Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min
nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val,
förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste
Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande
livssituation. So, here goes nothing;

”I’ve been here before, but always hit the floor”

Textraden som börjar denna pärla till låt
beskriver relativt väl att jag varit här förut. Har varit i långa förhållanden som varje gång
har kraschat och där jag bildligt talat har slagits ned till golvet. Jag har både upplevt det hela då jag själv initierat det och haft det otvivelaktiga nöjet att vara på mottagarsidan. Vissa av dessa förhållanden har tagit lång tid att bearbeta, över 20 år, medans andra gått snabbare. Att ett av dem tagit så lång tid beror kanske mer på hur jag själv betedde mig då det begav sig än att jag saknat tjejen ifråga, även om jag verkligen (verkligen) gillar henne och hennes familj.

Att resa sig efter uppbrottet från det längsta förhållandet jag haft, 8 år, är nog det värsta jag gjort i mitt liv. Ett förhållande som innehöll allt från flytt till ny stad tillsammans, trevliga resor, galna äventyr, att vara sambo och en genuin förälskelse i personen ifråga. Minns hur vilse, både fysiskt och psykiskt, jag kände mig efter uppbrottet och det tog närmare 1,5 år innan jag lyckades återhämta mig. Tog längre tid än väntat att komma tillbaka till livet och det behövdes en flytt ”hem” och att få umgås med gamla vänner för att lösa det hela. Kan utan några som helst omsvep erkänna att jag inte reste mig förrän på 9 den gången.

Det har nu
gått lite mer än ett år sedan jag senast befann mig på golvet och även om jag har kravlat mig upp för ett tag sedan så har det fått tagit sin tid. Har inte velat skynda på det hela utan även om man gjort avsteg och utflykter så har jag inte velat gå vidare utan att känna mig redo. Det har inte tagit lika lång tid som innan och vad det beror på kan diskuteras men det känns som jag reste mig på 7 denna gång i alla fall.

Hur det blir i framtiden? Om jag kommer hamna där igen? Well, who knows? Då jag är mer av glaset halvfullt typen än tvärtom så får det bli som det vill med det. Ser med tillförsikt på framtiden och det som händer det händer, må det bära eller brista…