Är tillbaka i guldstaden som de så snillrikt brukar kalla staden här i Skellefteå. Faktum är att flygplatshuset faktiskt pryds av en jättelik guldtacka som för att signalera till hitresta att detta är staden av ädlaste valör. Men nu skall jag som sagt var lämna staden efter endast ett par månaders vistelse här. Känns sådär. På ett sätt känns det kanonbra men på ett annat sätt så känns det mindre bra. Tror jag att jag skulle ha trivts här i längden då det bor en massa trevligt folk här, är en gemytlig stämmning på jobbet samt att det är en framtidstro av sällan skådat slag som ligger som ett mjukt sammetstäcke över hela bygden. Men nu blir det en annan stad istället. En stad jag känner sedan innan. En stad jag kan utan och innan och en stad som känns både inspirerande och tvehågset att flytta till. Vilken det är tar vi sedan, ni vet den där ”annan gång”-en…. 😉

Midsommarhelgen har varit lugn och trevlig och har spenderats med släkten. Har hunnit med att storsanera bilen både in och utvändigt men nyttan med att rengöra den utvändigt kan ju ifrågasättas. Måste ha ”adopterat” varenda ett av krypen i Disney-filmen Bugs på min väg hit till Skellefteå ikväll. Med ”jag” så menas givetvis kofångaren på Alfan som verkar ha en näst intill magnetisk påverkan på allehanda småkryp. Jag menar slå en kik på före och efter bilderna nedan för att få en uppfattning själv. Sanslöst, som Lazlo i Jkpg brukar säga, är nog det enda ordet som beskriver det på ett korrekt sätt. Sanslöst!

Bilen strax innan avfärd, nytvättad och fin:

32 mil senare så finns det ju en viss skillnad:

Nu kan jag ju säga att bilderna gör inte riktigt verkligheten rättvisa. Hela huven, framrutan, backspeglarna och som synes kofångaren är totalt bombarderad av allehanda insekter och fän. Ett tag trodde jag faktiskt helt ärligt att det började regna då ljudet på vindrutan blev precis detsamma som när vattendropparna träffar densamma. Måste ha kört in i värsta ”flocken”, ”stimmet”, ”ansamlingen” eller vad det nu heter, för fronten på bilen blev helt insmetad i insektskadaver. Man kan ju säga att jag var som Frankenstein i ”Death Race 2000”, orginalet och inte den urusla nyinspelningen, fast där han mejade ned gamlingar och sjuka så klippte jag humlor, getingar, mygg och flugor. Kass liknelse, jag vet. Kom dock inte på någon annan i skrivandets stund så det fick bli den. Men nu blir det en kopp thé och det första avsnittet av den amerikanska versionen av ”Life on Mars” innan det är dags att vila min lekamen för att orka med jobbet imorgon. Skall ju förhandla om hur länge jag måste stanna på mitt nuvarande jobb. Maximalt är ju fyra veckor men det hade varit fint om de kunnat tänkt sig att släppa mig innan. Men det är morgondagens bekymmer.

”Tjoflöjt, karla fan”, som pianostämmaren brukade säga. Vi som vet vem han är, vet. Ni andra får leva i ovisshet… 🙂