Gårdagen var ingen bra dag. Inte ens nära. För första gången i mitt liv är jag med om en omstrukturering av ett företag där jag själv arbetar och för första gången har vi på den avdelning där jag finns och ansvarar blivit tvungen att säga upp personal. NV och för den delen hela RES worldwide är mitt uppe i en rejäl organisationsförändring. Vi har från början av vårt finansiella år, dvs 1 november, en ny VD för hela RES. Den gamla med anställningsnummer 1 eller 2 (oklart om han hade det eller om det var den tekniske chefen, de hade endera de två) har efter +30 år i företaget valt att gå i pension och en ny har tillträtt som föranlett en rejäl omstöpning av samtliga marknader. För oss i Northern Europe vilket innebär NV i Sverige, Norge och Finland så innebär det en nära nog halvering av vår personal och på min avdelning, Generation, så innebär det att vi behöver säga upp en person. Visst, andra avdelningar har det betydligt tuffare med mer personal som sägs upp men det gör ju inte detta roligare för det. Kommer givetvis att sakna alla de underbara, kloka, roliga, och fina människorna på de andra avdelningarna men det jag sörjer mest över är att behöva ”separera” från en mycket nära kollega som jag jobbat ihop med från det att jag började på NV för snart 7 år och 4 månader sedan. En mycket lojal, trofast, allsidig och klipsk kollega som jag kommer sakna att prata med på arbetstid. Han har genom åren kommit att bli mer än bara en kollega, han deltog på mitt 40-års kalas och jag tvekar inte att kalla honom för en vän.
Igår var dagen då samtalet om upphörande av hans anställning genomfördes. Ett samtal jag definitivt kunnat hoppa över. Som sagt, ingen bra dag…