Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande livssituation. Som jag nämnt tidigare så skall jag ju knyta ihop säcken på alla mina öppna blogg-serier så här kör vi på nummer 13 av 15:
”When all hope begins to shatter, know that I won’t be afraid”
Som ni säkert vet vid det här laget så är ju detta handlingens år i min lilla värld. Året då jag kommer genomföra alla de saker som jag mer eller mindre planerade för under fjolåret. Antalet saker på listan är för tillfället 16 och av dess är 6 stycken påbörjade och pågående i olik grad varav 1 är helt slutförd. Hur till vida samtliga 16 saker kommer att påbörjas är i nuläget högst oklart men de får trots det vara kvar på listan. Det är heller inte säkert att samtliga går att genomföra utan en del av dem finns det en möjlighet att jag kan komma att misslyckas med alternativt väljer att ändra eller omvärdera på vägen. Tycker själv att det börjat bra där de 3 första projekten är på bra rull och där, som sagt, ett av projekten är slutförd, vilket beskrivs i föregående blogg, och där de två andra definitivt kommer att slutföras. Den ena är helt beroende av mig själv och den har redan till 50% genomförts medan den andra är beroende av både tid och andra vilket gör att den kommer slutföras i början av april. De andra 3 har precis påbörjats och det första steget i vart och ett av dem har tagits, men kommer att precisera dem mer i andra framtida bloggar.
Ett av de saker som fortfarande står med på listan över saker att göra, vilket inte direkt är något som jag ser som ett projekt, är det som denna bloggserie till stora delar handlat om; hon med stort H. Där kvarstår dock mitt beslut om att jag inte kommer gå vidare utan precis som jag beskrev i det förra inlägget i denna bloggserie så har jag kommit till slutsatsen att det är bättre att låta det hela vara. Jag föredrar att bibehålla vår relation på det vänskapliga planet och kommer inte att agera utefter mina känslor. På sitt eget lilla vis kan man säga att allt hopp om en framtid med henne därmed börjar att splittras men att det är inget som direkt räds mig. Faktiskt så känner jag en framtidstro även fast jag valt att inte sats vidare på detta, mycket utifrån alla de projekt jag har på gång. Jag vet att allt kommer bli bra även om förhoppningen om henne omintetgörs. Distansen som jag skrev om i förra inlägget har jag redan applicerat och kommer att bibehålla den. Framtiden blir det jag väljer att göra den till och det här är mitt val. Jag vet att det kommer bli kanon även om det just nu känns lite deppigt att inte ha henne i mitt liv dagligen. Hur som helst så vet jag att det här blir bäst. Jag bara vet det och det är vad jag vill. Tror jag. Vad jag vill just nu i alla fall. Med det så avslutar vi denna blogg med ett citat från ikonen Bruce Lee för att hjälpa i genomförandet;
”Knowing is not enough, we must apply. Willing is not enough, we must do.”
https://youtube.com/watch?v=IM8dnVy2s-Y