”Say it’s true, there’s nothing like me and you. I’m not alone, tell me you feel it too”

Visst är det underbart? Att vara en duo alltså? Att inte behöva vara ensam? Men vet ni, jag trivs ganska bra med mitt liv så som det är precis just nu. Trivs med att ha planer för framtiden, att genomföra dem en efter en i ingen speciell ordning och att allt faller på plats ungefär så som jag önskar. Förhoppningsvis kommer saker och ting att bli precis så som jag tänkt mig gällande mina inlägg i ”Writings on the wall”-serien med. Eller precis och precis. Har ju inte tagit det slutgiltiga beslutet hur jag skall göra än. Finna andra vägar att gå som även de är attraktiva. MEN, det är ju en väg jag vill gå. Frågan är ju bara om priset är värt det hela eller om det är bättre att fly. Bättre att rymma ifrån det hela. Men är jag då sann mot mig själv? Bra fråga! För hur det än är så vill jag ju att det blir sant att det blir du och jag. Att du känner det också. Om det är så? Tja, det får framtiden utvisa…