…of the Universe, sjöng Queen förtjänstfullt i ledmotivet till filmen Highlander 1986. Och faktum är att, Christopher ”träbocken” Lambert till trots, så är den första instansen i Connor McLeod av klanen MacLeods berättelse riktigt bra.
”Men det är inte därför du är här?”, som Killing skulle sagt.
Nej, tänkte prata om en helt annan Prins istället. En av de stora anledningarna till att jag, till skillnad mot många andra, gillar Nintendos lilla kubformade spelkonsol; Gamecube är på det stora hela pga världens bästa spel och två fenomenala spelserier. Världens bästa spel; Eternal Darkness – Sanity’s Requim, har jag diskuterat tidigare på denna blogg och tänker därför inte nämna mer här. Den ena av spelserierna är Retro Studios fenomenala nytolkning av Nintendos flaggskeppsserie Metriod, nu med tilläggsnamnet Prime. Men den passar inte direkt in i detta sammanhanget. Det gör däremot den andra serien. Den är på intet vis plattformsexklusiv utan fanns både till Playstation och till X-box, men det var på kuben som jag spelade igenom trilogin och det var där jag kom att uppskatta den på det sätt som jag idag gör. Men vi tar det hela från början, tycker ni inte?
I slutet på 80-talet, detta underbara årtionde där man var ung, oförstörd och på allvar kom i kontakt med spelmediumet som fick en renessans i och med att Nintendo släppte sin legendariska 8-bitars konsol, kom det första spelet i serien. Ett spel som kom till en rad format och som hyllades som nyskapande och ursnyggt, med dåtidens mått mätt. Det spelet gillade jag aldrig då det var både oförlåtande och ubersvårt. Sedan var det faktiskt inte ens i närheten av så bra som Mario spelen. Vilket var nu då spelet? Berätta, berätta! Jaja, lugn nu. Spelet var Jordan Mechners Prince of Persia. Spelet blev, min åsikt till trots, en dundersuccé och ett flertal efterföljare med undermålig kvalité följde. Inget som direkt påverkade min vardag något nämnvärt. Men så kom det nya millenniet. Mechner återvände till spelserien han lämnat efter uppföljaren POP 2 1993 och det var nu det skulle skrivas spelhistoria. 2003 släpptes Prince of Persia – The Sands of Time till praktiskt taget alla format. Snacka om att jag blev tagen på sängen. Detta var ett helt underbart bra spel som lyckades blanda den gamla arabiska historien från första spelet med ett nytänkande och nyskapande spelsystem som mången plagierat efter det. Ett helt suveränt spel där tusen och en natt möter akrobatikaction och pussellösande på ett magnifikt sätt. Spelet förljdes upp med POP – The Warrior Within som även det är ett bra spel men där betyget dras ned på grund av ett jobbigt hårdrocksoundtrack (!). Sista delen i den nya trilogin, POP – The Two Thrones, var lite tillbaka till gamla anor med mer sagostämning men fortfarande en mörk biton. Som helhet en fantastisk spelserie men i min smak så var det första spelet som föll bäst på läppen. Gillar verkligen sagostuket och den underbara orientmusiken som ger en fantastisk inramning. Har ni inte spelat något av spelen så rekommenderas de verkligen.
Varför pratar jag nu om denna spelserie?
Jo, den 28 maj nästa år så har filmatiseringen av serien premiär. Den är producerad av Bruckheimer så det lovar ju gott för alla actiontörstande fans och även om jag till en början varit skeptisk till Jack Gyllenhaal som arabisk prins så måste jag tillstå att han ser ut att passa perfekt i rollen. Den har mycket att leva upp till denna film i mina ögon men efter att ha sett nedanstående trailer så är det nästan så att jag tror att den klarar det. Vad tror ni?
Prince of Persia – The Sands of Time Official Movie Trailer (2009)
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Prince of Persia – The Sands of Time Official Game Trailer (2003)
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Prince of Persia Gameplay (1989)
Prince of Persia – The Warrior Within Official Game Trailer (2004)
Prince of Persia – The Two Thrones Official Game Trailer (2005)