Att vara född och uppvuxen i Hoting har sina fördelar ibland. Visst, det finns en massa nackdelar med skulle jag tro även om jag inte direkt kommer på några nu. Hur än det är med det så är en av fördelarna definitivt det här med att man kan lite välja och vraka vars man kommer ifrån. Allt som oftast så brukar vi uppge att vi är Tåsjöbor som pratar ”Tåsjömål” men vi brukar också säga att vi är Ångermanlänningar då Hoting tillhör Ångermanlands landskap och vi under en lång tid anknöt mot Sollefteå mer än något annat ställe. Det är också därför som de flesta av oss som bor i världsmetropolen har MODO som sitt hockeylag. Men ibland, just ibland, så brukar vi kalla oss Jämtlänningar. Varför? Well, för Hoting tillhör Jämtlands län men INTE landskap. När inträffar då detta ”ibland”? Jo, sista veckan i juli varje år och framförallt just sista lördagen så är vi lite sådär extra jämtländska. Den veckan så inträffar Storsjöyran som kulminerar med att Republiken Jämtlands President, för tillfället Ewert Ljusberg, håller sitt tal på stortorget i Östersund vid midnatt. Så också i år. Årets upplaga för undertecknad sträckte sig till två riktigt trevliga kvällar på krogstråket samt en kväll på själva Yran. Hade tänkt att gå både fre-lör på Yran men kände att jag inte riktigt hade suget på fredagen trots att både Per Gessle och Pet Shop Boys spelade. Hade varit riktigt kul att se båda dessa men det får bli en annan gång. De två kvällarna på stråket innehöll det mesta och det var bra drag i två av tälten med Ständut Blakk som band i det ena och Marmeladorkestern i det andra. Gott sällskap, god mat och alldeles för mycket vätska skapade sena kvällar. Lördagen bjöd även det på trevligt sällskap, oväntade möten, ett mäktigt President tal och en helt underbart suverän konsert med Europe. De gamla rockrävarna var heta på scenen och de lät betydligt tyngre live än de gör på skiva. Carrie var fin, Rock the Night var.. ja, rockig, Cherokee var tung gung, Superstitious mäktig och paradnumret The Final Countdown var helt klart kvällens låt bland publiken. Några av de nya alstren är jag inte så mycket för men Last Look at Eden gillar jag skarpt, även om den inte är så där direkt ”ny” längre, och New Love in Town från samma skiva är även den helt OK. I övrigt så saknade jag några av deras ”gamla godingar”. Några låtar som jag gillar gör sig nog inte så där super live på stor scen såsom Seven Doors Hotel (som nästan kräver sitt egna inlägg pga vad den är inspirerad av) och Memories. Men jag saknade verkligen deras absolut bästa låt; Prisoners in Paradise. Saknade även att de inte spelade Dreamer och jag hade verkligen velat höra Open Your Heart live. Versionen då Joey och John spelar den i Musikhjälpen glasburen 2012 är helt briljant. Vet inte om jag haft den med här i bloggen tidigare, vilket jag troligen haft, men jag tycker vi avslutar detta inlägg med den igen bara för att den är så suverän.