…är något som är extremt trist. Jag skall inte måla upp mig själv på en pedistal här utan även jag har dem. Det är något som är oerhört vanligt och förekommer i alla dess former och fall. Hade för några år sedan extremt förutfattade meningar om en massa saker. Har väl i nuläget blivit bättre på att undvika att döma ”katten efter skinnet”, som vi säger hemmavid (eller gör vi det?). Det händer att jag gör det ibland men brukar faktiskt numera tänka på att ha ett öppet sinne och inte döma någon efter hur de ser ut eller vad andra säger om dem utan istället försöka bilda mig en egen uppfattning. Men ibland tar man den lätta vägen och dömer någon direkt. Du vet vid det där ”viktiga” första mötet. Då brukar jag försöka ”backa” denna uppfattning och revidera den till hur jag faktiskt upplever personen ifråga. Ofta är det precis som första anblicken påvisade, dessvärre, men ibland så stämmer det inte alls vilket är riktigt uppfriskande. Är denna insikt om mig själv och försök till förbättring ett tecken på att jag utvecklats som person? Tror faktiskt det. Fast kanske har jag bara ”vuxit upp”. Döm själva…eller?

Ibland så uppträder saker inte riktigt som man förväntar sig och det kan verkligen vara en frisk fläkt i ett annars så förutsägbart samhälle, eller vad sägs om detta klipp. Magnifikt, håller ni inte med mig?

<!–
WriteFlash('’);
//–>