanska maffian, eller Yakuza, och arresterar en av dem så beordras de att eskortera honom tillbaka till Japan. Väl där så flyr deras fånge och i jakten på honom så leder spåren allt djupare och djupare in i den japanska maffians hemligheter. För att vinna behöver de snabbt lära sig den japanska livsstilen och att slåss på det japanska sättet. Med ett magiskt soundtrack av Hans Zimmer, en stabil Andy Garcia som sidekick och en fantastisk Michael Douglas i huvudrollen så skapas en atmosfär som är svår att värja sig mot. Riktigt bra film som ni inte får missa!

4) Pulp Fiction (1994)
Quentin Tarantinos blott andra film är en fantastisk liten pärla som nästan skapade en egen undergenre i sig själv när den släpptes. Det kom en hel drös med filmer som försökte kopiera Tarantinos ihopflätande av små berättelser som hoppar fram och tillbaka i tiden för att skapa en helhet som förgyller. Ingen av kopiorna är dock ens i närheten av lika bra som Pulp Fiction med sina suveräna karaktärer, fantastiska dialog och oväntade händelser. Kanske ingen renodlad gangsterfilm men den rör sig i de miljöerna i alla fall. Två torpeder spelade av Samuel L. Jackson John Travolta är ute efter att hämta en resväska som stulits från deras arbetsgivare och tillika gangsterboss spelad av Ving Rhames. Utöver det så har Travoltas torped också ombetts att ta ut bossens fru, spelad av Uma Thurman, på en date medan gangsterbossen själv är bortrest. Allt leder till en serie roliga, bisarra och obestämda incidenter där deras till synes oberoende liv vävs samman med Bruce Willis åldrande boxare som betalats av gangsterbossen för att lägga sig i en boxningsmatch. Roligt, underhållande och framförallt väldigt, väldigt bra!

3) The Untouchables (1987)
Brian De Palma är nästan lika ojämn i regissörsstolen som Ridley Scott, men bara nästan, och med De Omutbara så vaknade även han på rätt sida. Här får vi följa Kevin Costners Elliot Ness i dennes jakt på Robert De Niros legendariske gangsterboss Al Capone, som byggt upp ett imperium med hjälp av smuggling av alkohol under förbudstiden. Efter att konstant ha misslyckats och på grund av den utbredda korruptionen inom Chicago-polisen så rekryterar Ness en elitgrupp som inte går att muta eller skrämma till lydnad. Allt detta, tillsammans med en suverän Sean Connery som den irländske polisen som hjälper Ness, skapar en spännande, underhållande och riktigt, riktigt suverän film som ni verkligen bör leta upp om ni inte sett den.

2) The Godfather I & II (1972 & -74)
Att göra en sådan här lista och inte ha med Francis Ford Coppolas fantastiska Gudfadern 1 och 2 vore nästan som att häda i kyrkan. Att särskilja de två filmerna är nästan omöjligt och de bör ses gemensamt för att få en bättre bild av Corleone-familjens resa. De ÄR nästan som en film, om än en väldigt lång sådan. Med fantastiska rollprestationer av Al Pacino, Robert De Niro och framförallt Marlon Brando så skapas en episk familjesaga av sällan skådat slag. I den första filmen får vi följa Gudfadern ”Don” Vito Corleone, som är chef för maffiafamiljen Corleone i New York, medan hans son Michael, en dekorerad soldat i andra världskriget, verkar vara ointresserad av att vara en del av familjeföretaget. När en rival ber Gudfadern om hans inflytande för att sälja droger så vägrar Don Corleone, vilket leder till en schism som tvingar Michael till att göra det han allra minst vill; att föra ett maffiakrig mot de andra maffiafamiljerna. Det här hotar att riva isär Corleone-familjen när Vitos gamla värderingar kolliderar med de nya tankesätten som Michael för med sig. I fortsättningen så får vi följa en ung Vito Corleone och dennes uppväxt på Sicilien och i New York, parallellt som vi även får följa Michael på 1950-talet när han försöker utöka familjeföretaget till Las Vegas, Hollywood och Kuba. Stilbildande, magiska och bara helt, helt suveräna. Se! För allt smör i Småland; Se!

1) The French Connection (1971)
Ett par New York City-poliser snubblar över ett drogsmugglingsjobb med fransk anknytning i William Friedkins grymma 70-talspolispärla. Med en suverän Gene Hackman i huvudrollen som ’Popeye’ Doyle, en alkoholiserad men hårt arbetande och engagerad polis med hett temperament, och Fernando Reys Alain Charnier, en världsvan och elegant gentleman och tillika kriminell, så skapas en intressant kontrast. Friedkin ger oss en av filmhistoriens bästa biljaktsscener och en gangsterbakgrund med läkemedelsleverantörer som smugglar rent heroin till Amerika från Marseille. En av 70-talets bästa filmer, vilket inte vill säga lite, och vinnare av 5 Oscars, inklusive Bästa Film, Bästa Regissör och Bästa Manliga Huvudroll, samt nominerad till ytterligare 3 statyetter. Det är inte illa pinkat av en trähäst! Den absolut bästa gangsterfilmen om ni frågar mig, vilket vi nu gör då det är min lista. Magical. Magical, I say! 🙂

Precis utanför listan, för att runda av till en topp-10, så kommer 6) The Getaway, 7) Road to Perdition, 8) True Romance, 9) Léon och 10) Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Bubblare får bli Man on Fire med Denzel Washington och Ben Afflecks The Town. Kanske inte renodlade gangsterfilmer, de heller, men båda utspelar sig i en gangstermiljö i alla fall. Svenskt bidrag i gansterfilmsgenren? Inte mycket att välja på, även om man bortser min ovilja till svenskt filmskapande. Inte ett självklart val men jag får nog köra på Varning för Jönssonligan! Underhållande och rolig som få svenska filmer och även om ingen klassisk gangsterfilm i ordets rätta bemärkelse, så har den ju kriminalitet, ligor och internationell anknytning – dvs allt som brukar definiera en riktig maffiafilm.

Tidigare inlägg:
1) Topp-5 filmer: Komedier
2) Topp-5 filmer: Action
3) Topp-5 filmer: Krig
4) Topp-5 filmer: Fantasy
5) Topp-5 filmer: Sci-Fi
6) Topp-5 filmer: Skräck
7) Topp-5 filmer: Drama
8) Topp-5 filmer: Maffia
Topp-5 filmer: Thriller
Topp-5 filmer: Romantik
Topp-5 filmer: Film Noir
Topp-5 filmer: Västern

Don’t Talk to Strangers

I lördags så var det 10-årsdagen för när Ronnie James Dio sorgligt nog lämnade detta jordeliv. Vet att jag i omgångars omgångar framhävt han som en av de absolut bästa hårdrockssångarna tillsammans med Bruce Dickinson, Geoff Tate, Rob Halford och Michael Kiske, men frågon är om han nog inte var den absolut främste. Hans inverkan och påverkan på hårdrocken är egentligen inte ens i närheten av att kunna ifrågasättas. Fråga vilken hårdrocksfantast som helst och de kommer framhålla Dio som en av, om inte den, störste av de alla. En hårdrockslegend ut i fingerspetsarna. Är så ohyggligt glad att jag fick möjligheten att se honom live 1999 och är bara så oerhört trist att det inte längre finns möjlighet att se honom. Finns många favoritalster och hade ni frågat mig för 15 år sedan så hade jag nog klämt till med Holy Diver eller Rainbow in the Dark som favoriten. Frågar ni nu så blir det nog Last in Line, men då jag haft med den här i bloggen tidigare, precis som Heaven & Hell från hans stint i Black Sabbath, så tar jag en annan liten pärla för att sörja lite att tiden går så fort. Fortsätt vila i frid Dio och tack för en enastående låtskatt som du lämnat efter dig! Även din storhet i att du ställde upp på en låt (hur bra är inte denna med både Meat Loaf & Dio?!) från Tenacious D fast de tidigare hade tyckt du skulle gå i pension. Stort!

Sida 2 av 107

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén