I tisdags så fick jag ett väldigt tråkigt, om än kanske inte helt oväntat, meddelande. Ni vet ett sånt där meddelande som gör en genuint sorgsen både för vad som hänt men även för de direkt inblandade. Min vän och radarpartner, som jag ibland brukar kalla Chewie (bland annat för att han brukar kalla mig Han), skickade att han nu låtit Ebbisen somna in för sista gången. För er som inte vet så var Ebbisen en strålande blandning mellan en Rottweiler och Schäfer som varit med oss i mer eller mindre 14 år. Givetvis så var hon ju inte med mig hela tiden, men Ebba, som hon hette (döpt efter Ebba Hultqvist från Skärgårdsdoktor, om ni nu undrade), var en stor del av mitt liv innan jag flyttade tillbaka norrut från Jönköping och jag var vid flertalet tillfällen hundvakt åt henne där hon bodde hemma hos mig i perioder. Det skapade ett litet speciellt band oss emellan och det märktes tydligt varje gång vi träffats genom åren där hon på något sätt alltid känt igen mig. Har faktiskt till och med en liten gosedjurshund som liknar Ebbisen i lägenheten i Hoting, vilket jag fick efter att varit hundvakt en gång. Så hon har verkligen på ett sätt alltid varit närvarande. Nu fick hon ett långt och riktigt bra liv och hur sorgligt det än är så tar ju ålder och sjukdomar som följer av just ålder ut sin rätt. Det känns tungt för mig och kan bara tänka mig hur det känns för Chewie och hans familj som förlorat en livskamrat som funnits där hela hans barns liv och i stort 1/3 av hans liv. Så idag tänder vi ett ljus och fäller en tår för Ebbisen och minns tillbaka på den tid som hon fanns med oss med glädje. Vila i frid, tjejen!
