Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande livssituation. Det har nu blivit dags för det näst sista inlägget så håll till godo, för här kommer det:
”If I risk it all
could you break my fall?”
I det förra inlägget som behandlade denna textrad så skrev jag om att jag aldrig riktigt tagit någon världsomvälvande risk i mitt liv. Inte riskerat allt utan att bry mig om konsekvenserna. Men jag skulle vilja ändra det inlägget en aning. Inte med att jag inte någonsin riskerat allt utan det där med att bry sig om konsekvenserna. Faktum är att om man kör på och inte bryr sig eller inte tänker på konsekvenserna så riskerar man ju faktiskt inget alls. Då är det ju likgiltigt. Man bryr sig ju inte om hur vida det går bra eller inte för konsekvensen spelar ju ingen roll. Vilket ju inte är att riskera ”allt”. Nä, det är ju när man är väl medveten om konsekvenserna och ändå väljer att agera som man de facto riskerar allt. När man tänker att må det bära eller brista och kör på för fulla muggar och blottar sitt innersta med den absoluta vetskapen om att ifall det skulle misslyckas så har man bränt alla broar bakom sig och det inte finns någon återvändo till det man hade innan. Då riskerar man ”allt”. Det är den ultimata uppoffringen när det gäller att ta en risk. Visst kan man räkna på odds för det ena eller det andra utfallet men om man skall vara krass så är det ju trots allt 50/50 chans att det inträffar eller fallerar. Okej. Visst. Att se det som så enkelt är kanske naivt. Ifall men skulle jämföra oddsen för om jag skulle försöka bli tillsammans med Jennifer Love Hewitt, som jag aldrig i hela mitt liv träffat, och en av mina vänner så är nog oddsen betydligt betydlig högre, dvs mer osannolikt, för att jag skulle bli tillsammans med min drömtjej än en nära vän som jag känner väl. MEN, om man tänker i termer att endera blir vi tillsammans eller inte så pratar vi ju 50/50 på JA/NEJ. Är det inte trevligare att tänka i de termerna istället för andra odds? 50/50 känns ju som genomförbart trots allt…
Det här med att dämpa fallet är ju inte längre något som behövs då mitt beslut kvarstår gentemot personen jag skrivit om i denna bloggserie. Ett beslut som känns helrätt. Men det är ju inte utan att man ibland tänker tanken ”om ifall att”. Vad utfallet skulle blivit ifall man gått all in. Hon är ju ändå en av de absoluta få som jag skulle kunna tänka mig som mor till mina framtida barn, fall jag nu skulle vilja ha några, samtidigt som hon är en person som jag med lätthet skulle kunna spendera resten av mitt liv med. Fast hindren, komplexiteten och en del praktiska bekymmer gör mitt beslut till det rätta. Om jag kommer ångra mig när jag sitter på ålderdomshemmet och önskar att jag kört på? Säkert. Om mitt liv skulle blivit bättre ifall de 50% hade blivit åt det lyckade hållet. Obönhörligt. Men det är som sagt något för mig att ångra på äldre dagar. Man skall ju ha något att göra då med…
Nästa gång jag skriver i denna bloggserie så kommer det vara det sista inlägget om detta och jag utlovar en maffig avslutning på något som pågått alldeles på tok för länge. Men nu då detta är näst sista inlägget så har det väl blivit på tiden att vi kör originalet vad gäller låten, eller vad säger ni? Fast då jag redan postat hans video för låten här på bloggen då den släpptes så kör vi på en live version;