Imorse så fick jag ett väldigt tråkigt telefonsamtal. Ett sådant där samtal som man inte vill få, någonsin, men som man ändå uppskattar när de kommer. Nyheten som följde med samtalet var av den tråkiga sorten, som ni nog förstår, och något som la en våt filt över dagens humör. Som ni kanske vet (har jag skrivit om det här i bloggen någon gång?) så är jag delägare i en häst och har så vart sedan han låg som föl i sin mammas mage. Eller var delägare, kanske jag skall säga. Under den gångna natten så blev han dessvärre skadad så illa att det inte fanns mycket annat att göra än låta honom vandra vidare. Ett tråkigt beslut att behöva ta, men ett som var rätt utifrån omständigheterna. Även om jag sörjer Fender, som han hette, så skall jag inte påstå att jag hade någon nära relationen till honom. Visst, i början av hans liv så fanns jag i hans närhet men de sista åren så har jag bara träffat honom på somrarna. Den jag lider mest med är Em som varit med från att förlösa honom och sedan tagit hand om honom under hela hans liv. Varit med både under dalarna och topparna. Sett han växa upp, skött om honom och tränat honom till travhäst – vilket ju var tanken att han skulle bli i alla fall. Hursomhelst, att behöva ta ett sådant beslut gällande någon man håller kär är inte lätt. Inte lätt alls. Jag lider med Em och sörjer Fender. Roligare dagar har man haft även om jag inte var fysiskt närvarande.
Vila i frid, gosse!
