Vet inte riktigt varför men har alltid varit fascinerad över det här med ordet ”Crossroads”, inte Vägskäl utan just Crossroads. Det här är ju något, som om annat bevis än det jag just skrev skulle behövas, som framgår av att jag döpt startsidan på min webbportal www.aoc.se, den du mest troligt använde för att komma till denna blogg, till just The Crossroad. Wicked va? Fast det här med att jag inte vet varför är nog en sanning med modifikation. Det finns tre distinkta saker som jag så här på rak arm kommer att tänka på som mest troligt spelat en avgörande roll när det kommer till min fascination. Tre filmer om vi skall vara precis. Eller rättare sagt två filmer och ett avsnitt av en TV-serie. Och jag pratar då inte om filmen med Brittan Spears som en av de två.
Den första är nog helt klart den som haft absolut störst inverkan, nämligen filmen Willow från 1988. Jag fullkomligt avgudade den filmen när den kom och det kan nog vara den film jag sett absolut flest gånger om vi borträknar Aliens (som vinner med bred marginal), Top Gun och möjligen Strul (plus Trolltyg i tomteskogen då!). I filmen så får filmens namne i uppdrag att föra ett barn i säkerhet och under sin färd så når han The Crossroads där han träffar på favoriten Madmartigan och deras gemensamma äventyret börjar på riktigt.
Det andra är något mer udda och bottnar faktiskt i min beundran för att vägskyltar var snyggare förr i tiden. Precis, du läste rätt. Vägskyltar. Fast nu så är det ju i filmen Indiana Jones och det sista korståget från 1989. När Indy och hans far lyckats fly från nazisterna på motorcykel så kommer de till en vägkorsning där de tvingas göra ett val; åka till Berlin och återta dagboken de förlorat eller åka och söka den heliga graalen utan boken. Diskussionen, anledningen och valet gillar jag helskarpt. Åsså vägskylten då.
Den tredje och sista influensen är lite nyare och kommer från avsnitt sex av den kritikerhyllade TV-serien Band of Brothers, titulerad just Crossroads. Fantastiskt avsnitt som faktiskt är regisserat av ingen mindre än Tom Hanks och som kanske mer bekräftar min fascination än bidrar till den då avsnittet verkligen utgör ett vägskäl för Easy Company, det kompani som vi följer i serien.
Så, där har ni det. Beskrivningen om min fascination för Crossroads. Fast varför i hela friden skriver jag nu om detta, frågar sig vän av ordningen? Jo mina damer och herrar, det skall jag nu berätta för er. Det känns som att jag kommit till ett vägkors i mitt liv där jag har ett beslut att ta gällande mitt så kallade kärleksliv. Det har nog under en tid nu funnits fem vägar från den korsning dit jag nått fram just nu. En korsning där jag för tillfället är lite fast. Den ena av dessa fem stängde jag i och med mitt beslut gällande det projekt som aldrig var något projekt och det jag beskrev i Writings on the Wall-inläggen, men det lämnar fyra vägar öppna att vandra och frågan är vilken av dem jag vill slå in på? Jag har, precis som Madmartigan, varit fånge på tok för länge på detta ställe och det har blivit dags att slå sig fri och bestämma väg. Nu har jag ju inte tillgång till något ”Dust of Broken Heart” som han har så kommer därför att istället försöka beskriva de fyra olika alternativen i varsitt inlägg här i bloggen för att sedan utifrån det komma till ett konsensus gällande vilket håll jag skall endera springa eller skynda långsamt mot. Så håll i er gott folk, för i nästa inlägg så kör vi igång med kapitel ett i denna bloggserie. Ett vägskäl i ordets rätta bemärkelse med andra ord.