Ganska precis nu då detta inlägg publiceras så har det då vänt. Vänt mot ljusare tider. Vi har nått till den punkt då solen står som lägst på himlen under året och årets kortaste dag, räknat efter antal ljustimmar, är således här. Efter detta så går vi nu mot ljusare tider, som sagt, och även om jag gillar hösten och början på vintern så känns det faktiskt skönt. Ser med tillförsikt fram emot det nya som startar idag i och med vintersolståndet och jag vågar, vill och tror att denna vändningen sker mot något bra och inspirerande. Att det vänder mot något nytt, i många bemärkelser, vet jag redan, men jag hoppas även på att det för med sig en ljus framtid i fler saker än bara antalet ljustimmar. En förhoppning om att världen går en ljusare tid till mötes där allt inte är så negativt hela tiden och att min egna framtid för med sig allt det där som jag hoppas på. Så för att knyta ihop min önskan och sammanfatta det jag skrivit, samt ge uttryck för vad vintersolståndet för med sig, så tycker jag ett stycke ur en av sångerna i Disneyfilmen Tangled kommer väl till pass här:
And at last I see the light
”I See the Light” från Tangled
And it’s like the fog has lifted
And at last I see the light
And it’s like the sky is new
And it’s warm and real and bright
And the world has somehow shifted
All at once everything looks different
