Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande livssituation. Här kör vi på inlägg 8;
”How do I live? How do I breathe? When you’re not here I’m suffocating”
När man går omkring dagligen och tänker på någon som man inget hellre vill än att vara nära, fast man inte kan, så är livet lite fattigare. Samtidigt så blir livet så mycket ljusare bara av att man tänker på personen ifråga, det får den grå vardagen att lysa upp och man blir varm inombords. Tvetydigt? Javisst! Men det är svårt att greppa sitt liv när man vill något så himla mycket att det värker i hela kroppen men man inte får leva ut sina känslor och göra det man allra helst vill. Det känns som att man kvävs och det blir svårt att andas. Bildligt talat givetvis. Sedan när man träffas så blir man varm inombords och även om det i nuläget är på ett tillbakadraget och hämmat sätt som mötena äger rum så är de ändå en orsak till lycka. En bra orsak. Man vill aldrig att mötena skall ta slut, vilket de till slut oundvikligen ändå gör och världen blir genast lite tristare. Som tur är så finns ju alltid tankarna på och minnena av personen kvar att förgylla. Fantasier och förhoppningar om framtiden är ständigt närvarande och bara bilden i huvudet på det leende som hon kan frambringa är helt fantastiskt. Som JT sjunger i Europes helt magnifika låt Superstitious;
[]And I want you to know that you’re on my mind. Every day, all of the time[]