I lördags så var det 10-årsdagen för när Ronnie James Dio sorgligt nog lämnade detta jordeliv. Vet att jag i omgångars omgångar framhävt han som en av de absolut bästa hårdrockssångarna tillsammans med Bruce Dickinson, Geoff Tate, Rob Halford och Michael Kiske, men frågon är om han nog inte var den absolut främste. Hans inverkan och påverkan på hårdrocken är egentligen inte ens i närheten av att kunna ifrågasättas. Fråga vilken hårdrocksfantast som helst och de kommer framhålla Dio som en av, om inte den, störste av de alla. En hårdrockslegend ut i fingerspetsarna. Är så ohyggligt glad att jag fick möjligheten att se honom live 1999 och är bara så oerhört trist att det inte längre finns möjlighet att se honom. Finns många favoritalster och hade ni frågat mig för 15 år sedan så hade jag nog klämt till med Holy Diver eller Rainbow in the Dark som favoriten. Frågar ni nu så blir det nog Last in Line, men då jag haft med den här i bloggen tidigare, precis som Heaven & Hell från hans stint i Black Sabbath, så tar jag en annan liten pärla för att sörja lite att tiden går så fort. Fortsätt vila i frid Dio och tack för en enastående låtskatt som du lämnat efter dig! Även din storhet i att du ställde upp på en låt (hur bra är inte denna med både Meat Loaf & Dio?!) från Tenacious D fast de tidigare hade tyckt du skulle gå i pension. Stort!