Patrick Swayze är död. De orden mötte mig när jag slog på nyhetsmorgon på TV:n imorse. Ytterst beklagligt och förstås sorgligt, som det alltid är när någon lämnar jordelivet alldeles på tok för tidigt. Att beskriva Swayze som någon stor karaktärsskådespelare är nog att tänja på sanningen allt för mycket. Han var en habil skådis som utförde sitt hantverk på ett tillfredställande sätt. Punkt. Varken mer eller mindre var det. Visst, han var med i en del minnesvärda filmer och skötte sig där bra. De flesta förknippar honom oavkortat med Ghost, Dirty Dancing och TV-serien North & South. Med rättvisa. Andra skulle säga att de minns honom från den fantastiska Red Dawn, från Road House, eller kanske från sitt livs roll som skurk mot Keanu Reeves i den till viss del underskattade Point Break. Ytterligare någon skulle häva ur sig något om hans medverkan i kultförklarade Donnie Darko. Men inte undertecknade. Patrick Swayze representerar för mig två helt andra filmer. Två filmer som jag oavkortat kommer att tänka på när jag hör namnet. Den första är en film som inte är helt utan sina kvaliteter, men definitivt är långt ifrån något mästerverk. Handlingen kretsar runt ishockey och är en film som jag sett fler gånger än jag kan räkna till under min ungdom. Nästan i alla fall. Kanske inte sett den främst hemma hos mig själv men hos kompisar där den varvades i videobandspelaren med Top Gun. Dessa två filmer får en att minnas sin uppväxt på ett påtagligt sätt. Filmens titel är Youngblood och rekommenderas om ni inte sett den tidigare. Om inte annat för Swayze själv. Den andra filmen är lite mer av en slamkrypare och fascinationen till den härör sig till att jag gillar, kanske fel uttryckt, ideén om en postapokolyptisk framtid. Gillar Mad Max, gillar Cyborg, och framförallt så gillar jag Escape from NY/LA. Utöver det så är det återigen ett minne som anknyter till min ungdom när vi spelade det fantastiska rollspelet ”Wastelands” som helt och hållet dragit sin inspiration från filmer som dessa. Swayzes strå till stacken är med filmen Steel Dawn som placerar honom i rollen som ensamvargen Nomad som är på jakt efter sin lärares mördare. En fantastiskt underhållande film som jag gillar helskarpt och som jag kommer att minnas Swayze främst för. Se den om ni får möjlighet. Kommer inte att göra er besvikna.

Patrick Swayze var långt ifrån någon favorit bland alla skådespelare men jag kommer definitivt att sakna honom ändå. Hollywood känns plötsligt lite tommare…

RIP

Youngblood Trailer
<!–
WriteFlash('’);
//–>

Steel Dawn Trailer
<!–
WriteFlash('’);
//–>