Den här dagen började sannerligen lite sisådär. Började som en sådan där dag då det mesta som kan gå fel verkligen går fel. Vaknade klarvaken före väckarklockan på telefonen till att börja med. Inte så farligt kan tyckas med att störas i sömnen innan man måste är ju mindre bra. Man skall ju sträva efter att få sin skönhetssömn. Klev upp och gick på toaletten och precis då så ringde givetvis väckaren och telefonen låg förstås kvar på nattduksbordet. Trist. Efter uträttat behov, något stressat, så lyckades jag få av den efter den troligtvis väckt grannarna i rummen på var sin sida på hotellet. Gick sedan för att kliva in i duschen och vad händer när jag vrider på vattnet? Jo, istället för att vattnet kommer i rätta munstycket ovanför huvudet så kommer det givetvis i handduschen som är riktad rakt mot mig. Inte så farligt tänker du. Han är ju inte direkt gjord av socker. Nä, men när man inte är beredd på det hela och vattnet är iskallt så är det ju mindre skönt. ISKALLT! Ett bryskt uppvaknande minst sagt. Men där och just då så kunde jag inte annat än skratta för mig själv och konstatera rubriken på detta inlägg; ”So it’s going to be one of those days today…”. Ja, jag tänkte på engelska. Skada från jobbet eller alla otextade filmer jag sett i mitt liv som är orsaken till detta vet jag inte. Vet bara att jag relativt ofta tenderar att tänka på engelska. Verkligen inte en bra start på dagen. Men vet ni? Den tog sig därefter. Inga fler missöden utan den flöt på riktigt bra och blev en riktigt trevlig dag. Vem kunde tro det när den började så?
Har varit späckat, som en gammal kollega skulle sagt, den senaste tiden med allehanda ting. Men det är något positivt. Flertalet av projekten för året har rört sig framåt och jag kommer givetvis att berätta mer om dem här i bloggen vad det lider. Vill bara få vissa saker bekräftade genom att få dem på pränt innan. Så ni får hålla till godo med den takt som det redovisas. Ett av ”projekten”, ni vet den som jag döpte till A Change of Heart och den som jag skrivit om i Writings on the wall-serien, har dock fått stå tillbaka lite. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte hunnit dedikera den tid jag skulle vilja till det hela. Det är ju både det mest riskfyllda av ”projekten” men också det absolut viktigaste. Inget har högre prioritet just nu. Så varför har jag inte startat med det? Mest troligt för att jag är rädd för det. Rädd för att misslyckas. Har svårt att hitta en bra väg framåt. Bestämma mig hur jag skall gå till väga. Vill inte göra som jag brukar och bara köra på och skjuta från höften utan vill ha en game plan. Det måste bara lyckas. Kraven liksom insatserna är höga men faktum är att det är då jag brukar trivs som bäst. Så det är väl bara att köra på och göra slag i saken nu då? Nja, då jag till och med har problem att knyta ihop Writings-bloggserien så kan ni ju förstå att jag har problem med detta. Problem hur jag skall säga att jag vill något mer med henne. Men som avsnittet av Grey’s Anatomy, en serie jag aldrig tror jag sett ett helt avsnitt av, som precis sändes på kanal 5 avslutade;
”Freezing, choking, getting tongue-tied, there’s a reason it happens. We lose our words because the stakes are so high and we have so much to lose. We’re petrified of saying too much, or saying it wrong. When the truth is, the only wrong thing you can say is nothing at all.”