Hoppet till en kortbandare vid nyköpet av snöskoter kan ha visat sig vara lite mindre genomtänkt än vid första anblicken. Inget snack om att skotern går bra, är fin och att jag är nöjd med köpet men det finns alltid det där men:et.

Men…

Att gå från en skoter med 385cm lång matta och 51mm kammar till en med 307cm lång och 38mm kammar visade sig vara en rejält stor skillnad. Förarfel, är lätt att vräka ur sig, men nja, riktigt så är inte fallet. Att skotern går fin fint i snön råder det inga tvivel om, men det gäller att planera sin körning lite mer. Eller rättare sagt det gäller att planera sin körning hela tiden och att leva på farten. Går inte att stanna i ospårad djupsnö mitt i en backe och tro att man skall kunna köra därifrån sedan. För det kan man inte, så enkelt är det. Man spinner ned sig ögonblickligen. Vilket väl har sin charm. Faktum är ju att den går helt fenomenalt bra efter leden, men är något mer begränsad ute i terrängen. Så är det bara. Gäller väl för undertecknad att inse att man inte har en ”mountain” maskin längre.

Sedan så går det ju att köra fast i vatten på sjön med, vilket framgångsrikt testats i helgen. Tur att vädret i alla fall var helt fenomenalt fantastiskt. Var som tur var fler som körde fast med betydligt värre, längre och högre mattor än undertecknade – oavsett märke. Jag kom i alla fall lös helt själv med min, vilket de andra inte gjorde… 🙂

Nu blir det matlagning på agendan. Tacogratäng var det evigheter sedan jag åt så det får bli det ikväll lagomt till E kommer tillbaka från stallet. Har varit hundvakt i helgen och eftersom min nya bästa vän lystrar till namnet Bildt så blar dagen matlagningsmusik följande:

Starship – We Built This City

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Helt otroligt dåligt av mig, jag vet. Men brukar gå omkring och sjunga på den för honom. Låten är ju bra så den gör inte ont att lystra till…

Tjoflöjt, karla fan…som pianostämmaren brukar säga. Vi som vet vem han är, vet. Ni andra får leva i okunskap…