Har tillbringat de senaste dagarna i Götet, som jag gör mer eller mindre varje vecka nu för tiden, och den här gången så fick jag sällskap av alla mina kollegor på Generation då vi bokat in ett avdelningsmöte. Trevliga dagar som är ack så viktiga då vi får chansen att samlas alla på ett ställe. Vi sitter ju utspridda i vårt avlånga land i vanliga fall så det är inte det lättaste att få till och händer alldeles för sällan. Hur som helst så anslöt en kollega som varit sjukskriven sedan nyår, vilket var trevligt att han gjorde, och när vi var ute och käkade lunch idag så frågade han, givetvis på ett vänligt vis och med glimten i ögat, vad det var som hänt? Hur det stod till med mig? Vadå, frågade jag undrande till denna kommentar?
”Men, du har ju slutat äta frukost. Det du alltid sagt att du inte kan vara utan och det som du påstått är den viktigaste måltiden. Vidare så äter du relativt normalt utan några dieter och så har du jeans på dig. Du har ju ALDRIG jeans! Och så äter du en glass? En glass!”
Okej, han sa det kanske inte precis så där men andemeningen och vad han sa var det samma innehållsmässigt i alla fall. Hade inte tänkt på det innan men beter mig nog annorlunda mot vad jag gjort på väldigt länge. Kanske det är det här som är min 40-årskris? Känns inte som jag har en sådan men om man har det så märker man nog inte själv om man har en, tänker jag. Eller? Hur som helst så väljer jag att säga som i den gamla Nina Simone-låten som jag vet att jag citerat tidigare i ett inlägg, men det är nog mer så nu än tidigare…