Jag vet inte exakt vid vilken tidpunkt det hände men det var strax innan jag skulle gå och lägga mig igår kväll. Det var då det slog mig, det var då jag kom till insikt. Det är definitivt över nu. Finito. Samtidigt som det är skönt att komma till det stadiet när man varit så fruktansvärt ledsen som jag varit den senaste månaden så känns det oerhört vemodigt och en annan typ av sorg kommer över en. Tidigare har det väl alltid funnits ett litet hopp om att det skall ordna sig i slutändan men det finns det inte nu längre. Jag och E är ”no more” och kommer så alltid att förbli. Det var ingen rolig mening att skriva men det är så det är. Nu ligger fokus på att försöka lappa ihop mitt trasiga hjärta och mitt sönderslagna liv. Känns som jag behöver börja tänka på MIG istället för OSS nu.
”Why do we fall? So we can learn to pick ourselves up.”
– från Batman Begins (2005)
Hur kom jag till denna insikt nu då? Igår kväll var den första kvällen på länge som jag och E spenderade ihop. Vi hade lagt upp en plan via sms att vi skulle laga mat, spela tv-spel och tvätta. Låter som en helt OK kväll och det hade det nog varit om vi fortfarande varit tillsammans. Vad det blev var en middag under tystnad, trippar ned till tvättstugan var för sig och inget TV-spelande. Jag kände att E ville inte vara med mig, hon sa inget direkt till mig utan när hon skulle berätta något så ringde hon till en kompis, hon letar aktivt efter en lägenhet och hon var mer hos mig för att hon kände sig tvungen än av fri vilja. Sedan så insåg jag att medan jag tänker flytta hemåt så väljer hon att stanna här i Jönköping. Tidigare har viljan alltid varit det motsatta. Hon har viljat flytta hem sedan dag ett. Varför vill hon inte det längre? Finns bara en orsak som jag ser det; hon stannar pga av sin ”killkompis”. Kan inte finnas någon annan anledning. Hur tungt det än känns så var det på tiden att jag kom till den insikten. I den ekvationen så finns inte jag med i hennes liv. Jag förstår inte hur hon kan göra så mot mig men så är det. Känns tungt att bli ersatt av någon annan, eller ”brädad” som det heter hemma… för det är vad jag blivit….. fy, fan….efter 8 och ett halvt år, ÅTTA OCH ETT HALVT ÅR..!!!!!
Frågan är bara; Hur går JAG vidare härifrån?