…som Douglas Adams skrev i kultförklarade Liftarens Guide till Galaxen. Igår lämnade jag Jönköping för denna gången. Lite mer än fem år blev det och det har varit utvecklande, trivsamt, sorgligt, spännande, påfrestande, kamratligt och framför allt väldigt, väldigt kul. Mängder av nya bekantskaper, ett otroligt tillfredställande jobb och en personlig utveckling som jag inte trodde var möjlig när jag begav mig ned i februari 2004. Jönköping, Jönköping Energi och alla underbara och speciella människor jag lärt känna där nere kommer för alltid att finnas med mig. Det är de som varit med och format den jag är idag, givetvis tillsammans med allt jag hade med mig i bagaget innan. Man kan ta pojken ur norrland, men aldrig norrland ur pojken, som det så fint heter (eller gör det?). Det är både med visst vemod och med en spännande nyfikenhet jag lämnar staden för nya äventyr. En stor kram till alla där nere och tack för denna gången. Förhoppningsvis så korsas våra vägar även i framtiden…
Hörde den här framföras av en liveorkester på Hovrättstorget i Jönköping och måste säga att det är en mäktig upplevelse. Blir ett passande farväl och avslutning till Sveriges/Smålands Jerusalem:
Léo Arnaud/John Williams – Bugler’s Dream/Olympic Fanfare and Theme
<!–
WriteFlash('’);
//–>