Som jag berättade förra veckan så hoppade jag på bussen och åkte upp till Linköping, men vad gjorde jag då där? Besökte Cloettacenter? Köpte LHC-souvenirer? Hell no!! Inte en chans. Jag var faktiskt endast där på genomresa för att hämta en bil för vidare transport till nordligare breddgrader. Oh, my god vilken bil det var. Man fick K.I.T.T. vibbar bara man satte sig i den och med kragen uppfälld på jackan så varvade man upp 3 liters sexan och kände sig allmänt som Sveriges svar på the mighty Hoff. Eller, kanske inte ändå. Hursomhaver så började väl resan sisådär och utan överdrift så barkade det väl rakt söderöver därifrån. Upptäckte en fin papp framför kylaren när jag fyllde spolarvätska inför resan och vis av tidigare erfarenheter angående detta påfund (läs: lathet att inte byta termostat) så rev jag givetvis bort den. En kilometer senare efter E4:an så var det kallare i kupén än hemma hos en eskimå så det var bara att pumpa två gånger på bromsen, stanna på 9 meter och ”återmontera” pappskivan. Värmd av om inte annat arbetet med att återmontera så fortsatte resan relativt smärtfritt upp till Sundsvall där det var dags att inmundiga lite föda samt tanka besten så den skulle klara de kvarvarande 16 milen. Vad det var för bil? Inget mindre än en Opel Omega 3000 av årsmodell 1989. Är själv inget fan av 80-talsbilar och definitivt inte av Opel, men som tur var så var jag ju bara lejd att köra upp den till Ö-vik. Well, när resan återupptogs så cruisade jag och Adams skapelse lugnt och harmoniskt norröver igen, över Höga Kusten bron och vidare mot Modos hemmastad då det plötsligt small till under huven. Laddningen falerade, motorlampan blinkade och tempen uppnådde snabbt kokpunkt. Efter en snabb titt under huven i mörkret med hjälp av mobiltelefonens sken så konstaterades att fläktremmen var av och det är nu hela äventyret egentligen börjar. Men det tar vi en annan gång. Det involverar överlast, ormrörelser, skotrar, triangelpiller, äppelbrännvin, poliser, bussresor, fler havererade bilar, övernattningar hos goda vänner, nya bekantskaper och sist men inte minst en biljakt efter en missad buss. Spännande? Nja. Fartfyllt? Kanske. Hektiskt? Japp. Roligt? Defenitivt. Blev inte detta en cliffhanger av rang så säg, hahaha…..
Jag såg delar av Love Actually när den gick på TV i förra veckan och även om jag inte gillar den lika skarpt som Notting Hill så är det fortfarande en grym film. Nej, jag jämför inte de två bara för att Hugh Grant är i dem utan de har båda samma manusförfattare i Richard Curtis som även skrivit en massa manus till Mr. Bean samt Four Weddings and a Funeral. Har ju sagt att jag sitter inne på en massa onödig info när det kommer till filmer. Vilket som så hörde jag denna gamla pärla i en nytappning i filmen ifråga och kom då på hur bra orginalet egentligen är. Pointer Sisters rockar…
Pointer Sisters – Jump (For My Love)
<!–
WriteFlash('’);
//–>