MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

10-i-topp TV-serier; #1

Helt ärligt så har jag trott att jag skrivit om de TV-serier som jag rankar som de bästa genom tiderna. Här i bloggen alltså. Men så verkar inte vara fallet. Kan inte för mitt liv hitta åt något inlägg som behandlar ämnet under de mer än 11 år som denna bloggresa pågått. Vilket känns underligt. Men nu har det ju blivit ändring på det och här kommer nu avslutningen.

Det finns ju, som ni nog förstår, en hel del serier som jag inte sett. Att ha sett alla serier som finns är ju en nära nog omöjligt uppgift. Men, det är ju inte det som den här listan gör heller, listar de bästa av alla serier någonsin. Nä, den listar de serier som JAG gillar bäst av de jag sett. Med det sagt så finns det ju några på radarn som jag ännu inte sett och som kanske hade kunnat komma med. De jag främst kommer att tänka på är Vikings, Fargo, Narcos, Peaky Blinders, Watchmen, His Dark Materials, The Walking Dead, The Handmaid’s Tale, Downton Abbey, Big Little Lies, Sharp Objects, Westworld, Sopranos, Six Feet Under, The Wire, The Crown och Breaking Bad. Alla på ett eller annat sätt hyllade av fans såväl som kritiker.

Listan till trots, och alla de andra fantastiska serier som jag räknat upp, så fanns det speciellt tre serier som hamnade precis, precis, utanför listan och ifall jag skulle göra om den imorgon så skulle de mycket väl kunna finnas med. På bekostnad av någon av de som finns med just nu då förstås. De som var enormt nära att hamna på listan var för det första Into the Badlands, en helt fantastisk serie med framtidsdystopi, kampsport och ett väldigt snyggt foto. Oerhört tråkigt att den blivit nedlagd efter bara 3 säsonger. Den andra serien som kom just utanför var 24, den kanske bästa actionserien som gjorts. En serie som satte ribban för alla framtida actionserier och som jag följde slaviskt genom alla säsonger och tillhörande filmer. Är få actionhjältar som kan mäta sig med Jack Bauer, om någon? Den tredje och sista serien som hamnade utanför är nya The Mandalorian och ja, jag vet, det var en oerhört ojämn första säsong som Disney levererade. Men vad gör väl det? Det är ju den första live-action Star Wars TV-serien för böveln! Helt underbart! Kan ju vara så att jag är lite förblindad av just detta och håller den högre än den förtjänar, men om så är fallet så visar det sig väl med tiden. De tre första avsnitten står sig som något bland det bästa som gjorts tycker jag. Sedan svackar det till sista avsnittet, som levererar TV-magi igen. Men nu till första platsen på min lista:

1. Band of Brothers (2001)

Att ens börja beskriva med ord hur fenomenalt bra Band of Brothers verkligen är går nästan inte. Till att börja med så har nog alla lovord som går att sägas, skrivas eller…ja, för den delen framföras, redan…ehh, framförts. Precis så bra är den! Om inte bättre! Steven Spielbergs och Tom Hanks Andra Världskrigs-epos är så bra, så rörande, så verklighetstroget och så makalöst fantastiskt välgjort så att det skär i hjärtat varje gång men ser serien. Både pågrund av allt som händer men även för att man inte vill att det skall ta slut. Man lever, andas, lider och känner med Easy Company, som man får följa från deras träning, via invasionen av Normandie fram till Andra Världskrigets slut, och det känns nästan som om man är en i kompaniet. Alla som på ett eller annat sätt missat, eller för den delen undvikit, denna pärla uppmanas härmed att ögonblickligen skaffa ett abonnemang hos HBO och börja kika, ni kommer inte att ångra er! Intervjuerna med de riktiga krigsveteranerna från Easy Company och den historiska bakgrunden med krigets fasor och något av de värsta som hänt i modern tid; förintelselägren, gör den mer än värd att se och bör påminna oss om att inte upprepa samma misstag igen. Det tillsammans med den underbara musiken, det skyhöga produktionsvärdet, den råa realismen, det fantastiska skådespeleriet där varje roll tillsatts utefter hur lika skådespelarna såg ut de verkliga personer de gestaltade och ett fantastiskt manusarbete baserat på Steven E. Ambrose bok gör denna serie till ett absolut måste. Det här är min favorit och jag är säker på att det blir din med om du inte sett den redan.

  1. Band of Brothers (2001)
  2. Game of Thrones (2011-19)
  3. Fawlty Towers (1975-79)
  4. True Detective (2014- )
  5. A-Team (1983-87)
  6. Life on Mars (2006-07)
  7. West Wing (1999-2006)
  8. Supernatural (2005- )
  9. Stranger Things (2016- )
  10. Friends (1994-2004)

Där är den nu, min 10-i-topp-lista. Rätt eller fel? Tja, smaken är ju som baken så om någon tycker annorlunda så är det helt OK. Så här tycker jag. Som avslutning så kan jag ju kanske nämna ett par framtida serier som både ser och verkar fantastiska och som jag definitivt kommer att kika på så snart de släpps. Några har jag nämnt här i bloggen redan, andra kanske även är nya eller okända för er. Hur som helst, den jag ser fram mest emot, utan konkurrens, är filmatiseringen av Robert Jordans fantasy-epos Wheel of Time. Ser även fram emot den nya Lord of the Rings-serien plus den kommande serien Hunters. Samtliga av dessa producerade av Amazon. Ser också fram emot de Marvel producerade serierna baserade på deras Marvel Cinematic Universe på Disney+, mest för att se ifall de lyckas bättre än vad alla möjliga andra gjort med deras serier tidigare (Netflix, ABC, NBC m.fl.). Även den kommande Star Wars/Obi Wan Kenobi-serien skall bli extremt kul att se då jag verkligen gillar Ewan McGregor i rollen.

10-i-topp TV-serier #10-8

10-i-topp TV-serier #7-5

10-i-topp TV-serier #4-2

Irländsk bil

Så är det den här tiden på året igen med galor och prisutdelningar i allehanda kategorier och företeelser. Den 9 februari går årets Oscarsgala av stapeln och i veckan så presenterades vilka filmer som blivit nominerade till att vinna den åtråvärda statyetten. Precis som tidigare år så har undertecknad för avsikt att kika igenom alla de filmer som nominerats i kategorin Bästa Film, vilka i år är 9 till antalet, och betygsätta dem utefter mina preferenser. Hur till vida jag sedan tycker som Oscarsjuryn återstår att se men allt som oftast så brukar jag tycka att någon annan film än den som vinner borde ha vunnit. Hur det blir i år återstår att se…

The Irishman
Martin Scorseses senaste maffia-epos som släppts av Netflix och som är hela 3,5 timme lång är bra, varken mer eller mindre. Det är ett stabilt hantverk, snygg 60-70-tals produktionsdesign och en underhållande, om än väl lång, historia. Är kul att se Robert De Niro, Al Pacino och Joe Pesci tillsammans i samma film och det är inget snack om saken att Scorsese kan det här med filmberättande. Specialeffekterna och makeupen som föryngrar och åldrar de tre tycker jag dock är av ojämn kvalitet. Ibland strålande, ibland lite väl synliga. Att Pacino och Pesci både nominerats till en Oscar för Bästa Biroll är välförtjänt, även om jag inte tippar dem som vinnare. En bra film som ifall du har en hel del tid till övers förgyller för stunden.

Betyg: 3 av 5

Ford v Ferrari
Efter att jag sett Ford v Ferrari på biografen här i Östersund, och skrev om det, så gillade jag verkligen vad jag sett. Precis som jag skrev då så står den sig fortfarande som en av de bästa filmer jag sett i år. Visst, den är inte perfekt men den har det där lilla extra. Matt Damon så väl som Christian Bale var helt suveräna i sina respektive roller, Caitriona Balfe är helt perfekt castad som Bales fru och jag gillade Ray McKinnon helskarpt. Efter att ha sett filmen så kan jag lugnt påstå att jag nog aldrig varit så sugen på att äga en Ford GT40 som jag är nu. Det här är en riktigt, riktigt bra och underhållande film som på inga vägar är perfekt, som sagt, men som rekommenderas varmt.

Betyg: 4 av 5

Related image
Image result for ford v ferrari poster

1. Ford v Ferrari – Betyg 4
2. The Irishman – Betyg 3
Jojo Rabbit – Betyg ?
Joker – Betyg ?
Little Women – Betyg ?
Marriage Story – Betyg ?
1917 – Betyg ?
Once Upon a Time in Hollywood – Betyg ?
Parasite – Betyg ?

Konserter

Det kommer bli en hel rad konserter under 2020, vilket känns oerhört kul! Är verkligen något som jag ser fram emot. Inga dåliga akter heller som förgyller årets första halva, mer eller mindre i alla fall, eller vad sägs om:

Geoff Tate, 23 januari i Trondheim
Nazareth, 18 april i Östersund
Iron Maiden, 27 juni i Göteborg
Avantasia, 8 juli i Gävle

Vilket halvår! Kunde inte bli så mycket bättre, tycker jag. Att få se Tate live redan nästa vecka, framförandes samtliga låtar från både Rage for Order och Empire, är verkligen en start på året som heter duga. Kommer bli minst 110 minuter, vilket är totallängden på skivorna, ren och skär magi. Att sedan få toppa påsken med Nazareth i Östersund är bara hur kul som helst och förhoppningsvis så blir Maidens spelning i Götet efter midsommar lika underbart bra som deras spelning i Tele2-arena verkar ha varit häromåret. Som ett riktigt trevligt inslag sedan under travveckan hemma i Hoting så bär det av till Gävle för att bevittna Avantasias 20årsjubileum, där jag innerligt hoppas att Tate dyker upp igen. Med eller utan honom är de dock fantastiska. Gillar verkligen Tobias Sammet som sångare, oavsett vilka han har med sig.

På det hela taget så kan man säga att min topp-3 gällande musik jag lyssnat på under 10-talet kommer upplevas live inom loppet av ett halvår. Hur fantastiskt är inte det? Nazareth blir liksom bara pricken över i:et eller kryddan på moset. Mums!! 🙂

The Force – del 9

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, direkt efter att jag sett den senaste delen ifrån Star Wars universumet, så behövde jag smälta mina intryck lite. Begrunda de val som Disney gjort för att, efter jag fått lite distans, återkomma med ett betyg på filmen. Den här delen skulle ju knyta ihop alla Star Wars-filmerna; från originaltrilogin, till prequel-trilogin och nu då den senaste trilogin. Den skulle leverera ett tillfredsställande slut på släkten Skywalkers historia. Så, gjorde den det?

Episode IX – The Rise of Skywalker
Nä, den där initiala määh-känslan som jag hade när jag lämnade biosalongen har snarare förstärkts än dämpats. Vilket jag på ett konstigt vis faktiskt känner en viss sorg över. En sorg över att den otillfredsställelse som den nya trilogin levererar inte kommer att kunna repareras. Inte kunna fixas. Som jag skrev direkt efter så var filmen inte direkt dålig, det finns en del ljusa stunder, men på det stora hela så tycker jag faktiskt heller inte att den var speciellt bra. Inte bra alls! Det känns verkligen som att de slösat bort hela grunden på vilket Star Wars alltid byggt och det märks så oerhört tydligt att man inte hade en röd tråd som man följde i denna nya trilogi. Gamespot har skrivit en recension på filmen, som jag läst nu efter att jag sett den, och måste säga att jag håller med till punkt och pricka. Vilket känns, som jag skrev tidigare, som en kniv i hjärtat då det gäller en av de filmserier som ligger mig absolut varmast om hjärtat och som varit en del av i stort sett hela mitt liv. Väljer därför att avsluta denna recension med Gamespots avslutning:

I slutändan känns det helt enkelt tomt. Det borde aldrig vara så tydligt för publiken att något i filmprocessen har gått så fruktansvärt fel – att de människor som gjorde den första filmen i en trilogi tydligen inte bryr sig om att skissa ut en plan för den andra och den tredje, och att filmernas regissörer hade visioner för seriens framtid som var så grundläggande motstridiga. Star Wars förtjänade bättre.

Betyg: 2 av 5

Teaser

Trailer

Trailer

Tidigare inlägg:
Episode I: The Phantom Menace
Episode II: Attack of the Clones
Episode III: Revenge of the Sith
Episode IV: A New Hope
Episode V: The Empire Strikes Back
Episode VI: Return of the Jedi
Episode VII: The Force Awakens
Episode VIII: The Last Jedi (revidering kommer)
Episode IX: The Rise of Skywalker
A Star Wars Story: Solo
A Star Wars Story: Rogue One
The Mandalorian (kommande)
Holiday Special (kommande)

The Ewok Adventure
The Battle for Endor

Crossroads – Chapter 24: Be Mine

När jag för lite mer än 2 år sedan började skriva denna bloggserie som jag döpte till Crossroads så påstod jag mig ha 5 olika vägval att välja mellan i mitt kärleksliv, 5 olika vägskäl. Efter mycket rannsakande och mycket velande hit och dit så har jag äntligen, som ni vet vid det här laget, erkänt för mig själv att jag faktiskt är kär. Något som säkert har varit helt uppenbart för alla utomstående men som ändå krävt sin resa för att undertecknad skall ha kommit till insikt. Visst, innerst inne har jag väl vetat hela tiden men ibland så behövs det tid, andra erfarenheter och framförallt att man hittar tillbaka till sig själv för att insikten skall infinna sig. Att jag hela tiden vetat om det hela påvisas ju bara av att det utgjorde en av de 5 vägarna och även om jag snurrade bort mig i mina val av andra vägar som ledde till cirkelvägen med 3 nya vägskäl, så har detta vägvalet mot den jag är kär i alltid funnits med där som en realitet. Eller kanske alltid funnits med undermedvetet även fast jag aktivt försökt att välja bort det. Undantrycka mina känslor. Fånigt, jag vet. Går ju inte att tvinga sig själv att känna något annat än det man gör. Hur mycket man än försöker. Men det där har vi ju på det klara nu, som sagt, men hur är det då med de andra vägarna? De som jag valt bort. Hur är det med dem?

Den ena av vägarna som jag valt bort har jag ju redan beskrivit i Kapitel 22: Somethin’ Stupid. I det inlägget så skrev jag om min intention att försöka beskriva de två avstickarna från cirkelvägen jag tidigare beskrivit och som jag valt att inte vandra. De 3 vägarna ut från cirkelvägen var/är alla samma vägar som återfinns bland de 5 ursprungliga och just Somethin’ Stupid var samma väg som finns beskriven i Kapitel 3. Men istället för att ”bara” beskriva de två avstickarna så är det väl lika bra att beskriva alla de fyra första vägvalen som valts bort, tycker ni inte? En avklarad, som sagt, så vi kör väl på vägen i Kapitel 1: Wanna Be Startin’ Somethin’ nu och försöker bena ut varför den inte valdes:

Den här vägen ledde mot en gammal bekantskap som hade letat sig in i mitt liv igen. Det är en person som för en hel del år sedan cirkulerade frekvent i mitt liv men som utifrån våra olika val försvunnit utanför min radar. Precis som jag försvann utanför hennes. Det är inte en barndomsvän då hon är lite yngre än vad jag är, men man kan nog säga att jag känt personen i runda slängar 20 år vid det här laget. Precis som jag skrev i Kapitel 1 så har det alltid funnits en spänning och nerv i vår relation utan att någon av oss för den delen har tagit den till nästa nivå. Relationen alltså. Men faktum är att jag en gång i tiden faktiskt såg henne som någon jag skulle ha kunnat tänkt mig att gifta mig med. Vilket inte vill säga lite! Så varför blev det då inget? Varför hände inget mellan oss? Tja, vid den tidpunkten hade både hon och jag andra partners och vi var nog så måna om våra respektive relationer att vi inte ville göra något som kunde sabba dem. Det, plus det faktum att jag känner hennes bror kanske bättre än jag känner henne och att hon hade, eller har, en jämbördig vän, som är tillika vän med mig, som jag faktiskt var mer intresserad av där och då. Brodern hade jag nog kunnat hantera men den andra personen, som inte finns i slutet av någon av vägarna då hon har familj, man och barn, men som alltid var den där lite mer farliga, den där mer intressanta, mer vågade och mer lockande har alltid gjort att fokuset blev splittrat. Där och då var det henne man ville ha kortsiktigt, men minns som sagt att det var hon i Kapitel 1 som var det långsiktiga alternativet. Hon jag skulle kunna tänkt mig att gifta mig med. Knasigt va? Så varför valde jag bort detta vägalternativ då? Borde ju ha varit det perfekta valet, eller? Nä, det verkar som att timing inte är vår grej då hon strax efter att jag drog i gång detta med Crossroads, vilket ju hon var/är (antar jag) helt ovetande om, blev sambo med sin nuvarande partner. Jag har inte, har aldrig haft och kommer heller aldrig att ha, för avsikt att medvetet gå in och förstöra något som några andra har. Så fungerar inte jag. Är det inte meant to be så är det inte meant to be, om ni förstår vad jag menar. Så även fast hon är vacker som en sensommarnatt, har en underbar personlighet, är rolig, lättsam, glad och har väldigt lika intressen som mig själv, så kommer inget att hända. Inte på undertecknads initiativ i alla fall. Här och nu så är hon inte menad för mig. Ödet vill annorlunda helt enkelt…

”Cause you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine”

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Epilogue: ???

10-i-topp TV-serier; #4-2

Helt ärligt så har jag trott att jag skrivit om de TV-serier som jag rankar som de bästa genom tiderna. Här i bloggen alltså. Men så verkar inte vara fallet. Kan inte för mitt liv hitta åt något inlägg som behandlar ämnet under de mer än 11 år som denna bloggresa pågått. Vilket känns underligt. Men nu har det ju blivit ändring på det och här kommer fortsättningen på listan.

Det är en hel rad med fantastiska serier som inte kommit med på listan. Jag vet. Men som också ni vet så är det inte lätt att försöka kondensera ned alla makalösa alster som finns till en lista på bara tio. Vissa av de serier som jag utelämnat hade garanterat funnits med ifall jag gjort listan för ett antal år sedan. Andra hade jag velat haft med bara för att det är de jag tittar på nu. Men, och det är här kärnan i frukten kommer fram, jag har försökt göra en lista med de serier som bäst stått emot tidens tand och som jag fortfarande endera regelbundet ser på eller som jag fastnar framför ifall jag flippar förbi dem på TV:n. Det här har ju gjort att jag tvingats utelämna en hel solfjäder med storheter såsom The Persuaders, Lost, Twin Peaks, Modern Love, Jack Ryan, Good Omens, Carnival Row, The Terror, The Boys, American Gods, Sherlock, Altered Carbon, alla Netflix Marvel-serier (Daredevil, Punisher m.fl.), Dirk Gently’s Holistic Detective Agency, Mad Men, The Blacklist, Preacher, Manhunt: Unabomber, Mindhunter, Seinfeld, Wayward Pines, 11.22.63, X-files, Millennium, Chernobyl, Deadwood, Boardwalk Empire, The Newsroom, Studio 60 on the Sunset Strip, Generation Kill, The Pacific, True Blood, Firefly, Monty Python’s Flying Circus, Police Squad, The Saint, Miami Vice, M.A.S.H., MacGyver, Mission: Impossible, The Musketeers, Ashes to Ashes, The Bodyguard och många, många fler. Serier jag älskar, älskar att hata och som jag på ett eller annat sätt inte kan, eller för den delen vill, vara utan. Men de drar alla, efter noga övervägande, de kortare stråna gentemot de tio som finns på listan:

4. True Detective (2014 – )
Med en helt makalös första säsong, där en supergrym Woody Harrelson och en karriärsbästa Matthew McConaughey briljerade i huvudrollerna, så skapade True Detective TV-historia. Precis så bra var det! Snyggt, spännande, annorlunda och bara helt makalöst bra. Kan inte med några andra ord beskriva den första säsongen. Dessvärre höll inte andra säsongen lika hög kvalitet. I alla fall inte de första två avsnitten, vilka är de enda jag sett. Vad gäller den tredje säsongen så kan jag inte riktigt uttala mig då jag inte sett den ännu. Det har dock ryktats om att det, om inte lika bra som första, i alla fall har ryckt upp sig till det bättre. Men som sagt, första säsongen var, och ÄR, helt magiskt bra!

3. Fawlty Towers (1975 – 79)
Den i särklass roligaste, knäppaste och underbaraste TV-serien genom tiderna. En John Cleese i absolut toppform i en serie som staplar den ena knasigheten på den andra på sitt egna brittiska vis. Karaktärerna, den spelade inkompetensen och variationen på Cleese galenskaper i varje avsnitt, trots att allt utspelar sig på en och samma plats (hotellet som utgör titeln), gör detta till ren och skär TV-magi. Sanna mina ord! Skrattar alltid hejdlöst till Basils bravader och kan se avsnitten precis hur många gånger som helst. Lika bra varje gång! Det gör denna till den tredje bästa serien genom tiderna enligt undertecknad.

2. Game of Thrones (2011 – 19)
När jag för ganska precis 9 år sedan skrev om att A Song of Ice and Fire höll på att bli en TV-serie och att det var, trots att jag inte läst böckerna, en av de serier jag såg fram emot mest just då så kunde nog ingen, allra minst undertecknad, gissa vilket världsfenomen det skulle bli. Eller? Fantastiskt välgjort, välspelat och suveränt, eller med andra ord helt enkelt fenomenalt bra på alla plan! Ja, de sju första säsongerna då. I den åttonde då de skulle knyta ihop säcken så haltade det märkbart. Det klantades det till en aning. Eller mer än en aning. Vilket jag skrev om här. Den där alternativa avslutningen hade varit betydligt mer tillfredställande. Men som helhet och vad gäller rent produktionsvärde så finns det ingen som slår GoT på fingrarna utan det är TV när det är som allra bäst och underhållande! Välförtjänt andra plats på listan.

10-i-topp TV-serier #10-8

10-i-topp TV-serier #7-5

A Rainy Day

Jag är inget stort fan av Woody Allen. Aldrig varit och kommer mest troligt aldrig att bli. Hans neurotiska berättarstil har aldrig passat mig och för att inte prata om hans skådespeleri – outhärdligt! Jag har sett en drös av hans filmer men har liksom aldrig förstått storheten i dem. Fina, välgjorda och med i övrigt fint skådespeleri från övriga medverkande, dock inte riktigt my cup of tea. Men såg hans senaste alster; A Rainy Day in New York, häromdagen och måste säga att jag gillade den väldigt mycket. Om det är för att han själv inte medverkar i filmen, att den hade riktigt bra skådespelare i alla rollerna eller om det var för att historien slog an någon sträng hos mig, vet jag inte. Kanske alla tre sakerna. Oavsett så gillade jag den skarpt och kan verkligen inte annat än att rekommendera den.

Mr. Pianoman

Det är aldrig försent att lära sig nya saker, brukar det ju så fint heta och visst, så är det nog. Men sedan kommer ju den där lilla detaljen med tid in. Man skall ju hinna lägga, eller för den delen prioritera, tid till det nya som man vill lära sig. Liksom hinna med det bland alla andra saker. Alla andra ”måsten”. Men varför rabblar jag nu på om detta? Jo, jag brukar sällan eller aldrig ångra saker som jag gjort, vilket jag tror jag nämnt här i bloggen tidigare. Att ångra saker är ju ganska så stort slöseri med tid och vad än det var jag gjorde så var det ju faktiskt precis det som jag ville göra just där och då. Oavsett om det senare visade sig vara felaktigt. Visst, det finns vissa handlingar som drabbat andra än mig själv som jag ångrat, vilket jag ju omnämnt åtminstone en här i bloggen. Med det sagt så finns det två, eller egentligen tre eller kanske fyra, men för denna text så håller vi det till två, saker som jag kanske inte direkt ångrar men som jag definitivt skulle göra annorlunda ifall jag fick göra om något i mitt liv och/eller i min skolgång. Två saker som jag skulle sett till att lära mig.

Som ni vet vid det här laget, och något som alla som känner mig definitivt vet, så tycker jag ju om att vara lite motvals. Tycker om att göra saker annorlunda mot hur majoriteten gör. Ifall alla andra gör si så ser jag som regel till att göra så. Bara för att göra saker annorlunda. Jag har vid fåtalet tillfällen följt strömmen, eller blivit påverkad av grupptrycket, och gjort saker som alla andra också gjort. T.ex. konfirmerat mig. Skulle inte vilja ha det ogjort direkt men kan inte riktigt förklara varför jag gjorde det annat än genom grupptryck. Men det är inte en av de två sakerna som jag önskade jag gjort annorlunda.

Det första av de två är att jag önskar att jag skulle läst fler språk än bara engelska utöver modersmålet. När vi skulle börja högstadiet så skulle man välja en av kurserna man ville läsa och undertecknad valde då att läsa tyska. Men bra säger ni nu. Då har du ju läst fler språk? Nä, så blev inte fallet då det behövdes minst fem stycken för att kursen skulle bli av och vi var bara tre som ville läsa den. Surt sa räven. Skulle i det läget ha kunnat hoppa på franska eftersom den skulle gå av stapeln men valde att läsa MTV istället. Nä, det var inte att sitta och kika på ”Music TV” hela lektionerna utan Människan i Teknikens Värld. Givetvis en bra kurs med tanke på min yrkesroll som ingenjör men är ändå så att jag tror jag varit mer hjälpt av fler språk. Efter det så har det alltid känts som en sådan uppförsbacke att försöka lära sig ett språk till. Har alltid känts som att skeppet seglade där, rätt eller fel, och jag har därefter fått klara mig med engelska och svenska.

Den andra av de två är att jag aldrig tog mig tid att lära mig att spela något instrument. Minns väl hur alla andra i klassen gav sig i kast med att gå på musikskolan och jag tror faktiskt, även om jag kan ha fel här, att jag var den ende som inte gjorde det. Var nog inte så mycket att jag inte var intresserad som att jag ville göra saker annorlunda mot alla andra. Nu så här i efterhand så hade jag gärna önskat att jag kunnat spela något instrument, kanske helst piano. Skulle verkligen inte ha något emot att kunna det oavsett hur omusikalisk jag är och oavsett att jag inte kan läsa en enda not. Visst, skulle kunna försöka lära mig att spela nu, och skulle ju kunna göra ett projekt av det, men det känns verkligen som en rejäl uppförsbacke och jag tror nog inte jag skulle prioritera det hela bland alla andra saker jag vill göra med min fritid. Nä, får nog se det skeppet seglat även ifall det hade varit kul att kunna.

På tal om att kunna spela piano så måste jag bara rekommendera
Thomas Krügers, också kallad Mr. Pianoman, Youtube-sida. Fantastisk pianospelare som brukar åka runt på publika ställen såsom flygplatser, tågstationer, torg, köpcentrum etc. och spela. Han gör helt underbara medleyn och han gillar verkligen Pirates of the Caribbean-temat som han ofta återkommer till. I det ena av klippen nedan t.ex. så kör han bara teman därifrån vilket är ju helt fabulous! I andra klippet en magiskt bra version av Someone You Loved. Är ju på grund av sånt här som man önskat att man lärt sig spela!! Magiskt bra!

Sida 1 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén