MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Projekt 6) – del 2; Forestal

Sakta men säkert, och då menar jag verkligen sakta, så går det här projektet framåt. Under mer än ett år har det arbetats för ett ägarbyte av skogsfastigheten som funnits i släkten på min fars sida och så nära som vi nu är har vi nog aldrig tidigare varit. Endast några små vägbulor som behöver slätas ut så skall vi komma i mål med att jag skall bli lagför ägare. Förhoppningsvis till veckan. Det har varit så många bulor som ”dykt upp” längs med vägen och allt har verkligen dragit ut på tiden så man har nästan, men bara nästan, börjat misströsta. De sista små hindren skall nu dock vara fixade. Alla papper är underskrivna, medgivanden där det behövs skall vara gjorda och försäkringen är tecknad. Om nu bara Postnord gör sitt jobb så bör alla papper komma till banken under kommande vecka och inskrivning, ny lagfart och nytt pantbrev bör kunna fixas. Sedan så återstår det bara lite efterarbete med att döda de gamla pantbreven som finns, uppdatera jaktarrende osv osv. Man skall aldrig ropa hej förrän man är över bäcken, men vi har ju åtminstone hoppat nu i alla fall. Återstår att se hur landningen går?

Projekt 1) – ??? (Tidigare Projekt #10, A & I)
Projekt 2) – Fit For the Future (Tidigare Projekt #11 ”No Pain, No Gain”, H & III – del 1del 2del 3del 4del 5del 6del 7)
Projekt 3) – Easy Livin’ (Tidigare Projekt #14 ”A Room With a View”, D & IV – del 1del 2del 3)
Projekt 4) – Retro (Tidigare Projekt #16, F & VI – del 1del 2del 3del 4)
Projekt 5) – Giddy Up (Tidigare Projekt # 17 ”Areion” & VIII – del 1del 2del 3)
Projekt 6) – The Wild (del 1, del2)

Topp 5-filmer: Maffia

Gamereactor Sverige har en artikelserie där de listar deras fem favoriter inom en rad filmgenrer. En intressant och framförallt kul idé tycker undertecknad, som hakar på och listar mina favoriter i samma genre som den de just publicerat allt eftersom. De har siktat in sig på tio stycken artiklar, eller de fem bästa filmerna inom tio specifika genrer, vilket väl jag också gör initialt. Om jag gör fler eller färre får väl framtiden utvisa, tänker jag. Hänger ni på?

I det åttonde inlägget i denna bloggserie så har det blivit dags för topp-5 maffia, där de listat följande filmer; 5) Sonatine, 4) A Bittersweet Life, 3) Once Upon a Time in America, 2) Godfellas och 1) The Godfather: Part II. En något udda genre, måste jag säga. Inte en av de som brukar omnämnas när man pratar ”filmgenre”. Nu skall väl inte Wikipedia ses som något facit men i den lista de har så brukar väl så kallade gangsterfilmer främst vara en undergenre till kriminalfilmer och inte en egen genre. Men å andra sidan så är ju krig, eller militärfilmer, en undergenre till action också, så finns väl inga rätt eller fel tänker jag. Hur än det är med det så kan jag väl kanske inte påstå att maffiafilmer är något som jag direkt ser ofta. Nä, nästan aldrig skulle jag vilja påstå. GR:s plats 4 och 5 har jag inte sett men skall definitivt kika in fjärdeplatsen vid lämpligt tillfälle. Sonatine lät inte som något som tilltalade mig utifrån deras beskrivning. Deras topp-3 har jag givetvis sett och har väl kanske inte riktigt samma uppfattning om dem som de har. Vad gäller Once Upon… så är det ett enda stort sömnpiller om du frågar mig. En bland Sergio Leones absolut tråkigaste filmer. Välgjord? Visst. Tråkig? Japp! Så är det bara. Det här med vad som klassificeras som en ”maffia” kan ju debatteras, som vanligt. Det som ursprungligen förknippas med termen är ju den italienska, främst den Sicilianska, organiserade brottsligheten. Men om vi istället breddar det hela lite och utgår ifrån den ovan nämnda undergenren ”Gangsterfilmer”, så kan vi ju använda följande definition:

”Focus on criminal organizations that provide a level of organization, and resources that support much larger and more complex criminal transactions than an individual criminal could achieve.”

Ja, då ger det ju lite mer kött på benen. Lite mer att välja mellan. Vi pratar alltså organiserad kriminalitet, gärna internationell sådan, som opererar storskaligt och på ett sätt som ingen enskild person skulle kunna göra. Utifrån det, så är mina favoriter i denna genre enligt följande:

5) Black Rain (1989)
Att Ridley Scott är världens mest ojämna regissör är det nog inte många som argumenterar emot. Tror jag i alla fall. Säkerligen en kapabel herre i regissörsstolen men hans filmer är verkligen av varierande kvalitet. Suveräna filmer såsom Alien och Gladiator varvas med bottennapp som Prometheus och Kingdom of Heaven, bara för att nämna några. Oavsett så vaknade han ju på sin bättre sida med denna lilla pärla till film. När två New York poliser engagerar sig i ett gängkrig mellan medlemmar av den japanska maffian, eller Yakuza, och arresterar en av dem så beordras de att eskortera honom tillbaka till Japan. Väl där så flyr deras fånge och i jakten på honom så leder spåren allt djupare och djupare in i den japanska maffians hemligheter. För att vinna behöver de snabbt lära sig den japanska livsstilen och att slåss på det japanska sättet. Med ett magiskt soundtrack av Hans Zimmer, en stabil Andy Garcia som sidekick och en fantastisk Michael Douglas i huvudrollen så skapas en atmosfär som är svår att värja sig mot. Riktigt bra film som ni inte får missa!

4) Pulp Fiction (1994)
Quentin Tarantinos blott andra film är en fantastisk liten pärla som nästan skapade en egen undergenre i sig själv när den släpptes. Det kom en hel drös med filmer som försökte kopiera Tarantinos ihopflätande av små berättelser som hoppar fram och tillbaka i tiden för att skapa en helhet som förgyller. Ingen av kopiorna är dock ens i närheten av lika bra som Pulp Fiction med sina suveräna karaktärer, fantastiska dialog och oväntade händelser. Kanske ingen renodlad gangsterfilm men den rör sig i de miljöerna i alla fall. Två torpeder spelade av Samuel L. Jackson John Travolta är ute efter att hämta en resväska som stulits från deras arbetsgivare och tillika gangsterboss spelad av Ving Rhames. Utöver det så har Travoltas torped också ombetts att ta ut bossens fru, spelad av Uma Thurman, på en date medan gangsterbossen själv är bortrest. Allt leder till en serie roliga, bisarra och obestämda incidenter där deras till synes oberoende liv vävs samman med Bruce Willis åldrande boxare som betalats av gangsterbossen för att lägga sig i en boxningsmatch. Roligt, underhållande och framförallt väldigt, väldigt bra!

3) The Untouchables (1987)
Brian De Palma är nästan lika ojämn i regissörsstolen som Ridley Scott, men bara nästan, och med De Omutbara så vaknade även han på rätt sida. Här får vi följa Kevin Costners Elliot Ness i dennes jakt på Robert De Niros legendariske gangsterboss Al Capone, som byggt upp ett imperium med hjälp av smuggling av alkohol under förbudstiden. Efter att konstant ha misslyckats och på grund av den utbredda korruptionen inom Chicago-polisen så rekryterar Ness en elitgrupp som inte går att muta eller skrämma till lydnad. Allt detta, tillsammans med en suverän Sean Connery som den irländske polisen som hjälper Ness, skapar en spännande, underhållande och riktigt, riktigt suverän film som ni verkligen bör leta upp om ni inte sett den.

2) The Godfather I & II (1972 & -74)
Att göra en sådan här lista och inte ha med Francis Ford Coppolas fantastiska Gudfadern 1 och 2 vore nästan som att häda i kyrkan. Att särskilja de två filmerna är nästan omöjligt och de bör ses gemensamt för att få en bättre bild av Corleone-familjens resa. De ÄR nästan som en film, om än en väldigt lång sådan. Med fantastiska rollprestationer av Al Pacino, Robert De Niro och framförallt Marlon Brando så skapas en episk familjesaga av sällan skådat slag. I den första filmen får vi följa Gudfadern ”Don” Vito Corleone, som är chef för maffiafamiljen Corleone i New York, medan hans son Michael, en dekorerad soldat i andra världskriget, verkar vara ointresserad av att vara en del av familjeföretaget. När en rival ber Gudfadern om hans inflytande för att sälja droger så vägrar Don Corleone, vilket leder till en schism som tvingar Michael till att göra det han allra minst vill; att föra ett maffiakrig mot de andra maffiafamiljerna. Det här hotar att riva isär Corleone-familjen när Vitos gamla värderingar kolliderar med de nya tankesätten som Michael för med sig. I fortsättningen så får vi följa en ung Vito Corleone och dennes uppväxt på Sicilien och i New York, parallellt som vi även får följa Michael på 1950-talet när han försöker utöka familjeföretaget till Las Vegas, Hollywood och Kuba. Stilbildande, magiska och bara helt, helt suveräna. Se! För allt smör i Småland; Se!

1) The French Connection (1971)
Ett par New York City-poliser snubblar över ett drogsmugglingsjobb med fransk anknytning i William Friedkins grymma 70-talspolispärla. Med en suverän Gene Hackman i huvudrollen som ’Popeye’ Doyle, en alkoholiserad men hårt arbetande och engagerad polis med hett temperament, och Fernando Reys Alain Charnier, en världsvan och elegant gentleman och tillika kriminell, så skapas en intressant kontrast. Friedkin ger oss en av filmhistoriens bästa biljaktsscener och en gangsterbakgrund med läkemedelsleverantörer som smugglar rent heroin till Amerika från Marseille. En av 70-talets bästa filmer, vilket inte vill säga lite, och vinnare av 5 Oscars, inklusive Bästa Film, Bästa Regissör och Bästa Manliga Huvudroll, samt nominerad till ytterligare 3 statyetter. Det är inte illa pinkat av en trähäst! Den absolut bästa gangsterfilmen om ni frågar mig, vilket vi nu gör då det är min lista. Magical. Magical, I say! 🙂

Precis utanför listan, för att runda av till en topp-10, så kommer 6) The Getaway, 7) Road to Perdition, 8) True Romance, 9) Léon och 10) Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Bubblare får bli Man on Fire med Denzel Washington och Ben Afflecks The Town. Kanske inte renodlade gangsterfilmer, de heller, men båda utspelar sig i en gangstermiljö i alla fall. Svenskt bidrag i gansterfilmsgenren? Inte mycket att välja på, även om man bortser min ovilja till svenskt filmskapande. Inte ett självklart val men jag får nog köra på Varning för Jönssonligan! Underhållande och rolig som få svenska filmer och även om ingen klassisk gangsterfilm i ordets rätta bemärkelse, så har den ju kriminalitet, ligor och internationell anknytning – dvs allt som brukar definiera en riktig maffiafilm.

Tidigare inlägg:
1) Topp-5 filmer: Komedier
2) Topp-5 filmer: Action
3) Topp-5 filmer: Krig
4) Topp-5 filmer: Fantasy
5) Topp-5 filmer: Sci-Fi
6) Topp-5 filmer: Skräck
7) Topp-5 filmer: Drama
8) Topp-5 filmer: Maffia
Topp-5 filmer: Thriller
Topp-5 filmer: Romantik
Topp-5 filmer: Film Noir
Topp-5 filmer: Västern

Don’t Talk to Strangers

I lördags så var det 10-årsdagen för när Ronnie James Dio sorgligt nog lämnade detta jordeliv. Vet att jag i omgångars omgångar framhävt han som en av de absolut bästa hårdrockssångarna tillsammans med Bruce Dickinson, Geoff Tate, Rob Halford och Michael Kiske, men frågon är om han nog inte var den absolut främste. Hans inverkan och påverkan på hårdrocken är egentligen inte ens i närheten av att kunna ifrågasättas. Fråga vilken hårdrocksfantast som helst och de kommer framhålla Dio som en av, om inte den, störste av de alla. En hårdrockslegend ut i fingerspetsarna. Är så ohyggligt glad att jag fick möjligheten att se honom live 1999 och är bara så oerhört trist att det inte längre finns möjlighet att se honom. Finns många favoritalster och hade ni frågat mig för 15 år sedan så hade jag nog klämt till med Holy Diver eller Rainbow in the Dark som favoriten. Frågar ni nu så blir det nog Last in Line, men då jag haft med den här i bloggen tidigare, precis som Heaven & Hell från hans stint i Black Sabbath, så tar jag en annan liten pärla för att sörja lite att tiden går så fort. Fortsätt vila i frid Dio och tack för en enastående låtskatt som du lämnat efter dig! Även din storhet i att du ställde upp på en låt (hur bra är inte denna med både Meat Loaf & Dio?!) från Tenacious D fast de tidigare hade tyckt du skulle gå i pension. Stort!

Crossroads – Chapter 29: Love is a Battlefield

Jag prenumererar på Olof Röhlanders nyhetsbrev, Veckans Peptalk, och det brukar dimpa ned i mailboxen varje måndag med diverse inspiration, iakttagelser och hjälpmedel för att bättre navigera i den röra som vi kallar vårt liv. För ett par år sedan så tog han upp det här med att kärleken förändrar en som person, något som vi nog alla kan skriva under på. Undertecknad allra minst. Ibland så mycket så man nästan inte kan känna igen sig själv. Även om jag tycker att jag allt som oftast är en relativt jordnära och logisk person som inte direkt ilar iväg så där överhastat, vilket borde borga för att jag förblir sann mot mig själv, så förändras även jag. Anpassar mig till den andre. Vilket väl är bra. Egentligen. Men samtidigt så kan man ju inte utplåna sig själv. Vilket har hänt. Det gäller med andra ord att både ta hänsyn till den andre samtidigt som man bejakar sig själv. Enkelt, eller hur? Nja, det är lätt att gå vilse när man är kär. Åtminstone när man är nykär eller om man blir rädd för att förlora något. Då är det lätt att gå bort sig själv och låta sig styras av sina känslor och därigenom utplåna sig själv. Men det är ju här det blir än mer tveeggat då man för att lyckas i kärlek måste våga ta chanser, eller hur? Det här är något jag kommer återkomma till i ett senare kapitel, men kärlek, åtminstone när den skall initieras, kräver ju att man gör saker som är utanför ens egen comfort zone. Att man vågar chansa och att man försöker visa sig intressant för motparten. Men det är ju inte detsamma som att inte se till sitt eget värde. Tvärtom skulle jag vilja säga. För även om det krävs mod och att man är villig att tappa kontrollen, eller kanske just därför, så är det viktigare än någonsin att vara sann mot sig själv i de situationerna. Att vara sig själv. Så hur gör man då det? Vad är receptet för en lång och lycklig relation? Enligt Olof så handlar det om att dagligen ställa sig själv två frågor för kärleken:

1. Vad kan jag göra för att förtjäna henne/honom även idag?
2. Hur kan jag göra hennes/hans liv lite bättre?

Här handlar det alltså inte om någon enkelriktad gata, utan det är bådas ansvar att ställa sig dessa frågor. Att genom små, och för den delen stora, gester försöka bidra till den andres lycka. Det här är något som måste göras kontinuerligt och inte tas för givet, gör du det så kommer det bara att gå utför därifrån. Jag lovar. Been there, done that. Utöver det så behöver man skapa eller hitta något som både vill göra, något som man kan sträva mot tillsammans. En gemensam dröm. Ett mål. Det kan ta lite tid att hitta detta, speciellt i ett nytt förhållande, men det är faktiskt viktigare än att man har gemensamma intressen. Det är som sagt viktigt att man fortsätter vara sig själv, ägnar sig åt sina intressen, men det är också viktigt att man hittar det man har gemensamt och är beredd att lägga tid och energi på det. Kärleken har ett pris och frågan är om det är värt det? Är svaret på det JA, kasta dig då ut i ovissheten, gå emot dina instinkter, våga älska, betala priset och se till att ta med dig de båda frågorna ovan. Det kommer hålla lågan vid liv om både är villiga att följa det. Det är så man överlever på kärlekens slagfält. Tror jag i alla fall. Eller hoppas jag åtminstone. Hur gör ni?

”We are strong
No one can tell us we’re wrong
Searching our hearts for so long
Both of us knowing
Love is a battlefield”

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Epilogue: ???

Dreams & Scars

För några inlägg sedan skrev jag om Magnus Karlsson’s Free Fall (2x fire) och två av de nya alstren som kommer finnas på hans tredje album, We Are The Night, som nu skall släppas 12 juni i år. Nu så har den tredje singeln släppts och jag får tillstå att jag gillar det jag hör. Precis som för de två första så är det inte magiskt bra, men riktigt trevligt sound som helt klart växer på mig. 12 juni kan inte komma fort nog så man åtminstone får njuta av någon musik nu när de tre konserterna i sommar blivit inställda. Lyssna nedan och säg om du inte, som jag, gillar det hela…

Electric Meeh :-(

Som jag skrev för några månader sedan så har jag ju förbeställt, eller åtminstone visat förhandsintresse, för två kommande elbilar; Ford Mach-E och Skoda Enyaq. Tanken var att Skodan skulle beställas skarpt nu i maj för leverans tidigt 2021 men i förra veckan så kom ett e-postbrev som förklarade att på grund av Covid-virusets härjningar så försenas allt så beställning skall ske ”i början av hösten” istället. Förhoppningsvis. Leveransen har förlagts till ”första kvartalet” 2021 istället för som tidigare i början av året. Ingen big deal breaker men ändå lite frustrerande. Utöver detta, som om det inte var nog tråkiga nyheter, så fanns det fler tråkigheter i mailet. För det första så verkar släpvagnsvikten ha sänkts till 1200kg, vilket i sak inte drabbar mig om jag skall dra min släpvagn, som är en 1000kgs-vagn, men som inverkar om man skall dra andra större ekipage. Väldigt många vagnar som är 1250kg och skulle jag mot förmodan dra någon hästfinka i framtiden så brukar de vara 1350kg+. En försämring med andra ord, men fortfarande ingen deal breaker. Vad som däremot potentiellt kommer vara en deal breaker var designen på bilen som de visade upp. I förbeställningen så har de ju visat upp konceptbilen Vision iV och det är utifrån den som jag gjort min beställning. Gillar det utseendet helskarpt och som en vän påpekade så för den tankarna till designen hos Lamborghini Urus, om än i mindre skala. Inte så konstigt kanske då båda märkena ingår i VW-koncernen. Men, och det är ett STORT MEN, vad de nu visat upp är något heeelt annat. Ja, jag är medveten om att bilen är maskerad men det går liksom inte att undvika att tycka att den ser betydligt mer….ja, alldaglig och generisk ut. Tråkigare helt enkelt. Pratade dock med min vän som jag nämnde ovan, vilket också råkar jobba inom VW-koncernen, och han säger att det ryktas om två modeller; en mer traditionell SUV och en Coupé-modell. Låt oss hoppas att så är fallet för det är verkligen Coupé-modellen jag är ute efter. Men vi får se vad som visas upp i höst. Så, vad tycker ni? Jämför nedan och säg själva vilken som är snyggast och om ni inte tolkar den maskerade bilen på de vå sista bilderna som mycket tråkigare i designen? Lite besviken är jag nog allt och valet lutar faktiskt mer mot Forden nu, även om jag inte är superförtjust i den designen heller. Men den ser då ut att bli mer egen än det som syns nedan i alla fall. Får nog börja spara till Lamborghinin tror jag…

Lamborghini Urus är enorm - Bytbil.com 🚗
Lamborghini Urus
Lamborghini Urus är enorm - Bytbil.com 🚗
Lamborghini Urus
SKODA ENYAQ.jpg
Skoda Vision iV
Skoda Vision iV
Skoda Enyaq
Skoda Enyaq

Topp 5-filmer: Drama

Gamereactor Sverige har en artikelserie där de listar deras fem favoriter inom en rad filmgenrer. En intressant och framförallt kul idé tycker undertecknad, som hakar på och listar mina favoriter i samma genre som den de just publicerat allt eftersom. De har siktat in sig på tio stycken artiklar, eller de fem bästa filmerna inom tio specifika genrer, vilket väl jag också gör initialt. Om jag gör fler eller färre får väl framtiden utvisa, tänker jag. Hänger ni på?

Deras sjunde lista i deras artikelserie är topp-5 drama, där de listat följande filmer; 5) Good Will Hunting, 4) Rocky, 3) The Social Network, 2) Schindler’s List och 1) Pulp Fiction. Samtliga (återigen) riktigt bra filmer som inte känns malplacerade på någon lista. Eftersom de antytt att en av de framtida listorna kommer vara Maffia-filmer så får ju jag, precis som dem, lov att utelämna sådana filmer här även om några skulle varit givna i sammanhanget. Men, men, som ni vet vid det här laget så beror ju allt på hur man klassar in filmerna och flertalet passar ju i många genrer samtidigt. Jag tänker också att det måste komma en lista med romantiska filmer, så väljer att utelämna sådana med i denna lista. Tror inte det kommer en lista med Film Noir, men det är en jag tänker göra utöver då det är en favoritgenre. Vill också tro på att det kommer en Thriller genre. Men nog om det, nu är det drama som gäller. Schindler’s List hade jag med på Krigs-listan, där jag även placerade Casablanca, så de kommer inte med här, även om de skulle kunnat ha plats 4 och 5 på listan. Lätt. Med det sagt så skall jag väl erkänna att dramafilmer inte var någon favoritgenre under 80- och delar av 90-talet. Inte speciellt i alla fall. Inte samma avoghet som till skräckfilmer, som finns där än idag, utan mer att jag blev lite uttråkad tror jag när jag såg dem. Något som definitivt ändrats med åren. Med ålder kommer vishet antar jag. Idag uppskattar jag ett bra drama nästan mer än jag gör en actionfilm. Mer faktiskt, om jag skall vara ärlig. Hur än det må vara med det så kommer här mina favoriter:

5) Intouchables (2011)
Jag har ju skrivit flertalet gånger om den här filmen tidigare (här, här och här) och faktum är att den här lilla franska pärlan till film är så sjukt bra. Det är utan tvekan en film du skall se. Den här verklighetsbaserade historien handlar om sann vänskap som kan bildas mellan två helt till synes olika personer från helt olika samhällsklasser. När den arbetslöse Driss mer eller mindre blir tvingad att söka jobb hos den paralyserade Phillipe så erbjuds han oväntat jobbet som en utmaning där han kan bestämma om han vill stanna eller inte efter en månads provanställning. Driss accepterar utmaningen och flyttar in i Phillipes herrgården där han ställer allt på ända och förändrar helt tillvaron för Phillipe och hans anställda. Det här är en underbart bra film med varm humor, oväntade förvecklingar och ett fantastiskt skådespeleri. Jag gillar som sagt Intouchables väldigt, väldigt mycket och ger den mina absolut varmaste rekommendationer. Vackert skildrad, nyanserad och med det där lilla oförklarliga extra. Se den, för allt smör i Småland!!!

4) A Star is Born (2018)
När jag beskrev mitt 2010-tal utifrån årtiondets bästa filmer så beskrev jag den som en av mina absoluta favoritfilmer numera och att den faktiskt skulle kunna vara en kandidat på Topp-10-listan. Men bara kanske. Nr 1 på filmerna från 2010-talet blev den i alla fall. När jag betygsatte den inför det årets Oscarsgala så gav jag den betyget 5 av 5, något jag även gjorde direkt efter jag sett den på bio. Helt välförtjänt! Det var den film jag såg fram emot mest direkt efter den första trailern släpptes och en av få filmer som faktiskt levde upp till alla mina högt ställda förväntningar när jag väl såg den. Så bra är den! När musikern Jackson Maine, spelad av en strålande Bradley Cooper, vars stjärna på musikhimlen är dalande, upptäcker och blir kär i den kämpande artisten Ally, spelad av en helt underbar Lady Gaga, så skapas en fantastisk dynamik. Medan Allys karriär tar fart så så hotas deras förhållande av Jacksons interna demoner och frågan är om kärleken kan övervinna de motsättningar som uppstår. Enkel premiss men en fantastisk historia. Kan inte nog rekommendera att ni ser den. Så, för allt som är heligt, som det brukar heta av någon outgrundlig anledning, se den!

3) Thirteen Days (2001)
I begynnelsen av denna blogg, ända tillbaka till 2008(!), så tipsade jag om denna lilla pärla till film och precis nu som då så gillar jag den helskarpt. Faktiskt så mycket så jag placerat den på plats 12 på min lista över de bästa filmerna. Filmen fick vid dess premiär en hel del oförtjänt kritik för att vara för pratig och för att svartmåla USA:s militär, något som jag faktiskt inte tycker stämmer. Eller, visst, den ÄR pratig, men det är ju hela grejen med filmen och lite av det som gör den så bra. Faktiskt. För er som inte vet vad filmen handlar om så är det Kubakrisen 1962. Kanske det närmaste vi kommit ett kärnvapenkrig hittills i historien. Sovjetunionen håller på att placera kärnvapenraketer på Kuba, något som USA inte kunde acceptera då det skulle förskjuta maktbalans avsevärt till Sovjets fördel. John F Kennedy, Bobby Kennedy och Ken O’Donnell försöker under de 13 dagar som filmens titel antyder att undvika detta kärnvapenkrig. Filmen är gjord med verkliga ljudupptagningar från Vita Huset, CIA-dokument, självbiografier och samtal med de inblandade. Ingen action, inget äventyr, ingen skräck utan mest bara…ja, prat. Det är konversationerna som driver handlingen framåt och som gör den så kul att se. Gillar verkligen stämningen de skapar i filmen. Har du inte haft möjligheten att se Thirteen Days tidigare eller om du av någon outgrundlig anledning undvikit den, så uppmanas du härmed att omedelbart leta upp den och placera den högst upp på din lista med osedda filmer. Du kommer inte att bli besviken! Jag lovar!

2) Usual Suspects (1995)
Av någon anledning så undvek jag ”De Misstänkta” under lång tid även fast jag bara hörde bra om den. Varför? Tror det var mest för att jag inbillade mig att den var en dålig Pulp Fiction-kopia när de kom och till mitt försvar så kom det verkligen många sådana i dess kölvatten under mitten av 90-talet. När jag väl såg den någon gång runt 1997-98 på gamla goda VHS, så var jag helt förtrollad i fascinerad av filmen. Under ett förhör så berättar en krympling en historia om hur han själv och fyra andra blir anlitade av en legendarisk gangsterboss. Uppdraget som de får är att anfalla och råna en båt full med droger men allt går inte som planerat utan något går väldigt fel. Mer tänker jag inte berätta om handlingen utan rekommenderar att ni ser filmen istället. Den har alla ingredienser som en bra film skall ha med en briljant story, bra skådespelare och ett fantastisk och oförutsägbart slut. Helt suverän med andra ord!

1) The Sting (1973)
Precis som för så många andra filmer så såg jag ”Blåsningen”, som den heter här i Sverige, för första gången hos min moster och hennes man. Minns väl hur jag fascinerades av både Robert Redford och Paul Newman. Konstigt vore väl annars då de är två av våra största skådespelare genom tiderna! Att jag fortfarande gillar filmen råder det väl inga tvivel om då den både finns på plats sju på min 10-i-topp-lista över de bästa filmerna och att jag använt taglinen från filmen; All it takes is a little Confidence, som slogan för denna blogg under en tid. Efter att Johnny Hooker (Redford) och hans partner Luther omedvetet stjäl från gangsterbossen Doyle Lonnegan så blir de två eftersökta. Närt Luther dödas så flyr Hooker och söker hjälp av Henry Gondorff, en av Luthers gamla kontakter. Tillsammans så vill de hämnas på Lonnegan samtidigt som de lurar av honom en stor summa pengar och initierar därför en storskalig blåsning med hjälp av en rad vänner och likasinnade. Det här är verkligen en all-time-favorite från Hollywoods glansdagar på 70-talet. Tror egentligen inte att det finns ett bättre årtionde för filmstaden än just 70-talet och denna är lite av kronan på verket. Ohyggligt underhållande med en hel del oväntade tvister i handlingen. För att inte tala om musiken! Scoot Joplins ragtime soundtrack till denna film, helt underbart medryckande. Så pass att den fått varit ringsignal på telefonen vid flertalet tillfällen. Om du inte gjort det så råder jag dig verkligen att avnjuta den bästa Oscarsvinnaren för Bästa Film som gjorts hittills. Magiskt bra!

Precis utanför listan, för att runda av till en topp-10, så kommer 6) The Shawshank Redemption, 7) Forrest Gump, 8) Three Billboards Outside Ebbing Missouri, 9) Braveheart och 10) Hidden Figures. Bubblare får bli den fantastiska lilla pärlan Spotlight och en av de filmer som ofta brukar klassas som den bästa genom tiderna; Citizen Kane. Om jag skall välja en svensk dramafilm så får det bli den knasiga Zingo där Björn Kjellman skall spela in en älgporrfilm. Vad sägs om det? Underhållande och rolig som få svenska filmer.

Tidigare inlägg:
Topp-5 filmer: Komedier
Topp-5 filmer: Action
Topp-5 filmer: Krig
Topp-5 filmer: Fantasy
Topp-5 filmer: Sci-Fi
Topp-5 filmer: Skräck
Topp-5 filmer: Drama
Topp-5 filmer: Maffia
Topp-5 filmer: Thriller
Topp-5 filmer: Romantik
Topp-5 filmer: Film Noir
Topp-5 filmer: Västern

Konsert #4 av 4: Maiden

Jaha, så har då Covid-viruset även påverkat den stundande Maiden-konserten som skulle gå av stapeln i Götet den 27 juni. Trist, trist, men inte så mycket att göra åt. Den här pandemin påverkar både det ena och det andra och främst så är det väl dessa kulturyttringar som fått stryka på foten i och med att folksamlingar med fler än 50 personer har förbjudits. Hur än det är med det så tycker jag mig se en ändring i beteende de senaste två veckorna hemma i den jämtländska vinterstaden. Efter att i flera veckor varit relativt öde så har folk börjat vara ute igen. Märkbart mer folk. På stan, på restaurangerna, i affärerna och bara rent allmänt. Nästan så man tror att pandemin blåst över, vilket den givetvis inte gjort. Folk har väl helt enkelt ledsnat på att sitta i karantän kan jag tänka mig. Oavsett så finns ju viruset fortfarande hos oss och det sprids ju oerhört lätt fortfarande så att flytta på spelningen, som de nu gjort, är att se som helt rätt beslut. Nu får vi ladda om batterierna och längta till Lördagen den 3 juli 2021 då spelningen skall gå av stapeln istället. För att minska känslan av besvikelse så kör vi en av ALLA deras pärlor till låtar, från deras kanske bästa skiva i mitt tycke, som brukar innebära allsång bland oss åskådare på deras live-spelningar:

Tidigare inlägg:
Konsert #3 av 4: Avantasia
Konsert #2 av 4: Nazareth
Konsert #1 av 4: Tate
Konserter

Sida 1 av 106

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén