Jag är som regel en ganska sansad kille. Jagar inte upp mig över så där väldans mycket, tycker att människor skall få vara som de vill för jämnan och även om jag kan fundera över saker som vissa människor gör så tycker jag om människor som vågar sticka ut, göra det som ingen förväntar sig av dem. Något som jag dock INTE gillar är människor som inte kan bete sig. Människor som är genuint dumma mot andra, som bara vill jävlas och är elaka och som har en baktanke som går ut på at framställa sig själv i så bra dager som möjligt i allt de gör. Ogillas skarpt! Tidigare har jag kanske vänt ryggen till och inte brytt mig så mycket men inte numera. Nu avbryter jag sådant beteende så snart jag ser det då det är allt annat än acceptabelt. Det är därför extra tungt då man vet att man betett sig precis så själv mot någon…
Det är många år sedan nu och en hel del vatten har hunnit flyta under broarna, som det så fint brukar heta, men jag har fortfarande dåligt samvete för hur jag betedde mig mot en viss person som jag egentligen tyckte väldigt (väldigt) mycket om och som jag vet tyckte väldigt mycket om mig med på den tiden. Hon, ja det är en hon, har efter det som hände mellan oss alltid funnits i mina tankar genom åren och jag har alltid skämts oerhört för hur jag agerade gentemot henne och hur taskigt jag betedde mig. Att jag krossade hennes hjärta, det vet jag, men faktum är att jag nog också krossade lite av mitt egna hjärta genom mitt beteende. Jag är ju inte sådan.
Vi tappade kontakten efter händelsen och våra liv tog olika vägar både geografisktt och innehållsmässigt men då och då genom årens lopp har mitt dåliga samvete för händelsen knackat på och jag har då tänkt mycket på henne och hur hon både har haft det och om hon har lyckats förverkliga sina drömmar. Jag har vid många tillfällen tänkt att jag skulle ta kontakt med henne men inte riktigt vågat och kanske även känt mig förhindrad av de förhållanden som jag varit i under den tid som passerat.
Det vore lätt att skylla på att man var ung och inte visste bättre när händelsen inträffade, och så kan det väl kanske även vara, men det var nog helt enkelt så att trots att hon var yngre så var hon nog mer mogen än mig. Ingen mening att sticka under stolen med det. Jag förstod nog aldrig hur mitt omogna beteende egentligen påverkade både henne och mig själv. Detta är ingen ursäkt, för det finns det ingen, utan mer ett konstaterande.
Jag ångrar inga beslut jag gjort i livet utan jag ser det alltid som så att vid den tidpunkt då man tog beslutet så var det det rätta just då. Även om man i efterhand kan undra hur man tänkte så går det inte att gråta över spilld mjölk, ursäkta uttrycket, utan man får stå sina kast och gå vidare. Men lite spännande är det, även om det inte tjänar så mycket till, att tänka på vad som skulle hänt om man gjort annorlunda val i livet. För mig är det oftast, för att inte säga alltid, runt denna händelse som de tankarna dyker upp.
Varför tar jag nu upp detta? Efter alla dessa år? Jo för att jag nu efter 15(!) år äntligen har träffat henne igen och fått se hur hon har det. Hur det kommer sig att det blivit så beror på tre för mig mycket signifikanta händelser som inträffat med kort mellanrum;
För det första så har mitt och Emmas uppbrott lett till att jag börjat rensa ut en massa gamla saker som hängt med i olika flyttkartonger genom åren och då jag är en mästare på att spara gamla saker så hittade jag brev och kort som hon skickat till mig (skulle du mot all förmodan läsa detta och vilja se breven du skickade, hör av dig så skall du få en kopia, du har ju mitt telefonnummer nu :-).
För det andra så har min far anlitat hennes pappa att göra en del jobb för honom på huset och jag började därav diskutera henne med min pappa och hans fru.
Den tredje och sista saken var att på grund av uppbrottet med Emma så skaffade jag en lägenhet som jag renoverat och när jag besökte den lokala byggaffären här hemma så visade det sig till min förvåning att hennes mamma jobbade där och jag började prata med henne om lite allt möjligt.
Alla dessa tre saker gjorde att jag äntligen bestämde mig för att kontakta henne och vi har därefter skrivit lite fram och tillbaka via Facebook till varandra. I veckan så lämpade det sig inte bättre än att jag hade vägarna förbi där hon bor i Köpenhamn och med några timmar över innan jag skulle resa vidare var hon vänlig nog att bjuda hem mig på middag. Där fick jag inte bara chansen att umgås med henne utan också möjligheten att träffa hennes två söta barn (som jag inte förstod ett ord av vad de sa då de pratar danska) och hennes genomtrevlige man som stod för kockandet av fågel som han skjutit själv. Blev några trevliga timmar med ett par glas vin och där vi lyckades uppdatera oss om varandra, delar av varandras liv sedan vi sågs senast och även prata om alla ”original” som finns hemmavid. Jag är glad att jag tog mod till mig och kontaktade henne så vi kunde träffas och jag är verkligen glad att hon verkar ha hittat rätt i livet, har en underbar familj och att hon lyckats förverkliga de drömmar om yrkesbana hon hade då vi umgicks. Har insett efter mitt besök att jag fortfarande tycker väldigt mycket om henne efter alla dessa år och är så oerhört innerligt glad och stolt för hennes skull att allt gått så bra för henne. Jag hoppas innerligt att vi kommer fortsätta hålla kontakten och om så sker tror jag nog att hon mycket väl kan komma att bli en av mina bättre vänner.
Skall bli intressant att se vad detta gör för mitt dåliga samvete. Jag kan inte ta tillbaka mitt beteende för alla dessa år sedan men att se att allt gått bra för henne kanske gör att jag inte är riktigt så hård mot mig själv framöver. Jag är definitivt inte ute efter något förlåtande från hennes sida även om jag berättade för henne om hur jag kände kring händelsen. Hon bekräftade att jag krossade hennes hjärta då det hände och jag kunde inte mer än säga att det aldrig var min mening men att jag är väl medveten om hur jag betedde mig och att jag inte hade någon ursäkt. Jag är ju inte sådan – egentligen – vilket jag hoppas hon vet. Man skall bete sig som folk och hur jag kunde glömma det gentemot en av de snällaste, finaste och smartaste tjejerna jag haft förmånen att känna övergår mitt förstånd idag. Jag är ju inte sådan?
Det knäppa i allt detta är ju att det tagit mig 15 långa år att berätta detta för henne och att även riktigt, riktigt erkänna det för mig själv. Varför har jag inte tagit tag i detta tidigare? Både tagit kontakten, berättat och skrivit av mig om händelsen. Nu är det gjort och jag hoppas jag vunnit tillbaka en vän på köpet.. en vän som jag nog inte riktigt insett att jag saknat genom åren…
/M