Hemma, känns bra att träffa alla man känner och tycker om och som tycker om en tillbaka. Trodde dock att jag skulle må bättre än jag gör. På ett sätt så mår jag bara sämre. Hur kan man känna sig så ensam fast man är omgiven av släkt och vänner? För det känns ensamt, jätte ensamt. Förstår inte hur jag skall komma över detta. Kommer nog aldrig att göra det, men det blir lättare att leva med förhoppningsvis…. måste bli det, annars går jag under..

Det jobbiga med att komma hem är att alla frågor vars E är, hur hon mår, när vi skall flytta hem etc. Just nu vill man inte ens svara dem. Blir så ledsen varje gång jag måste förklara. Bröt nästan ihop igår när min fd svärmor kom fram, jätteledsen, och undrade om det inte går att fixa. Att det måste gå att fixa. Svårt att vara den starke i en sådan situation och säga att nu tänker vi på något annat, något kul istället. Vill ju inget annat än att det skall gå att fixa. Men så är inte verkligheten och jag har alltid, i alla fall utåt sett, varit en realist. Inombords har väl alltid fantasin varit den sprudlande delen. Varför är man på det viset? Realist utåt med fantasifull inåt? Ja, alla är vi väl som vi är…take it or leave it…

Skall i alla fall bli skönt att komma upp till stugan, bara vara med min morbror och inte behöva svara på en massa frågor om mig och E. För det finns nämligen inget mig och E något längre, nu är det bara mig. Och det får väl duga hoppas jag, fast det känns enormt ensamt…