Den senaste tiden har känts gråtrist och oinspirerande. Inte mycket som har varit åt det positiva hållet och som man har upplevt någon större glädje i att göra. Nä, det har mestadels varit att man gjort saker mest bara för att de skall göras. För att vardagen skall fungera. För många så brukar ju den här årstiden medföra denna typ av känslor, mörk och regnig november kombinerat med övergången till vintertid. Ingen snö än, inga löv i träden, grått väder och allmän transportsträcka mot jul. Fast så brukar det inte vara för undertecknad. Jag brukar faktiskt tycka om den här tiden på året. September och fram till att julhysterin kickar in. Så nej, det beror helt klart på något annat som inte är så svårt att lista ut. Dödsfallet som hände för ungefär en månad sedan har nog kostat på. Tagit ut sin rätt. Vilket inte är så konstigt om man stannar upp och funderar på det hela. Inte konstigt alls…
Igår så var det då dags för begravningen. En fin tillställning med allt vad det nu innebär och med många som kommit för att ta ett sista farväl. En tillställning som jag så när höll på att missa. Vilket hade varit helt förödande. Fem minuter innan akten började så anlände jag på trappan till Tåsjö kyrka där jag stannade upp i några sekunder för ett par djupa andetag innan jag gick in. Alla var redan på plats och mer eller mindre med min ankomst så påbörjades ceremonin. Så hur kom det sig då att jag var så sen? Ja, vart skall jag börja? Behövde å jobbets vägnar på måndagen åka till Göteborg för lite möten för att på tisdagen åka vidare till Danmark för kunddagar med en av våra leverantörer. På onsdag kväll skulle jag så flyga hem till Östersund för att på torsdagsmorgonen åka till Hoting och i god tid sedan åka till Tåsjön för begravningsakten. Allt planerat in i minsta detalj som Sickan skulle sagt. Men som så ofta händer med planer så går de ju i stöpet på helt makalösa sätt. Precis som nu. Fick helt enligt plan skjuts till flyget i Billund på onsdag eftermiddag och var på plats redan vid 17:30 för att hinna med planet som skulle gå 18:40. Hur gott om tid som helst med andra ord. Vilket visade sig vara precis vad jag hade gott om. Tid alltså. För trots att planet var på plats, att flygvärdinnorna fanns till hands och att den incheckade packningen lastades på planet så fattades en liten detalj; piloterna. De skulle komma med flyget från Oslo men då de drabbats av snökaos där, något som även gällde Arlanda, så kom det aldrig några. Piloter alltså. Något vi inte fick veta förrän efter otaliga förseningar som till slut ledde till ett inställt flyg vid 23-tiden. Panik! Vad göra nu? Snabb titt i Google visade på en 15 timmars bilresa för att ta sig till Östersund och då är det ju minst 2 timmar ytterligare för att köra till Kyrktåsjö. Inte ens i teorin genomförbart då begravningen började vid 14. Jaha, så snabb koll när första flyget från Billund till Stockholm skulle avgå morgonen efter men det skulle inte heller fungera. Flyg från Köpenhamn? Nopp, skulle inte hinna. Malmö? Ja, där fanns det ju en chans. Flyg 6:30 till Stockholm för att sedan ta sig vidare till Östersund och landa 9:15. Gott om tid att ta sig till Tåsjö innan 14 alltså. På telefonen till resebolagets akutlinje, boka biljetter från Malmö och få tag på en hyrbil i Billund. Efter en halvtimmes telefonkö kom jag fram och allt lyckades bokas som jag tänkt. Kanon! Men, och det är ett stort MEN, då kom ju nästa problem. Har man en gång passerat in genom säkerhetskontrollen så var det INTE gjort i en handvändning att ta sig ut igen. Inte på Billunds flygplats i alla fall. Tog nog ytterligare någon halvtimme innan jag bråkat mig ut utan att behöva stå i kö till SAS-hjälpen. Sedan så tog det ju lite tid att få ut hyrbilen men tillslut så var jag på väg mot Malmö i min nyutkvitterade Nissan Qashqai. Nådde Sturup vid 3-3:30-tiden och la mig att slumra så gott det gick ett par timmar i bilen på parkeringen innan jag kunde gå igenom säkerhetskontrollen. Hade ju trots allt varit uppe sedan 6-tiden på morgonen innan och suttit i möte under hela dagen så var ju lite lätt mör. Var relativt orolig att planet från Sturup inte skulle komma iväg men det gjorde det. Lycka! Når Stockholm hyfsat i tid för att mötas av att Östersundsplanet är inställt på grund av snökaos. Panik igen! På telefonen till resebolaget igen samtidigt som jag ställer mig i kön till SAS-disken. Lyckas tillslut få fatt i Hannah på Resia i Göteborg, helt underbara Hannah, som jag förklara relativt uppstressad för att jag behöver komma med nästa flyg till Umeå, Örnsköldsvik eller Sundsvall. Flygen som går om 10 minuter. Vilket hon fixade blixtsnabbt. Just därför är hon underbara Hannah. Fick en biljett till Umeå samt en hyrbil därifrån. Anlände så Umeå en aning försenad vid 10-tiden, kvitterade ut bilen och kom iväg från flyget. Men det var ju inte direkt solsken här heller utan den blåste väl en 30 m/s och snöade rejält vilket gjorde att det tog någon timme (!) att bara ta sig ut ur Umeå. Inge stressande alls, eller? Sträckan till Vännäs var ju inte så lite frustrerande då man hamnar bakom plogbilen med jättebilkö, enkelfil och vajerräcke. Gaahh! Hursomhelst så efter det så gick det hyfsat bra. Vädret gjorde att det var lite trafik ute och den Volvo XC70 jag fått gick alldeles utmärkt att köra fort med i snöföret så någonstans här började jag känna att det kanske skulle ordna sig ändå. Men jag var inte säker. Anländer Hoting, snabbt in till min far för att hämta reservnyckeln till lägenheten och sedan hem för att snabbduscha och svida om till begravningskostymen. Man kände sig ju inte fräschast efter en natt i bilen på vägen mellan Billund och Malmö samt en tupplur i bilen på Sturup om man säger som så. Ut i bilen, plattan i mattan upp till Kyrktåsjö, springa från parkeringen till kyrktrappan för att där äntligen inse att man kommer att hinna. Där och då behövde jag stanna upp. Lugna mig. Blunda och ta några djupa andetag ute i snöstormen både för att stanna upp och ta in nuet. lugna mig efter stressandet och samtidigt stålsätta mig för vad som komma skulle. Ingen rolig tillställning men skulle inte velat missa det för allt smör i Småland. Vilket jag så när gjorde..
Ceremonin var vacker och precis så som han hade önskat det. Vackert dekorerat vid kistan, en bild på honom vänd mot oss som deltog, vacker sång inklusive jojk och Enya spelandes under själva avskedstagandet. Lyckades väl inte hålla mig samman under hela akten vilket i sig inte är så konstigt, eller för den delen viktigt, men fick ta ett sista farväl. Var ju med på sjukhuset precis när han gått bort och fick chansen att ta farväl där redan men det är en annan sak såhär en månad senare när man hunnit smälta det hela lite så är oerhört tacksam att jag han hem och kunde delta. Hade verkligen inte velat missa detta. Efter ceremonin när alla gått till minnesstunden i församlingshemmet så stannade jag kvar och tog ett farväl för en sista gång. Något jag kände att jag behövde. Han kommer vara saknad och jag kommer minnas både de bra och de dåliga sakerna vi upplevde tillsammans genom alla åren med värme och glädje. Jag hoppas han har det bra där han nu är och jag är säker på att han kommer underhålla och socialisera precis så som han alltid gjort på det stället med. Vila i frid min vän.
