Jag har nog, tror jag, varit lite onödigt hård i min kritik mot Ed. Vilken Ed, frågar ni er nu? Jo, Ed Sheeran. Karln i fråga är faktiskt inte så dålig som jag kanske framhållit. Okej, han är ingen super-favvo men han har ju gjort några riktigt bra låtar trots att han inte är ”hårdrockare”, Michael Jackson eller Meat Loaf. Ni vet, de där ”3” som jag brukar påstå är de enda jag lyssnar på. Vilket ju inte riktigt är sant som ni vet vid det här laget. Men hur som, Ed har ju faktiskt blixtrat till med den något sönderspelade I See Fire från filmen The Hobbit och den inte allt för usla Shape of You. Hans starkaste kort hittills har väl dock varit Perfect, en hyfsad låt från artistens tredje skiva. Fast även om originalet var helt okej, och då kanske främst den akustiska versionen, så var det inte förrän han fick den briljanta idén att skapa duetter av låten som undertecknad verkligen fastnade för den. Den första, Perfect Duet, med den magiskt vackra Beyoncé är inget mindre än musiksamarbete när det är som bäst. Men den blir slagen på fingrarna av det andra samarbetet när karln fick den eminenta uppenbarelsen att spela in en duett med en av de absolut bästa; Andrea Bocelli. Perfect Symphony kanske inte är Bocellis bästa alster, är ju svårt att slå Time To Say Goodbye med Sarah Brightman och The Prayer från filmen Quest for Camelot med Céline Dion, men det är en magisk tolkning som höjer låten till skyarna i mitt tycke. Bocelli må vara blind men att karln kan sjunga råder det inga tvivel om. En fantastisk röst som får en att önska att man kunde italienska, vilket ju är ett så gott betyg som något. Det finns nog allt lite briljans bakom pannbenet på Sheeran trots min tidigare skepsis. Magiskt underbar låt, lyssna och njut!