Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande livssituation. Här kör vi för sjätte gången;

”Then there’s no more use in running, this is something I gotta face”

Som jag avslutade föregående inlägg så känns det verkligen som att en storm som kommer medföra ett litet kaos kommer att dra in ifall jag väljer att agera efter mina känslor. Men frågan är om jag inte är skyldig mig själv det? Är det inte dags att jag slutar springa? Dags att se bortom, eller kanske hitom, den där gröna gräsmattan på andra sidan? Dags att jag ställer mig själv ansikte mot ansikte med mina rädslor för att riktigt, och då menar jag riktigt, binda mig? Jo, det känns som att det är dags. Som att jag är skyldig mig själv det. Som att jag vill satsa på något som jag seriöst tror kommer passa mig som handen i handsken. Något som kommer utmana och inspirera mig för resten av mitt liv och något som jag skulle bli så oerhört, oerhört överväldigande glad för om det slog in. MEN. Det finns ju alltid ett men. Det är så enormt mycket som skulle stå på spel. Kanske inte hela mitt nuvarande liv, men en väldigt, väldigt stor del. Om det skulle misslyckas så skulle det vara en sådan förlust att jag inte riktigt vet om jag skulle vilja det. Vet inte hur jag skulle hantera det.

Men…

Skulle det lyckas så VET jag att det skulle vara orsaken till att jag skulle sluta springa. Det finns nog ingenting som jag vill, eller någonsin har velat, hellre än det här. Jag VET att jag skulle göra allt för både den personen men också det liv vi skulle leva. Ja allt i form av att investera min själ i det förhållandet. Inte för att förändra och anpassa mig själv, det är det slut med. Vill man ha mig så får man köpa mina egenheter och jag kommer att bejaka mina intressen. Något jag varit dålig på tidigare. Jag VET att efter stormen har ridits ut, och den kommer bli tuff, inte tu tal om det, så kommer allt att bli så där underbart perfekt. Eller inte perfekt utan så där underbart operfekt. Visst är väl underbart operfekt precis något som det är värt att sluta springa ifrån? Jag tycker det. Har inte bestämt mig till 100% än men det börjar kännas som det är dags att konfrontera mina rädslor. Dags att ställa sig öga mot öga med min osäkerhet att binda mig på ett seriösare sätt än bara ett vanligt förhållande. Det börjar bli dags att mötas ansikte mot ansikte jag och min spegelbild. Göra som den store MJ sjunger i en av sina alldeles fantastiska låtar;

”I’m starting with the man in the mirror, I’m asking him to change his way”